159 Tack, o Herre, för din kyrka

Alt. koral:



1. Tack, o Herre, för din kyrka,
din församling på vår jord,
där du ger oss ljus och styrka
och oss leder med ditt ord.
Ännu i din kyrkas famn
samlar du i Jesu namn
en gemenskap omkring ordet,
dopets bad och nattvardsbordet.

2. Trycks till jorden ned vårt sinne
under mödor och besvär,
korset lyser och påminner
om ett mål som evigt är.
Klockans klang och nådens bud
kallar syndare till Gud,
psalmen, som sej mäktigt svingar,
skänker åt vår andakt vingar.

3. Herrens kyrka bjuder alla
oförgänglig sabbatsfrid,
hur än otrons vågor svallar
genom söndringslysten tid.
Ty i Jesu Kristi tro
får var själ som trår till ro
och mot tvivel söker fäste
hägn likt svalan i sitt näste.

4. Ej den falska frid som söver
bor där Herren Jesus är.
Kraften som vår själ behöver
mot det onda får vi där.
Lovsång och gemensam bön
gör den svåra kampen skön. 
Andens rustning där vi finner,
seger över världen vinner.

5. Låt din kyrka visa stigen
som vi vandrar tills vi når
templet där evinnerligen
inför dej, vår Gud, vi står.
Led oss, lyft oss, herde from,
upp till denna helgedom,
där de återlösta lammen
du kring dej församlar. Amen.


Text: Erik Natanael (Natan) Söderberg 1910 (41 år), bearb. 
Jfr originalversionen SvPs1986 nr 370 "Tack, o Gud, att i din kyrka".
Musik: Johann Schop 1642 (52 år)

Detta är en psalm i ungkyrkorörelsens anda, tryckt i den då rätt nystartade kyrkliga kulturtidskriften Vår lösen nr 6 1910 och senare samma år i författarens diktsamling Lyra och psaltare. Den passar i originalversion mindre bra att sjunga i en nybyggd kyrka eller i ett bönhus, och uttrycket "våra fäders tempelgård" anses väl nuförtiden lite väl patriarkalt. Men den har givit ett gott uttryck åt de känslor som bemäktigar sej många som samlas i hembygdens gamla ärevördiga kyrka, särskilt i de fall då man verkligen kunnat säga att "psalmen sig mäktigt svingar".

Psalmen har klandrats för att den i ursprungsversionen använder det sekundära kyrkobegrepp som handlar om själva kyrkobyggnaden ("din kyrka"="våra fäders tempelgård") och dess detaljer som "korskrönt tinne" och "klockans helga maningsljud". Samtidigt är det väl just denna konkretion som gjort att den ganska ofta sjungits, inte bara vid "kyrkmässor" och särskilda minnesdagar. Den uttrycker en rättfram glädje över gudstjänstfirandet och är som sådan användbar vid nästan vilken söndag som helst. Åtminstone, som sagt, i äldre ärevördiga gudstjänstlokaler. 

Bearbetningen ovan, gjord i anslutning till den finlandssvenska, syftar till att öka psalmens användbarhet även i övriga gudstjänstrum.

Natan Söderberg:


Johann Schop:

178 Än vårdar och föder

 

1. Än vårdar och föder

vår herde sin hjord,

oss styrker och stöder

med sanningens ord.

Se, dukat är bordet

med himmelens bröd,
en läkedom vordet

mot synder och nöd.

Och Anden oss renar

i döpelsens bad,

med Gud oss förenar,

att bo i den stad

där Kristus är Konung!

Halleluja!

2. Som stjärnornas skara

i midnattens väkt,

så tallös ska vara,

o Sion, din släkt,

som talet av droppar

i daggens mängd,

som blommor och knoppar

i sommarens ängd.

Ett folk såsom sanden

vid havets strand

Gud leder vid handen

till löftenas land:

det himmelska Kanaan!

Halleluja!

*3. Upp, Sion, att prisa

och lova din Gud

och hörsamhet visa

hans heliga bud.

Hans under vi skådat,

hans sanning vi sport,

han har oss benådat

och saliga gjort.

Se, jorden förbrinner

och himlen förgår

som blomstren försvinner -

Guds ord dock består.

Och evigt förblir det.

Halleluja!

Text: Svante Alin 1906 (54 år), bearb.

Musik: Dansk ("Vad ljus över griften"), alt. A.H. 1991

S Alin:

149 Med Gud och hans vänskap

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt syskons gemenskap
och nattvardens bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst,
//: oss följer ju Herden ://
den trofaste Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
//: men före går Herren ://
men före går Herren
med segerns banér.

3. Den molnstod oss höljer
och leder vårt tåg,
den klippa oss följer
med springkällans våg
är Kristus, hans kärlek
och renande blod,
//: där lever vårt hjärta ://
där fröjdas vårt hjärta,
där livas vårt mod.

*4. O Jesus, var med oss
i smått och i stort,
och sköt oss och led oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
ska bära oss fram.
//: Lov, pris, tack och ära ://
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb. A.H. 2019, jfr SvPs59!
Se även "Får satan mej sålla" under rubr. Vaksamhet, kamp, prövning

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs"

Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen.

Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).

Särskilt mycket har "Med Gud och hans vänskap" naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som Youtube-filmen överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!

Här presenteras psalmen i en bearbetning från 2019.

C O Rosenius:

311 Den korta stund jag vandrar här

DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är hos oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som faller.

3. Han styrker mej med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd får välla.
Om än min väg bland törnen går,
när jag ej viker från hans spår
jag ej ska modet fälla.

4. O du som sa att ingen kan
de dina från dej rycka,
jag ber dej skydda dem du vann
när världen hårt kan trycka.
Låt inget dra mej bort från dem
du lovat leda ända hem
till evig frid och lycka. 

5. Så tomt det blir när tiden far, 

så kort dess nöjen varar!

Snart kommer natten, då envar 

ska härifrån få fara.

Och då, vad är all lycka här 

mot Herrens löfte: "Där jag är,

där ska ni också vara!" 

Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år), bearb. A.H. 12/4 2024

Musik: Lyon 1547 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.

Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt".

F M  Franzén:

J Crüger:

188 Herren min gode herde är

 

1. Herren min gode herde är,
ingenting ska längre fattas mej!
Han är den som leder
mej till gröna ängar
och till vatten där jag finner ro.

2. Jag fruktar inte något ont,
inte ens i dödens mörka dal.
Herre, du är med mej,
i min nöd du ser mej,
och din käpp och stav, de gör mej trygg.

3. Då mina fiender ser på
dukar Herren upp sitt bord för mej.
Bara goda gåvor
ger han alla dagar,
evigt ska jag i hans hus få bo.

Text: David Isaisson (Psalt. 23), bearb. A.H. efter norsk förebild 2008 
Musik: Norsk folkmelodi (Davids egen mel. tyvärr förkommen).

581 Herren är min herde god

Alt. koral:

Alt. koral:

Alt. koral:


1. Herren är min herde god, 
mej ska inget fattas. 
Han mej för till källans flod, 
när av törst jag mattas. 
Han mej vederkvicker väl 
på de ängar gröna, 
där en ljuvlig ro min själ 
i hans vård får röna.

2. Far jag vilse hör han mej,
vill mej hemåt bära, 
rätta vägar för han mej, 
ja, sitt namn till ära. 
Inte ens för död och grav 
jag behöver bäva: 
Du är med, din käpp och stav 
kan min fruktan häva.

3. Med din stav, ditt ord och råd 
du mej troget leder, 
och ett bord av idel nåd 
du åt mej bereder. 
Godhet, nåd ska följa mej 
hela levnadsdagen,
sedan blir jag upp till dej 
i din boning tagen.

Text: Axel Fredrik Runstedt 1908 (47 år) efter Psalt. 23 (av David), bearb. A.H. 6/4 2016, jfr SvPs1986 nr 558
Musik: Gunnar Wennerberg 1869 (52 år), alt. finsk koral, alt. Wilhelm Peterson-Berger ("På fjällstig"), alt. Melchior Vulpius (arr. J S Bach), alt. "Nisse tänker sjöman bli"

G Wennerberg:

W Peterson-Berger:

321 Han lever! O min ande, känn

Alt. koral:




1. Han lever! O min ande, känn

din Herre och din Gud igen!

Han lämnat gravens vilorum,

nu når oss rösten som var stum,

nu räcks oss handen som var kall.

Han lever, och du leva skall!

2. Så hör hans röst och tag hans hand,

du främling från ett bättre land,

som prövas här en liten tid,

lyft upp ditt huvud, känn med frid

att prövotiden snart är all.

Han lever och du leva skall!

3. Och du som är i synden död:

vak upp, stå upp, som Herren bjöd.

Botfärdig kom och trogen bliv,

så äger du i honom liv

förutan död och syndafall.

Han lever, och du leva skall!

4. Hans ledning följ, och jämn och ljus

blir vägen till din Faders hus.

Med kärlek, tro och saligt hopp

fullborda här ditt vandringslopp

och sedan i hans armar fall.

Han lever, och du leva skall!

5. Han framstår i sin härlighet,

och över tid och evighet

går upp rättfärdighetens sol.

Han lever! Himlen är hans stol

och jorden är hans fotapall.

Han lever, och du leva skall!

6. Och världar skall förgås till slut

och stjärnor måste slockna ut

och himlar störta med vår jord,

men dig som litat på hans ord

ej når förgänglighetens svall.

Han lever, och du leva skall! 

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), bearb.

Melodi: Svensk, "Madesjöhandskriften" 1694-95, alt. Wittenberg (Martin Luther?) 1539

Denna påskpsalm hör, liksom t.ex. julpsalmen Var hälsad sköna morgonstund, till de psalmer som allra sist kom med i "den wallinska psalmboken" av år 1819. Psalmen anges ofta vara författad just 1819, men eftersom psalmbokskommittén godkände Wallins psalmboksförslag redan den 27 december 1818 måste ju även denna psalm vara författad året innan. Kanske vid påsktid, men det är alls inte säkert, för Wallin hade förmågan att dikta högtidspsalmer alldeles oberoende av tiden på (kyrko-)året.

Wallin hade redan tidigare diktat en påskpsalm, Sitt öga Jesus öppnat har, som dock fick en extra vers så här i slutskedet av psalmboksarbetet. Men den psalm vi nu betraktar är absolut Wallins främsta påskpsalm (så fick den också "förnyat förtroende" 1986 i motsats till den nyss nämnda).

Första versen är brutalt rak på sak: "Rösten höres som var stum / och handen räckes som var kall." Bekännelsen till Jesus´ gudomlighet, "känn / din Herre och din Gud igen", anspelar på aposteln Tomas´ utrop när denne fick möjlighet att röra vid den Uppståndne: "Min Herre och min Gud".

Slutraden är densamma i alla verser ("Han lever och du leva skall") och bygger på Jesus-ordet "Jag lever - ni ska också leva". Den bildar alltså ett slags "refräng"; den skapar i alla fall ett suggestivt upprepningsmoment. Men Wallins sätt att i näst sista raden hitta rimord på "skall" ger å andra sidan spänst och variation åt psalmen: kall, fotapall, all, fall, syndafall, svall.

Sista strofen är inristad på granitblocket på biskop Lars Landgrens (1810-1888) grav i Härnösand.

Melodin, som är svensk och hämtad ur den s.k. "Madesjöhandskriften", påminner i sitt anslag mycket om melodin till en annan Wallin-psalm, "Vänligt över jorden glänser". (Ta bort upptakten så märker du!). Annars är den originell och verkligen en glad, spänstig påskkoral, väl värd att sjungas, kanske även till fler psalmer med samma versmått!

J O Wallin: