Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
Visar inlägg med etikett Efterföljelse och helgelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Efterföljelse och helgelse. Visa alla inlägg
1. Nu ska ej synden mera i träldom hålla mej. Du, Herre, ska regera, i allt jag tillhör dej. I dopets bad jag blev från alla synder tvagen, av dej till barn upptagen och satan du fördrev. 2. Men vill jag mej berömma av dopet och din död, så får jag inte glömma vad dina ord mej bjöd: att hedra dopets pakt. Du lät mej pånyttfödas för att min synd ska dödas med Andens nåd och makt. 3. Vad glädje kan det ge mej att, Jesus, du uppstod om aldrig jag vill se dej och aldrig göra bot, om aldrig upp jag står i barnaskapets lycka att synden undertrycka med dej som allt förmår? 4. Gud, hjälp mej att korsfästa den gamle Adam så att han ej mer kan mästra och herraväldet få! För synden gör mej död, den som så hårt betungar och ut i mörkret slungar, ja, hjälp mej ur all nöd!
1. Allt för honom vill jag göra, ja, för honom offra allt för att nåden skall få röra och få ge allt liv gestalt. Allt för honom! Allt för honom! //: Så har kärleken befallt :// 2. Invid tempelporten lade många rika gåvor ner, ändå för sig själva hade de i börsen mycket mer. Vad är guld och vad är silver, //: när man inte hjärtat ger? :// 3. Men där kom en fattig änka, och till Herrens tempelgård kunde hon i kärlek skänka mer än rika hade råd: Allt för honom! Allt för honom! //: Allt för honom och hans nåd! :// 4. Herre, också jag vill våga ge mitt hela liv för dig utan att mer ängsligt fråga om det säkert lönar sig: våga allt för dig som offrat //: allt i kärleken till mig :// Text och copyright: Christian Braw (jfr Mark. 12:41-44), publicerad med tillstånd
1. Vår Herres Jesu Kristi Gud och härlighetens Fader, lär oss i tid ta nådens bud med himlens lönegrader. Ja, led oss du från världens torg till verket i din vingårdsborg, där vi din godhet möter. 2. Lär oss din nåd och kärlek se och blott på nåden yrka. Låt oss som svaga syndare få motta liv och styrka av livets träd, du Jesus själv, som står vid nådens klara älv till hela världens hälsa. 3. Behåll ditt trogna arbetsfolk av idel nåd vid grunden! Din helge Ande, nådens tolk, erinre dem den stunden, när du som en husbonde from vill ge envar den nåd och dom som du har lovat. Amen!
Text: Anders Carl Rutström till avslutning på sin högmässopredikan i Storkyrkan (S:t Nikolai), Septuagesima 15/2 1756 (34 år), bearb. A.H.
(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035). Musik: Torsten Wall 1933 (31 år), 1962 (60 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan Walls noter inte återges här än]
Psalmen skrevs i Uppsala under höstterminen 1909 och trycktes i den nystartade kristna kulturtidskriften Vår Lösen nr 12/13 1910. Med melodi av Torsten Wall (i mer jämn form än nuvarande) kom den sedan med i 1937 års psalmbok och, i oförändrat skick, i vår nuvarande.
Det är en innerlig bönepsalm som uttrycker en i vår tid rätt ovanlig lidandesberedskap. Ska vägen till Gud verkligen vara "smärtornas och dödens stig" och vill någon ung människa verkligen "den tunga vägen gå"? Man hör en återklang från Jesusorden i Matteusevangeliet 16:24 om att den som vill följa honom ska ta försaka sej själv och ta sitt kors på sej.
Samtidigt uttrycker psalmen en hisnande positiv tro på en gudomlig mening med ens eget lilla obetydliga liv - ofta citerade under det gångna seklet har psalmens slutrader varit: "Den gång du viskade ditt Bliv / du ville mening med mitt liv. / Din mening i mitt väsen skriv, / min Fader och min Gud."
Jeanna Oterdahl har själv sagt om psalmen: "Jag har ofta haft anledning till förundran över människors intresse för denna psalm. Jag skrev den ju inte alls med tanke på andra. Jag skrev den helt och hållet för mig själv, för att ge uttryck för vad jag kände just då. Och de stroferna är fortfarande ett mycket personligt uttryck för mig." (Cit. efter Lövgren: Psalm och sånglexikon, Gummessons 1964). Här följer Oterdahls vackra psalm i ny musikalisk dräkt:
1. Korset vill jag aldrig svika, det som Jesus själv mej sänt. Skulle vi av honom lära utan att hans smälek bära? Kan vi bli för evigt rika om vi ej hans namn bekänt? Korset vill jag aldrig svika, det som Jesus själv mej sänt. 2. Sveder öknen många gånger, nalkas ändå löftets land. Tornar hoten upp sej höga, väger de ändå så föga mot att sjunga jubelsånger hemma vid Guds högra hand. Sveder öknen många gånger, nalkas ändå löftets land. Text: Hans Adolph Brorson, övers. A.H. Musik: Norsk folkmelodi, alt. ur Ahnfelts sånger
1. Kärleken är ljusets källa, kärleken är livets rot, därför ska Guds budord gälla, därför tas de fallna mot! Jesus har den själv förklarat, Anden har den uppenbarat, den kan kännas i Guds frid och det hopp vi tröstas vid. 2. Kärleken är livets krona, kärleken är ljusets glans. Därför ses nu Jesus trona strålande av eldars krans. Han som ljuset är och livet, han för oss sej själv utgivit. I Guds kärlek han förblir, på en tron som av safir. 3. Kärleken är lagens fullhet och fullkomlighetens band. Den är vad vi alla skulle, Andens frukt i varje land. Med Guds kärlek som i Eden växer på vår jord Gudsfreden. Vi ska också bli med den ett med själens bäste vän. Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1853 (70 år) Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1862 (50 år)
1. Barmhärtig, nådig vill vår Gud att vi med lydnad för hans bud vårt hopp till honom ställer! Han hjälpa vill i brist och nöd, han skänker både must och bröd till fröjd och uppehälle. Med redlig flit och trogen bön vi glada delar mödans lön. 2. Men du som dessa mildhetsprov med vishet, värdighet och hov ej tacksamt njuta lärde, din näring blir för dej ett gift och ditt begär en djurisk drift som glömmer mänskans värde. Den som har buken till sin gud, han syndar mot Guds första bud. 3. Vad du förtär i överflöd du från din nästa i hans nöd med gudlös hårdhet rövar. Och på din egen kropp och själ med detta rån, o lustans träl, ett självmord du förövar. Ack, rusa ej så blind och djärv, o syndare, till ditt fördärv! 4. Vak upp, bed Gud om kraft och mod att mot ditt eget kött och blod till manlig strid dej rusta! Låt hjärtat ej betungat bli av dryckenskap och frosseri och denna världens lusta! Se till att Herrens dag ej må för hastigt över dej uppgå! 5. Ty se, den dagen komma skall liksom en snara, sträckt till fall för alla syndens trälar. Gud, hjälp oss därför leva så, att vi till evig tid ej må fördärva våra själar! Lär oss med vaksamhet och bön att undfly synden och dess lön!
1. Gud har av sin barmhärtighet till nåd oss arma tagit och all vår orättfärdighet med Kristi blod avtvagit. All vår förtjänst är utestängd, vår själ, av synden tryckt och trängd, till nåden måste falla.
2. Med tron Guds Ande kommer god att oss ånyo föda och skapa i oss kraft och mod och köttets välde döda, så goda verk kan växa fram istället för all synd och skam som tog vår frid och glädje. 3. Sann tro ej utan kärlek är och frukten trädet prisar: den trogne har sin nästa kär, i handling det bevisar. Och så blir lagens bud uppfyllt: varann vi tjänar oförskyllt som Kristus oss har tjänat. 4. Sann kärlek söker ingen lön, dock tror vi den tillstundar. Vi den i ödmjukhet och bön på Jesu kärlek grundar. Att vi en riklig lön ska få, det har vi ju hans löfte på, men allt av nåd allena. 5. Så står alltsammans i Guds nåd att salighet vi vinner, men fast och evigt är hans råd att den som söker finner. Hos oss är idel skröplighet, i Gud är allvår salighet. Gud vare pris och ära! Text: Paul Speratus 1523 (39 år) "Es ist das Heil uns kommen her", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, bearb. A.H. 9/5 2015 Musik: Medeltida processionssång/Nürnberg 1524
1. Min Gud och min Frälsare, du som är god, det är inte stort med en människas mod, och särskilt när mödorna böjer ens rygg: om andra blir stora, låt mej få bli trygg! 2. Men mera än mödan min gamla natur kan göra mej missunsam, stingslig och sur. Och därför jag ber dej som ser var och en: om andra blir stora, låt mej få bli ren! 3. Du starke och ödmjuke Människoson, å hjälp mej att hjälpa, om människor mån. Men därtill krävs mer än en krigares mod: om andra blir stora, låt mej få bli god! 4. Du eviga Ord, jag vill be dej till slut: låt mej i din kärlek var dag andas ut! Du arbetarpojke från Nasarets stad, om andra blir stora, låt mej få bli glad! Text: Jonas Dahl, sv. övers. A.H. 28/5 2015 Musik: Norsk-svensk folkmelodi
DEN STILLA GUDAKTIGHETEN 1. Stilla jag på dej vill akta, o min Jesus, all min tid, i din sannings ljus betrakta vad som här tillhör min frid, i din kärlek mej få värma, till din salighet mej närma. 2.
Stilla jag mitt kall må sköta med all trohet, flit och fröjd och en okänd framtid möta med Guds helga vilja nöjd, nöjd med vad han gett och tagit, han som ömt mej till sej dragit. 3.
Stilla må jag så betvinga sinnlighetens överdåd, glad åt Gud ett offer bringa av min egen viljas råd, i hans kraft mot högmod kämpa, avund kuva, vrede dämpa. 4.
Stilla må jag livet föra så i handling som i ord, aldrig må jag illa göra någon själ på denna jord. Bygga upp, ej riva neder, är en kristens plikt och heder. 5.
Stilla jag mitt kors må bära och gå fram i Kristi spår.
Allt umbära, allt uthärda genom honom jag förmår. Snart den korta prövotiden är med all sin nöd förliden! 6.
Stilla må jag Herren bida, tyst och trogen göra väl och se dagens timmar skrida aktsam om min dyra själ. Snart är sista timmen slagen och min själ ifrån mej tagen. 7.
Stilla komme, varmt välkomna vare dagens slut och lön; stilla må i Gud jag somna från min sista aftonbön, som, när här den måste brytas, får i himmelsk lovsång bytas. 8.
Stilla må min kropp få gömmas i den tysta jordens famn; må det rum av världen glömmas där jag vilar utan namn: rum och namn väl Herren känner, då han ropar sina vänner.
Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), bearb. Musik: 1697 års koralbok
1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, hur är det med kärleken, om ni er prövar? Säg, är ni nu ett genom kärlekens band och brister det bandet ej sönder ibland? Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, må Herren för söndringens ande er skona och kärlekens Ande i hjärtana trona! 2. Jerusalem är vår gemensamma moder och varje dess barn är en syster, en broder. Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, en Fader, en Ande, en tro och ett dop. Om vi av Guds kärlek rätt började brinna så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. Han ser ej på gåvornas olika glans, han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. Och vi är ju hans för att älska varandra och ej för att misstro och döma och klandra de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, ej blygas för Kristus, fast ringa han är i alla föraktade lemmar han bär. Ja, må vi förenas, så gamla som unga, att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 5. O, må vi då söka av innersta hjärta att älska varandra i glädje och smärta, förenade blott i den Frälsares tro, vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, vars höga och heliga namn vi får bära, och prisa hans nåd både fjärran och nära! 6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen när syskonen samlade står inför tronen och sjunger till glädje för Gud och hans Krist och älskar varandra, men då utan brist. Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, och redan i hoppet min ande sej sträcker dit upp, där den eviga morgonen bräcker! Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699), Hans Adolph Brorson 1704, A.H.
1. Med Jesus fram i de bästa åren till Andens källa, till livets ljus, då själen ännu är ung som våren, fram till Guds tempel, till Herrens hus! Där får du del av Guds Andes råd, där växer visdom, där flödar nåd.
2. Med Jesus fram genom arbetsmödan, de många dagarna utan lön, den tid du bidar den stilla grödan, de väntans år utan svar på bön, i stilla lydnad och tro som hans, fast vinst ej vinkar i segerkrans!
3. Med Jesus fram, när Guds Ande tvingar att börja verket på kallets dag, i prövningstid, då dej Anden bringar till själens öknar, där matt och svag du börjar striden, en ständig strid, som mer ej lämnar en dag av frid!
4. Med Jesus fram att om rikets fröjder det budskap bära som själv han bar! Med Jesus upp på de livets höjder, där glans från Tabor än dröjer kvar! Med Jesus ned i den djupa dal, till kamp mot nöden, mot synd och kval!
5. Med Jesus fram bland de skaror unga som söker lyckan i Kristi vård, när män och kvinnor och barn vill sjunga sitt hosianna i tempelgård! Men byts den äran i hån och skam, än mer det gäller: med Jesus fram!
6. Med Jesus fram i den sista nöden, då viljans offer hans Fader får! Med Jesus fram, när du nalkas döden, den väg som slutar där korset står, fram till en sluten, förseglad grav, där det står skrivet: Sitt liv han gav!
7. Med Jesus fram ur de brutna banden, som bundit skapelsens liv i död! Med Jesus, levandegjord i anden, till nya skapelsens morgonglöd! Med Jesus fram till vår Faders hus, där Gud är sol och Guds Lamm är ljus!
Text: Johan Alfred Eklund 1909 (46 år), ngt bearb. Musik: Otto Nordlund 1937
1. Gud, i mina unga dagar lär mej alltid tjäna dej, göra det som dej behagar, gå den väg du visar mej. Lär mej ha i dej min ro, på din nåd i Jesus tro, så att vad som än mej händer ingenting från dej mej vänder. 2.
Inget är så ljuvt i världen som du själv, o Herre kär, skulle jag då älska flärden när av dej jag älskad är? Du i livets morgonstund tog mej upp i ditt förbund, skulle jag då överge dej som med evig kärlek ser mej? 3.
Fåglarna med glädje sjunger i den klara morgonväkt, liljorna på marken gungar livade av vårens fläkt, låt mej så till ditt behag ägna dej min levnadsdag, skänk den sanna levnadsfröjden, helga den med ljus från höjden. 4.
Som den unga björk i skogen växer frisk i sommarregn, låt mej växa, stark och trogen, i ditt goda, trygga hägn. Och när stormar skakar mej, låt mej fäste ha i dej och, som under våren väna, än dej älska, frukta, tjäna. Text: Zacharias Topelius, bearb. A.H. Musik: Johann Schop, alt. Eskil Lundström 1969
1. Bort, värld, med all din ståt och prakt, som själars ro förtagit, bort, rikedom och gunst och makt som många har bedragit, bort, syndig njutnings yppighet, som gör att lätt vi viker från kärlek och barmhärtighet och skiljs ifrån Guds rike. 2. Hur mången lever inte här, som vore honom livet till idel lek för hans begär, till nöjen endast givet! I rus och yra spiller han det goda Gud oss giver och stormar lik den rike man, som dagens text beskriver. 3. Där håvor slösas utan skam, där är han gärna inne, men vågar armod träda fram, förbittrar sej hans sinne; den fattige får hårda ord, får vid hans dörrar ligga och för sin hunger från hans bord förgäves smulor tigga. 4. En tid, en dag det räcker så, då blir varandra lika de som till nödhjälp måste gå och de omätligt rika. Vad olikt varit har förut, det jämnas allt i graven, där klädes purpurn av till slut, där fälles tiggarstaven. 5. Vid slutet, vad bevaras väl, när världslig ära ramlat? Vem har då skatter åt sin själ för evigheten samlat? Den ensam är i sanning rik och värd att lycklig skattas. All annan lycka, bubblan lik, knappt ägs förrn den oss fattas. 6. Ve sådan fröjd, som drar oss bort från glädjen utan ände! Ve sådan lust, som är så kort och slutar i elände! Ve sådan glans och rikedom, som när oss döden nalkas oss lämnar kvar med törstig gom att evigt aldrig svalkas! 7. Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd långt hellre här i världen, än helvete och avgrundsglöd bakpå den sista färden! Men får jag gods och guld, så gör mej snar att mej förbarma och med din nåd mitt hjärta rör till hjälp åt dina arma! Text: Johan Ludvig Runeberg efter Lukas 16 Musik: Burkhard Waldis
1. Lär mej att känna dina vägar och steg för steg att gå dem fritt. Jag vet att allt jag här får äga är borgat gods, och allt är ditt! Men om din starka hand mej leder jag aldrig fel på målet tar, och för vart hopp som dör här nere ett hopp i himlen mer jag har. 2. Lär mej att känna dina tankar och övas i att tänka dem. Och när i ångest hjärtat bankar, så ge mej mod från hoppets hem. När jag har tänkt mej trött till döden, så säg vad du har tänkt, o Gud! Då får jag se att morgonglöden bak tvivlets moln sej breder ut! 3. Men låt mej framför allt få känna din kärlek utan gräns och slut, den som kan tusen stjärnor tända för var och en som slocknar ut. Den torkar tåren ingen visste, den läker såren livet slog, dess väg går genom det vi miste, den ger långt mera än den tog. Text: Jacob Paulli 1902 (58 år), sv. övers. A.H. 2014 Musik: Norsk folkmelodi från Åseral, alt. Lyon 1547
1. Är än min röst som änglars tunga och klingar än så skönt min psalm, kan ej min själ i kärlek sjunga, allt ljuder som den döda malm. All bön jag fram till Herren bär förutan kärlek inget är. 2. Jag må Guds verk profetiskt skåda och livets hemligheter se, fritt över Andens krafter råda och i min tro mej mäktig te: för Gud, som gåvorna beskär, jag utan kärlek inget är. 3. Om allt vad här jag kunnat vinna jag gåve dem som lider nöd och lämnade min kropp att brinna på bålet i martyrens död, hur än min gärning prisas här, den utan kärlek inget är. 4. Av högmod kärleken ej villas, men gläds åt sanning, rätt och frid. Där kärlek bor, all vrede stillas, ty den är tålig, mild och blid. Jag allt fördrar och hoppas, tror om kärlek i mitt hjärta bor. 5. Allt styckeverk förgår i tiden, som barnets tänkesätt förgår när barnaåldern är förliden. En gång, då allt fullkomnat står jag klart får se vad jag nu tror där oförgänglig kärlek bor. 6. Snart profetian ska försvinna, vår kunskap sina gränser nå och tungomålens tid förrinna: tron, hoppet, kärleken bestå. Men störst av dem, Gud lärt oss det, är kärleken, i evighet. Text: Johan Alfred Eklund efter S:t Paulus (1 Kor. 13), ngt bearb.
Utrannsaka mej, min Gud, känn mitt hjärtas tankar. Pröva mej, o Gud, i nåd, kom och känn min oro. Se om vägen som jag går bort från dej mej leder. Led mej då, o Herre, du på den goda vägen.
Text: David Isaisson (Psalt. 139:23-24)
Musik: Gunnar Wennerberg 1869 (52 år) G Wennerberg:
1. Du har skapat allt och gett oss gestalt; låt den mänskliga naturen av din Andes kraft bli buren från förgänglighet till fullkomlighet. 2. Bilden, som vi haft av din godhets kraft blev av egensinnet skändad och vår vänskap med dig ändad. Kvar blev sorg och brist och en grav till sist. 3. Allt vad vi har mist vinner Herren Krist åt oss och förnyar åter den som sig förnyas låter till vad mänskan var hos sin käre Far. 4. Kom, Guds Ande, kom! Kom och skapa om! Gör vad bara du kan göra, när vi vågar dig tillhöra. Gör en verklighet av vår gudslikhet! Text: Christian Braw (publ. med tillstånd) Musik: Adam Drese 1698 (78 år)
1. Vem kallar du din nästa här? Vem är det Herren menat? Är det blott den som närmast är i frändskap som förenat? En vän kanske? Ja, vidare, den fromma hop som Kristi dop har samlat, styrkt och renat? 2. Om nära, om i fjärran land en mänska bo vill fästa, hon vårdas av Guds allmakts hand och får hans godhet gästa. På slätt, på berg, hur skild i färg och språk och stam hon träder fram, är hon ändå din nästa. 3. Du ser en människa som du vid fröjd och sorger bunden, du ser ett liv som leves nu och som förgår med stunden, du ser den lott du själv har fått av lust och nöd, av liv och död, så lika allt i grunden. 4. Det är din nästa som du ser. Så följ då ordets lära och skynda, där han fallit ner, att hjälpa, stöda, bära. Till bistånd var beredd och snar med tröst och råd, med verk och dåd, till Jesu fröjd och ära. 5. Ja, Jesus, du som lidit har för vän och ovän lika, i kärlek lär oss en och var att ej vår nästa svika. Om känd han är, om främling här: är han i nöd bör vi ge stöd och ej från honom vika. 6. Så sant och visst är Herrens ord att kärlek är det bästa. I allt, i himmel och på jord gör kärleken det mesta. Men ensam går och utan spår och utan vän försvinner den som har sej själv till nästa. Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb. Musik: Finsk folkmelodi
