466 Så härligt vittnar land och sjö

1. Så härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

3. Ljus är din klädnad, Herre Gud,

du norrskensprakt och stjärneskrud
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike. 


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.

Z Topelius:

N Söderblom:

120 Jesus, lär mej rätt betrakta

1. Jesus, lär mej rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
den Oändlige numer
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern är,
uppenbarar honom här,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.

Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551

F M Franzén:

568 Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus

1. //: Låt oss vandra i ljuset
liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus ://
//: Vandra i Guds ljus ://
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.

2. //: För då har vi en sann
gemenskap med varann,
gemenskap med varann ://
//: gemenskap med varann ://
gemenskap med varann,
en sann gemenskap med varann.

3. //: Och då renar oss Jesu blod
från all vår synd,
renar från all synd ://
//: renar från all synd ://
renar från all synd,
renar oss från all vår synd.

Text: Johannes (1 Joh. 1:7)

Musik: Okänd

355 O du som till ditt tempel kom

1. O du som till ditt tempel kom,
gör själen till din helgedom
och in i hjärtats tempel drag
på denna Kyndelsmässodag!

2. Du som var lydig Faderns lag,
ge mig din lydnad, så att jag
blir som din mor Maria var
när hon dig upp till templet bar.

3. Hjälp mig att se som Simeon
att du är Faderns egen Son,
som oss från slaveriet löst,
för Israel en härlig tröst.

4. Ja, låt mig ta dig i min famn
och prisa Herrens stora Namn,
ty löftet sin fullbordan fått
och världens längtan målet nått:

5. "Min Gud, nu låt din tjänare
gå hem i frid, ty han fått se
ditt ljus, din uppenbarelse,
ditt folks och världens Frälsare."

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd

178 Försvunnen är nstten

1. Försvunnen är natten

som höljde vår jord

och funnen är skatten,

Guds heliga ord!

Det folk som hölls fånget

i mörker och kval

ser ljuset uppgånget

i skuggornas dal.

Och människofunder

som dimmor förgår,

men sanningens grunder

orubbliga står.

Guds kyrka sej gläder.

Halleluja!

2. Vår gärning ej gagnar

till salighetsgrund,

försvinner som agnar

i prövningens stund.

På Kristus få bygga,

på honom få tro,

det gör oss så trygga
och själen får ro.

Vår ande sej gläder

och fröjdas i Gud,

han själv oss ikläder

rättfärdighetsskrud,

som Kristus förvärvat.

Halleluja!

3. Än vårdar och föder

vår herde sin hjord,

oss styrker och stöder

med sanningens ord.

Se, dukat är bordet

med himmelens bröd,
en läkedom vordet

mot synder och nöd.

Och Anden oss renar

i döpelsens bad,

med Gud oss förenar,

att bo i den stad

där Kristus är Konung!

Halleluja!

4. Som stjärnornas skara

i midnattens väkt,

så tallös ska vara,

o Sion, din släkt,

som talet av droppar

i daggens mängd,

som blommor och knoppar

i sommarens ängd.

Ett folk såsom sanden

vid havets strand

Gud leder vid handen

till löftenas land:

det himmelska Kanaan!

Halleluja!

*5. Upp, Sion, att prisa

och lova din Gud

och hörsamhet visa

hans heliga bud.

Hans under vi skådat,

hans sanning vi sport,

han har oss benådat

och saliga gjort.

Se, jorden förbrinner

och himlen förgår

som blomstren försvinner -

Guds ord dock består.

Och evigt förblir det.

Halleluja!

Text: Svante Alin 1906 (54 år), bearb.

Musik: Dansk ("Vad ljus över griften"), alt. A.H. 1991

S Alin:

357 Vad ser vi nu?

1. Vad ser vi nu?
Går detta riktigt till?
Maria, du
som födde Jesus ju
enligt lagen renas vill,
fast han från avlelsen är
ren och skär,
hans födelse har då
gudomlig stämpel på.
Men din Jesus ville så
under lagens regler stå,
så vi frihet skulle få.

2. Jag är oren,
oren från topp till tå,
ja, syndens men
jag har i märg och ben
och min dolda hjärtevrå.
Ondskan mej såg som ett fynd,
för i synd
jag född och avlad var,
precis som mor och far.
Jesus, du som ren bars fram,
rena oss från synd och skam
i ditt blod, Guds rena Lamm!

Text: Thomas Kingo, sv. övers. A.H. 11/5 2016

Th Kingo:

240 Kristus, den rätte Herren

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. Kristus, den rätte Herren,
Guds Son från evighet,
av Fadern sänts till världen
med liv och salighet.
Han är den morgonstjärna
som lysa kan och värna
i mörker och i kval.

2. Han människa har blivit,
hans ord i nådens tid
sej över jorden spridit
med ljus och hopp och frid.
Han dödens makt har krossat
och syndens boja lossat
och öppnat himlens port.

3. O Kristus, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dej vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

4. Din Fader allt allena
har givit i din hand,
så må du det förena
med trons och fridens band,
och så åt dej förvärva
ett folk som sist ska ärva
det rike du berett.

5. Vad Fadern dej har givit
låt ej förlorat gå,
men för till rätta livet
allt han dej låtit få.
Ja, dit må du oss föra,
så vi får dej tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Kreuziger 1524 (24 år)

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren" (1819-1996 var anslaget "Förlossningen är vunnen") blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526. I så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet.

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot, återgiven av Gösta Hagelin i "Människoöden i psalmboken" om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen - för att inte säga redan på den hebreiska bibelns tid! - varit ett sätt för kvinnor att direkt eller indirekt bli bekräftade som profeter, kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Debora, Mirjam, Hanna och Maria eller Dorothe Engelbretsdatter, Lina Sandell och Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.