Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Vi tackar dej, vår Fader kär, för sommarns sköna dar, då allting om dej vittne bär, som liv och anda har. De tusen, tusen fåglars sång, de sköna blommors skrud och ängens grönska, bäckens språng lovsjunger dej, o Gud. 2. Och skog och sjö i solens sken, så sköna jag dem ser! Där glittrar varje blad på gren och varje våg där ler. Min tanke då mej gärna bär bort till ett fjärran land, där det en evig sommar är på Jordans andra strand. 3. När jordisk fägring, jordiskt ljus vårt öga gläder så, hur blir oss ej i fridens hus, vårt rätta hemland då, där livets träd vid livets älv beständigt gröna står, där solen är vår Herre själv, som aldrig från oss går!
Text: Olga Kullgren, ngt bearb. 2012 Musik: "Ellacombe" Würtemberg 1784
1. O, jag ser min Faders hand i naturens under, hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder samma röst, vars allmaktsord ropat himmel, hav och jord //: fram ur tomma intet ://
2. Varje kryp i jordens stoft, himlens stjärneskara, skogens susning, blommans doft, rymderna de klara, alla vittnar: Gud är stor. Ja, i skapelsen han bor //: stor som ingen annan ://
3. Skyar, stjärnor, blommors prakt kan dock inte frälsa. Jord och hav har inte makt att med frid oss hälsa. Gud tog människogestalt, dog på korset, löste allt //: som av synden bundits ://
4. Att förlåtelse han gett, domen på sej tagit att från död till liv han lett, till sitt hjärta dragit, är det största av allt stort en allsmäktig Gud har gjort //: och förblir det största ://
Musik: Svensk folkmelodi, tryckt 1889 i Sanningsvittnet, alt. Axel Södersten 1921 (42 år)
Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst
"Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.
Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige."
(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).
1. All världen nu sej gläder i ljuvlig sommartid. Se, hur i högtidskläder nu skimrar berg och lid! Se hur i solens strålar, i färger utan tal, nu blomstersmyckad prålar var skog, vart berg, var dal! 2. Hör harposträngar klinga och flöjters klara ton! Hör änglaröster bringa oss bud ifrån Guds tron! Så må vi alla sjunga vår sång med helig fröjd och prisa med vår tunga vår Gud i himlens höjd! Text: Elias Beckman 1868 Musik: Johann Steurlein 1575 (29 år)
1. Mäktigaste segerhjälte, lejon utav Juda stam, bind nu svärdet vid ditt bälte, träd för allas åsyn fram, så att hela världen ser: du är Gud och ingen mer. 2. Herre, hjälp, det går så sakta med ditt verk på jorden vid. Få vill rätt din nåd betrakta, största delen har ej tid. Världen smädar på allt sätt Frälsaren från Nasaret. 3. Detta ser du, store Herre, och kan likväl tiga still! Den som ond är blir allt värre, alla lever som de vill. De som kristna än benämns för ditt namn i sällskap skäms. 4. Om du detta framgent lider, att all världen rasar så, fruktar jag att du omsider litet för din möda får. Den du köpt är åter såld i den förre herrens våld. 5. Visa dej då än på jorden som en segervinnare, visa meningen med orden hela världens Frälsare, du som uppstått sen du dött och för alla mänskor blött! 6. Låt av dina läppar flyta fridens evangelium! När du låter Moses ryta så att varje mun blir stum, bjud Johannes strax gå fram och predika: Se Guds Lamm! 7. Invig präster som predikar utav kärlek till din hjord, olika men ändå lika, trogna mot ditt eget ord. Lejon utav Juda stam, låt ditt uppsåt här gå fram! 8. Ja, låt alla vittnen ringa Andens gåvor ta emot, låt din kärlek så oss tvinga att vi inte räds för hot, att vi går trots svaghet stor, talar därför att vi tror. 9. Alla ni som frälsning funnit, sjung er Herres pris och lov! Tacka för hans blod som runnit, stäm nu in med himlens hov! Skäms ej mer, ni syndare, vittna om er Frälsare! 10. Hedra denne blodsbrudgummen, Salems döttrar, på allt vis! Om ni står i ständig stumhet, ropar stenarna hans pris. Låt ej himlens nya sång bli er gammal, tung och lång! Text: Lars Thorstensson Nyberg 1745 (25 år), bearb. A.H. Musik: Svensk 1697
1. Alla ni som er anfäktar med den stora livets bok, som i ångest snart försmäktar under syndens tyngd och ok, i Guds hand lägg nådavalet, drunkna ej i samvetskvalet.
2. Låt nu all förtvivlan fara, ty ni löfte fått om nåd: Satan må förtvivlad vara, som sej vet alls intet råd, men ni mänskor kan er trösta, ty ni är ju återlösta!
3. Ädla själ, du himlasmycke, som din Gud så dyrt betalt; du har inte kostat mycke, utan kostat honom allt, ty med Anden du ju döptes och med ende Sonen köptes.
4. Skulle han då vilja mista det han höll så dyrt och värt? Skulle ej hans hjärta brista för det barn som är så kärt, att det mycket tyngre väger än allt härligt som han äger.
5. Efter dej har Gud ju letat, efter dej han letar än. Gud har sej till döds arbetat, att han dej skall få igen. Och när du på nytt bortrymmer, han dej söker med bekymmer.
6. Hör hur ljuvligt härom talar allas vår Förmyndare, märk hur sött han dej hugsvalar, han som mottar syndare: vill dej vid allt kärt förlikna, att din tro skall kunna kvickna!
7. Gud nu först en herde lik är, en som äger hundra får. När så ett från hjorden viker och i marken vilse går; tänk, det enda som då fattas mer än hela hjorden skattas!
8. Ty de nittinie fåren lämnar han i öknen kvar, och går strax på friska spåren efter det han bortmist har, gläds när han till sist det funnit, så som den stort byte vunnit,
9. bär det hem, och dem han känner skickar han ett bud åstad, säger: kom nu, grannar, vänner, hjälp mej nu att vara glad, ty mitt får jag återfunnit, det som hade helt försvunnit!
10. Samma sak, när en sej bättrar blir en obeskrivlig fröjd: fröjd att en slapp syndens fjättrar blir det då i himlens höjd, mer än över nittinie, den från synden skenbart frie.
11. Vill dej denna tröst ej smaka, ty du ej som fåret gjort, trått och längtat strax tillbaka till din Herde, hjord och ort, utan varit lik en penning, kall och livlös utan känning,
12. så vill Gud bli lik en kvinna, som en peng av tio mist. För att den nu återfinna ingen flit hon spar förvisst, ty hon tänder strax upp ljuset, sopar och rannsakar huset.
13. Sina vänner och grannkvinnor, när hon pengen funnit har, hon med muntra fröjderinnor bjuder hem och håller kvar. Där blir sjunget, där blir klappat: det är funnet som var tappat!
14. Sammalunda, när det händer att en enda syndig själ sig från synd till Gud omvänder och besinnar så sitt väl, skall det för Guds änglar bliva fröjd som ingen kan beskriva.
15. Men du gör en ny invändning: du är inget menlöst får eller någon livlös penning; de har inga samvetssår, de har ingen nåd förskjutit, men du har frivilligt brutit.
16. Ack! då är ju felen stora, men förtvivla likväl ej: i den son som var förlorad har du då ditt konterfej. Är du´n lik i syndavikten, likna´n ock i tillförsikten!
17. Tänk hur han sej dock invävde, tänk i vad för syndagarn, pockad´ ut mens Fadern levde allt sitt arv, det sorgebarn: Fadern måste´n från sej skilja, han drog bort mot Faderns vilja,
18. slöste bort i fjärran länder, mitt i dagligt sus och dus, allt det som han fått om händer på galej och skökohus. Efter de utvalda vinen fick han ej ens drav med svinen.
19. Då begynte han besinna hur i barndomshemmet var, och sej drängarna påminna som gick hemma hos hans far, ej som han med tomma magar men i ständigt goda dagar.
20. På en bön av några rader han då strax betänker sej: Jag har syndat, käre Fader emot himlen och mot dej. Barns rätt jag ej värd är längre, låt mej gå som legodrängen.
21. Under! att han hemgå tordes, under! att han där fick tröst, ty ett sådant barn ju borde med all rätt bli arvelöst, ja, med hårda ord avspisas och från Faderns ögon visas.
22. Men istället att förstöta´n, fast han snöplig kom till byss, ville likväl Fadern möta´n båd´ med famntag och med kyss! Gullring och de skönsta kläder gav den frommaste bland fäder.
23. Han lät slakta och anställa gästabud med dans och sång, lät ej heller hos sej gälla avundstal och dom så vrång; det var nog: hans son var funnen, som var död, ja, helt försvunnen!
24. Så är ock Guds hjärta sinnat mot dem som omvänder sej. Sådant skall du också finna´t, det må du försäkra dej, fast det när ditt samvet´ vaknar tycks som Gud dej föga saknar.
25. Skulle han ej räkna fåren, skulle han ej sakna dej, han som räknar huvudhåren och om dem bekymrar sej, dina tårar noga gömmer, ej ditt minsta steg förglömmer.
26. Lovad, prisad och välsignad vare Gud i evighet, att en själ som ligger dignad sej en sådan tillflykt vet i den öppna fadersfamnen, den förunderliga hamnen!
27. Men vem tillhör denna trösten, som så nådigt till oss kom? Jo, de ångerfulla brösten, ty man måste vända om och ej obekymrat snava. Bättring, bättring vill Gud hava! Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011 Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran") J Runius:
