311 Den min är tyst, som bad så ömt

Alt koral:

Alt. koral:



1. Den mun är tyst, som bad så ömt
för mänskors fallna släkte,
och kärleken den kalk har tömt
som heligheten räckte.
Till ro den gode herden går,
som gav sitt liv för sina får;
från kval och strid och möda
han vilar hos de döda.

2. Men evigt ej, du mänskors vän,
din hjord du övergiver;
en liten tid, och så av den
du återfunnen bliver.
Det korn, som dött i jorden var,
skall efter korta väntansdar
stå upp och frukter bära
att hela världen nära.

3. O livets förste, som steg ned
i gravens mörka sköte,
mej i din nåd och sanning led
till dödens vissa möte.
När från en värld av oro full
jag sänkes i den tysta mull,
må du min själ förvara
bland dina frälstas skara.

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år)
Musik: Tysk, alt. David Wikander, alt. John Morén

J O Wallin:

313 Så är fullkomnat, Jesus kär

1. Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förutspått,
det har nu i fullbordan gått.

2. Du lydig var din Fader huld
till korsets död för mänskors skuld.
För mänskors skuld ditt blod utrann,
som all vår synd utplåna kan.

3. Nu döden dina ögon sövt,
din mun är tyst, ditt öra dövt,
men i din död oss liv du ger,
ej kan oss döden skada mer.

4. Oss graven synes mörk och kall,
men det vårt hopp ej störa skall:
när du i graven har lagts ner,
dess mörker vi ej fruktar mer.

5. Tack vare dej, o Jesus kär,
som för oss pint och dödad är!
Tack dej som gravens mörka port
har ljus med din begravning gjort!

6. Ja, vila, Jesus, bli och bo
nu i mitt bröst med ostörd ro.
Har du i mej din vilostad,
så far jag sist i graven glad.

7. Du som besegrat gravens makt,
du om min grav har vård och vakt,
och medan stoftet vilar sej
har själen fröjd och frid i dej.

8. Du som ur graven fick uppstå,
låt oss med lust ur graven gå
och följa dej med salig fröjd
till evig ro i himlens höjd. 

Text: Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb.
Musik: Svensk 1697 "Vår Herres Jesu Kristi död"

312 Ack, hjärtans ve

1. Ack, hjärtans ve 
att jag ska se 
Guds egen Son bli hädad, 
och Guds väsens avbild så 
trampad på och smädad!

2. Den store Gud 
vars röst och bud 
kan skaka jordens öden, 
blev som mänska lagd i jord 
då han lidit döden. 

3. Kan syndare 
den synen se 
förutan skräck och tårar, 
när det är vår egen synd 
som vår Herre sårar? 

4. Han trädde fram, 
Guds rena lamm, 
och lät sitt blod utgjuta, 
så vi nåd och salighet 
evigt skulle njuta. 

5. Ack, sköna mun, 
all sannings brunn! 
Du är oskyldigt slagen. 
Av vår mun blev du förrådd, 
skymfad och bedragen.

6. O Herre kär, 
så stor du är 
i makt och nåd tillika! 
Men som fattig mänska här 
gjorde du oss rika. 

7. Det gör vår själ 
oändligt väl 
att Kristi liv besinna 
och hans kval och bittra död. 
Så kan tröst vi finna. 

8. Ja, för att han, 
sann Gud och man, 
för vår skull ville lida, 
får vi utan all förtjänst 
salighet förbida. 

9. Den nya grav 
man honom gav 
har helgat jorden för oss. 
I vår grav ska vi få frid. 
Ingen oro stör oss. 

10. Ack, Jesus kär, 
vår tröst du är. 
Vi nu i tro dej beder 
att ditt kval, ditt kors, din död 
oss till frälsning leder.

Text: Friedrich von Spee 1628 (v.1),  Johann Rist 1641 (v. 2-9), sv. övers. Haqvin Spegel 1686, bearb.
Musik: Mainz 1628

309 Helgedomen det beskriver

Alt. koral:



1. Helgedomen det beskriver:
Allting är fullbordat nu!
Herren säger det och river
templets förlåt mitt itu.
Förebilder, flytta er,
här är det som väger mer!
Vik ni skuggor, här är solen
och den sanna nådastolen!

2. Jesus dör, och helgedomen
öppnas genom Jesu död.
Vår försoning är fullkommen,
Jesus bruten sönderbröt
det som skilde oss från Gud.
Han som uppfyllt lagens bud
alla våra brott fick sona
när han bar en törnekrona.

3. Jesus har gått in och stannar
i det Allrahelgaste,
frälsar dem Guds lag förbannar,
som en sann Försonare.
Templets förlåt rämnade!
Det är nog, nu kan jag se
att Guds Son, så tryckt och slagen
är från död och ångest tagen.

4. Med sitt eget blod han träder
fram på vår försoningsdag 
som en Bror som för oss beder,
skänker oss Guds välbehag.
En gång får jag döende
ärans himmel öppen se!
Ärans konung burit skammen,
evigheten svarar: Amen!

5. Medlaren min synd fått bära,
skulden han mej löst ifrån.
Evigt lov och evig ära
tillhör dej, Guds egen Son!
Det är nog! Halleluja!
Sjung min själ, ja sjung nu glad:
Jesus genom dödens smärta
gav mej tillgång till Guds hjärta!

Text: Birgitte Cathrine Boye 1778 (36 år), sv övers A.H. 2012
Musik: Strassburg

290 Modern stod med krossat hjärta

1. Modern stod med krossat hjärta 
vid det kors där, full av smärta, 
Sonen led för syndig värld. 
Gruvlig ångest henne brände, 
och hon modershjärtat kände 
genomborrat av ett svärd. 

2. O hur sorgsen, hur bedrövad, 
övergiven, tröst berövad, 
var Guds moder i sin nöd! 
Vem kan fatta vad hon lidit
och hur hennes hjärta svidit 
under Sonens bittra död? 

3. Kan du stå vid hennes sida 
utan att med henne lida 
under folkets spe och hån? 
Kan du tårlös se den smärta, 
som nu sargar moderns hjärta, 
när hon ser sin käre son? 

4. För oss fallna mänskor plågad, 
smärtans kalk, till brädden rågad,
tömmer Sonen, ja, det sker!
Och vi hör nu mellan ropen 
av den grymma pöbelhopen
hur han till sin Fader ber. 

5. Jesus, du all kärleks källa, '
evigt ska ditt offer gälla, 
låt mej efterfölja dej. 
Må ditt kval allt ont förtära.
Att dej älska, att dej ära, 
lär din mor Maria mej. 

6. Låt alltmer mej lära känna
dina sår, låt dem sej bränna
in för evigt i min själ.
Du i smärta dej har vridit,
du för mej har döden lidit,
låt mej i din död få del.

7. Med din moder vill jag gråta.
För att kunna oss förlåta
syndens straff för oss du bär.
Låt vid korset mej få dröja,
ödmjukt där jag knä vill böja,
tillbe med din moder kär.

8. Jesus, nådens källa rika,
ser du mina krafter svika,
hjälp mej du att härda ut.
Låt mej leva till din ära,
ödmjukt jag mitt kors vill bära,
tålig intill livets slut.

9. Du som lidit sådan smärta,
tänd din kärlek i mitt hjärta
med ditt kors och med ditt blod.
Var mej när i varje fara,
mej från evig död bevara,
du min Frälsare så god.

10. Lär mej du att seger vinna,
i din seger hjälpen finna
också i min sista nöd,
så att fri från syndabanden
jag får nå de sälla landen
där det ej finns någon död. 

297 Jesus, du mitt liv min hälsa

Text: Johann Heermann 1659 (54 år), sv övers Erik Larsson Norenius 1675, bearb. Jan Arvid Hellström 1979

Musik: Svensk 

294 Skåda, skåda nu här alla

1. Skåda, skåda nu här alla,
se hur Jesus plågad är! 
Klaga högt, låt tårar falla,
våra synder Jesus bär! 
Så som Jesu smärta var
aldrig någons varit har. 

2. Hand och fot man genomborrat, 
sträckt på korset är var led, 
huvudet, av törnen sårat, 
blekt och blodigt sjunker ned. 
Så som Jesu smärta var 
aldrig någons varit har.

3. Sist han ropar högt och sänder 
upp sin suck till Gud och ber: 
Fader, jag i dina händer 
nu min ande återger! 
Så som Jesu smärta var
aldrig någons varit har.

4. Denna stund är Jesu sista,
templets förlåt rivs i tu, 
solen mörknar, berg ses brista: 
öga, hjärta, vad gör du? 
Så som Jesu smärta var 
aldrig någons varit har.

5. Har du, människa, ett hjärta, 
är din bäste vän dej kär, 
känn din syndaskuld med smärta, 
ty för den han korsfäst är. 
Så som Jesu kärlek var, 
aldrig någons varit har.

Text: Johann Qvirsfeld 1682, sv. övers. Andreas Amnelius 1690, bearb.
Musik: Thomas Ihre 1697