535 En syndare som låg i syndens dvala

1. En syndare som låg i syndens dvala

en dag en röst från himlen hörde tala:

"Stå upp! Gå ut i morgonluften svala.
Se hur Guds ljus bestrålar berg och dalar!"

2. "Vems är den röst som når till hjärtegrunden?"
"En himmelsk väns, jag är med dej förbunden.
Så sov ej mer! Likt fågeln där i lunden
sjung Herrens lov den sköna morgonstunden."

3. "Ett sorgset bröst har ingen sorglös tunga.
I själanöd, vem kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
är nöden stor, för synd kan svårt betunga."

4. "När syndaren till Gud sej vill omvända
Gud nåd och hjälp från höjden lovat sända.
Han sett din nöd, och vad som nu ska hända
är att han liv och ljus hos dej ska tända."

5. Och syndaren stod upp att måltid spisa,
hans håg blev varm och Gud han ville prisa.
Nu himlens ljus han såg till själens lisa,
och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6. "Du gode Gud, låt nådens sol upprinna,
så syndens nöd kan i dess ljus försvinna.
Din Andes kraft låt mej, o Jesus, finna,
låt mej i dag din helga vänskap vinna.

7. Pris vare dej som inte lät mej sova
i syndens sömn hos mörkrets makter dova! 
Ta mot mej nu! Jag tacka vill och lova
för nåd och ljus jag får av dej som gåva. 

8. Försonare, du har för mej och alla
tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dej vill jag tro och älska och åkalla
och med din hjälp ej mer i synden falla." 

Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb J O Wallin, A. H.

Musik: Erkki Melartin 1923

550 Store Gud som handen räckte

 

1. Store Gud, som handen räckte 
mej till räddning i min nöd 
och mej med din Ande väckte
då jag låg i synden död, 
må du nu min själ upplysa, 
så jag rätta vägen ser 
och ej vandrar vilse mer. 

2. Giv, att jag må kunna skåda 
vidden av mitt överdåd, 
djupet av min själavåda,  
höjden av din dyra nåd. 
Låt den klara morgonstjärnan 
stråla mot mej, så min själ  
kan förstå sitt sanna väl. 

3. Ack, med ånger, skam och smärta 
mina synders mängd jag ser. 
Men ifrån ditt fadershjärta 
flödar nåden mycket mer!
Lagens blixt vid korset faller, 
släcks i Jesu Kristi blod,  
som ger själen frid och mod. 

4. Skingra, Gud, all tvivlets dimma, 
låt mej ljus i ljuset se,  
låt i tron mej få förnimma, 
att blott du kan frälsning ge,
att den väg som Jesus banat 
är den enda jag kan gå,
för att liv och räddning få. 

5. Var mitt ljus på livets bana,
var mitt ljus i dödens dal,
låt mej fri från syndens vana,
lagens hot och ångerns kval,
mer och mer det landet nalkas
där allt mörker skingrat är,
ty du själv är solen där.

Text: Johan Åström 1816, bearb.

Mel: Svensk 1694 ("Vänligt över jorden glänser")

707 Gå varsamt, min kristen

Dalakoral från Rättvik:
   

Dalakoral från Malung:

 

1. Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång! 
Den väg är så smal och den port är så trång 
som leder till livet, och de är så få 
som finner den vägen och vill på den gå. 

2. Man bygger sej själv sin bedrägliga bro 
av otrogen kärlek och kärlekslös tro. 
På den vill man komma till himmelens port, 
men faller, och fallet blir evigt och stort. 

3. Man tror ej att vägen kan vara så smal, 
som leder till bröllop i himmelens sal. 
Man vill den i ostörd bekvämlighet gå, 
ej världen försaka, ej synden försmå. 

4. Men nej, man bedrar sej, man löper ej rätt. 
Till hemmet i himlen det går ej så lätt. 
Den vägen är smal som till salighet bär, 
och uppfylld av törne, av kors och besvär. 

5. Den måste man varsamt, i ödmjukhet gå, 
i bön och i vaksamhet vandra därpå. 
Blott ett steg på sidan dej bringar i nöd:
din köttsliga frihet, din andliga död. 

6. Här gäller att kämpa mot djävul och värld, 
att inte bedåras av högmod och flärd, 
allt själviskt och syndigt försaka i grund 
och hålla sej redo att lida var stund.

7. Din klädnad gör vit i din Frälsares blod, 
det ger till den dagliga bättringen mod. 
Ja, fly för ditt liv undan synder och last, 
bed Gud att han gör din utkorelse fast. 

8. Gå troget och stadigt i Frälsarens spår,
och kraft till din vandring av honom du får!
Hans börda är ljuvlig, åt honom dej giv. 
Han ger dej sin nåd till evinnerligt liv. 

Text: Olof Kolmodin, bearb. 
Musik: Svensk-norsk folkmelodi, alt dalakoral från Rättvik

På Persmässodagen: Vi kastar åter nätet

Alt koral:

1. Vi kastar åter nätet,
o Herre, på ditt bud,
för vi vill fiska själar
och dra dem till dej, Gud.
Men mången ärlig Petrus
i sjön sitt nät har satt
och ändå inget fångat
den hela långa natt.

2. Ja, natten ligger över
det djupa världens hav
och i de kalla stråken
är mörkt som i en grav.
Frimodigheten brister
och tvivlen i oss skär:
hur länge ska det dröja
tills Herrens hjälp är här?

3. "Dra ut, dra ut på djupet,
lägg näten längre ut!"
så lyder din befallning
till den som känt sej slut,
som satt sej trött vid stranden,
så blek av allt besvär,
men se, nu är ju Herren,
den starke Herren här!

4. Då reser sej den svage
och går i Jesu namn.
Ja, på ditt ord vi vänder,
far över djupen fram.
Och se nu, hur det lyckas,
när fångsten dras ombord!
Det var mot all förväntan,
det var på Herrens ord!

5. På ditt ord, käre Herre,
så ska det åter ske,
om än vi inte lever
när fångsten man får se.
Det kommer bättre tider
och båten den blir full.
Vi till Guds fångst får räknas
för Jesu Kristi skull.

Text: Magnus Brostrup Landstad, sv. övers. Andreas Holmberg 17/6 2015
Musik: H O C Zinck, alt H L Hassler

M B Landstad:

770 Mitt vittne vare Gud!

Alt koral:

1. Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

2. Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

3. Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod
likt Herrens regn till ond och god.

4. Men syndar vi på Herrens nåd,
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå.

5. Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning.
När mänskor knyter fridens band,
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här
så blir oss ej förlåtet där.

6. O Herre, du vår Fader är,
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit.
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 2010

Musik: Bartholomäus Gesius/J H Schein 1628 alt. Bernhard Berglund

J O Wallin:

461 O vad världen nu är skön

1. O vad världen nu är skön,

klädd i sommardräkten!

Känn i skog, på äng, på sjö

milda, friska fläkten,

ljuva dofter, fågelsång.

Mänska, höj ock du din sång!

2. Jorden, smyckad som en brud,

högt lovsjunger Herren.

Jubla, lund i vårlig skrud,

ängder när och fjärran.

Allt hans Ande skapar nytt,

vinterns tunga välde flytt.

3. Skulle ej min själ, min mun

honom offer bringa,

helig sång av hjärtats grund

till Guds ära klinga?

Är vår jord så rik på fröjd,

o, hur blir då himlens höjd!

Text: Jacob Axel Josephson 1861 (43 år)

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)

Alt. melodiform:


J A Josephson:




W A Mozart:

460 Vi tackar dej, vår Fader kär

1. Vi tackar dej, vår Fader kär,
för sommarns sköna dar,
då allting om dej vittne bär,
som liv och anda har.
De tusen, tusen fåglars sång,
de sköna blommors skrud
och ängens grönska, bäckens språng
lovsjunger dej, o Gud.

2. Och skog och sjö i solens sken,
så sköna jag dem ser!
Där glittrar varje blad på gren
och varje våg där ler.
Min tanke då mej gärna bär
bort till ett fjärran land,
där det en evig sommar är
på Jordans andra strand.

3. När jordisk fägring, jordiskt ljus
vårt öga gläder så,
hur blir oss ej i fridens hus,
vårt rätta hemland då,
där livets träd vid livets älv
beständigt gröna står,
där solen är vår Herre själv,
som aldrig från oss går!


Text: Olga Kullgren, ngt bearb. 2012
Musik: "Ellacombe" Würtemberg 1784