292 Se, vi går upp till Jerusalem

1. Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

2. Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

3. Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

4. Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är,
där skall vi med honom vara.

Text (=SvPs1986 nr 135): Paul Nilsson 1898 (32 år)

Musik: Nordisk folkmelodi, dansk version 1627.

Denna numera klassiska fastlagspsalm gavs första gången ut i samlingen Återljud från Tämplet (2:a saml. 1898) och hade då 14 strofer. Den bearbetades och förkortades för Psalmer och Sånger till Högmässotexter 1905 och sedan ännu en gång i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906. Psalmens därigenom ökade pregnans har säkert bidragit starkt till att den under 1900-talet sjungits så flitigt - och i många kyrkor närmast blivit obligatorisk inledningspsalm på Fastlagssöndagen.

Anslaget, som upprepas i varje strof, bygger på Jesusorden i Markusevangeliet 10:33:

"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna". Den sjungande församlingen tänks nu följa med på färden "i andanom" - vi går med honom och hans lärjungar för att beskåda det som sker.

Men i andra strofen blir det allvarligare; det handlar inte längre bara om att "skåda" utan om att "med Herren vaka" och "den smärtfyllda kalken smaka". Vem vill fortfarande gå med?

I tredje strofen bevaras det personliga perspektivet, men nu handlar det om att Jesus, Guds Lamm, "offras för dina synder och mina". Evangelium för syndare.

Och därför får vi gå upp även till det himmelska Jerusalem, "till staden, den evigt klara." I den sista strofen återklingar även Jesu bön i Johannesevangeliet 17:24: "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."

Melodin är en nordisk folkmelodi enligt en dansk version från 1627, som även förekommer i svensk handskrift från Västerås 1676 och slutligen trycktes i 1697 års koralbok. Den har påståtts gå tillbaka på samma melodi (1697 års koralbok nr 312) som den kända Till Österland vill jag fara, men nog tycker åtminstone jag att olikheterna är rätt stora.

P Nilsson:

196 Den kärlek du till världen bar

Text: George Robson, sv övers Siri Dahlquist
Musik: William Tans´ur

113 Nu må väl alla glädja sej

1. Nu må väl alla glädja sej,
här är stor fröjd å färde!
Gud visar nåd mot dej och mej,
ja, hela vida världen!
Oss alla har han sagt det till
att han barmhärtig vara vill,
så mycket som vi kostat!

2. Jag under satan fången låg,
mej själv ej kunde hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mej ville stjälpa.
Min synd mej till förtvivlan drev,
min samvetsdom ohygglig blev
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud i sin barmhärtighet
mej såg i mitt elände.
Han led med mej, all nöd han vet,
och hjälp från höjden sände.
Ja, fast jag full av synder var,
var han min kärleksfulle far
och gav sitt allra bästa.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mej förbarma.
Far ner i syndens mörka land
och lös dess fångar arma
från deras synd och stora nöd,
ja, fräls dem från en evig död
och låt dem med dej leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mej här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar,
min bror med skaparorden.
Sin kärlek ville han mej ge
och frälsa mej från allt det ve,
som jag förtjänat lida.

6. För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle skyddad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälst och salig.

7. Han till sin Far i himmelen
från jorden återvände
och till mitt bistånd Hjälparen,
den helge Ande, sände,
som i min nöd ska trösta mej,
i svaghet mäktig visa sej
och i all sanning leda.

*8. Så vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och slog i Jesu Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva? 

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år), bearb.

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm." Men den kom in i romersk-katolska psalmboken Cecilia 1986.

Det där om jag-form förresten: det är ju i originalet inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar! Originalet har tio verser, den klassiska svenska översättningen åtta och Frostensons ("O gläd dig, Guds församling, nu") nio. I de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner så att två strofer har arbetats samman till en.

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):

385 Morgonstund har guld i mun

1. Morgonstund 
har guld i mun,
för natten Gud vi lovar!
Han har oss lärt i Jesu namn,
att liksom barn i modersfamn
vi djupt och sött får sova.

2. Morgonstund 
har guld i mun,
vi till vårt verk får ila,
som fågeln glad ur skog och vång
sej svingar med sin morgonsång,
pånyttfödd av sin vila.

3. Morgonstund 
har guld i mun,
med glädje får vi börja.
Till glädje blir var stund och dag
som levs till Herrens välbehag,
om än vi måste sörja.

4. Gå då fritt,
envar till sitt!
På nåden får vi bygga!
Ja, vi får lust och lycka till
att göra gagn som Gud det vill,
när nåden gör oss trygga.

5. Sol sin led
går upp och ned,
i ljuset vill vi vandra.
Gud give, att vi värma må
som himlens ljus, om än så små,
i kärlek till varandra.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, övers.
Musik: Thomas Laub 

466 Så härligt vittnar land och sjö

1. Så härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

3. Ljus är din klädnad, Herre Gud,

du norrskensprakt och stjärneskrud
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike. 


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.

Z Topelius:

N Söderblom:

120 Jesus, lär mej rätt betrakta

1. Jesus, lär mej rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
den Oändlige numer
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern är,
uppenbarar honom här,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.

Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551

F M Franzén:

568 Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus

1. //: Låt oss vandra i ljuset
liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus ://
//: Vandra i Guds ljus ://
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.

2. //: För då har vi en sann
gemenskap med varann,
gemenskap med varann ://
//: gemenskap med varann ://
gemenskap med varann,
en sann gemenskap med varann.

3. //: Och då renar oss Jesu blod
från all vår synd,
renar från all synd ://
//: renar från all synd ://
renar från all synd,
renar oss från all vår synd.

Text: Johannes (1 Joh. 1:7)

Musik: Okänd