söndag 21 juni 2026

501 Alla ni som er anfäktar



1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.

2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!

3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.

4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.

5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.

6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!

7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!

8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,

9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!

10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.

11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,

12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.

13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!

14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.

15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.

16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!

17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,

18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.

19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.

20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.

21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.

22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.

23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!

24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.

25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.

26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!

27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!


Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011
Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")


J Runius:

43 Så rörde Anden Sakarias' tunga



1. Så rörde Anden Sakarias´ tunga! 
Den stumme prästen muntert kunde sjunga 
sin lovsång med en hög och tydlig röst: 
Lov ske dej, Gud, du Israels rätte Herre, 
att du ditt folk från synd som tyngt allt värre 
har återlöst! 

2. Ett frälsningshorn så många här till glädje 
du reste upp i Davids hus och säte 
som du genom profeterna har sagt. 
Du frälsar oss från alla som oss hatar, 
från synd och värld, från helvetet och satan,
trots deras makt. 

3. Din pakt och ed till Abraham med flera 
du håller troget, ja, du gör än mera: 
Du rycker oss ur fiendernas hand 
och vill oss i din kärleks tjänst få städsla, 
en tjänst för hela livet utan rädsla 
och träldomsband. 

 4. Och du, min son, som nyfödd är och liten, 
du ska få bli en Guds profet med tiden, 
bereda väg och plats för Herren här. 
Du för ditt folk hans frälsning ska förkunna, 
så de förstår att deras synder tunga 
förlåtna är. 

5. Lär dem då också, att de ej förtjänar 
sitt barnaskap med dygd, att Gud förlänar 
det av sin mildhet och barmhärtighet. 
Han själv ska komma ner till oss från höjden, 
ja, Jesus, du vars väg Johannes röjde 
har gett oss det, 

6. så du för alla som i mörker tvinar, 
med evigt ljus och klarhet ska få skina 
- det är ditt ord och evangelium -
och så oss in på fridens vägar styra. 
Ja, där din kärlek allt ska genomsyra 
du ger oss rum!

Text: Petter Dass 1680 ca, sv övers A.H. 9/11 2018
Musik: Harald Gullichsen 1977

P Dass:
Petter Dass i Melhus.jpg

23 Välsignad Gud som har sitt folk förlossat



SAKARIAS LOVSÅNG

1. Välsignad Gud, som har sitt folk förlossat,
har oss besökt och våra bojor krossat!
Han salighetens horn upprättat har
i Davids släkt i dag för alla dar.

2. Vad heliga profeter har förkunnat
för länge sedan, har han nu oss unnat.
Han frälsar oss från fiendernas hot
och ifrån dem som hatfullt står oss mot.

3. Han tänker på förbundets rika gåva,
på den barmhärtighet han velat lova.
Han minns den ed som i förgångna dar
vår fader Abraham han svurit har.

4. Oss alla vill han göra fria, rena
att utan fruktan villigt honom tjäna
i helighet, rättfärdighet och frid
inför hans ögon all vår levnads tid.

5. Han sänt Johannes till att väg bereda
och Israel till Herren Kristus leda,
som bär vår skuld, oss renar i sitt blod.
Ja, Gud är nådig, kärleksfull och god.

6. Rättfärdighetens sol ska uppenbaras
och här för oss i dödens natt förklaras,
på fridens väg oss leda fram till sej.
O Gud i himlen, ära vare dej!



Text: Sakarias (Luk. 1:68-79), Lars Stenbäck 1865, bearb.
Jfr även Marias lovsång och Simeons lovsång.
Musik: Genéve 1542


Ängeln Gabriel och Sakarias:



L Stenbäck:

lördag 20 juni 2026

463 En vänlig grönskas rika dräkt


Alt. koral:


1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.


Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

fredag 19 juni 2026

448 Den blomstertid nu kommer


Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:




1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.


Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), ngt bearb.
Musik: Svensk folkvisa / 1693, jfr versionen i Haeffners koralbok nr 394!  

Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut". Även om man faktiskt kan fortsätta sjunga den i augusti, om man hoppar över första strofen och börjar med vers 2 eller 3.

Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!

Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källaGotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").

Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).

Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.

Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:


Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;
nu nalkas ljuflig sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppwärmer
allt, hwad har warit dödt;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo födt.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand´ örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att wi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då wår tunga
lofsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära
med lof- och glädje sång,
som fröjda will och nära
oss med wälgärning mång.

Du ädle Jesu Christe,
wår glädjesol och sken!
Blif hos oss till wårt sista,
uppwärm wårt kalla sinn´.
Gif kärleks eld i hjertat,
förnya själ och and´;
wänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal!
Ack, wärdes själen kröna
med dygder till stort tal.
Din nåd låt henne frukta,
som dagg utaf Sion,
att hon må ljufligt lukta,
som ros i Libanon.

Wälsigna årets gröda
och wattna du wårt land;
gif oss nödtorftig föda,
wälsigna sjö och strand.
Din´ fotspår drype af fetma;
bespisa med ditt ord
och med dess ljufwa sötma
oss uppå denna jord.

Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):


Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet (uppfattas tydligen som "lång"!). Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?

Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.



torsdag 18 juni 2026

510 Bort med tanken, sorgsna hjärta


Text: Paul Gerhardt 1647, sv övers Petrus Brask 1690, bearb Jan Arvid Hellström 1983
Musik: Genéve 1551

801 Gud mäter inte med vårt mått





1. Gud mäter inte med vårt mått
det ringa och det höga.
Den plats, som vi i världen fått
för Gud betyder föga,
ty Gud ej till personen ser,
till höghet eller annat mer,
som villar mänskors öga.

2. För alla solen skall gå opp
och regnet ner skall falla,
för alla finns en tröst, ett hopp,
ty Kristus dött för alla.
Den minste lik den störste är,
ej makt, ej höghet gäller, när
till doms oss Gud skall kalla.

3. Guds Son var ock en ringa man,
på mänskors sätt betraktad:
på jorden inget ägde han,
blev skymfad och föraktad;
och ändå Gud i himmelrik
upphöjt hans namn, ja, honom lik
är ingen konung aktad.

4. Som han var hans apostlar ju
i världens ögon ringa,
så skulle som en dåre nu
jag efter höghet springa?
Gud, gör mej nöjd med vad jag fått,
låt inte andras bättre lott
till knot mitt hjärta bringa.

5. Fräls oss från avund, Herre Gud,
ge oss ett ödmjukt sinne,
så alla har ditt goda bud
och Kristi kors i minne
och hör vid himlaporten än
ditt ord: "Stig högre upp, min vän,
till evig fröjd här inne!"

Text: Zacharias Topelius, bearb  A.H.
Musik: Finsk