Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Vadhelst här i världen bedrövar min själ, med Jesus och ordet det alltid blir väl. Och om jag ej känner min lycka alltid, i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid. Ack, saliga ro på Jesus få tro och äga Guds ord i sitt bo! 2. När synden förskräcker och ängslar min själ, jag litar på ordet och Jesus likväl. Min synd är mot Jesus som gnista mot hav, den slocknar, försvinner i djupaste grav. Ack, saliga ro... 3. När frestelsens stormar för mäktiga blir visst fäller jag modet, men ordet förblir: Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än, min seger, min styrka, jag säger igen: Ack, saliga ro... 4. När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag, jag skyndar till ordet, och där blir det dag. Om andra syns rika och jag dem ej lik, jag skådar i ordet, och där är jag rik! Ack, saliga ro... Text: Agatha Rosenius, ngt bearb. Musik: Oscar Ahnfelt A Rosenius:
1. Jag går i fara var jag går, jag måste alltid tänka att Satan invid vägen står med färdigsmidda länkar. Hans dolda helvetsbrand mej lätt förvilla kan när inte på min vakt jag står. Jag går i fara var jag går. 2. Jag går i trångmål var jag går, mot synden ska jag strida. Om Herren lägger korset på, då ska jag tåligt lida. Rätt ofta jag ej ser en väg att vandra mer, när motgångsdimman blir för svår. Jag går i trångmål var jag går. 3. Jag går mot döden var jag går vart än jag här mej vänder. Förrän jag vet det, klockan slår och döden bud mej sänder. Ett litet andetag, så slutar livets dag och jag i evigheten står. Jag går mot döden var jag går. 4. Jag går bland änglar var jag går och de ska mej bevara. Alls inget Satans makt förmår mot denna himlaskara. Bort, världens suck och sorg, jag går i änglaborg och Herren räknat mina hår. Jag går bland änglar var jag går. 5. Jag går med Jesus var jag går, han har mej vid sin sida. Han läker mej med sina sår och hjälper mej att strida. Där han står ondskan mot, jag sätter ner min fot. Om allting än min ofärd spår, jag går med Jesus var jag går. 6. Jag går till himlen var jag går, så fatta mod, mitt hjärta! I himlen du en ände får på all din nöd och smärta. Bort, världens lust och prakt, ni hör vad jag har sagt: all världens ära jag försmår, jag går till himlen var jag går. Text: Hans Adolph Brorson, övers. 2013 A.H. Musik: Tysk koral efter J S Bach, alt. norsk koral
1. Ack, vi är ju alla Adams barn, o Gud! Därför ses vi falla, bryta dina bud. Högmod vill få höra ormens smicker än, att varann förstöra vän förleder vän. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 2. Men den fröjd försvinner, som mitt brott mej vann; snart min brist jag finner, som ej skylas kan. Fåfängt jag mej döljer undan Herrens röst; vart jag flyr, den följer, ropar i mitt bröst. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 3. Borta är det Eden, där jag skuldlös var. Bort med samvetsfreden himlens glädje far. Om än lyckan mäter mej sitt överflöd, skild från Gud jag äter dock med sorg mitt bröd. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 4. Se, av jorden komna blir vi jord igen; fåfängt får vi domna, själen vakar än, vakar och begråter utan slut sin nöd, lever för att åter dö en evig död. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 5. Världar ser vi röra sej på Herrens bud; bara vi kan göra mot din lag, o Gud! Till den minsta lilja allt var skapat gott; genom mänskans vilja blev det onda sått. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 6. Ska vi då förskjutas utan hjälp och tröst? Ska din himmel slutas för var böneröst? Ska din jord oss nära till förtappelse och blott tistlar bära och förbannelse? Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 7. Nej, på ormen träder kvinnans helga Säd; Gud, din nåd oss gläder än vid livets träd! Jesus kom, och jorden är välsignad än, dukade är borden, öppnad himmelen. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 8. Du som frälst oss alla, Jesus, kom till mej, låt mej mer ej falla, håll mej fast vid dej! Hjälp mej när jag strider, gör mej god och vis och mej tag omsider till ditt paradis! Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! Text: Frans Michael Franzén, bearb. F M Franzén:
1. Öppna fastans port! Låt vad Jesus gjort nu för dig det enda vara. Vandra med i kyrkans skara med ditt hjärtas bön upp till korsets krön. 2. Lämna överflöd, dela dagligt bröd med den värld där Kristus lider, lindra andras svåra tider; i ditt inre bli ifrån jaget fri. 3. Kristus vandrar fram emot korsets skam. Också du skall korset bära, skam med Kristus är en ära. Följ din Herre helt, inte halvt och delt. 4. Följ där Jesus går och till korset når. Långfredag ej evigt räcker, snart en påskdagsmorgon bräcker fylld av liv och glöd: seger över död! Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd Musik: Adam Drese
1. Det går ett tyst och tåligt lamm, och på den tunga färden det bära får all synd och skam, all dom som tynger världen. Det sänkes djupt i vanmakt ner, dess vånda ökas mer och mer, där offrets väg det skrider. Det utstår outsäglig nöd, hån, gisselslag och kval och död, och allt det stilla lider.
2. Det lammet är Guds rena Lamm, som löser syndens trälar, Guds Son, som led på korsets stam att frälsa våra själar. O kärleks makt, som övergår allt vad en människa förstår, du Faderns hjärta tvingar! O kärleks djup, o kärleks glöd, som Sonen in i korsets död och ned i graven bringar!
3. Han frambär, klädd i helig skrud och krönt med törnekrona, ett offer utan vank åt Gud, all världen att försona. I lydnad och i tålamod sig själv han offrar, när hans blod för mej och världen rinner. Vad skall min själ då skänka dej, Guds rena Lamm, för vad du mej i offerdöden vinner?
4. Jag stanna vill min levnads dag i stillhet vid din sida, och där du är, vill också jag i trogen kärlek bida. Du, hjärtats ljus, ej slocknar ut, och när min levnadstid är slut du evigt liv mej skänker. Min själ är din, o Jesus, kom, kom till ditt arv, din egendom, mer värd än själv jag tänker.
5. Min lovsång om din kärlek blid må fylla livets stunder, min själ dej prisa varje tid för dina nådesunder. Ditt namn till ära, Jesu god, må ren och klar min levnads flod mot evigheten strömma. Allt vad av dej jag undfått har, det skall mitt hjärta hålla kvar, min ande evigt gömma.
6. Mitt trånga hjärta, vidga dej att i ditt djup förvara en skatt mer skön och dyr i sej än alla stjärnor klara. Förmer än jordens lust och prakt, dess ära, rikedom och makt, är skatten som jag funnit. Min skatt är du, o Jesus god, du offrat har ditt dyra blod, som ock för min skull runnit.
7. Det blodet ständigt vara skall mitt värn i strid och fara. Mot frestelse och syndafall det mitt beskydd skall vara, den djupa källan till min fröjd, min tröst, när jag av sorg är böjd, min hugnad under färden, min svalka, när min törst är het, min tillflykt i min ensamhet, när allt jag mist i världen. 8. Vad skadar mej den bittra död? Den blir min vinst och seger. Försmäktar jag i solens glöd, ditt kors sin skugga ger mej. När oro i min ande bor, när tron bli svag och bävan stor, du skingrar tvivlets tankar, och när på världens vreda hav min farkost hotar gå i kvav, är du mitt fasta ankar.
9. När jordelivet är förbi och för Guds tron jag träder, jag i ditt blod har blivit fri och tvagit mina kläder. Därmed jag kan för Gud bestå och in i Faderns rike gå, och där i högtidsfröjden, när du skall vigas vid din brud, jag bär min krona och min skrud till evig tid i höjden.
Text ("Ein Lämmlein geht"): Paul Gerhardt 1647 (40 år)
1. Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider.
2. Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?
3. Se, vi går upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina, till Lammet som offras för världens skuld, för dina synder och mina.
4. Se, vi går upp till Jerusalem, till staden den evigt klara. Oss Frälsaren sagt, att där han är, där skall vi med honom vara.
Text (=SvPs1986 nr 135): Paul Nilsson 1898 (32 år)
Musik: Nordisk folkmelodi, dansk version 1627.
Denna numera klassiska fastlagspsalm gavs första gången ut i samlingen Återljud från Tämplet (2:a saml. 1898) och hade då 14 strofer. Den bearbetades och förkortades för Psalmer och Sånger till Högmässotexter 1905 och sedan ännu en gång i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906. Psalmens därigenom ökade pregnans har säkert bidragit starkt till att den under 1900-talet sjungits så flitigt - och i många kyrkor närmast blivit obligatorisk inledningspsalm på Fastlagssöndagen.
"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna". Den sjungande församlingen tänks nu följa med på färden "i andanom" - vi går med honom och hans lärjungar för att beskåda det som sker.
Men i andra strofen blir det allvarligare; det handlar inte längre bara om att "skåda" utan om att "med Herren vaka" och "den smärtfyllda kalken smaka". Vem vill fortfarande gå med?
I tredje strofen bevaras det personliga perspektivet, men nu handlar det om att Jesus, Guds Lamm, "offras för dina synder och mina". Evangelium för syndare.
Och därför får vi gå upp även till det himmelska Jerusalem, "till staden, den evigt klara." I den sista strofen återklingar även Jesu bön i Johannesevangeliet 17:24: "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."
Melodin är en nordisk folkmelodi enligt en dansk version från 1627, som även förekommer i svensk handskrift från Västerås 1676 och slutligen trycktes i 1697 års koralbok. Den har påståtts gå tillbaka på samma melodi (1697 års koralbok nr 312) som den kända Till Österland vill jag fara, men nog tycker åtminstone jag att olikheterna är rätt stora.
