145 Kärleken och sanningen

1. Kärleken och sanningen,
med dess band du knyter än
jord och himmel samman -
Ande god, ge glädjen röst,
tänd idag i våra bröst
själva himlaflamman!

2. Där du lyser mörkret flyr,
hyckleri och svek dej skyr,
men du vill förlåta.
Sanning som den klara dag
mitt i glada vänners lag
kröner kärleks gåta.

3. I vårt dop, med eftertryck,
i vår nattvards mat och dryck
är du gudomskraften.
I var gren och i var kvist
på vår vinstock Jesus Krist
är du själva saften.

4. Med ett gott samvetes fred
till de små du kommer ned,
skapar nytt och gläder,
lyser upp och rensar ut
tills de står hos ljusets Gud
i snövita kläder.

5. Du som av en liten flock,
svag och blyg och ängslig, dock
kämpar kunde dana,
skapa nu av oss en här,
som törs svinga Andens svärd
under korsets fana!

6. Kärleken till pengar, makt,
själlös drift och skrytsam prakt
vållar svåra bränder,
släck dem med din dagg så mild,
men låt lågan växa till
som du själv här tänder.

7. Till sitt eget dag och natt
ser man lätt, blir trött och matt,
splittrar menigheten.
Lär oss se på Frälsaren,
se den sanna kärleken,
det ger enigheten!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv övers A.H. 6/8 2015
Musik. Christian Barnekow

N F S Grundtvig:

166 Frälsare, Guds Son för evigt

1. Frälsare, Guds Son för evigt,

brunn av sanning, nåd och liv,

Mänskoson, som inkarnerad

helgar dem du lever i,

du vårt huvud som i himlen

alltid för de dina ber,

fyll oss med din kraft och kärlek,

hela våra sår alltmer.

2. Du som gett ditt liv för världen,

gör oss varmt upplivande.

Fritt vi fått vad du oss givit, 

frigör nu vårt givande.

Ditt är guldet, ditt är silvret,

djur och växter, land och hav.

Lär oss bruka och bevara,

rätt förvalta det du gav.

3. Kristus, kom, regera bland oss,

kärlekens och fridens prins.

Dämpa habegärens stormar,

bind allt ont som bland oss finns.

Dina långa år av möda,

tysta timmars hemlighet,

låt dem lära oss att verka

utan äregirighet.

4. Frälsare, Guds Son för evigt,

brunn av sanning, nåd och liv,

Mänskoson som inkarnerad

helgar dem du lever i,

låt dem helt i dej förenas,

som du ännu för dem ber,

låt din vilja ske på jorden,

såsom den i himlen sker.

Text: Somerset Corry Lowry 1893 (38 år), sv övers A H. 5-6 september 2022 

Musik: Nederländerna 1700-talet

165 Det kom ett glädjebud till detta landet

1. Det kom ett glädjebud 
till detta landet,
ett ord om livets Gud,
den ende sanne,
och ordet genljöd genom höga salar,
ljöd genom skepp och kor,
vid dopfunt, altarbord,
kring berg och dalar.

2. Av trä och stål och sten
vi byggt en kyrka,
men liv kan bara en
med Anden verka.
Om provets eld ej våra byggverk sparar,
men smälter allt till sist,
vår tro vet lika visst:
Guds ord, det varar.

3. Se, under dom är vi
och våra byggen.
Snart är vår tid förbi
och blir som hyggen.
Men från vår korta dag en lovsång stige
med tack för glädjens bud,
ett ord om livets Gud
och nådens rike.

Text: Karl Laurids Aastrup

Musik: H O C Zinck 1801

196 Trädet och grenen och frukten hör samman

Text: Jan Arvid Hellström 1991 (50 år) efter dansk psalm

Musik: Jan-Olof Kulander 1993 (40 år)

164 Hjälp, Gud, de trogna är så få

 1. Hjälp, Gud, de trogna är så få 
och tycks var dag bli färre.
Allt ont som stora här och små
bedriver, ser du, Herre.
Man dyrkar makt och tomma ting,
och lögn och skrymtan griper kring
bland mänskors barn allt värre.

2. De ense blir i fåfäng flärd
när orätt ska befrämjas
och när den fromme ska bli snärd;
de endast så kan sämjas.
Gud, hindra deras onda råd,
låt deras hjärtans överdåd
nu av din tuktan tämjas.

3. De frågar: Vem är Herren Gud,
vars röst vi skulle lyda?
Vi inte något annat bud
än vårt begär kan tyda.
Vem kan vår svada stå emot?
Vi bryr oss ej om trug och hot
från hämmade och pryda.

4. Men Herren säger: Jag ska snart
förtryckarna förfära,
allt högmod hejda i dess fart,
föraktade ge ära,
om de till mej har satt sin lit
och visat trofasthet och nit
i både liv och lära.

5. Se, Herrens ord är rent och klart
som guld i degeln skärat.
I nåd och sanning uppenbart
det blivit oss förärat.
Och därför bland betryck och brist
vårt hopp till Gud är fast och visst,
vårt hjärta oförfärat.

6. Oss lyser nådens klara sken
när vi Guds ord bevarar
i våra hjärtan var och en,
Guds Ande det förklarar. 
Med honom under all vår strid
vi vinner seger, väntar frid
som evigt, evigt varar.

Text: Wolfgang Dachstein, sv. övers. 1695,  bearb. A.H.
Musik: Martin Luther 1524

163 Den kristna kyrkans sköna namn

1. Den kristna kyrkans sköna namn
man överallt vill bära,
men bära korset ända fram
vill inte många lära.
Sej kyrkans namn med orätt gav
så mången vackert kalkad grav,
som bara likben gömmer.

2. En världsvid kyrka kallas rätt
Guds kyrka här på jorden,
för alla folk av Adams ätt
i Södern och i Norden.
Från alla håll, mens världen står,
kring Herden flockas hjordens får,
vem kan väl det förhindra?

3. Men Kyrkan, den är ändå en,
ett namn i alla munnar.
Till grundval Gud har lagt en sten
som klippfast fred förkunnar.
Det är hans Son i tid och rum
och Sonens evangelium
som oss kan saliggöra.

4. Och därför kyrkans tecken är
just livets ord och lära,
åt hjärtat sol och dagg det bär
till Jesu Kristi ära.
Ty där det ljuder rent och klart
dess sanning visas underbart,
kan utan frukt ej vara. 

5. Guds kyrka står i dopets pakt
och vill Guds nåd få spegla,
och Herren vill, just som han sagt,
sitt vittnesbörd besegla,
med Anden, helig, ren och god,
med bröd och vin, sin kropp, sitt blod,
de kristnas dryck och föda.

6. På lydnaden mot Herrens ord
kan man så tydligt märka
var Gud har tempel på vår jord
och var hans kraft fått verka.
Där stiger ständigt stilla bön,
där visas tacksamhet så skön
med hjärta, mun och händer.  

7. Ett heligt liv i Jesu tro
kan världen ej behaga,
så under kors får kristna bo
i alla världens dagar.
Men alltid har av Herrens röst
hans kyrkas folk den rika tröst
att himlen de får ärva.

8. Att ogräs står bland vetet fram
kan ingen vis förnöja.
Munkristna går i last och skam,
som domens dag ska röja.
Guds helgon har ett enda dop,
en Gud, en Herre och en tro,
ett hopp om salig seger.

Text: Hans Thomissøn 1569 (37 år), sv. övers. A.H. 29/11 2015
Musik: Finländsk

162 Kyrkan den är ett gammalt hus

1. Kyrkan den är ett gammalt hus,
står om än torn måste falla.
Mäktiga murar blivit grus,
ändå ska klockorna kalla,
kalla på gammal och på ung,
särskilt på den som trött och tung
längtar till vila och glädje.

2. Himlarnas Herre ej bebor
hus som är byggda av händer.
Bara en skuggbild, så vi tror,
ser den som ditåt sej vänder. 
Själv han dock byggde kärleksfull
åt sej ett hus av stoft och mull,
nåden har rest det ur gruset.

3. Vi är Guds egen kyrka nu,
tempel av levande stenar.
Under hans kors står jag och du,
dopet och tron oss förenar.
Vore vi inte fler än två
ville han bo hos oss ändå,
med all sin nåd och sin kärlek.

4. Frimodigt kan vi samlas då
om än i lövhyddor bara
och liksom Petrus säga så:
här är oss gott att få vara! 
Ande och liv är varje stund
ordet till oss ur Jesu mun,
platsen blir helgad av ordet.

5. Husen som bär vår Herres namn
är dock som hemmen oss kära.
Där tog han barnen i sin famn,
där samlas vi till hans ära.  
Härliga ting han där har sagt,
slutit med oss en evig pakt,
tagit oss in i sitt rike.

6. Dopfunten som vi döptes i
än oss om dopet påminner,
altaret om det bröd och vin
där vi vår Frälsare finner,
huset om den vars ord består,
Kristus, densamme som i går,
evigt Guds Son som oss löste.

7. Give då Gud, var än vi bor,
att vi när klockorna rungar
alltid går dit och hör och tror
ordet som Jesus förkunnar:
Världen ej ser, men ni mej ser,
allt vad jag säger, se, det sker,
frid jag nu ger åt er alla!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv. övers. A.H. 12/12 2017
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

N F S Grundtvig:

223 Du kallar oss, Kristus, att föra

1. Du kallar oss, Kristus, att föra
din kärlek till barnen vi fått,
att sedda och älskade göra
de vägar din Ande har gått.

2. De barn som du gett oss är köpta
av dig med ditt kors och din död,
i Anden de alla är döpta
att leva av frälsningens bröd.

3. Din Kyrka du kallar att lära
och fostra dem så som du vill,
att leva och vara dig nära
och bli vad du skapat dem till.

4. Vårt arbete gör till ett redskap
för dig och din vilja med dem,
ett ljus och en helig gemenskap
som hjälper oss alla nå hem.

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd

161 Ni kära Guds barn som för himmelen övar

1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 
hur är det med kärleken, om ni er prövar? 
Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 
och brister det bandet ej sönder ibland? 
Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 
må Herren för söndringens ande er skona 
och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

2. Jerusalem är vår gemensamma moder 
och varje dess barn är en syster, en broder. 
Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 
en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 
Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 
så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 
och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 
och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 
Han ser ej på gåvornas olika glans, 
han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 
Och vi är ju hans för att älska varandra 
och ej för att misstro och döma och klandra 
de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 
kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 
ej blygas för Kristus, fast ringa han är 
i alla föraktade lemmar han bär. 
Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 
att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 
om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

5. O, må vi då söka av innersta hjärta 
att älska varandra i glädje och smärta, 
förenade blott i den Frälsares tro, 
vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 
Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 
vars höga och heliga namn vi får bära, 
och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 
när syskonen samlade står inför tronen 
och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 
och älskar varandra, men då utan brist. 
Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 
och redan i hoppet min ande sej sträcker 
dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699), Hans Adolph Brorson 1704, A.H.

Musik: Freylingshausen 1704

160 Hjärtan, enigt sammanslutna

 

Alt. svensk koral:


1. Hjärtan, enigt sammanslutna,
sök i Herrens hjärta ro!
Lågor, ur Guds väsen flutna,
flamma klart i Kristi tro!
Han, vår hövding, oss förenar,
han, vår sol, oss ger vår glans,
på hans livsträd är vi grenar,
han är vår och vi är hans.

2. Bröder, systrar, kom nu alla
och förnya ert förbund!
Kristus vill oss åter kalla
i en helig, stilla stund
att i tro och kärlek enas,
styrkas under sång och bön
och från strid och splittring renas,
så hans ära strålar skön.

3. Kom till Jesus för att lära
att hans kärleks djuphet se,
att varandras bördor bära,
för varandra livet ge.
Vi så högt av honom skattats
att han göt för oss sitt blod.
Syskonkärlek som har mattats
stärks på nytt i denna flod.

4. Gud ske ära, vilka höjder,
vilka djup av idel nåd,
vilka osägbara fröjder
som beretts oss i hans råd!
Gud, långt större än vi tänker
- Unders Under är hans namn -
med sin Son oss allting skänker,
sluter oss i fadersfamn.

5. Kristus, du som oss förenat
till en helig syskonrund,
lär oss, så som du det menat,
älska till vår sista stund,
så ditt ljus i mörka dalar
genom oss blir spritt och känt
och så starkt till världen talar
att den tror att Gud dej sänt! 

Text: Nikolaus Ludvig von Zinzendorf 1725 (25 år), sv. övers. Oscar Mannström 1913, bearb. A.H. 2016
Musik: 1688, bearb. Herrnhut före 1750

N L von Zinzendorf:

159 Frälsarens kyrka i Sveriges land

Alt. koral:



Alt. koral:

1. Frälsarens kyrka i Sveriges land,
del av hans kyrka på jorden,
vida den famnar från strand till strand,
fast är den grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden!

2. Allt fick sin vigning i kyrkans famn,
i den Treenige Gudens,
i Faderns och Sonens och Andens namn:
dopnådens vatten och gravens hamn,
brudgummens löfte och brudens. 

3. Fäder och mödrar sej kämpat fram,
Kristus var med dem på banan.
Trofast är han trots vår synd och skam, 
seger han vunnit på korsets stam,
därför finns korset på fanan.

4. Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

5. Villigt en skara som väckts av Gud
kommer sin Konung till möte,
klädd i hans helighets vita skrud,
samlad som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
 
6. Kristnade ungdom, Gud vill oss väl!
Ta Herren Kristus på orden!
Kämpa för frihet åt bunden träl,
be om Guds frid över varje själ,
himmelens frid över jorden!


Text: Johan Alfred Eklund 1909, bearb. A.H. 2015
Musik: Gustaf Aulén 1909, alt. Jakob Sletten, alt. A.H. 2015

829 Så ljuvligt det är att möta

1. Så ljuvligt det är att möta,
när ensam man vandrar hem,
en pånyttfödd syskonskara
och hälsas som en av dem!
Det är som en fläkt kring vår panna
som Herren oss sänder ner,
som uppfriskar trötta sinnen
och nya krafter oss ger.

2. Då bultar hjärtat, och blodet
så varmt genom ådrorna går,
och vad det vill säga att älska
först då vi till fullo förstår.
Den himmelska kärleken brinner,
som tänts av Guds Andes glöd,
så ren och så stark den lågar
och känner ej kyla och död.

3. Och blir alltför fullt vårt hjärta
och saknar vi ord och ljud,
vi bär ändå fram i bönen
de kära för nådens Gud. 
Vi ber om välsignelsens fullhet,
det bästa vårt hjärta vet,
för älskade, trogna vänner,
för tid och för evighet.

4. Det finns ingen jordisk släktskap,
det finns inget vänskapsband
som så binder hjärta till hjärta,
som så håller hand vid hand,
som detta att vara tillsammans
som lemmar i samma kropp,
som barn utav samme Fader
och födda till samma hopp.

5. När sista fienden, döden,
med ära besegrad är,
då återser vi de kära
som livets segerkrans bär.
Då talas ej mer om att skiljas,
nej, aldrig farväl vi tar,
för evigt vi vandrar tillsammans
vid livets källa så klar.  

Text: Kirsten D Aagard Hansen december 1871 (21 år), 1873, sv. övers. A.H. 27/1 2015  
Musik: Sophie Dedekam ca 1840 (20 år) "Når solen ganger til hvile"

Denna psalm om den kristna gemenskapen skrevs under intryck av väckelsen i norska Vikedal 1871, när den unga Kirstens far var kyrkoherde där. Efter viss bearbetning trycktes psalmen, som ursprungligen hade sju strofer, i Bibelbudet i Stavanger 1873. Den översattes av Jakob Byström och trycktes i Kalendern Betlehem 1899 (tr. 1898). Även andra översättningar till svenska finns, bl.a. en av Oscar Lövgren. Catharina Broomé utgick från Byströms översättning när hon skapade psalmbokens version 1984. Här återges en annan - med fem strofer.

Psalmen har många anknytningspunkter till Bibeln; själv kommer jag främst att tänka på Efesierbrevet 4:3-5 och 1 Korintierbrevet 12:27. Psalmen är något av församlingsgemenskapens "Höga Visa" i vår psalmbok - i en tid då gudstjänstdeltagandet i Svenska kyrkan minskar katastrofalt och församlingar slås samman så att gudstjänstfirande blir ännu sällsyntare än förut. Det är som om Hebréerbrevet 10:25 återklingade i Kirsten Hansens text: "Låt oss inte överge våra sammankomster..." - fast mer som en lovsång än som en förmaning. "Det finns inga ord för glädjen / som Andens gemenskap ger."

Melodin är av Sophie Dedekam och psalmen som helhet är alltså skapad av två unga damer i 20-årsåldern. En för våra psalmer inte helt vanlig bakgrund!

158 Förunderligast på vår jord

1. Förunderligast på vår jord
är Jesu Kristi rike.
Dess härlighet är stor, så stor
att det ej har sin like.

2. Visst är det dolt som själ i kropp,
men lätt dess kraft du kände.
Som staden högt på bergets topp
det ses till världens ände.

3. Dess hemlighet är Herrens ord,
som skapar vad det nämner,
som höjer dalar på vår jord
och berg med marken jämnar.

4. Med det till dop vårt vatten blir,
välsignat vin vi dricker,
från dopet väller hopp och liv,
oss kalken vederkvicker.

5. Med det Guds kämpar krafter får
när de av trötthet snavar, 
så de kan le åt banesår
och springa över gravar.

6. Med det av vatten skapas vin
och paradis av öken,
med det går ljus i hjärtat in
fast världen går i töcken.

7. Låt höras ropet som nu går
att riket har lagts öde,
Gud kröner likafullt dess år
med fruktbarhet och gröda.

8. Dess glans går upp som ax ur vång,
som vår i vissna lunden,
ja, som Guds sol vid fågelsång
i kalla morgonstunden.

9. Det är den store kungens glans,
som korsets död fick lida,
för att vi livets segerkrans
ska bära vid hans sida.

10. Ja, när han kommer i det blå
är kristnas kamp till ända,
vad troende i spegeln såg
de saliga ska känna.

11. Ja, då är riket vi nu får
i synlig prakt tillstädes
i evighetens jubelår
med rätt och fred och glädje!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1829, 1853 (46, 70 år), övers. A.H. 8/8 2014, på sonen Jonatans 10-åriga dopdag
Musik: Chr Barnekow 1870 (33 år)

153 Var inte rädd, nej, gläd dej, du Guds kyrka

Alt. koral: 



1. Var inte rädd, nej, gläd dej, du Guds kyrka!
Gud håller hela världen i sin hand.
Ja, frukta inte ens när jorden bävar
och satan sliter hårt i sina band!
Han är dock bunden. Gud gör vad han lovat,
hans Ande och hans ord når varje land.

2. Se upp till Gud! Du kyrka, se din Herre!
Ja, se det stora han med dej har gjort:
han samlat dej från alla folk och stammar,
från mörkrets rike och från dödens port, 
och fört dej till den käre Sonens rike.
Stå upp, var ljus där mörkret än är stort!

3. Guds kyrkas liv är jordens största under!

När världens forntidsformer snabbt förgår

är Kristus i all evighet densamme

och på den klippan hans församling står.

När världens välden tornas upp och störtar,

går kyrkan fram mot sin fullkomnings vår.

4. Så gryr den dag då hot och hat ska smälta

som is och snö för sommarsolen kär.

Då faller drakens makt och grymma välde,

då segrar de som Lammets tecken bär.

Med jubel ska de skörda vad de sådde,

och saligt skåda Herren som han är.

5. Å sköna hopp! Ja, sanna, säkra löfte

från den som gjort det stora målet klart.

Är natten lång och full av kamp och mörker,

se, Morgonstjärnan strålar underbart!

Det är Guds eget ord: Här ska du prövas,

men lyft ditt huvud! Se, jag kommer snart!

Text: Ronald Fangen 1942 (47 år) ur "Kantate til Det norske misjonsselskaps 100-årsjubileum", övers. A.H. 2010 (v. 3-5),  2013 (v.1-2)

Musik: Anfinn Öien 1967 (=SvPs 1986 nr 524 "Är dagen fylld") alt. Arild Sandvold

568 Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus

1. //: Låt oss vandra i ljuset
liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus ://
//: Vandra i Guds ljus ://
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.

2. //: För då har vi en sann
gemenskap med varann,
gemenskap med varann ://
//: gemenskap med varann ://
gemenskap med varann,
en sann gemenskap med varann.

3. //: Och då renar oss Jesu blod
från all vår synd,
renar från all synd ://
//: renar från all synd ://
renar från all synd,
renar oss från all vår synd.

Text: Johannes (1 Joh. 1:7)

Musik: Okänd

155 En Fader oss förenar

1. En Fader oss förenar,
en herde och en fårahjord,
ett dop som alla renar,
ett frälsningens och livets ord,
en röst från tusen munnar,
en själ i allas röst,
ett bud som frid förkunnar,
en tro med evig tröst,
en kärlek och en längtan
och samma mål till sist:
ett slut på allas trängtan,
ett liv i Herren Jesus Krist.

2. Så går vi med varandra
i bön och hopp vår pilgrimsgång
och sjunger där vi vandrar
det frälsta Sions segersång.
I mörker och i fara,
i trångmål och i nöd
trygg skådar Jesu skara
mot evig morgons glöd.
Från kors, från grav vi ilar
med saligt lov och pris
till evig sabbatsvila
i Guds, vår Herres, paradis.

Text: Bernhard Severin Ingemann 1843 (54 år) "Een Gud og alles Fader", Edvard Evers 1902 (49 år)

Musik: 1400-talet Hans Kugelmann 1540 (45 år)

Denna vackra psalm av Sorö-lektorn Ingemann verkar otroligt nog inte finnas med i den senaste danska psalmboken (2002). Men här i Sverige har den haft en stark ställning under 1900-talet och gärna sjungits som avslutningspsalm.

Psalmens första strof utgår ifrån Efesierbrevet 4:3-6, där Paulus skriver: "Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: 4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt."

Med tanke på andra strofen kan psalmen mycket väl placeras under rubriken "Pilgrimsvandringen", precis som författarens mest kända psalm Härlig är jorden.

B S Ingemann: 

159 Tack, o Herre, för din kyrka

Alt. koral:



1. Tack, o Herre, för din kyrka,
din församling på vår jord,
där du ger oss ljus och styrka
och oss leder med ditt ord.
Ännu i din kyrkas famn
samlar du i Jesu namn
en gemenskap omkring ordet,
dopets bad och nattvardsbordet.

2. Trycks till jorden ned vårt sinne
under mödor och besvär,
korset lyser och påminner
om ett mål som evigt är.
Klockans klang och nådens bud
kallar syndare till Gud,
psalmen, som sej mäktigt svingar,
skänker åt vår andakt vingar.

3. Herrens kyrka bjuder alla
oförgänglig sabbatsfrid,
hur än otrons vågor svallar
genom söndringslysten tid.
Ty i Jesu Kristi tro
får var själ som trår till ro
och mot tvivel söker fäste
hägn likt svalan i sitt näste.

4. Ej den falska frid som söver
bor där Herren Jesus är.
Kraften som vår själ behöver
mot det onda får vi där.
Lovsång och gemensam bön
gör den svåra kampen skön. 
Andens rustning där vi finner,
seger över världen vinner.

5. Låt din kyrka visa stigen
som vi vandrar tills vi når
templet där evinnerligen
inför dej, vår Gud, vi står.
Led oss, lyft oss, herde from,
upp till denna helgedom,
där de återlösta lammen
du kring dej församlar. Amen.


Text: Erik Natanael (Natan) Söderberg 1910 (41 år), bearb. 
Jfr originalversionen SvPs1986 nr 370 "Tack, o Gud, att i din kyrka".
Musik: Johann Schop 1642 (52 år)

Detta är en psalm i ungkyrkorörelsens anda, tryckt i den då rätt nystartade kyrkliga kulturtidskriften Vår lösen nr 6 1910 och senare samma år i författarens diktsamling Lyra och psaltare. Den passar i originalversion mindre bra att sjunga i en nybyggd kyrka eller i ett bönhus, och uttrycket "våra fäders tempelgård" anses väl nuförtiden lite väl patriarkalt. Men den har givit ett gott uttryck åt de känslor som bemäktigar sej många som samlas i hembygdens gamla ärevördiga kyrka, särskilt i de fall då man verkligen kunnat säga att "psalmen sig mäktigt svingar".

Psalmen har klandrats för att den i ursprungsversionen använder det sekundära kyrkobegrepp som handlar om själva kyrkobyggnaden ("din kyrka"="våra fäders tempelgård") och dess detaljer som "korskrönt tinne" och "klockans helga maningsljud". Samtidigt är det väl just denna konkretion som gjort att den ganska ofta sjungits, inte bara vid "kyrkmässor" och särskilda minnesdagar. Den uttrycker en rättfram glädje över gudstjänstfirandet och är som sådan användbar vid nästan vilken söndag som helst. Åtminstone, som sagt, i äldre ärevördiga gudstjänstlokaler. 

Bearbetningen ovan, gjord i anslutning till den finlandssvenska, syftar till att öka psalmens användbarhet även i övriga gudstjänstrum.

Natan Söderberg:

Johann Schop:

156 Med pelarstoder tolv

1. Med pelarstoder tolv 
står Herrens helga kyrka,
och Jesus Kristus är 
dess grundval och dess styrka.
Där fogas sten vid sten, 
där byggs det år från år,
till dess vid tidens slut 
Guds hus fullkomnat står.

2. Därinne Anden bor. 
Han steg i lågor neder;
med honom livets eld 
från själ till själ sej breder.
Han är i ordets ljus, 
i sakramentens tröst.
Av malmen bärs hans bud, 
i psalmen hörs hans röst.

3. En ny och kostbar sten 
med kyrkans mur förenas
var gång ett mänskobarn 
i dopets källa renas.
När nästans sorg och fröjd 
vi känner såsom vår,
då spänns där nya valv, 
och Herren ära får.

4. Liksom ett fadershem 
i samma kärlek samlar
de barn som hemma bor 
och det som fjärran famlar,
så för envar som tror 
och på Guds vägar går,
men ock för vilsen själ 
Guds kyrka öppen står.

5. Vårt hem hon vara vill 
i livets glädjedagar
och när i sorgens tid 
bekymrat hjärta klagar.
Hon reder oss ett rum 
vid Herrens nattvardsbord,
hon viger oss till ro 
i Herrens åkerjord.

6. Blott som en flyktig dröm 
är mänskans dag i tiden.
Snart genomkämpad är 
för varje släkte striden.
All jordens glans förgår, 
all makt slås ned i grund:
Guds kyrka skall bestå 
till tidens sista stund.

Text: Edvard Evers 1914 (61 år), ngt bearb. 2012
Musik: Johann Crüger 1647 (49 år)

Redan på 1800-talet, i sina "Psalmer för Kyrkoårets Sön- och Helgedagar" (1899) hade Edvard Evers för Pingstdagen skrivit en psalm med samma versmått och med samma anslag ("Med pelarstoder tolv"). De tolv pelarstoderna syftar nog på de tolv apostlarna (som i enlighet med nytestamentligt språkbruk traditionellt setts som i eminent mening "pelare i Guds församling") och deras undervisning.

Det var dock inte förrän i 1914 års psalmboksförslag - efter att Evers´ publicerat två egna psalmboksförslag! - som psalmen fick nuvarande lydelse. Och under tiden hade ungkyrkorörelsen, inom vilken psalmens kyrkotanke var central, vuxit fram på bred front, och psalmen sjöngs med glädje och entusiasm till den kända Crügermelodin - tillsammans med Fädernas kyrka och andra psalmer av liknande slag.

För 1986 års psalmbok utfördes en varsam bearbetning av Britt G Hallqvist, som av upphovsrättsliga skäl inte kan återges här. Versionen ovan stämmer ganska väl överens med den i 1937 års psalmbok, frånsett några smärre ändringar i de två sista stroferna.

E Evers:


Crüger:

140 Se nådigt till vår kyrka

1. Se nådigt till vår kyrka,
o helge Ande god.
Giv henne andlig styrka,
sann tro och heligt mod,
att hon Guds ord förkunnar,
så mänskor förs till tro,
ej tar ur usla brunnar
som ger bedräglig ro.

2. Giv kraft till våra präster
att samla till Guds hjord,
att största vikt de fäster
vid Herren Jesu ord:
Gör lärjungar av alla
som bor i denna värld.
Ja, rätta präster kalla
till Herrens stora skörd.

3. Lär kyrkans folk rätt lära
vart barn som blivit döpt.
Guds ord låt rätt frambäras
till dem som Jesus köpt
så dyrt, att de må vandra
mot himlens mål var dag
och älska högt varandra
i väntan på Guds dag.

4. Ett folk på väg till himlen
i dopets nådsförbund
som näring får ur Bibeln
och vid den altarrund
där helig nattvard firas
som Jesus har befallt,
det är den sanna kyrkan
i vilken Gud är allt.

5. Vi ber: låt oss få vara
av detta folk en del,
en trygg Guds barnaskara
trots brister, synd och fel.
På lag och nåd oss visa,
giv hjälp på vägen hem,
så att vi dig får prisa
i nytt Jerusalem.



Text: Hakon Långström 1986 (40 år)

(publ. med tillstånd)
Musik: S S Wesley

KYRKAN