8 O store Gud (ngt bearb)

  

1. O store Gud, när jag den värld beskådar

som du har skapat med ditt allmaktsord,

hur där din visdom väver livets trådar

och alla väsen mättas vid ditt bord

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

o store Gud, o store Gud ://

2. När jag hör åskans röst och stormar brusa

och blixtens klingor springer fram ur skyn

när regnets kalla, friska skurar susar

och löftets båge glänser för min syn

då brister själen ut...

3. När sommarvinden susar över fälten,

när blommor doftar invid källans strand,

när trastar drillar i de gröna tälten

vid furuskogens tysta, dunkla rand,

då brister själen ut...

4. När jag i Bibeln skådar alla under

som Herren gjort sen förste Adams tid,

hur nådefull han varit alla stunder

och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,

då brister själen ut...

5. När tryckt av synd och skuld och brist jag beder

vid Herrens fot om rening, nåd och frid,

och han min själ på rätta vägen leder

och frälsar mej från all min synd och strid,

då brister själen ut...

6. När tidens höljen slutligen ska falla

och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kallar

min frälsta ande till dess sabbatsro,

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://

Text: Carl Boberg 1885 (26 år), OBS ngt bearb 2018! Här en länk till texten i 1986 års psalmbok!

Musik: Svensk folkmelodi, tryckt 1889 i Sanningsvittnet, alt. Axel Södersten 1921 (42 år)

Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst

"Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.

Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).

C Boberg:

458 All världen nu sig gläder

1. All världen nu sej gläder
i ljuvlig sommartid.
Se, hur i högtidskläder
nu skimrar berg och lid!
Se hur i solens strålar,
i färger utan tal,
nu blomstersmyckad prålar
var skog, vart berg, var dal!

2. Hör harposträngar klinga
och flöjters klara ton!
Hör änglaröster bringa
oss bud ifrån Guds tron!
Så må vi alla sjunga
vår sång med helig fröjd
och prisa med vår tunga
vår Gud i himlens höjd!

Text: Elias Beckman 1868
Musik: Johann Steurlein 1575 (29 år)

222 Mäktigaste segerhjälte

Alt. koral:

1. Mäktigaste segerhjälte,
lejon utav Juda stam,
bind nu svärdet vid ditt bälte,
träd för allas åsyn fram,
så att hela världen ser:
du är Gud och ingen mer.

2. Herre, hjälp, det går så sakta
med ditt verk på jorden vid.
Få vill rätt din nåd betrakta,
största delen har ej tid.
Världen smädar på allt sätt
Frälsaren från Nasaret.

3. Detta ser du, store Herre,
och kan likväl tiga still!
Den som ond är blir allt värre,
alla lever som de vill.
De som kristna än benämns
för ditt namn i sällskap skäms.

4. Om du detta framgent lider,
att all världen rasar så,
fruktar jag att du omsider
litet för din möda får.
Den du köpt är åter såld
i den förre herrens våld.

5. Visa dej då än på jorden
som en segervinnare,
visa meningen med orden
hela världens Frälsare,
du som uppstått sen du dött
och för alla mänskor blött!

6. Låt av dina läppar flyta
fridens evangelium!
När du låter Moses ryta
så att varje mun blir stum,
bjud Johannes strax gå fram
och predika: Se Guds Lamm!

7. Invig präster som predikar
utav kärlek till din hjord,
olika men ändå lika,
trogna mot ditt eget ord.
Lejon utav Juda stam,
låt ditt uppsåt här gå fram!

8. Ja, låt alla vittnen ringa
Andens gåvor ta emot,
låt din kärlek så oss tvinga
att vi inte räds för hot,
att vi går trots svaghet stor,
talar därför att vi tror.

9. Alla ni som frälsning funnit,
sjung er Herres pris och lov!
Tacka för hans blod som runnit,
stäm nu in med himlens hov!
Skäms ej mer, ni syndare,
vittna om er Frälsare!

10. Hedra denne blodsbrudgummen,
Salems döttrar, på allt vis!
Om ni står i ständig stumhet,
ropar stenarna hans pris.
Låt ej himlens nya sång
bli er gammal, tung och lång!

Text: Lars Thorstensson Nyberg 1745 (25 år), bearb. A.H.
Musik: Svensk 1697

501 Alla ni som er anfäktar

1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.

2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!

3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.

4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.

5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.

6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!

7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!

8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,

9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!

10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.

11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,

12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.

13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!

14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.

15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.

16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!

17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,

18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.

19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.

20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.

21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.

22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.

23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!

24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.

25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.

26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!

27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!

Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011
Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")

J Runius:

43 Så rörde Anden Sakarias' tunga

1. Så rörde Anden Sakarias´ tunga! 
Den stumme prästen muntert kunde sjunga 
sin lovsång med en hög och tydlig röst: 
Lov ske dej, Gud, du Israels rätte Herre, 
att du ditt folk från synd som tyngt allt värre 
har återlöst! 

2. Ett frälsningshorn så många här till glädje 
du reste upp i Davids hus och säte 
som du genom profeterna har sagt. 
Du frälsar oss från alla som oss hatar, 
från synd och värld, från helvetet och satan,
trots deras makt. 

3. Din pakt och ed till Abraham med flera 
du håller troget, ja, du gör än mera: 
Du rycker oss ur fiendernas hand 
och vill oss i din kärleks tjänst få städsla, 
en tjänst för hela livet utan rädsla 
och träldomsband. 

 4. Och du, min son, som nyfödd är och liten, 
du ska få bli en Guds profet med tiden, 
bereda väg och plats för Herren här. 
Du för ditt folk hans frälsning ska förkunna, 
så de förstår att deras synder tunga 
förlåtna är. 

5. Lär dem då också, att de ej förtjänar 
sitt barnaskap med dygd, att Gud förlänar 
det av sin mildhet och barmhärtighet. 
Han själv ska komma ner till oss från höjden, 
ja, Jesus, du vars väg Johannes röjde 
har gett oss det, 

6. så du för alla som i mörker tvinar, 
med evigt ljus och klarhet ska få skina 
- det är ditt ord och evangelium -
och så oss in på fridens vägar styra. 
Ja, där din kärlek allt ska genomsyra 
du ger oss rum!

Text: Petter Dass 1680 ca, sv övers A.H. 9/11 2018
Musik: Harald Gullichsen 1977

P Dass:

23 Välsignad Gud som har sitt folk förlossat

SAKARIAS LOVSÅNG

1. Välsignad Gud, som har sitt folk förlossat,
har oss besökt och våra bojor krossat!
Han salighetens horn upprättat har
i Davids släkt i dag för alla dar.

2. Vad heliga profeter har förkunnat
för länge sedan, har han nu oss unnat.
Han frälsar oss från fiendernas hot
och ifrån dem som hatfullt står oss mot.

3. Han tänker på förbundets rika gåva,
på den barmhärtighet han velat lova.
Han minns den ed som i förgångna dar
vår fader Abraham han svurit har.

4. Oss alla vill han göra fria, rena
att utan fruktan villigt honom tjäna
i helighet, rättfärdighet och frid
inför hans ögon all vår levnads tid.

5. Han sänt Johannes till att väg bereda
och Israel till Herren Kristus leda,
som bär vår skuld, oss renar i sitt blod.
Ja, Gud är nådig, kärleksfull och god.

6. Rättfärdighetens sol ska uppenbaras
och här för oss i dödens natt förklaras,
på fridens väg oss leda fram till sej.
O Gud i himlen, ära vare dej!


Text: Sakarias (Luk. 1:68-79), Lars Stenbäck 1865, bearb. Jfr även Marias lovsång och Simeons lovsång.
Musik: Genéve 1542

Ängeln Gabriel och Sakarias:

L Stenbäck:

463 En vänlig grönskas rika dräkt

Alt. koral:

1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén: