Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp. Ny fröjd får varje sinne, nytt liv får varje knopp. Så livligt solen strålar, så majestätiskt mild! För dödliga hon målar odödlighetens bild.
2. Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt. Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt! Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt! Se, runt omkring dej blommar och lever, doftar allt.
3. I luften kan nu höras mångtusen fröjdeljud. Skall ej vår tunga röras och lova Herren Gud? Må kölden i vårt sinne lik vinterkylan fly och kärleken därinne lik vårens morgon gry.
4. Snart våren är förliden, men, Jesus, här förbliv! Rättfärdigheten, friden och Andens glädje giv, så stormarna må tystna och själen fylld av ro till dina bud må lyssna, på dina löften tro.
1. Som vårsol stiger morgonröd steg Jesus upp ur natt och död med liv förutan like. Det gör, så länge världen står, att efter vinter kommer vår i Guds och nådens rike.
2. Som fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, i gyllne morgonstunder, så må vi alla med varann besjunga dödens överman och fira påskens under.
3. Som knoppen brister, ån blir stor, som ängen grönskar, kornet gror, när livets våg vill svalla, så må bli vår i Jesu namn i folkens liv, i kyrkans famn, till salighet för alla.
Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år), sv. övers. A.H. 2016
Musik: Johan Peter Emilius (Emil) Hartmann 1860 (55 år)
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick." Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
1. Herre Jesus, du är Vägen, som till Faderns rike för. Salig den dej följer trägen och din vilja villigt gör, den till sist med dej ska få in i himlens glädje gå. 2. Du är Sanningen den klara, evigt dina ord består. De för oss kan uppenbara vad vi ej med tanken når: Guds barmhärtighet och nåd och hans djupt fördolda råd. 3. Herre Jesus, du är Livet, salig den som på dej tror, den som allt av nåd blir givet, i vars hjärta själv du bor. Bo hos oss och för oss bliv Vägen, Sanningen, vårt Liv!
Text: Edvard Evers 1917, bearb. A.H. Musik: Ludvig Mathias Lindeman E Evers:
1. Älska helt och fullt varandra, syskon, det är Herrens bud! Ej med ord blott, men av hjärtat, ty så älskar Herren Gud! Den som ej sin broder älskar vandrar kvar i mörkret än och går främmande för honom som är själva kärleken.
2. Älska helt och fullt varandra, ty vår Gud med välbehag ser på barnen, när att älska är dem alla lagars lag. Änglarna vill gärna skåda när Guds barn, i kärlek ett, nu i tron på Herren delar med varandra ljuvt och lett.
3. Älska helt och fullt varandra, kära syskon, utan list! Älska rent och varmt och trofast! Kärlek både först och sist! Kärlek, denna gudalåga, brinna skall i evighet. Den skall ock därhemma vara summan av vår salighet.
Alt. melodi: 1. "Säg mej den vägen som leder till livet, den som är en gång utstakad av Gud! Säg mej det frälsande rådet Gud givit i sina sändebuds utgångna ljud!" "Kära själ, jag råder dej", svarar Jesus, "uppsök mej".
2. Förr kunde ropas: "Det är ingen fara!" Förr ägde hjärtat de syndsäkras ro. Förr mitt i vådan man trygg kunde vara, förr vid Guds dunder man sov i sitt bo. Nu är själens fråga den: "Var är Jesus, Frälsaren?"
3. Sökas skall Kristus, om Kristus skall finnas, sökas av innersta hjärta och själ. Säljas skall allt, om den pärlan skall vinnas, pärlan som heter vårt eviga väl. Ljumma, lata sökare finner ej sin Frälsare.
4. Lämnas skall världen som själarna dårar, lämnas skall syndens förnedrande ro, lämnas skall lystnad som dödligt dej sårar, lämnas skall allt varpå mänskor vill tro. Sådant, sådant måste till om du Jesus finna vill.
5. Nu sjunger själen: "Min vän har jag funnit, världens Frälsare, själarnas skatt. Allt vad jag önskat, det har jag nu vunnit, ljuset har skingrat min säkerhets natt. Fast vid Jesus håller jag till min sista levnadsdag.
6. Tills jag är bärgad i Abrahams sköte, tills jag med Jesus i paradis är, tills jag gått eviga glädjen i möte, tills jag är lossad från alla besvär, ända in i himmelen skall jag följa Frälsaren!"
Text: Lars Linderot 1811 (50 år), bearb. Musik: Svensk folkmelodi L Linderot:
