Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. O törnekrönte Herre på väg mot Golgota, längs smärtans väg du föres i fridens, Salems stad, längs mörka, trånga gränder bland rop och skratt och gråt. Vem inser vad som händer, vem är här som förstår?
2. Jag ser dig, Jesus, falla tungt under korsets trä. Du bar det för oss alla, det tvingar dig på knä. Fast det är vi som skulle för dig här falla ner och tillbe dig, vår Herre, blott smärta vi dig ger.
3. Nu Simon från Kyrene det tunga korset bär i bullret och i trängseln. Han därtill tvingad är. Ja, tvingad är den ende som någon hjälp dig ger. Vi andra bort oss vände, vi ville inte se.
4. Jag skulle velat torka ditt slagna ansikte med mjuka linnedukar och någon lindring ge i all den svåra plåga, som människor dig bragt. Men skulle jag ha vågat? Vad skulle makten sagt? Text: Hakon Långström 1992 (46 år) (publ. med tillstånd) Musik: Hans Leo Hassler
Illustration av hur Simon hjälper Jesus med korset:
1. O huvud, blodigt, sårat, av hån och smälek höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och ångest böjt. O huvud som skall siras med ärekrans en dag, men nu med törne viras, dig ödmjukt hälsar jag.
2. O ansikte, du höga, som nyss betvang en värld, din makt nu gäller föga, din fägring är förtärd, din glans till intet vorden. O, vem har släckt den blick, vars ljus allt ljus på jorden i klarhet övergick?
3. Den börda du har burit min synd och ondska är, den skörd som du har skurit jag sådde, Herre kär. När skuldens tyngd mig böjer hos dig jag söker råd. Till dig mitt rop jag höjer: se ned till mig i nåd!
4. Jag vill hos dig förbliva som återlöste mig och dig mitt hjärta giva och alltid älska dig. När, Herre, du mig sluter uti din kärleks famn, jag lugn och trygghet njuter i denna sälla hamn.
5. Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesus god, för all din djupa smärta och allt ditt tålamod. Du vän, för evigt trogen, dig vill jag mig förtro. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro.
6. När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död.
7. Träd i min sista timma själv för mitt öga fram. Ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.
Denna text är egentligen hämtad från den sista delen av Arnulfs stora diktverk eller hymncykel Salve mundi salutari, där han i sju separata avdelningar i tur och ordning besjunger Frälsarens sargade fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud.
Författaren var länge okänd, och man antog ofta att det var Bernhard av Clairvaux. Men i början av 1900-talet återfanns diktverket i Bryssel i en handskrift från 1320 - och där stod det helt tydligt att en annan cisterciensermunk, abboten Arnulf av Löwen, var dess upphovsman.
Betoningen av Frälsarens plågor och sargade kropp är typisk för den senare delen av medeltiden (liksom för herrnhutismen flera hundra år senare). När Paul Gerhardt år 1653 översatte Arnulf av Löwens text (publicerad i Praxis pietatis melica) lade han dock betoningen mer på förundrad tacksamhet. Och det är Gerhardts version som legat till grund för flera olika översättningar till svenska, bl.a. av Erik Larsson Norenius (redan på 1600-talet), Samuel Ödmann, Carl Axel Torén och Emanuel Linderholm.
Den nu aktuella psalmtexten bygger främst på C A Toréns och Linderholms version (inledningsstrofen något bearbetad), men fjärde strofen är hämtad ur Ödmanns text.
Hans Leo Hasslers melodi är skriven till en vanlig kärleksvisa: "Mein G´mut ist mir verwirret, das macht ein Jungfrau zart" ("Mitt sinne är förvirrat utav en jungfru fin"). Den utgavs av Hassler 1601 i hans vishäfte Lustgarten Neuer Teutcher Gesäng. Och nog utgör den ett ganska dråpligt exempel på hur svårt det är att med säkerhet avgöra budskap och stämning i en sång genom blotta melodin.
Samtidigt kan man ju säga att även Arnulf av Löwens / Paul Gerhardts text är en innerlig kärlekssång, se särskilt vers 4. Och i J S Bachs sättning - som används i bl.a. Matteuspassionen - blir koralen verkligen något alldeles extra: både vånda och ömhet kommer till gripande uttryck i den på en gång kraftfulla och veka mollmelodin.
