172 Salig, Jesus, är den stunden

 
Text: Ernst Gottlieb Woltersdorf 1752 (27 år), sv. övers. Britt G Hallqvist 1984. 
Musik: Preben Nodermann 1911 (44 år)
 

P Nodermann:

140 Se nådigt till vår kyrka

1. Se nådigt till vår kyrka,
o helge Ande god.
Giv henne andlig styrka,
sann tro och heligt mod,
att hon Guds ord förkunnar,
så mänskor förs till tro,
ej tar ur usla brunnar
som ger bedräglig ro.

2. Giv kraft till våra präster
att samla till Guds hjord,
att största vikt de fäster
vid Herren Jesu ord:
Gör lärjungar av alla
som bor i denna värld.
Ja, rätta präster kalla
till Herrens stora skörd.

3. Lär kyrkans folk rätt lära
vart barn som blivit döpt.
Guds ord låt rätt frambäras
till dem som Jesus köpt
så dyrt, att de må vandra
mot himlens mål var dag
och älska högt varandra
i väntan på Guds dag.

4. Ett folk på väg till himlen
i dopets nådsförbund
som näring får ur Bibeln
och vid den altarrund
där helig nattvard firas
som Jesus har befallt,
det är den sanna kyrkan
i vilken Gud är allt.

5. Vi ber: låt oss få vara
av detta folk en del,
en trygg Guds barnaskara
trots brister, synd och fel.
På lag och nåd oss visa,
giv hjälp på vägen hem,
så att vi dig får prisa
i nytt Jerusalem.



Text: Hakon Långström 1986 (40 år)

(publ. med tillstånd)
Musik: S S Wesley

153 Var inte rädd, nej, gläd dej, du Guds kyrka

Alt. koral: 



1. Var inte rädd, nej, gläd dej, du Guds kyrka!
Gud håller hela världen i sin hand.
Ja, frukta inte ens när jorden bävar
och satan sliter hårt i sina band!
Han är dock bunden. Gud gör vad han lovat,
hans Ande och hans ord når varje land.

2. Se upp till Gud! Du kyrka, se din Herre!
Ja, se det stora han med dej har gjort:
han samlat dej från alla folk och stammar,
från mörkrets rike och från dödens port, 
och fört dej till den käre Sonens rike.
Stå upp, var ljus där mörkret än är stort!

3. Guds kyrkas liv är jordens största under!

När världens forntidsformer snabbt förgår

är Kristus i all evighet densamme

och på den klippan hans församling står.

När världens välden tornas upp och störtar,

går kyrkan fram mot sin fullkomnings vår.

4. Så gryr den dag då hot och hat ska smälta

som is och snö för sommarsolen kär.

Då faller drakens makt och grymma välde,

då segrar de som Lammets tecken bär.

Med jubel ska de skörda vad de sådde,

och saligt skåda Herren som han är.

5. Å sköna hopp! Ja, sanna, säkra löfte

från den som gjort det stora målet klart.

Är natten lång och full av kamp och mörker,

se, Morgonstjärnan strålar underbart!

Det är Guds eget ord: Här ska du prövas,

men lyft ditt huvud! Se, jag kommer snart!

Text: Ronald Fangen 1942 (47 år) ur "Kantate til Det norske misjonsselskaps 100-årsjubileum", övers. A.H. 2010 (v. 3-5),  2013 (v.1-2)

Musik: Anfinn Öien 1967 (=SvPs 1986 nr 524 "Är dagen fylld") alt. Arild Sandvold

158 Förunderligast på vår jord

1. Förunderligast på vår jord
är Jesu Kristi rike.
Dess härlighet är stor, så stor
att det ej har sin like.

2. Visst är det dolt som själ i kropp,
men lätt dess kraft du kände.
Som staden högt på bergets topp
det ses till världens ände.

3. Dess hemlighet är Herrens ord,
som skapar vad det nämner,
som höjer dalar på vår jord
och berg med marken jämnar.

4. Med det till dop vårt vatten blir,
välsignat vin vi dricker,
från dopet väller hopp och liv,
oss kalken vederkvicker.

5. Med det Guds kämpar krafter får
när de av trötthet snavar, 
så de kan le åt banesår
och springa över gravar.

6. Med det av vatten skapas vin
och paradis av öken,
med det går ljus i hjärtat in
fast världen går i töcken.

7. Låt höras ropet som nu går
att riket har lagts öde,
Gud kröner likafullt dess år
med fruktbarhet och gröda.

8. Dess glans går upp som ax ur vång,
som vår i vissna lunden,
ja, som Guds sol vid fågelsång
i kalla morgonstunden.

9. Det är den store kungens glans,
som korsets död fick lida,
för att vi livets segerkrans
ska bära vid hans sida.

10. Ja, när han kommer i det blå
är kristnas kamp till ända,
vad troende i spegeln såg
de saliga ska känna.

11. Ja, då är riket vi nu får
i synlig prakt tillstädes
i evighetens jubelår
med rätt och fred och glädje!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1829, 1853 (46, 70 år), övers. A.H. 8/8 2014, på sonen Jonatans 10-åriga dopdag
Musik: Chr Barnekow 1870 (33 år)

321 Nu strålar söndagssol från sky

6)




1. Nu strålar söndagssol från sky,
nu skapas veckan åter ny.
Ljus lyser från vår Faders hus,
som en gång sade: "Varde ljus!"

2. I dag gick Jesus ur sin grav
till livet fram, och världen gav
nytt hopp och ny rättfärdighet,
frid, hälsa, liv och salighet.

3. Nu är den rätta solens dag,
och solen är Guds välbehag.
Och varje kristen glädjas kan
att Kristus oss försoning vann.

4. O Herre, livets ord oss giv,
förnya oss till evigt liv.
Vår kropp och själ och ande vig
att nu och alltid tjäna dig.

*5. Högtlovat vare Herrens namn,
vårt fasta värn, vår trygga hamn.
Dig, heliga Treenighet,
ske lov och pris i evighet. 

Text: Johann Olearius, sv. övers. Johan Alfred Eklund
Musik: Johann Georg Ebeling

J Olearius:

J G Ebeling:

829 Så ljuvligt det är att möta

1.  Så ljuvligt det är att möta,
när ensam man vandrar hem,
en pånyttfödd syskonskara
och hälsas som en av dem!
Det är som en fläkt kring vår panna
som Herren oss sänder ner,
som uppfriskar trötta sinnen
och nya krafter oss ger.

2. Då bultar hjärtat, och blodet
så varmt genom ådrorna går,
och vad det vill säga att älska
först då vi till fullo förstår.
Den himmelska kärleken brinner,
som tänts av Guds Andes glöd,
så ren och så stark den lågar
och känner ej kyla och död.

3. Och blir alltför fullt vårt hjärta
och saknar vi ord och ljud,
vi bär ändå fram i bönen
de kära för nådens Gud. 
Vi ber om välsignelsens fullhet,
det bästa vårt hjärta vet,
för älskade, trogna vänner,
för tid och för evighet.

4. Det finns ingen jordisk släktskap,
det finns inget vänskapsband
som så binder hjärta till hjärta,
som så håller hand vid hand,
som detta att vara tillsammans
som lemmar i samma kropp,
som barn utav samme Fader
och födda till samma hopp.

5. När sista fienden, döden,
med ära besegrad är,
då återser vi de kära
som livets segerkrans bär.
Då talas ej mer om att skiljas,
nej, aldrig farväl vi tar,
för evigt vi vandrar tillsammans
vid livets källa så klar.  

Text: Kirsten D Aagard Hansen december 1871 (21 år), 1873, sv. övers. A.H. 27/1 2015  
Musik: Sophie Dedekam ca 1840 (20 år) "Når solen ganger til hvile"

Denna psalm om den kristna gemenskapen skrevs under intryck av väckelsen i norska Vikedal 1871, när den unga Kirstens far var kyrkoherde där. Efter viss bearbetning trycktes psalmen, som ursprungligen hade sju strofer, i Bibelbudet i Stavanger 1873. Den översattes av Jakob Byström och trycktes i Kalendern Betlehem 1899 (tr. 1898). Även andra översättningar till svenska finns, bl.a. en av Oscar Lövgren. Catharina Broomé utgick från Byströms översättning när hon skapade psalmbokens version 1984. Här återges en annan - med fem strofer.

Psalmen har många anknytningspunkter till Bibeln; själv kommer jag främst att tänka på Efesierbrevet 4:3-5 och 1 Korintierbrevet 12:27. Psalmen är något av församlingsgemenskapens "Höga Visa" i vår psalmbok - i en tid då gudstjänstdeltagandet i Svenska kyrkan minskar katastrofalt och församlingar slås samman så att gudstjänstfirande blir ännu sällsyntare än förut. Det är som om Hebréerbrevet 10:25 återklingade i Kirsten Hansens text: "Låt oss inte överge våra sammankomster..." - fast mer som en lovsång än som en förmaning. "Det finns inga ord för glädjen / som Andens gemenskap ger."

Melodin är av Sophie Dedekam och psalmen som helhet är alltså skapad av två unga damer i 20-årsåldern. En för våra psalmer inte helt vanlig bakgrund!

K D Aagard Hansen:

163 Den kristna kyrkans sköna namn

1. Den kristna kyrkans sköna namn
man överallt vill bära,
men bära korset ända fram
vill inte många lära.
Sej kyrkans namn med orätt gav
så mången vackert kalkad grav,
som bara likben gömmer.

2. En världsvid kyrka kallas rätt
Guds kyrka här på jorden,
för alla folk av Adams ätt
i Södern och i Norden.
Från alla håll, mens världen står,
kring Herden flockas hjordens får,
vem kan väl det förhindra?

3. Men Kyrkan, den är ändå en,
ett namn i alla munnar.
Till grundval Gud har lagt en sten
som klippfast fred förkunnar.
Det är hans Son i tid och rum
och Sonens evangelium
som oss kan saliggöra.

4. Och därför kyrkans tecken är
just livets ord och lära,
åt hjärtat sol och dagg det bär
till Jesu Kristi ära.
Ty där det ljuder rent och klart
dess sanning visas underbart,
kan utan frukt ej vara. 

5. Guds kyrka står i dopets pakt
och vill Guds nåd få spegla,
och Herren vill, just som han sagt,
sitt vittnesbörd besegla,
med Anden, helig, ren och god,
med bröd och vin, sin kropp, sitt blod,
de kristnas dryck och föda.

6. På lydnaden mot Herrens ord
kan man så tydligt märka
var Gud har tempel på vår jord
och var hans kraft fått verka.
Där stiger ständigt stilla bön,
där visas tacksamhet så skön
med hjärta, mun och händer.  

7. Ett heligt liv i Jesu tro
kan världen ej behaga,
så under kors får kristna bo
i alla världens dagar.
Men alltid har av Herrens röst
hans kyrkas folk den rika tröst
att himlen de får ärva.

8. Att ogräs står bland vetet fram
kan ingen vis förnöja.
Munkristna går i last och skam,
som domens dag ska röja.
Guds helgon har ett enda dop,
en Gud, en Herre och en tro,
ett hopp om salig seger.

Text: Hans Thomissøn 1569 (37 år), sv. övers. A.H. 29/11 2015
Musik: Finländsk