382 Morgonens rodnad

1. Morgonens rodnad över bergen brinner.
Stilla från jorden nattens skuggor svinner.
Kom, låt oss alla
inför Gud nedfalla,
honom tillbedja.

2. Bönen förjagar själens sömn och tröghet.
Över oss lyser nådens glans och höghet.
Ljuvligt av höjden,
frälsningen och fröjden
till oss nedkomme.

*3. Fadern, som bortom alla stjärnor tronar,
Sonen, som världen med sitt blod försonar,
Anden, som talar
mäktigt och hugsvalar,
tillhör all äran.

Amen.

Text (=SvPs 1986 nr 496): Oscar Mannström 1928 (53 år), ngt bearb.
Musik: Medeltida hymnmelodi

477 Att be till Gud han själv oss lär

1. Att be till Gud han själv oss bjöd,
det är en utväg i all nöd.
Den som med troget hjärta ber
blir hörd av Gud, som hjärtat ser. 
Kan någon lycka likna den 
att gå till Gud som till en vän? 

2. Ge akt på allt som gjort dej gott,
vad har du som du inte fått?
Allt kom som gåva eller lån,
allt blev dej tillsänt ovanfrån,
mer än du själv förstår och vet,
och först och sist din salighet. 

3. Be träget, be i Jesu namn,
se, öppen står Guds fadersfamn!
Han ger dej då sin Andes nåd 
till ljus och hjälp i råd och dåd, 
till hopp och tröst i sorgens tid, 
till kraft och mod i andlig strid. 

4. Be ödmjuk, be förtröstansfull,
att Gud för dina synders skull 
ej vägrar lyssna utan ger 
dej vad du ber om, så det sker. 
Ja, be med ånger och med tro, 
så får du i ditt hjärta ro! 

5. I förbön fall för Herren ner, 
ja, be för andra mer och mer! 
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm: 
hans vånda som din egen känn, 
han vare ovän eller vän!

6. Vår Fader, vilken förmån skön
att komma nära dej i bön!
Låt Anden driva oss därtill,
ja, lär oss leva som du vill!
Gud, må vår bön från hjärtat gå
och ej i tomma ord bestå!

Text: v. 1-2 okänd svensk författare 1767,  v. 3-6 Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 1/5 2016
Musik: Martin Luther(?) 1539 (56 år)

480 Du, all hälsas källa

Alt. koral:

Alt. koral:

1. Du, all hälsas källa, 
jag till dej vill ställa, 
Jesus, allt mitt hopp. 
Jag nu ber dej hela
allt vad mej kan fela 
så till själ som kropp,
så att jag, 
fast trött och svag, 
mitt i allt ditt bistånd finner 
och förbättring vinner. 

2. Vill vi sådant bruka
som mest gör oss sjuka,
hela våra hem.
Du, vår enda hälsa,
kan från döden frälsa
både liv och lem.
Råd först bot
för själens sot,
och om kroppen något späkes
hjälp att anden läkes.

3. Men din kropp, din kyrka,
ser ju kroppars styrka 
som din dyra skänk,
må du därför dämpa 
våra kroppars krämpa, 
nådigt på oss tänk.  
Även rör
och skickliggör

dem som vårdar här sin nästa.

Styr allt till det bästa!

4. Skall jag sjukdom bära,
låt den, dej till ära,
mej till fostran bli,
men vill du förläna
nåd att här dej tjäna
från all smärta fri,
skall min mun,
du livets brunn,
dej för hälsans ädla gåva
nu och evigt lova!  

Text: Olof Kolmodin (1690-1753), bearb. A.H.

Musik: Ludvig Mathias Lindeman, alt Johann Crüger, alt Johan Lindegren

O Kolmodin:

386 Se, nu stiger solen ur havets famn

Alt. koral:

Alt. koral:

1. Se, nu stiger solen ur havets famn,
luft och böljor blossar i glöd och brand.
Vilket saligt jubel där allt var tyst,
sedan ljuset landat och världen kysst!

2. Jag vill andas luften i fulla drag,
sjunga Gud en sång för den ljusa dag, 
tacka för en morgon med liv och glöd,
att mej dagen gläder, trots synd och död,

3. tacka Gud som just när hans sol gick opp,
lät mej känna morgon i själ och kropp,
så att mörkret rymde med hjärtats ve
och jag kunde be: låt din vilja ske!

4. Ja, jag vill få omfamna dej, min dag,
värma mej vid dej, vid Guds välbehag,
kalla dej vid namn, vid allt gott jag vet,
mor och syster, älskade, hör du det?

5. Ljusets vågor visar i himlen in,
varifrån jag nås av en morgonvind,
just som om av ljuset den andats ut,
o du milde Skapare, Far och Gud!

6. En gång ska jag segla på nattmörkt hav,
sakta stäva fram mot min svarta grav.
Livets Gud mej skyddar, jag är hans barn,
milt hans hand mej löser från dödens garn.

7. Se, då stiger sol upp ur hav på nytt,
alla dödens skuggor för evigt flytt!
Vilket segerjubel med liv och lust:
ljuset lyser evigt på himlens kust! 


Text: Jakob Knudsen 1891 (33 år), övers. A.H. 2013
Musik: Lars Nielsen 1891, alt. Oluf Ring 1915, alt. Siv Lindström Wik

383 Din klara går åter opp

1. Din klara sol går åter opp,
jag tackar dej, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.

2. Din sol går opp för ond och god,
för alla som för mej;
o, må jag så i tålamod
och kärlek likna dej.

3. O, hjälp mej lyda dina bud
och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dej, min Gud,
var dag jag lever här.

4. Då ska jag, trygg i råd och dåd,
till dej, o Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny.

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år), bearb.

Musik: Tysk 1710

Denna psalm var under många år på 1800- och 1900-talet förknippad med skolornas morgonböner. Dess korthet och melodins enkelhet gjorde den passande för ändamålet, men den något pliktbetonade situationen har kanske inte bidragit till att göra den helt älskad. Tredje strofen löd tidigare: O, må jag så med flit och dygd / och måtta i begär / än kunna glädjas i ditt skygd / var dag, du mig beskär. Psalmkommitténs fina bearbetning kan förhoppningsvis bidra till att psalmen fortlever och verkligen sjungs med "glädje i Gud."

Johan Olof Wallin:

453 Naturen åter träder

1. Naturen åter träder
förnyad fram i högtidsskrud.
Allt av din nåd sej gläder,
du världens Skapare och Gud.
Av solens milda strålar
förlängs nu glädjens dag,
och blommans knopp du målar
med färger och behag.
Du fröjdar alla väsen
med känslan av din nåd,
din dagg på låga gräsen
är ymnighetens förebåd.

2. Dej, milde Fader, ärar
allt vad du liv och anda gett:
dej prisar luftens härar
som din försyn ett bord berett,
dej prisar regnets droppar
och vindens ljuva fläkt
och fruktens späda knoppar
och trädets rika dräkt
och havets vilda vågor
och bäckens lena fall
och blixtens klara lågor
och åskans dunder, fart och knall.

3. Till dej naturen sänder,
o Skapare, sin högtidssång.
Dej prisar flodens stränder,
dej prisar källans friska språng.
De stjärnbeströdda himlar
och djup som döljer sej,
allt vad i böljan vimlar,
allt, Fader, prisar dej,
och allt vad ljuset gläder
och allt vad jorden bär
till dej med lovsång träder
och vittne om din godhet är.

Text: Samuel Ödmann 1795 (45 år)

Musik: Uno Sandén 1945 (21 år)

91 Skönaste Jesus

1. Skönaste Jesus,
hela jordens Herre,
både Guds och Marias son!
Dej vill jag älska,
dej vill jag ära,
dej kommer all min glädje från.

2. Skönt lyser fälten,
skönare står skogen
i den härliga vårens tid.
Skönare lyser
du för mitt hjärta,
när du ger själen tröst och frid.

3. Skön strålar månen,
skönare dock solen
och alla stjärnors vida rymd.
Skönare strålar
du i Guds himmel,
av ingen synd och smärta skymd.

4. Skönt blommar örten,
skönare den mänska
som i daggfrisk ungdom står.
De måste ändå
vissna och falla,
men du förblir i evig vår.

5. Himmelens skönhet
likaväl som jordens
innefattas helt i dej.
Ingen ska vara
mej mera dyrbar
och ingen mera kär för mej.

6. Skönaste Jesus,

du är mitt ibland oss

i ditt ord och sakrament.

Jesus, jag ber dej:

var nu oss nådig,

tills nya himlars ljus du tänt.

Text: ("Schönster Herr Jesu", fritt efter Koras söner i Psalt 45): Münster 1677, övers. A.H. 2008

Musik: Münster 1677