547 Ack, vi är ju alla

1. Ack, vi är ju alla
Adams barn, o Gud! 
Därför ses vi falla, 
bryta dina bud. 
Högmod vill få höra 
ormens smicker än, 
att varann förstöra 
vän förleder vän. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

2. Men den fröjd försvinner, 
som mitt brott mej vann;  
snart min brist jag finner,  
som ej skylas kan. 
Fåfängt jag mej döljer 
undan Herrens röst; 
vart jag flyr, den följer, 
ropar i mitt bröst. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

3. Borta är det Eden, 
där jag skuldlös var. 
Bort med samvetsfreden 
himlens glädje far. 
Om än lyckan mäter 
mej sitt överflöd, 
skild från Gud jag äter 
dock med sorg mitt bröd. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

4. Se, av jorden komna
blir vi jord igen; 
fåfängt får vi domna, 
själen vakar än, 
vakar och begråter 
utan slut sin nöd, 
lever för att åter 
dö en evig död.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

5. Världar ser vi röra
sej på Herrens bud; 
bara vi kan göra 
mot din lag, o Gud! 
Till den minsta lilja 
allt var skapat gott; 
genom mänskans vilja 
blev det onda sått.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!     

6. Ska vi då förskjutas 
utan hjälp och tröst? 
Ska din himmel slutas 
för var böneröst? 
Ska din jord oss nära 
till förtappelse 
och blott tistlar bära 
och förbannelse? 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

7. Nej, på ormen träder 
kvinnans helga Säd;
Gud, din nåd oss gläder 
än vid livets träd!
Jesus kom, och jorden 
är välsignad än, 
dukade är borden,  
öppnad himmelen. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!   

8. Du som frälst oss alla, 
Jesus, kom till mej, 
låt mej mer ej falla, 
håll mej fast vid dej! 
Hjälp mej när jag strider,  
gör mej god och vis 
och mej tag omsider 
till ditt paradis! 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

Text: Frans Michael Franzén, bearb.

F M Franzén:

718 Vaka, själ, och bed

Alt. koralvariant:


1. Vaka, själ, och bed
och till strids dej red!
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran,
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

2. I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sej till ljusets ängel skapar,
tills dej snärjd han får
i begärens spår.

3. Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm,
under världens larm.

4. Vaka, bed, min själ,
bli ej köttets träl
och låt världen dej ej köpa;
vad dess barn ses efterlöpa
är ett flyktigt väl.
Vaka, bed, min själ.

5. Lyckans falskhet känn.
Bäst den smilar än
ditt Uriebrev den skriver,
Joabs kyssar dej den giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn.

6. Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål,
dryck som törsten inte släcker,
resekost som inte räcker
fram till resans mål,
det är ärans prål.

7. Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens stolta härar;
men om du din Herre ärar
går du ej i kvav
här i tidens hav.

8. Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josuas hand.
Sök det goda land!

9. Arvet ej förspill
som nu hör dej till.
Följ då Jesus, bed och vaka,
världen och dej själv försaka.
Han ditt bästa vill.
Arvet ej förspill.

10. Vaka, bed och strid
än en liten tid.
Så ditt Kanaan du ska hinna,
kronan undfå, palmen vinna
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. 2010

Musik: Adam Drese 1698 (78 år)

J O Wallin:

282 Öppna fastans port

 

Utjämnad form:


1. Öppna fastans port!
Låt vad Jesus gjort
nu för dig det enda vara.
Vandra med i kyrkans skara
med ditt hjärtas bön
upp till korsets krön.

2. Lämna överflöd,
dela dagligt bröd
med den värld där Kristus lider,
lindra andras svåra tider;
i ditt inre bli
ifrån jaget fri.

3. Kristus vandrar fram
emot korsets skam.
Också du skall korset bära,
skam med Kristus är en ära.
Följ din Herre helt,
inte halvt och delt.

4. Följ där Jesus går
och till korset når.
Långfredag ej evigt räcker,
snart en påskdagsmorgon bräcker
fylld av liv och glöd:
seger över död!

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd
Musik: Adam Drese

283 Det går ett tyst och tåligt Lamm

1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar!
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mej och världen rinner.
Vad skall min själ då skänka dej,
Guds rena Lamm, för vad du mej
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, vill också jag
i trogen kärlek bida.
Du, hjärtats ljus, ej slocknar ut,
och när min levnadstid är slut
du evigt liv mej skänker.
Min själ är din, o Jesus, kom,
kom till ditt arv, din egendom,
mer värd än själv jag tänker.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dej prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dej jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dej
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och dyr i sej
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt,
är skatten som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesus god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet ständigt vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskydd skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. Vad skadar mej den bittra död?
Den blir min vinst och seger.
Försmäktar jag i solens glöd,
ditt kors sin skugga ger mej.
När oro i min ande bor,
när tron bli svag och bävan stor,
du skingrar tvivlets tankar,
och när på världens vreda hav
min farkost hotar gå i kvav,
är du mitt fasta ankar.

9. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
jag i ditt blod har blivit fri
och tvagit mina kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när du skall vigas vid din brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.

Text ("Ein Lämmlein geht"): Paul Gerhardt 1647 (40 år)

Musik: Strassburg 1525

292 Se, vi går upp till Jerusalem

1. Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

2. Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

3. Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

4. Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är,
där skall vi med honom vara.

Text (=SvPs1986 nr 135): Paul Nilsson 1898 (32 år)

Musik: Nordisk folkmelodi, dansk version 1627.

Denna numera klassiska fastlagspsalm gavs första gången ut i samlingen Återljud från Tämplet (2:a saml. 1898) och hade då 14 strofer. Den bearbetades och förkortades för Psalmer och Sånger till Högmässotexter 1905 och sedan ännu en gång i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906. Psalmens därigenom ökade pregnans har säkert bidragit starkt till att den under 1900-talet sjungits så flitigt - och i många kyrkor närmast blivit obligatorisk inledningspsalm på Fastlagssöndagen.

Anslaget, som upprepas i varje strof, bygger på Jesusorden i Markusevangeliet 10:33:

"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna". Den sjungande församlingen tänks nu följa med på färden "i andanom" - vi går med honom och hans lärjungar för att beskåda det som sker.

Men i andra strofen blir det allvarligare; det handlar inte längre bara om att "skåda" utan om att "med Herren vaka" och "den smärtfyllda kalken smaka". Vem vill fortfarande gå med?

I tredje strofen bevaras det personliga perspektivet, men nu handlar det om att Jesus, Guds Lamm, "offras för dina synder och mina". Evangelium för syndare.

Och därför får vi gå upp även till det himmelska Jerusalem, "till staden, den evigt klara." I den sista strofen återklingar även Jesu bön i Johannesevangeliet 17:24: "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."

Melodin är en nordisk folkmelodi enligt en dansk version från 1627, som även förekommer i svensk handskrift från Västerås 1676 och slutligen trycktes i 1697 års koralbok. Den har påståtts gå tillbaka på samma melodi (1697 års koralbok nr 312) som den kända Till Österland vill jag fara, men nog tycker åtminstone jag att olikheterna är rätt stora.

P Nilsson:

196 Den kärlek du till världen bar

Text: George Robson, sv övers Siri Dahlquist
Musik: William Tans´ur

113 Nu må väl alla glädja sej

1. Nu må väl alla glädja sej,
här är stor fröjd å färde!
Gud visar nåd mot dej och mej,
ja, hela vida världen!
Oss alla har han sagt det till
att han barmhärtig vara vill,
så mycket som vi kostat!

2. Jag under satan fången låg,
mej själv ej kunde hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mej ville stjälpa.
Min synd mej till förtvivlan drev,
min samvetsdom ohygglig blev
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud i sin barmhärtighet
mej såg i mitt elände.
Han led med mej, all nöd han vet,
och hjälp från höjden sände.
Ja, fast jag full av synder var,
var han min kärleksfulle far
och gav sitt allra bästa.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mej förbarma.
Far ner i syndens mörka land
och lös dess fångar arma
från deras synd och stora nöd,
ja, fräls dem från en evig död
och låt dem med dej leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mej här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar,
min bror med skaparorden.
Sin kärlek ville han mej ge
och frälsa mej från allt det ve,
som jag förtjänat lida.

6. För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle skyddad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälst och salig.

7. Han till sin Far i himmelen
från jorden återvände
och till mitt bistånd Hjälparen,
den helge Ande, sände,
som i min nöd ska trösta mej,
i svaghet mäktig visa sej
och i all sanning leda.

*8. Så vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och slog i Jesu Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva? 

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år), bearb.

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm." Men den kom in i romersk-katolska psalmboken Cecilia 1986.

Det där om jag-form förresten: det är ju i originalet inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar! Originalet har tio verser, den klassiska svenska översättningen åtta och Frostensons ("O gläd dig, Guds församling, nu") nio. I de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner så att två strofer har arbetats samman till en.

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):