Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
Våren 1810 begärde soldatsonen och pastorsadjunkten Samuel Hedborn tjänstledigt från sin prästtjänst, endast ett år efter prästvigningen. Han led av svår depression, och det skulle dröja till 1820-talet innan han återkom som präst. Några år ägnade han sej åt litterärt arbete, bl.a. åt psalmskrivande, innan han på vännen Wallins förord fick en tjänst som lärare vid Svea livgardes fattigskola. År 1815-1820 började han predika igen, nu i Stockholms kyrkor, och blev t.o.m. utnämnd till extra ordinarie hovpredikant.
Psalmskrivandet 1811-1814 verkar ha gjort honom gott, och räknades nog som meriterande för den kyrkoherdetjänst han slutligen fick i Askeryd och Bredestad, 1820, året efter att den psalmbok han så verksamt bidragit till givits ut. Alla Hedborns kända psalmer tillkom under denna svåra tid i hans liv; förutom ovanstående mästerverk även bl.a. Höga Majestät, vi alla och När världens hopp förtvinat stod / En blomma uti öknen stod. Trettondedagspsalmen ovan utgavs första gången i tidskriften Phosphoros sept/okt-numret 1811, och var då betydligt längre än nu.
I psalmboksförslaget 1814 och den slutliga psalmboken 1819 var psalmen rätt förkortad och även i övrigt bearbetad av Wallin (som tydligen brukade ändra lite i de flesta psalmer han tog in - mestadels skickligt, men i alla fall). Liksom nästan alla andra svenska psalmer som sjungs till Nicolais koral (kallad "koralernas drottning") tycks även denna inspirerad av Nicolais text "Wie schön leuchtet der Morgenstern". Åtminstone lyser "den saliga morgonstjärnan" även här redan i första strofen (jfr Upp. 22:16).
Andra strofen bygger på den s.k. Johannesprologen, särskilt Joh 1:14 där det står: "Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning." Tredje strofen mynnar ut i en jublande lovsång, som bygger på änglasången i julevangeliet (se Lukas 2).
Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), ngt bearb. 2016, jfr den sjustrofiga versionen i 1819 års psalmbok här. Musik: ("Koralernas konung"): Philipp Nicolai 1599 (43 år), alt. koral från Finland
Om denna psalm skriver hymnologen Oscar Lövgren: "En av våra mest högstämda lovpsalmer, den oförgängligaste pärlan i H:s lyrik". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 280). Den första delen av omdömet är svår att bestrida, men den andra delen torde vara högst tvivelaktig; åtminstone trettondedagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp (f.ö. den enda av Hedborns psalmer som kom med i den ekumeniska psalmboksdelen 1986) torde vara betydligt mer sjungen och därmed undkomma "psalmförgängelsen" längre. Men visst är "Höga Majestät, vi alla" högstämd och fin, om än som psalm kanske inte fullt så "gudomlig" som författaren själv ville göra gällande (se nedan). Den har också ofta återgivits och sjungits i starkt förkortad form, inte minst i frikyrkliga sångsamlingar. Särskilt den sista versen som återger delar av den aronitiska välsignelsen har sjungits som självständig "ståpsalm". Lövgren (a.a.) har påvisat att psalmen har en tydlig släktskap med, ja kanske direkt inspirerats av, en psalm av Gerhard Tersteegen, O Majestät, wir fallen nieder, skriven till samma versmått och med samma antal strofer som den svenska motsvarigheten. Och liksom i denna finner man där spår av såväl Jesaja 6, Hesekiel 9-10 som Uppenbarelseboken 15 (där det i en äldre översättning också talas om kerubim och serafim). Om denna psalms författare och tillkomst berättar skaldkollegan och generationskamraten Per Daniel Amadeus Atterbom följande i sina minnen (citerad efter Vårt kristna arv, Svensk Bokfilm AB 1952, s. 243): "Enligt vad Hedborn själv berättat mig, hände det en majdag 1800, då han gick över Linköpings domkyrkogård, att han varseblev en liten ljuslockig gosse, som avsides satt ensam på en gravhäll, fördjupad i betraktandet av en dödskalle och sysselsatt att omkring den linda en vårblomsterkrans. Denne gosse, då tioårig, var jag. Det enda jag minns av detta möte är Hedborns dåvarande utseende: till klädseln ännu den fattige soldatsonen i tröja och kortbyxor av grått vallmar, grova ullstrumpor och klumpiga kängor, men med ett själfullt anlete och eldiga blå ögon, som spelade av kvickhet under hans nyfiket spanande frågor. _ _ _ Just vid denna tidpunkt (1813) hade hans rykte såsom skald börjat i huvudstaden sprida sig. Stycken i den gamla folkvisans anda hade redan hos den av mig utgivna Poetiska kalenderns läsare gjort hans namn kärt; och ett häfte av psalmer, på vilket han snart lät följa ett nytt, beredde ock glädje hos fromma hjärtan inom de vittrare kretsar, som ännu betraktade varje så kallad "fosforist" med ganska oblida ögon. De flesta av de psalmer, vilka först tillvunno honom denna välförtjänta frejd, voro skrivna under hösten 1811. De voro diktade av en man, vilken en djup erfarenhet av många själsbekymmer, men även av den tröst, som gives blott i nådens rike, gjorde desto mera skicklig att såsom en sannfärdigt "andelig" sångare tolka både de förras bitterhet och den senares sötma. Under denna tid, då på hans bord ständigt Bibeln, Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Duvoröst, Novalis och Thomas a Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof - ofta mellan avbrott av suckningar och bönerop - mången gång vid tunga steg, med vilka han, i midnattens eller dagbräckningens timmar, vandrade fram och tillbaka över sitt kammargolv. Vanligen hände sedan, att han på morgonen, så snart han visste oss vara uppstigna, inträdde till oss med glädjestrålande anlet och uppläste sina vakors verk. Vad sålunda hade framkvällt ur djupet av ett blödande och glödande, men i nöd och lust Gudi helgat hjärta, kunde ej förfela att starkt anslå befryndade själar. Även inom psalmbokskommittén, vars starkaste sida just icke poesin var, funnos de, som villigt lystrade till dessa toner från de dagar, då psalmsången ännu var i ordets vackraste bemärkelse "folksång", eller (vilket vill säga detsamma) den äkta folksångens renaste och högsta skepnad. Klarast och fullast mötte honom från Wallins harpa en broderlig genklang, som från de torftiga föreljud, i vilka han hade dessförinnan blivit anstämd, nu med ens väcktes till rik fruktbarhet och till en skönhet, ofta måhända konstfullkomligare än de Hedbornska sångernas, men i betydligt måtto främjad genom dessas mäktigt gripande föredöme. Också tövade ej länge, innan Wallin omfattade Hedborn med en jämväl personlig välvilja, som sammanförde dem till umgänge och ömsesidiga meddelningar. Den grundegenskap av naturbarn, av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde förvandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstadsprelaten en lika ofta frånstötande som tilldragande verkan. Hedborn prisade och klandrade, vad honom till bedömande förelades, lika oförtäckt; därjämte förklarade han utan omsvep sina egna saker för oöverträffliga - så ofta han fann dem så. Wallin plägade berätta, att när Hedborn första gången visade honom i handskrift den härliga lovsång, som i vår nuvarande psalmbok [1819 års, skr. anm.] är införd under nr 3, och Wallin efter genomläsningen hade yttrat: 'denna psalm är ganska vacker', frågade Hedborn: 'Vacker?' - 'Ja', svarade Wallin, 'den är verkligen utmärkt skön.' - 'Skön?' ropade Hedborn, 'skön? Den är gudomlig!' I det hela kommo de dock rätt väl överens, om än lynnenas olikhet utestängde möjligheten av ett obegränsat eller fullständigt vänskapsförhållande. Svenska akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska (numera kungliga) priset med uttryckligt avseende på värdet av hans psalmer, var tvivelsutan i grunden ett offentligt tecken av Wallins bifall. Säkerligen medverkade ock denna uppmuntran, att han på det följande året, eller 1815, blev av konungen utnämnd till en av dess tjänstgörande hovpredikanter. Det ena med det andra föranledde icke liten bestörtning hos de förmän och ämbetsbröder i hans stift, vilka ej långt förut hade ansett honom för en landstrykande äventyrare, som till sist skulle hamna i Danviken."
1. När världens hopp förtvinat stod, likt blomman mitt i sanden, rann upp så klar en hälsoflod, gav kraft och mod åt kvalda mänskoanden.
2. Det Jesus var som ren och god för oss blev livets källa. Vi fann i Jesu dyra blod den hälsoflod som gör oss evigt sälla.
3. Han ljuset är och sanningen, han vägen är och livet. Den honom söker finner än, ja, just åt den som beder ska bli givet.
4. I världen han den ende är som trösta kan och liva den själ som syndaångern tär och som begär i honom salig bliva.
5. Han genom hela livets dag utsträcker sina händer till syndare, och med fördrag där tron är svag han veken återtänder.
6. Han som en herde för sin hjord allt vad oss fattas ger oss: sin Ande, salighetens ord, sitt rika bord; han alltid trofast ser oss.
7. Vad skulle Herren göra mer att fallna mänskor frälsa? Han för oss strider, segern ger, vår längtan ser och är vårt liv, vår hälsa.
8. Låt oss som dina barn få bo hos dej och alltid njuta kraft av ditt ord till hopp och tro, till själens ro, tills vi vår färd ska sluta.
9. Du är i lidandet vårt stöd, o kärlek utan like. Du för oss genom sorg och nöd och kval och död till härlighetens rike. Text: S J Hedborn 1813 (30 år), ngt bearb. Musik: Anders Lindström
1. Än ett år nu i sitt sköte oss en mängd av dagar bär, som vi ska få gå till möte, om det Herrens vilja är. Vem blir mulen? Vem blir klar? Gud oss det förborgat har.
2. Men begär ej, mask i gruset, att hans dolda råd förstå! Varje morgonväkt med ljuset goda gåvor till oss går, varje natt vid vilans bädd vakar Gud, i mörker klädd.
3. Herrens nåd i solens låga sprids från himlens klara fält, skiftar härlig i den båge han i mörka molnen ställt, ty han tänker varje stund just på oss och sitt förbund.
4. Herrens öga aldrig blundar, varje dag han sett och ser, den som var och den som stundar, vad vill jag då veta mer?
Väg åt mej han stakat ut, följer mej tills den tar slut.
5. Ej en framtid mej betungar, jag dess omsorg lämnar Gud. Han försörjer örnens ungar, kläder liljan i dess skrud. Skall han mej förgäta? Nej, han de sina glömmer ej.
6. Israel på honom trodde, då han genom öknen drog. Gud i tält med Aron bodde och hans folk då ägde nog. Det sitt bröd från himlen fick och ur klippan tog sin dryck.
7. Döden bör mej ej förfära om han möter mej i år, att en skörd för himlen skära i Guds ärende han går, himlens port han låter opp, målet för mitt trogna hopp.
8. Jag kan trygg vid Herren vila, så i glädje som i sorg, medan tidens stunder ilar, ty han är min fasta borg. Han min starka klippa är, trygg mitt hus jag bygger där.
Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), ngt bearb. Musik: Heinrich Albert 1642 (38 år)
