270 Mycket folk kring Jesus var

Text: Anders Frostenson

Musik: Bo Ramviken

225 Kom, Jesus, kom Immanuel

Text: Latinsk 1100-talet (?) "Veni Veni Emmanuel", John Mason Neale (1818-1866) "O come, o come Emmanuel", sv. övers. Anders Frostenson 1984 (78 år)
Musik: Medeltida

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]

Ännu en av de medeltida psalmer vi fått genom Anders Frostenson är denna. Som så ofta bearbetade Frostenson sina översättningar (och originaltexter) flera gånger, och den här versionen kom endast två år före psalmboksutgivningen. Den hör därmed till Frostensons sista insatser i psalmboksarbetet.

Liksom föregående psalm torde denna ha haft svårt att finna utrymme som församlingssång - vi har ju så många andra, populärare adventspsalmer. Som körsång däremot har den nog blivit ganska känd även i Sverige, åtminstone hyfsat igenkänd. Den är dock inte svårsjungen som församlingssång heller, med sin klämmiga refräng (den hör till "var glad"-psalmerna tillsammans med Gå Sion och Vid Betlehem!).

Det är antagligen för att undvika anklagelser för s.k. "ersättningsteologi" som anslaget blivit "Kom Jesus, kom Immanuel / ur fångenskapen lös var själ" istället för "och lös ditt fångna Israel". Liksom refrängen blivit "Var glad, var glad! Immanuel / ger frihet åt var bunden själ" där Neale efter originalet har "Var glad, var glad! Immanuel / skall komma till dig, Israel!"

John Mason Neale:

234 Jesus från Nasaret går här fram

Text: Anders Frostenson 1935 (28 år)

Musik: Gustaf Nordqvist 1937 (51 år)

Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken och den andra han som nybakad psalmförfattare skrev. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:

Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).

På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.

På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).

Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).

Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:

Klockorna kalla till Herrens hus,
vitt över land och stad.
Kommen I alle. Ur malmens brus
tonar en hälsning glad:
Himmelriket är nära.

[---}

Hastigt vi nalkas den tysta värld,
som vi har kommit från.
Klockorna snart kring vår sista färd
ringa med mäktigt dån.
Himmelriket är nära.

"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv mycket om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.

269 Dej vi lovsjunger, ärar

Text: Anders Frostenson fritt efter Theodulf av Orléans
Musik: Carl-Bertil Agnestig

122 Kristus vandrar bland oss än

Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)
Musik: Herrnhut 1740

361 Gud, när du andas över vår jord

Text: Anders Frostenson 1974 efter en refräng av Didier Rimaud 1969
Musik: Joseph Gelineau 1969