657 Sjungom nu av hjärtans grund

1. Sjungom nu av hjärtans grund,
lovom Gud i denna stund,
som bevisat oss sin nåd,
mättat oss ur sitt förråd,
djur och fåglar har han närt,
rundhänt också oss beskärt
det som vi idag förtärt!

2. Lovom Gud, vår Herre mild,
att vi skapats till hans bild.
Också kroppen vittne bär
om att Herren har oss kär. 
Den av kött och ben och hud
konstfullt hopsatt blev av Gud
för att växa på hans bud.

3. Ja, så snart vi livet får
oss ett kök tillhanda står.
Vi i ljuvligt moderliv
matas utan sked och kniv.
Fast en ringa spis det är,
likväl fattas inget där,
tills vi föds i världen här.

4. Gud har jorden väl berett,
även djuren näring gett.
Berg och dal bevattnar han,
så att grönska växer fram.
Frukt från jorden, bröd och vin,
skänker han av nåden sin,
stärker kroppen din och min.

5. Fisk från vattnet med sitt ord
ger oss Gud till våra bord,
ägg av fåglar, stora, små,
ungar kan där bli också,
älg och hare, hjort och får
ur Guds skaparhänder går,
ger oss föda år från år.

6. Tack, vår Gud, för skapelsen!
Må du ge din Ande än,
så din godhet vi förstår,
ödmjukt går i dina spår.
Vi ditt namn lovsjunga vill,
stämma in i fågelns drill,
äran hör dej, Herre, till.

Text: Hans Vogel 1554 (29 år), sv. övers. tr. 1594, bearb. A.H. 2016
Musik: 1400-talet / Böhmiska bröderna 1544

458 All världen nu sej gläder

1. All världen nu sej gläder
i ljuvlig sommartid.
Se, hur i högtidskläder
nu skimrar berg och lid!
Se hur i solens strålar,
i färger utan tal,
nu blomstersmyckad prålar
var skog, vart berg, var dal!

2. Hör harposträngar klinga
och flöjters klara ton!
Hör änglaröster bringa
oss bud ifrån Guds tron!
Så må vi alla sjunga
vår sång med helig fröjd
och prisa med vår tunga
vår Gud i himlens höjd!

Text: Elias Beckman 1868
Musik: Johann Steurlein 1575 (29 år)

460 Vi tackar dej, vår Fader kär

1. Vi tackar dej, vår Fader kär,
för sommarns sköna dar,
då allting om dej vittne bär,
som liv och anda har.
De tusen, tusen fåglars sång,
de sköna blommors skrud
och ängens grönska, bäckens språng
lovsjunger dej, o Gud.

2. Och skog och sjö i solens sken,
så sköna jag dem ser!
Där glittrar varje blad på gren
och varje våg där ler.
Min tanke då mej gärna bär
bort till ett fjärran land,
där det en evig sommar är
på Jordans andra strand.

3. När jordisk fägring, jordiskt ljus
vårt öga gläder så,
hur blir oss ej i fridens hus,
vårt rätta hemland då,
där livets träd vid livets älv
beständigt gröna står,
där solen är vår Herre själv,
som aldrig från oss går!


Text: Olga Kullgren, ngt bearb. 2012
Musik: "Ellacombe" Würtemberg 1784

800 På dej, o Herre käre

1. På dej, o Herre käre
jag alltid förlitar mej.
Du dina vägar mej läre,
av hjärtat det beder jag dej.

2. Efter din vilja att vandra,
hjälp mej, o Herre god,
till rätta fäderneslandet,
där evigt själv du bor.

3. Ditt ord för mina fötter
en brinnande lykta är,
om både dagen och natten
din ängel vare mej när.

4. Styr du mitt hus, min vårdnad
allt efter din vilja god,
och dem som du har förordnat
giv därtill förstånd och mod.

5. Må du oss alla bevara,
omhägna vårt folk och vårt land.
Led gudstjänsten rena och klara
och allt vårt verk med din hand.

6. Allt det som jorden kan bära,
löv, gräs och örter och djur,
det ger dej, vår Skapare, ära,
allt efter sin egen natur.

7. När vintern är framliden,
som är så kall och kal,
tillstundar sommaren blida,
med örter i tusendetal.

8. Vintern den månde betyda
den sorg som människan bär,
men sommaren den blida
den glädje i himmelen är.

9. Så må vi nu besinna
att Gud håller människan kär,
att vi det goda skall finna
när korset vi uthålligt bär.

10. Vi skall då evigt förbliva
hos Kristus, vår Frälserman
uti det tillkommande livet,
ja, därtill hjälpe oss han!

347 I all sin glans nu solen strålar

1. I all sin glans nu solen strålar
och livets ljus försoning målar,
när pingstens liljor får sin tid
och sommar nalkas ljus och blid. 
Nu mer än änglars röst bär bud
om gyllne skörd från livets Gud.

2. När sommarnatten svalka bjuder,
en näktergal i lunden ljuder.
I Guds beskydd vi har vårt bo
och vilar där i fred och ro,
i ljuvlig dröm om paradis,
och vaknar till vår Herres pris.

3. Som vinden smeker blad och grenar,
med jorden himlen sig förenar.
Nu paradiset öppet står,
dess ljuvlighet vi smaka får.
Vid ängen porlar bäcken klar
från livets källa underbar.

4. Guds Ande, som sig ned har svingat,
har detta verkat och oss bringat,
ej från sig själv, men – oss till tröst,
i kärlek och med sannings röst –
från Ordet som blev kött och blod
och nu är hos sin Fader god.

5. Så vakna upp i mänskors boning,
och tacka den som skänkt försoning!
Församlas, alla tungomål,
i jubelsångens offerskål!
Stäm in omkring vår Herres bord
i Guds församlings hyllningsord!

6. Se, tungorna av Anden glöder
hos alla folk i norr och söder!
I Jesusnamnets offerskål
nedsmälter alla modersmål.
I evighet höjs lovsångs ljud
i Jesu namn från oss till Gud.

7. Vår Gud och Fader utan like!
Då blommar rosen i ditt rike. 
Som solar vi i evighet
får ljus av Sonens härlighet.
För hjärtat som vi dig har gett
ditt himmelrike du berett.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1843 (60 år), 1853, sv. övers. David Termén 2004, 2019, publ. med tillstånd
Musik: Henrik Rung 1859 (52 år)

8 O store Gud (ngt bearb)

 

1. O store Gud, när jag den värld beskådar

som du har skapat med ditt allmaktsord,

hur där din visdom väver livets trådar

och alla väsen mättas vid ditt bord

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

o store Gud, o store Gud ://

2. När jag hör åskans röst och stormar brusa

och blixtens klingor springer fram ur skyn

när regnets kalla, friska skurar susar

och löftets båge glänser för min syn

då brister själen ut...

3. När sommarvinden susar över fälten,

när blommor doftar invid källans strand,

när trastar drillar i de gröna tälten

vid furuskogens tysta, dunkla rand,

då brister själen ut...

4. När jag i Bibeln skådar alla under

som Herren gjort sen förste Adams tid,

hur nådefull han varit alla stunder

och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,

då brister själen ut...

5. När tryckt av synd och skuld och brist jag beder

vid Herrens fot om rening, nåd och frid,

och han min själ på rätta vägen leder

och frälsar mej från all min synd och strid,

då brister själen ut...

6. När tidens höljen slutligen ska falla

och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kallar

min frälsta ande till dess sabbatsro,

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://

Text: Carl Boberg 1885 (26 år), OBS ngt bearb 2018! Här en länk till texten i 1986 års psalmbok!

Musik: Svensk folkmelodi, tryckt 1889 i Sanningsvittnet, alt. Axel Södersten 1921 (42 år)

Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst

"Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.

Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).

C Boberg:

62 O, jag ser min Faders hand

1. O, jag ser min Faders hand
i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand
och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
ropat himmel, hav och jord
//: fram ur tomma intet ://

2. Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft,
rymderna de klara,
alla vittnar: Gud är stor.
Ja, i skapelsen han bor
//: stor som ingen annan ://

3. Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa.
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt
//: som av synden bundits ://

4. Att förlåtelse han gett,
domen på sej tagit
att från död till liv han lett,
till sitt hjärta dragit,
är det största av allt stort
en allsmäktig Gud har gjort
//: och förblir det största ://


Text: August Storm, d. 1914, bearb. 2015 A.H.

Musik: Alice Tegnér

457 Var är den Vän som överallt jag söker

1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan bara ökar.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

2.Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.

4. Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, om jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), ngt bearb.
Musik: Från Malung

448 Den blomstertid nu kommer

Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:




1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), ngt bearb.

Musik: Svensk folkvisa / 1693, jfr versionen i Haeffners koralbok nr 394!  

Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut". Även om man faktiskt kan fortsätta sjunga den i augusti, om man hoppar över första strofen och börjar med vers 2 eller 3.

Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!

Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").

Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).

Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.

Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:

Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;
nu nalkas ljuflig sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppwärmer
allt, hwad har warit dödt;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo födt.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand´ örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att wi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då wår tunga
lofsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära
med lof- och glädje sång,
som fröjda will och nära
oss med wälgärning mång.

Du ädle Jesu Christe,
wår glädjesol och sken!
Blif hos oss till wårt sista,
uppwärm wårt kalla sinn´.
Gif kärleks eld i hjertat,
förnya själ och and´;
wänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal!
Ack, wärdes själen kröna
med dygder till stort tal.
Din nåd låt henne frukta,
som dagg utaf Sion,
att hon må ljufligt lukta,
som ros i Libanon.

Wälsigna årets gröda
och wattna du wårt land;
gif oss nödtorftig föda,
wälsigna sjö och strand.
Din´ fotspår drype af fetma;
bespisa med ditt ord
och med dess ljufwa sötma
oss uppå denna jord.

Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):

Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet (uppfattas tydligen som "lång"!). Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?

Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.

463 En vänlig grönskas rika dräkt

Alt. koral:

1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

461 O vad världen nu är skön

1. O vad världen nu är skön,

klädd i sommardräkten!

Känn i skog, på äng, på sjö

milda, friska fläkten,

ljuva dofter, fågelsång.

Mänska, höj ock du din sång!

2. Jorden, smyckad som en brud,

högt lovsjunger Herren.

Jubla, lund i vårlig skrud,

ängder när och fjärran.

Allt hans Ande skapar nytt,

vinterns tunga välde flytt.

3. Skulle ej min själ, min mun

honom offer bringa,

helig sång av hjärtats grund

till Guds ära klinga?

Är vår jord så rik på fröjd,

o, hur blir då himlens höjd!

Text: Jacob Axel Josephson 1861 (43 år)

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)

Alt. melodiform:


J A Josephson:




W A Mozart:

462 I denna ljuva sommartid

Alt. dalakoral från Malung:
   

Jfr även Land Lars Erssons melodi till SvPs622, som i leksandstrakten sjungits just till "I denna ljuva".

Alt. Anders Öhrwalls koral (finns ej i psalmboken):




1. I denna ljuva sommartid,
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dej och mej hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Nu växer säd för skördens tid
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

- - -

8. Behåll mej till ditt paradis,
och låt mej på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mej få tjäna dej allen'
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Geh aus, mein Herz, und suche Freud", sv. övers. Joachim von Duben d.ä. 1725 (54 år), Christoffer Olofsson Angeldorff 1855 (47 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. dalakoral från Malung (upptecknad efter Knekt Lydia Eriksson (1900-1976) i Idbäck av Anders Bond 1974 och känd känd via Anders Nyberg), alt. mel. av Anders Öhrwall,

Detta är tillsammans med Den blomstertid och En vänlig grönska vår mest kända och sjungna sommarpsalm, vars två första strofer fortfarande (2011) ofta sjungs vid skolavslutningar o dyl. Den är 40 år äldre än Den blomstertid, och översattes till svenska för nästan 300 år sedan, men slog inte riktigt igenom i vårt land förrän den genommusikaliske ärkebiskop Nathan Söderblom vid 50 års ålder gav den en lika melodisk som lättsjungen koral.

I Tyskland sjungs den lika glatt på en helt annan melodi, med repris på strofens slutrad:

Psalmen trycktes första gången på svenska år 1725 i samlingen Uthwalde Andelige Sånger, och i något bearbetad form i Angeldorffs svenska översättning av Johann Arndts En Sann Christendom 1855, som avslutning på Fjärde bokens kapitel 3, som handlar om Guds verk den tredje skapelsedagen. Angeldorffs psalmtext bearbetades ytterligare för 1911 års Förslag till reviderad psalmbok.

Psalmens första del är storslagen naturlyrik, en sommarskildring utan sin like i våra psalmböcker (jfr dock Psaltaren 104). Dess andra del vänder blickarna mot himmelen och dess härlighet, inte för att förta sommarbilderna dess glans, utan för att fråga sej hur skönt det inte ska vara hemma hos Gud när det är så vackert "redan här". Jämför betraktelsesättet med Wallins retoriska fråga i psalmen Var är den vän:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eller Josephsons fråga i psalmen O vad världen nu är skön:

Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Och den avslutande delen av Gerhardts långa sommarpsalm - i originalet hela 15 strofer! - är en bön om att redan här få växa till i tro, hopp och kärlek, och att sedan få grönska och blomma hos Gud för evigt.

Paul Gerhardt:

Nathan Söderblom:

SOMMAREN