240 Kristus, den rätte Herren

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. Kristus, den rätte Herren,
Guds Son från evighet,
av Fadern sänts till världen
med liv och salighet.
Han är den morgonstjärna
som lysa kan och värna
i mörker och i kval.

2. Han människa har blivit,
hans ord i nådens tid
sej över jorden spridit
med ljus och hopp och frid.
Han dödens makt har krossat
och syndens boja lossat
och öppnat himlens port.

3. O Kristus, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dej vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

4. Din Fader allt allena
har givit i din hand,
så må du det förena
med trons och fridens band,
och så åt dej förvärva
ett folk som sist ska ärva
det rike du berett.

5. Vad Fadern dej har givit
låt ej förlorat gå,
men för till rätta livet
allt han dej låtit få.
Ja, dit må du oss föra,
så vi får dej tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Kreuziger 1524 (24 år)

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren" (1819-1996 var anslaget "Förlossningen är vunnen") blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526. I så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet.

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot, återgiven av Gösta Hagelin i "Människoöden i psalmboken" om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen - för att inte säga redan på den hebreiska bibelns tid! - varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som profeter, kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

359 Gud bor i ett ljus

1. Gud bor i ett ljus dit ingen kan gå, 
Gud kan vi ej se och inte förstå. 
Men Gud kommer hit, 
han vill vara här, 
så blir han ett barn som Maria bär. 

2. Ära vare dig, o Gud som är stor, 
att du kommer hit som vår lille bror. 
Ja, du kommer hit, 
du vill vara här, 
så blir du ett barn som Maria bär.

©Text: Margareta Melin 1969 (34 år), publicerad med tillstånd.
©Musik: Lars Åke Lundberg 1970 (35 år) 

 [Av upphovsrättsliga skäl kan noterna inte publiceras här]

353 Nu får din tjänare i frid

Ursprunglig koralform:


1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen ska nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.

Text: Simeon (Symeon) i templet, Martin Luther 1524 (41 år) "Mit Fried und Freud ich far dahin", Lars Stenbäck 1865, A.H. 1994
Musik: Martin Luther 1524 (jfr J S Bachs Cantata (BWV 125) och Haeffners utjämnade variant från 1820 - Bachs pigga musik bygger faktiskt också ofta på en rätt utjämnad melodi - jfr även Dietrich Buxtehudes orgelstycke och Vallerius´ koralvariant från 1697)

Denna Luther-psalm som bygger på Simeons lovsång ("Nunc dimittis"), som i tidegärden beds/sjungs vid varje aftonbön (completorium) inför sänggåendet, som ju ofta betraktats som en liten dödsberedelse. (Jfr den svenska kvällspsalmens "men om det stilla dödens bud / i denna natt jag hör"). Psalmen översattes till svenska 1572 och fanns med både i Göteborgspsalmboken 1650 (under rubriken "Om döden och domen") och i 1695 års psalmbok (under rubriken "Begravningspsalmer"). 

När Wallin mycket kraftigt bearbetade texten för 1819 års psalmbok, tog han fasta just på psalmens användning som dödsberedelse- och begravningspsalm, men fjärmade sej samtidigt från Simeons lovsång och Luthers tolkning av denna. Inte minst det globala perspektivet, missionsperspektivet, försvann. Jämför den äldre och den yngre svenska texten på Wikisource!

Onekligen tillförde dock Wallin goda uppbyggelsemoment, t.ex. det paulinska "Jesus, Jesus är mitt liv / och döden är min vinning". Ändå har jag valt att gå tillbaka till den äldre versionen och utgå från en bearbetning av Lars Stenbäck som är mycket mildare än Wallins, samt att i inledningsorden knyta an direkt till Simeons uttryck "Nu låter du din tjänare gå hädan, i frid, efter ditt ord". 

Bellmans psalm för Kyndelsmäss

 

Carl Michael Bellman hade en obesvarad kärlek till psalmdiktning - inte tog Wallin 1819 in någon enda av hans konstfullt skrivna psalmer från samlingen "Zions högtid", inte. Men bortsett från den sublima julpsalmen "Du gjorde väl du kom", kan man kanske förstå att psalmerna ratades. Och då tänker jag inte på poetens övriga diktning eller hans privatliv. Nej, själva texterna är nog ofta aningen för utstofferade och i negativ mening patetiska för att riktigt fungera som församlingens gemensamma sång.

Det hindrar inte att enskilda bellmanpsalmer har en inlevelse och originalitet som gör dem värda att läsas eller kanske t.o.m. sjungas vid enskild andakt eller av någon kristlig trubadur. Se t.ex. hans psalm för Kyndelsmässodagen nedan (i lätt bearbetning av undertecknad och satt till en Bach-koral som med några mindre förändringar fungerar rätt bra till texten):


SIMEON, VAD HELIG SYN
(ÖVER EVANGELIUM PÅ JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG ELLER KYNDELSMÄSSODAGEN)

1. Simeon, vad helig syn
som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

2. Ja, jag ser dej, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dej sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sej enar:
o, vad era hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

3. Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

4. Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dej pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

5. Fromma Hanna, fröjda dej!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sej,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dej upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

6. Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sej nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får.
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går. 

736 Herre Jesus, kom till mej

Alt. koral:


1. Herre Jesus, kom till mej!
Håll i nåd mej tätt vid dej,
så att ondskan aldrig kan
övervinna den du vann.

2. Faller jag, res upp mej då,
låt ditt blod mej rena så,
ge mej ordets ljus som gör
att jag samvetsrösten hör.

3. Hela mej när sjuk jag är,
trösta, vederkvick mej här,
lös från alla otrons band,
stärk mej med din kärleks hand.

4. Herre, livets väg mej lär,
som jag själv ej finner här,
livets väg som, fastän smal,
leder till din himmelssal. 

Text och musik: Finsk andlig visa

601 Av hjärtat håller jag dej kär

 

Variant av samma koral: 

EN BÖN TILL KRISTUS,

HJÄRTATS TRÖST I LIV OCH DÖD

1. Av hjärtat håller jag dej kär,

kom, Jesus Kristus, var mej när,

hos dej vill jag få stanna.

Den frid som ges i vilsen värld

förbyts i oro, sorg och flärd,

men din frid är den sanna.

Ja, lider jag till själ och kropp

är du min tröst, mitt enda hopp,

min hjälpare, min herde god,

som återlöst mej med ditt blod.

O Jesus Krist,

min Frälserman, 

min Frälserman,

du ensam nu mej hjälpa kan.

2. För vad jag är och har och får

jag tackar dej, som allt förmår,

för varje nådegåva.

Gud, lär mej också bruka rätt

till andras hjälp vad du mej gett,

så kan jag bäst dej lova.

Allt gott, o Gud, du själv mej lär.

Mot ondskan mitt beskydd du är.

Låt ingen motgång hindra mej

att hålla fast vid tron på dej.

O Jesus Krist,

ack, för din död, 

ack, för din död,

var du min tröst i all min nöd.

3. Sänd, Herre, dina änglar ut,

och låt min själ vid livets slut

av dem till dej bli tagen.

Min kropp som läggs i jorden ned,

låt den få vila i din fred

intill den sista dagen.

Väck upp mej då, benåda mej,

låt mina ögon skåda dej

i glädje stor, o du Guds Son,

försonare på nådens tron.

O Jesus Krist,

ack, bönhör mej, 

ack, bönhör mej,

i liv och död jag tillhör dej.

Text: Martin Schalling i Waldsassen 2 juli 1569 (37 år) "Herzlich lieb hab ich dich, o Herr", sv. övers. Håkan Ausius 1641, Johan Olof Wallin 1807 (28 år), bearb. 1983, v 1 A.H. 2024
Eng. övers. "Lord, Thee I love with all my heart"
Musik: Strassburg 1577, jfr 1697 års koralbok nr 290

Denna psalm publicerades i Kurtze und sonderliche Newe Symbola etlicher Fürsten (Nürnberg 1571), men skrevs några år tidigare som avslutningsbön till en predikan. Författaren rubricerade själv sin psalm som "En bön till Kristus, hjärtats tröst i liv och död". Den översattes till svenska av Håkan Magnusson Ausius och publicerades här år 1641 i boken En Andeligh Watukälla.

Själva anslaget till psalmen är hämtat ur Psaltaren 18: "Hjärtligen kär har jag dig, Herre". Men den publicerades som avslutande bön i en påskaftonspredikan över 2 Moseboken 12:1-14, om påskalammet och blodet på dörrposterna, som i nytestamentlig/kristen tolkningstradition syftar på Jesus ("Guds Lamm") och hjärtats förening med honom.

Melodin trycktes 1577 i Strassburg i Bernhard Schmids Zwey Bücher et c. tillsammans med just denna psalmtext. Bl.a. genom att varje strof är så lång och radlängderna varierande är detta en sällsynt färgrik koral, som jag redan under barndomens kyrkobesök på 1970-talet upplevde som hisnande vacker. Psalmen har också, åtminstone tidigare, varit mycket omtyckt och sjungen i svenskkyrkliga sammanhang, men har troligen inte börjat sjungas i landets frikyrkor bara för att den alltsedan 1986 ingår i såväl Segertoner som Frälsningsarméns sångbok (motbevisa mej gärna!).

Inför publiceringen i 1986 års psalmbok bearbetades texten något av flera olika författare, varför ingen alls anges i psalmboken (och ingen heller gör anspråk på upphovsrätt). Ingen nämnd och ingen glömd! 

Psalmens sista strof ("Sänd, Herre, dina änglar ut") bildar slutet på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach:

580 Jag är svag, men inte du

1. Jag är svag, men inte du.
Jesus, lär mej vägen nu!
Full av tacksamhet mot Gud
vill jag gå, låt mej gå nära dej.

2. Synd och stress i villsam värld
gör mej ofta trött och tärd.
Vem ger kraft till fortsatt färd?
Bara du, Herre kär, bara du.

3. Vandra hem tätt intill dej,
det är vad jag önskar mej.
Kropp och själ får vila sej
nära dej, Herre kär, nära dej.

Text och musik: Okänd ("Just a closer walk with Thee"), sv. övers. A.H. 2005