720 Kvinna, vad din tro är stor!

1. "Kvinna, vad din tro är stor!
Ske dej som du ville!"
I det rika nådens ord
livets källa rinner!

2. Det var Herrens ord en gång
till en hednakvinna,
och om henne denna sång
alltid vill påminna.

3. Det är ännu Herrens ord
till vart litet hjärta,
när han ser, dess tro är stor
mitt i nöd och smärta.

4. Gärna liknar det sej då
vid små tama hundar,
om det smulor blott kan få
av allt Gud oss unnar.

5. Smulor av det livets bröd
som från himlen kommer,
det är läkedom mot död,
säd till evig sommar.

6. Sjung då, varje själ som tror
på Guds Son den milde:
Evigt tack för tröstens ord:
"Ske dej som du ville!"

7. När det sker som hjärtat vill,
spirar livets säde.
Då är sorg och död ej till,
bara liv och glädje.

8. Det vill också Frälsaren.
Synd och sorg han hatar.
Liv och glädje lovar han
evigt hos sin Fader.

9. Själv är Jesus livets bröd,
den som därav äter
ska gå in, trots synd och död,
i vår Herres glädje.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1853 (70 år) efter Matt. 15:21-28
Musik: Johann Horn 1544

100 När världens hopp förtvinat stod

1. När världens hopp förtvinat stod,
likt blomman mitt i sanden,
rann upp så klar en hälsoflod,
gav kraft och mod
åt kvalda mänskoanden.

2. Det Jesus var som ren och god
för oss blev livets källa.
Vi fann i Jesu dyra blod
den hälsoflod
som gör oss evigt sälla.

3. Han ljuset är och sanningen,
han vägen är och livet.
Den honom söker finner än,
ja, just åt den
som beder ska bli givet.

4. I världen han den ende är
som trösta kan och liva
den själ som syndaångern tär
och som begär
i honom salig bliva.

5. Han genom hela livets dag
utsträcker sina händer
till syndare, och med fördrag
där tron är svag
han veken återtänder.

6. Han som en herde för sin hjord
allt vad oss fattas ger oss:
sin Ande, salighetens ord,
sitt rika bord;
han alltid trofast ser oss.

7. Vad skulle Herren göra mer
att fallna mänskor frälsa?
Han för oss strider, segern ger,
vår längtan ser
och är vårt liv, vår hälsa.

8. Låt oss som dina barn få bo
hos dej och alltid njuta
kraft av ditt ord till hopp och tro,
till själens ro,
tills vi vår färd ska sluta.

9. Du är i lidandet vårt stöd,
o kärlek utan like.
Du för oss genom sorg och nöd
och kval och död
till härlighetens rike.

Text: S J Hedborn 1813 (30 år), ngt bearb.
Musik: Anders Lindström

601 Av hjärtat håller jag dej kär

Variant av samma koral: 

EN BÖN TILL KRISTUS,

HJÄRTATS TRÖST I LIV OCH DÖD

1. Av hjärtat håller jag dej kär,

kom, Jesus Kristus, var mej när,

hos dej vill jag få stanna.

Den frid som ges i vilsen värld

förbyts i oro, sorg och flärd,

men din frid är den sanna.

Ja, lider jag till själ och kropp

är du min tröst, mitt enda hopp,

min hjälpare, min herde god,

som återlöst mej med ditt blod.

O Jesus Krist,

min Frälserman, 

min Frälserman,

du ensam nu mej hjälpa kan.

2. För vad jag är och har och får

jag tackar dej, som allt förmår,

för varje nådegåva.

Gud, lär mej också bruka rätt

till andras hjälp vad du mej gett,

så kan jag bäst dej lova.

Allt gott, o Gud, du själv mej lär.

Mot ondskan mitt beskydd du är.

Låt ingen motgång hindra mej

att hålla fast vid tron på dej.

O Jesus Krist,

ack, för din död, 

ack, för din död,

var du min tröst i all min nöd.

3. Sänd, Herre, dina änglar ut,

och låt min själ vid livets slut

av dem till dej bli tagen.

Min kropp som läggs i jorden ned,

låt den få vila i din fred

intill den sista dagen.

Väck upp mej då, benåda mej,

låt mina ögon skåda dej

i glädje stor, o du Guds Son,

försonare på nådens tron.

O Jesus Krist,

ack, bönhör mej, 

ack, bönhör mej,

i liv och död jag tillhör dej.

Text: Martin Schalling i Waldsassen 2 juli 1569 (37 år) "Herzlich lieb hab ich dich, o Herr", sv. övers. Håkan Ausius 1641, Johan Olof Wallin 1807 (28 år), bearb. 1983, v 1 A.H. 2024
Eng. övers. "Lord, Thee I love with all my heart"
Musik: Strassburg 1577, jfr 1697 års koralbok nr 290

Denna psalm publicerades i Kurtze und sonderliche Newe Symbola etlicher Fürsten (Nürnberg 1571), men skrevs några år tidigare som avslutningsbön till en predikan. Författaren rubricerade själv sin psalm som "En bön till Kristus, hjärtats tröst i liv och död". Den översattes till svenska av Håkan Magnusson Ausius och publicerades här år 1641 i boken En Andeligh Watukälla.

Själva anslaget till psalmen är hämtat ur Psaltaren 18: "Hjärtligen kär har jag dig, Herre". Men den publicerades som avslutande bön i en påskaftonspredikan över 2 Moseboken 12:1-14, om påskalammet och blodet på dörrposterna, som i nytestamentlig/kristen tolkningstradition syftar på Jesus ("Guds Lamm") och hjärtats förening med honom.

Melodin trycktes 1577 i Strassburg i Bernhard Schmids Zwey Bücher et c. tillsammans med just denna psalmtext. Bl.a. genom att varje strof är så lång och radlängderna varierande är detta en sällsynt färgrik koral, som jag redan under barndomens kyrkobesök på 1970-talet upplevde som hisnande vacker. Psalmen har också, åtminstone tidigare, varit mycket omtyckt och sjungen i svenskkyrkliga sammanhang, men har troligen inte börjat sjungas i landets frikyrkor bara för att den alltsedan 1986 ingår i såväl Segertoner som Frälsningsarméns sångbok (motbevisa mej gärna!).

Inför publiceringen i 1986 års psalmbok bearbetades texten något av flera olika författare, varför ingen alls anges i psalmboken (och ingen heller gör anspråk på upphovsrätt). Ingen nämnd och ingen glömd! 

Psalmens sista strof ("Sänd, Herre, dina änglar ut") bildar slutet på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach:

533 Bönhörd mej, Gud, bönhör den svaga anden

Alt. koral:

1. Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden,
som sviktande i striden till dej beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder. 

2. Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte
jag glömde mej likt Simson, glömde Herren,
och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.

3. Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången!
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Förbarma dej, o Jesus, räck mej handen.

4. Ge mej min syn, så jag kan se mitt bästa.
Slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mej det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.

5. Det är ditt blod som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter.
Det är din nåd som ljus och tröst mej delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

6. Jag tror, men Gud, må du min otro hjälpa.
Jag bättras vill, ack, styrk min matta vilja.
Låt köttets makt ej mer i synd mej stjälpa,
ej världens lust mej från din kärlek skilja.

7. Rannsaka mej, förnim hur jag det menar,
mej uppehåll, så jag ej modet fäller
men vandrar framåt trots de stötestenar
och de försåt som frestarn för mej ställer.

8. Då vet jag visst, att när med skam och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mej tager.


Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. 
Musik: Strassburg 1525, Kangasala 1624, alt. dansk mel.

J O Wallin:

709 Kom, hjälp mej du som hjälpa kan

BÖN

1. Kom, hjälp mej du som hjälpa kan! 
Du ser hur svårt jag strider. 
Mitt hjärta trött av tunga band
i hopplös kamp sej vrider. 
Mitt kval i ord jag ej får sagt, 
det onda fick så väldig makt,
som brand i bröstet svider. 

2. Ja, hjälp mej du som hjälpa kan,
till dej min bön jag vänder. 
Du stred ju själv och övervann,
så mörkrets makt du känner.
Min nöd är stor, i natt min själ: 
kom till mej du som vill mej väl 
och räck mej dina händer.

Text: Arne Garborg 1895 (44 år)
Musik: Wittenberg 1536

A Garborg:

692 Du vet det nog, mitt hjärta

1. Du vet det nog, mitt hjärta,
du vet att stor är Gud,
men stor är också satan,
som ständigt byter skrud.

2. Nåväl, så får du kämpa
och tro trots brutna bud
att stor är mörkrets furste,
men större är dock Gud.

Text: Kaj Munk 1938 (40 år), övers. A.H. 6/3 2014
Musik: Melchior Vulpius

K Munk:

715 Jesus själv har frestad blivit

  

1. Jesus själv har frestad blivit, 

vad kan annat vänta mej?

Världens furste säger sej

vad som helst mej snart ha givit, 

ja, så snart jag honom vill

tillbe, tjäna, höra till. 

2. Frestad till en brottslig möda 

vill jag ofta i min nöd 

göra stenarna till bröd 

och min själ en usel föda

leta i det stoft, som än

aldrig kunnat mätta den. 

3. Ofta jag mej ej besinnar

förrän, stolt att kallas from,

stolt av dygd och kristendom,

jag blir förd till templets tinnar, 

varifrån jag blint på nåd

störtar mej i överdåd. 

4. Men du, Jesus, seger vunnit 

över satans makt och list.

Herre, under all min brist 

i din kärlek kraft jag funnit

att hans smicker och hans hot 

med förtröstan stå emot.

Text: Olof Rönigk (1710-1783), Christopher Dahl, Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2010

Musik: Heinrich Albert 1641 (37 år)