Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT 1. Kärlek, barmhärtighet och himmelsk härlighet har Gud på denna dag visat med välbehag, då all hans söta nåd mitt i en tid så bråd en ängel full av frid tillsagt Maria blid. Hon ju Guds ende Son, världarnas hälsa, ja. Guds offerlamm skulle föda fram, han som skulle frälsa från död och evig skam. 2. Himlen så visat sig. Jord, må du fröjda dig, att trots din synd och skuld Gud är så god och huld. Bjud nu all synd godnatt, sjung ditt Magnificat, så skall en ekofröjd höras i himlens höjd! Gud själv med Gabriel som här utsändes, ja, den änglakor som i höjden bor, för att du omvändes skall få en glädje stor! 3. Herre, vi fägnar oss över ditt nådebloss, att hela världens hus har fått ett sådant ljus, som i allt olycksfall lysa och lisa skall den som sig hålla vill i en fast tro därtill. Tack för den kärlek som dig till oss dragit! Halleluja vårt skall ej nu bli svårt, nu när du har tagit det som oss tryckt så hårt! Text: Johan Runius, ur Dudaim tr. 1714, bearb .A.H. 2014 Musik: Från 1600-talet J Runius:
1. Kom, hör och se, betänk och märk de skönsta avskedsorden, det allra främsta nådeverk man hört och sett på jorden, det största under själen vet, det hav som högst kan svalla, den heligaste hemlighet, det största djup av alla vi ändlöst djupt kan kalla!
2. Vår Herre Jesus i den natt då han till slut förråddes, till bords med tolv apostlar satt, som av hans omsorg nåddes. När framför sej han plågor ser som själ och hjärta kränker, se, på oss alla likväl mer än på sej själv han tänker, ett testamente skänker.
3. Till Faderns höga majestät han lyfter håg och händer, tar brödet, tackar, bryter det, sen till de tolv sej vänder och säger: Tag och ät nu här de sönderbrutna bröden, vet att min sanna kropp det är, som nu givs ut i döden att frälsa er ur nöden!
4. Han kalken ock i samma stund välsignar och utskiftar, varmed han då ett nytt förbund och testamente stiftar. Han säger: Drick nu av mitt blod som blir för er utgjutet, till bot för synd och övermod och allt som blivit brutet! Det gäller, det beslutet.
5. Se här, min själ, är Jesu bord till hans och din förening. Här är också hans klara ord och ordens rätta mening. Låt ej i denna handlingen förnuftet reformera, ej heller med förvandlingen vidskepelsen regera, det duger intetdera.
6. Tag ordet som det ligger här, och tro just som det lyder. När Jesus säger att "det är", så säg ej: "det betyder". Nej, tro att det är samma kropp som för dej har måst svida, ja, samma blod som haft sitt lopp ur hjärtesår och sida när Gud för oss fick lida.
7. Hur detta sker, den själv bäst vet, som makten har att råda. Hans vishet och allsmäktighet är goda grunder båda. Det är ej skämt, det är ej lek att slå med ord den munnen, som aldrig var med något svek och något falskt befunnen, ja, själva sanningsbrunnen.
8. Bröd är väl bröd, så tror vi rätt, så har ock Skriften menat, men på ett obegripligt sätt med Kristi kropp förenat. Vin är väl vin, förblir ock vin, men därmed givs tillika Guds blod till själens medicin, kan ej för tvivel vika. Guds ord kan aldrig svika.
9. När vi nu börjar att förstå vad härligt bord här dukas, så ligger största vikten på hur gåvan av oss brukas, ty denna spis ovärdiga till andligt liv åtnjuter, men alla obotfärdiga sej själva utesluter och Jesu tröst förskjuter.
10. Ja, över sin tillstängda själ Guds dom de så ses draga, och kroppen måste likaväl en lika dom mottaga. Som de i synd och säkerhet har låtit själen somna, så lär Guds dom, som Skriften vet, sig över dem fullkomna då liv och själ skall domna.
11. Vem än du är, så är det bäst att du idag proberar i vad för själ, du nattvardsgäst, din Gud du härbärgerar. Är själen full med styggelse och du ej har bekänt det, ej ringaste uppbyggelse av detta sakramentet du dej här då förvänte.
12. Se, otron är bland synders tal en mäktig regentinna, och den som tjänar Belial en ryslig tjänarinna. Där hon nu är, är också han, där kan ej köttet tämjas, och Kristus ju omöjligt kan med sådant följe sämjas. Han måste därvid vämjas.
13. Och du som låtit i förtret med hat din själ upptända, ack, ve dej då i evighet om du, du oomvända, till denna kärleksmåltid går, du går den breda gata, ty visst är det en dödssynd svår med Kristi kropp sej mata, men Kristi lemmar hata?
14. Och skulle någon tänka så: Jag vill mej nu förnya men strax till synden återgå, som hunden till sin spya, jag kan väl Gud som en god vän på några dagar hysa, men sedan åter fritt igen åt gammal hemsynd mysa. Ack, därvid må man rysa!
15. Ty hos en sådan Guds bords gäst finns ingen tro och ånger. Av honom blir Guds Son korsfäst på nytt och flera gånger. Ja, han på Kristi kropp och blod ett fasligt mord bedriver, och för hans stolta övermod Guds nit och domariver hans säkra lön då bliver.
16. Men är du tryckt och ångerfull, med samvetssår och -sveda, och ber om nåd för Kristi skull, vid synden känner leda, så skall du minnas dagen lång den stora soningsdagen, då för all ondska på en gång Guds ende Son blev slagen och vredesdomen tagen.
17. Ja, kom då hit i Jesu namn! Gud själv vill dej då hägna. Se, Jesus står med utsträckt famn och vill dej väl undfägna. Räds ej för din ovärdighet, nej, fira glad hans minne, ty där det finns botfärdighet i hjärtats rum därinne, där är ett värdigt sinne.
18. Du hjärta som av lagens hot och hammare är krossat, tro att han tar med fröjd emot vad han så dyrt förlossat! Så är ju verket väl begynt och får ej mer förhalas. Han ger dej själv fullgiltigt mynt varmed din skuld betalas och fallna barn hugsvalas.
19. Att Gud din synd förlåta vill, på det kan du nu bygga. På det får du nu ett sigill som aldrig Gud vill rygga. Den helga, dyra kropp och blod som dej idag skall räckas, ger kropp och själ mot döden mod, du slipper nu förskräckas, till liv skall du uppväckas.
20. Den som med Kristus är förent skall evigt triumfera. Så bed, min själ, bed tidigt, sent: O Jesus, mej regera, att jag mej så på denna jord kan vid din nattvard visa, att jag vid härlighetens bord i himmelen får spisa och dej med glädje prisa!
1. Man och kvinna, Gud till pris, danats skönt och rikt. Gud har ock i paradis själv dem sammanvigt. Med den store Guden var allt himlens hov, Gud tillredde bruden när brudgummen sov. Herren vare lov!
2. Stora bröllop finns ett par, ett där Gud var präst och det andra där han var själv en synlig gäst. Nytt han allt kan dana, här finns stort bevis: äktenskap i Kana blir nytt paradis! Herren vare pris!
3. Paradis det heta skall där vår Herre är, äktenskapets höga kall Gud bekräftar här. Hör du som förnedrar det med hån och lack: när Gud ståndet hedrar ler det åt ditt snack. Herren vare tack!
4. Ni som ingår hjonelag så som det bör ske, och er på er hedersdag hedrade vill se, den som danat bruden först av alla bjud! När han här blev bjuden, höjdes man och brud. Lovad vare Gud!
5. Frukta ej för brist och nöd. Om han gästar här skall du finna överflöd fast du fattig är. Spön skall bära mandlar, skyn skall regna mann´, vann till vin förvandlar Gud som konsten kan. Lovad vare han!
6. Om sin stund låt Gud få rå, under väntans tid vad han säger, gör just så, bida, bed och lid. Han vill allt uträtta, sörj din sorg ihjäl. Slutet blir dock detta: Gud har allt gjort väl! Lova Gud, min själ!
7. Den som allt av intet gjort kan ock starkt av svagt och av litet göra stort och av krokigt rakt. Gud som ser och känner vårt behov och brist, skall för sina vänner spara bäst till sist. Gud ske lov så visst!
8. Då blir ock Guds härlighet på oss uppenbar, att han kan och vill och vet vad han lovat har. I hans rätta timma ser vi klara fjät och en härlig strimma av Guds majestät. Gud ske lov för det!
9. Tacksamhet oss Herren lär, som så väl ger akt på att mänskosläktet här hålles än vid makt. Må nu gamla, unga, kvinnor liksom män, var och en få sjunga om sin äkta vän: Gud ske lov för den!
10. Den för slikt ej tacka kan, kvinna eller karl, tacke då att hon och han kom av mor och far! Sök du först Guds rike och vår Herre bed giva dig din like eller dock sin fred. Ära Gud därmed!
11. Allt vad jämnt och udda är, par och inte par, allt vad nånsin maka här har och inte har: Älska den tillbaka som har makar kär och dock utan maka, utan like är! Lova honom här!
12. Ja, vår Gud, dig tacke folk, folken tacke dig, deras tunga, hjärtats tolk, ständigt röre sig, love dig med gamman för vad du befallt, mänskors barn tillsamman tusen-, tusenfalt prise dig för allt!
Text: Johan Runius (1679-1713), tr. 1714 i Dudaim, lätt bearb. A.H. 2011 Musik: Ur 1697 års koralbok (nr 326 "Gud som allting skapade")
1. Alla ni som er anfäktar med den stora livets bok, som i ångest snart försmäktar under syndens tyngd och ok, i Guds hand lägg nådavalet, drunkna ej i samvetskvalet.
2. Låt nu all förtvivlan fara, ty ni löfte fått om nåd: Satan må förtvivlad vara, som sej vet alls intet råd, men ni mänskor kan er trösta, ty ni är ju återlösta!
3. Ädla själ, du himlasmycke, som din Gud så dyrt betalt; du har inte kostat mycke, utan kostat honom allt, ty med Anden du ju döptes och med ende Sonen köptes.
4. Skulle han då vilja mista det han höll så dyrt och värt? Skulle ej hans hjärta brista för det barn som är så kärt, att det mycket tyngre väger än allt härligt som han äger.
5. Efter dej har Gud ju letat, efter dej han letar än. Gud har sej till döds arbetat, att han dej skall få igen. Och när du på nytt bortrymmer, han dej söker med bekymmer.
6. Hör hur ljuvligt härom talar allas vår Förmyndare, märk hur sött han dej hugsvalar, han som mottar syndare: vill dej vid allt kärt förlikna, att din tro skall kunna kvickna!
7. Gud nu först en herde lik är, en som äger hundra får. När så ett från hjorden viker och i marken vilse går; tänk, det enda som då fattas mer än hela hjorden skattas!
8. Ty de nittinie fåren lämnar han i öknen kvar, och går strax på friska spåren efter det han bortmist har, gläds när han till sist det funnit, så som den stort byte vunnit,
9. bär det hem, och dem han känner skickar han ett bud åstad, säger: kom nu, grannar, vänner, hjälp mej nu att vara glad, ty mitt får jag återfunnit, det som hade helt försvunnit!
10. Samma sak, när en sej bättrar blir en obeskrivlig fröjd: fröjd att en slapp syndens fjättrar blir det då i himlens höjd, mer än över nittinie, den från synden skenbart frie.
11. Vill dej denna tröst ej smaka, ty du ej som fåret gjort, trått och längtat strax tillbaka till din Herde, hjord och ort, utan varit lik en penning, kall och livlös utan känning,
12. så vill Gud bli lik en kvinna, som en peng av tio mist. För att den nu återfinna ingen flit hon spar förvisst, ty hon tänder strax upp ljuset, sopar och rannsakar huset.
13. Sina vänner och grannkvinnor, när hon pengen funnit har, hon med muntra fröjderinnor bjuder hem och håller kvar. Där blir sjunget, där blir klappat: det är funnet som var tappat!
14. Sammalunda, när det händer att en enda syndig själ sig från synd till Gud omvänder och besinnar så sitt väl, skall det för Guds änglar bliva fröjd som ingen kan beskriva.
15. Men du gör en ny invändning: du är inget menlöst får eller någon livlös penning; de har inga samvetssår, de har ingen nåd förskjutit, men du har frivilligt brutit.
16. Ack! då är ju felen stora, men förtvivla likväl ej: i den son som var förlorad har du då ditt konterfej. Är du´n lik i syndavikten, likna´n ock i tillförsikten!
17. Tänk hur han sej dock invävde, tänk i vad för syndagarn, pockad´ ut mens Fadern levde allt sitt arv, det sorgebarn: Fadern måste´n från sej skilja, han drog bort mot Faderns vilja,
18. slöste bort i fjärran länder, mitt i dagligt sus och dus, allt det som han fått om händer på galej och skökohus. Efter de utvalda vinen fick han ej ens drav med svinen.
19. Då begynte han besinna hur i barndomshemmet var, och sej drängarna påminna som gick hemma hos hans far, ej som han med tomma magar men i ständigt goda dagar.
20. På en bön av några rader han då strax betänker sej: Jag har syndat, käre Fader emot himlen och mot dej. Barns rätt jag ej värd är längre, låt mej gå som legodrängen.
21. Under! att han hemgå tordes, under! att han där fick tröst, ty ett sådant barn ju borde med all rätt bli arvelöst, ja, med hårda ord avspisas och från Faderns ögon visas.
22. Men istället att förstöta´n, fast han snöplig kom till byss, ville likväl Fadern möta´n båd´ med famntag och med kyss! Gullring och de skönsta kläder gav den frommaste bland fäder.
23. Han lät slakta och anställa gästabud med dans och sång, lät ej heller hos sej gälla avundstal och dom så vrång; det var nog: hans son var funnen, som var död, ja, helt försvunnen!
24. Så är ock Guds hjärta sinnat mot dem som omvänder sej. Sådant skall du också finna´t, det må du försäkra dej, fast det när ditt samvet´ vaknar tycks som Gud dej föga saknar.
25. Skulle han ej räkna fåren, skulle han ej sakna dej, han som räknar huvudhåren och om dem bekymrar sej, dina tårar noga gömmer, ej ditt minsta steg förglömmer.
26. Lovad, prisad och välsignad vare Gud i evighet, att en själ som ligger dignad sej en sådan tillflykt vet i den öppna fadersfamnen, den förunderliga hamnen!
27. Men vem tillhör denna trösten, som så nådigt till oss kom? Jo, de ångerfulla brösten, ty man måste vända om och ej obekymrat snava. Bättring, bättring vill Gud hava! Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011 Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran") J Runius:
