lördag 20 juni 2026

463 En vänlig grönskas rika dräkt


Alt. koral:


1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.


Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

fredag 19 juni 2026

448 Den blomstertid nu kommer


Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:




1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.


Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), ngt bearb.
Musik: Svensk folkvisa / 1693, jfr versionen i Haeffners koralbok nr 394!  

Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut". Även om man faktiskt kan fortsätta sjunga den i augusti, om man hoppar över första strofen och börjar med vers 2 eller 3.

Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!

Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källaGotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").

Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).

Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.

Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:


Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;
nu nalkas ljuflig sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppwärmer
allt, hwad har warit dödt;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo födt.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand´ örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att wi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då wår tunga
lofsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära
med lof- och glädje sång,
som fröjda will och nära
oss med wälgärning mång.

Du ädle Jesu Christe,
wår glädjesol och sken!
Blif hos oss till wårt sista,
uppwärm wårt kalla sinn´.
Gif kärleks eld i hjertat,
förnya själ och and´;
wänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal!
Ack, wärdes själen kröna
med dygder till stort tal.
Din nåd låt henne frukta,
som dagg utaf Sion,
att hon må ljufligt lukta,
som ros i Libanon.

Wälsigna årets gröda
och wattna du wårt land;
gif oss nödtorftig föda,
wälsigna sjö och strand.
Din´ fotspår drype af fetma;
bespisa med ditt ord
och med dess ljufwa sötma
oss uppå denna jord.

Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):


Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet (uppfattas tydligen som "lång"!). Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?

Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.



torsdag 18 juni 2026

510 Bort med tanken, sorgsna hjärta


Text: Paul Gerhardt 1647, sv övers Petrus Brask 1690, bearb Jan Arvid Hellström 1983
Musik: Genéve 1551

801 Gud mäter inte med vårt mått





1. Gud mäter inte med vårt mått
det ringa och det höga.
Den plats, som vi i världen fått
för Gud betyder föga,
ty Gud ej till personen ser,
till höghet eller annat mer,
som villar mänskors öga.

2. För alla solen skall gå opp
och regnet ner skall falla,
för alla finns en tröst, ett hopp,
ty Kristus dött för alla.
Den minste lik den störste är,
ej makt, ej höghet gäller, när
till doms oss Gud skall kalla.

3. Guds Son var ock en ringa man,
på mänskors sätt betraktad:
på jorden inget ägde han,
blev skymfad och föraktad;
och ändå Gud i himmelrik
upphöjt hans namn, ja, honom lik
är ingen konung aktad.

4. Som han var hans apostlar ju
i världens ögon ringa,
så skulle som en dåre nu
jag efter höghet springa?
Gud, gör mej nöjd med vad jag fått,
låt inte andras bättre lott
till knot mitt hjärta bringa.

5. Fräls oss från avund, Herre Gud,
ge oss ett ödmjukt sinne,
så alla har ditt goda bud
och Kristi kors i minne
och hör vid himlaporten än
ditt ord: "Stig högre upp, min vän,
till evig fröjd här inne!"

Text: Zacharias Topelius, bearb  A.H.
Musik: Finsk

onsdag 17 juni 2026

497 Än idag ropar Jesus, Mästaren



1. Än i dag ropar Jesus, Mästaren:
Res dej upp och följ med mej!
I Guds rike finns plats för varenda en.
Res dej upp och följ med mej!
Lämna det som binder dej,
- res dej upp och följ med mej! -
låt det inte hindra dej.
Res dej upp och följ med mej!
Följ mej!
Följ mej!
Res dej upp och följ med mej!
Följ mej till livets stora mål.
Res dej upp och följ med mej!

2. Om du lyssnar till ordet som ger liv
- res dej upp och följ med mej! -
får du leva med Gudsrikets perspektiv.
Res dej upp och följ med mej!
Lämna det som binder dej...

 
  

Text: Andreas Holmberg Tredjedag Pingst 2011 (41 år), fritt efter afroamerikansk julsång ("There´s a star in the east")

tisdag 16 juni 2026

530 Ingen är för liten


Ingen är för liten,
ingen är för stor
för att följa Jesus,
Frälsaren på vår jord.
Jesus älskar alla,
säger Herrens ord,
//: ingen är för liten,
ingen är för stor ://

506 Vem vill med till himlens rike


Rytmisk originalkoralform:


1. Vem vill med till himlens rike?
Kom, för Jesus kallar nu!
Kom nu, fattige och rike,
här ryms både jag och du.
Vänd dej ifrån synden bort,
kom, för tiden är så kort!
Inte vill du Jesus neka
för att med begären leka?

2. Jesus Kristus är vår enda
väg till himlens härlighet.
Den som inte vill sej vända
till Guds Son förstår ej det.
Egen konst och visdom ej
räcker för att rädda sej.
Den som vill till himlen hinna,
måste detta väl besinna.

3. Du som vrider dej och vänder,
vet du inte vad du vill?
Syndens tjänst må få en ände,
snart kan himlen stängas till.
Du som säger: visst, jag vet,
den som bara kunde det -
be i Jesu namn om kraften,
om du hittills inte haft den.

4. Erkänn först din själavåda,
som i lagens ljus du ser.
Låt så Jesus dej benåda,
sänk dej i hans kärlek ner!
Av allt hjärta lägg dej vinn
om att Jesu håg blir din,
att hans gärningar få göra
och på andras böner höra.

5. Det är dags att börja vandra,
evigheten nära är.
Be och sjung och styrk varandra,
muntra, mana, lyft och bär.
Kom, ni stora, kom, ni små,
kom nu och ta korset på!
Alla följe, ingen svike,
kom, följ med till himlens rike!


Text: Hans Adolph Brorson, sv. övers. A.H. 3-4 juni 2016
Musik: Strassburg 1525