Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt syskons gemenskap och nattvardens bord, de osedda dagar vi möter med tröst, //: oss följer ju Herden :// den trofaste Herden, vi känner hans röst.
2. I stormiga tider, bland töcken och grus, en skara dock skrider mot himmelens ljus. Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, //: men före går Herren :// men före går Herren med segerns banér.
3. Den molnstod oss höljer och leder vårt tåg, den klippa oss följer med springkällans våg är Kristus, hans kärlek och renande blod, //: där lever vårt hjärta :// där fröjdas vårt hjärta, där livas vårt mod.
*4. O Jesus, var med oss i smått och i stort, och sköt oss och led oss som alltid du gjort. Ja, amen, din trohet ska bära oss fram. //: Lov, pris, tack och ära :// lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!
Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs"
Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen.
Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).
Särskilt mycket har "Med Gud och hans vänskap" naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som Youtube-filmen överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!
Här presenteras psalmen i en bearbetning från 2019.
DEN GODE HERDEN 1. Den korta stund jag vandrar här, vad fruktar jag och klagar? Han som den gode herden är, han mina steg ledsagar. Han som gav livet för sin hjord än med sin Ande och sitt ord är hos oss alla dagar.
2. Jag hör hans röst och känner den och går dit han vill kalla. De sina känner han igen, han räknat har dem alla. Han söker den som vilse far, den svage i sin famn han tar, upprättar dem som faller.
3. Han styrker mej med livets bröd vid nådens helga källa, där Andens kraft mot synd och död, där frid och fröjd får välla. Om än min väg bland törnen går, när jag ej viker från hans spår jag ej ska modet fälla.
4. O du som sa att ingen kan de dina från dej rycka, jag ber dej skydda dem du vann när världen hårt kan trycka. Låt inget dra mej bort från dem du lovat leda ända hem till evig frid och lycka.
Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.
Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt".
Alt. koral: 1. Herren är min herde god, mej ska inget fattas. Han mej för till källans flod, när av törst jag mattas. Han mej vederkvicker väl på de ängar gröna, där en ljuvlig ro min själ i hans vård får röna. 2. Far jag vilse hör han mej, vill mej hemåt bära, rätta vägar för han mej, ja, sitt namn till ära. Inte ens för död och grav jag behöver bäva: Du är med, din käpp och stav kan min fruktan häva. 3. Med din stav, ditt ord och råd du mej troget leder, och ett bord av idel nåd du åt mej bereder. Godhet, nåd ska följa mej hela levnadsdagen, sedan blir jag upp till dej i din boning tagen. Text: Axel Fredrik Runstedt 1908 (47 år) efter Psalt. 23 (av David), bearb. A.H. 6/4 2016, jfr SvPs1986 nr 558 Musik: Gunnar Wennerberg 1869 (52 år), alt. finsk koral, alt. Wilhelm Peterson-Berger ("På fjällstig"), alt. Melchior Vulpius (arr. J S Bach), alt. "Nisse tänker sjöman bli"
Denna påskpsalm hör, liksom t.ex. julpsalmen Var hälsad sköna morgonstund, till de psalmer som allra sist kom med i "den wallinska psalmboken" av år 1819. Psalmen anges ofta vara författad just 1819, men eftersom psalmbokskommittén godkände Wallins psalmboksförslag redan den 27 december 1818 måste ju även denna psalm vara författad året innan. Kanske vid påsktid, men det är alls inte säkert, för Wallin hade förmågan att dikta högtidspsalmer alldeles oberoende av tiden på (kyrko-)året.
Wallin hade redan tidigare diktat en påskpsalm, Sitt öga Jesus öppnat har, som dock fick en extra vers så här i slutskedet av psalmboksarbetet. Men den psalm vi nu betraktar är absolut Wallins främsta påskpsalm (så fick den också "förnyat förtroende" 1986 i motsats till den nyss nämnda).
Första versen är brutalt rak på sak: "Rösten höres som var stum / och handen räckes som var kall." Bekännelsen till Jesus´ gudomlighet, "känn / din Herre och din Gud igen", anspelar på aposteln Tomas´ utrop när denne fick möjlighet att röra vid den Uppståndne: "Min Herre och min Gud".
Slutraden är densamma i alla verser ("Han lever och du leva skall") och bygger på Jesus-ordet "Jag lever - ni ska också leva". Den bildar alltså ett slags "refräng"; den skapar i alla fall ett suggestivt upprepningsmoment. Men Wallins sätt att i näst sista raden hitta rimord på "skall" ger å andra sidan spänst och variation åt psalmen: kall, fotapall, all, fall, syndafall, svall.
Sista strofen är inristad på granitblocket på biskop Lars Landgrens (1810-1888) grav i Härnösand.
Melodin, som är svensk och hämtad ur den s.k. "Madesjöhandskriften", påminner i sitt anslag mycket om melodin till en annan Wallin-psalm, "Vänligt över jorden glänser". (Ta bort upptakten så märker du!). Annars är den originell och verkligen en glad, spänstig påskkoral, väl värd att sjungas, kanske även till fler psalmer med samma versmått!
Alt. melodiform: 1. Solen på himmelen tillslöt sitt öga dagen då Jesus, vår Frälsare led. Dubbel förmörkelse skedde den fredag då även solen på korset gick ned. Men så, på påskdagen, var återfunna bägge de solar, som syntes försvunna! (Halleluja, halleluja!)
2. Efter bedrövelsens tid kommer glädjen, ja, efter regn strålar solskenet klart. Din är all makt och all ära, o Jesus, för i uppståndelsen blev uppenbart att du den Eviges Son måste vara, som rivit dödens och djävulens snara. (Halleluja! Halleluja!)
3. Aldrig blir kornet till glädje och bärgning om det ej kastas i jorden att dö. Blommor om våren ju spirar ur marken där de låg gömda i vinter och snö. Så ska de blomstra, de vissnade lemmar, de som i graven med tårar vi lämnar. (Halleluja! Halleluja!)
4. Som fisken kastat upp Jona på stranden graven till slut ska gå miste om dem. Är du, min Frälsare, verkligt uppstånden, ska vi stå upp och få följa dej hem. Där trädet är, där är också dess grenar. Frukten, den kommer från dej som oss enar! (Halleluja, halleluja!)
Text: Petter Dass, övers. A.H. 1997
Melodi: Norsk, alt Ansbach 1664 ("Faraos härar hann upp oss vid stranden")
