283 Det går ett tyst och tåligt lamm

1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar!
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mej och världen rinner.
Vad skall min själ då skänka dej,
Guds rena Lamm, för vad du mej
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, vill också jag
i trogen kärlek bida.
Du, hjärtats ljus, ej slocknar ut,
och när min levnadstid är slut
du evigt liv mej skänker.
Min själ är din, o Jesus, kom,
kom till ditt arv, din egendom,
mer värd än själv jag tänker.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dej prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dej jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dej
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och dyr i sej
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt,
är skatten som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesus god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet ständigt vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskydd skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. Vad skadar mej den bittra död?
Den blir min vinst och seger.
Försmäktar jag i solens glöd,
ditt kors sin skugga ger mej.
När oro i min ande bor,
när tron bli svag och bävan stor,
du skingrar tvivlets tankar,
och när på världens vreda hav
min farkost hotar gå i kvav,
är du mitt fasta ankar.

9. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
jag i ditt blod har blivit fri
och tvagit mina kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när du skall vigas vid din brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.

Text ("Ein Lämmlein geht"): Paul Gerhardt 1647 (40 år)

Musik: Strassburg 1525

510 Bort med tanken, sorgsna hjärta

Text: Paul Gerhardt 1647, sv övers Petrus Brask 1690, bearb Jan Arvid Hellström 1983
Musik: Genéve 1551

395 Stig upp, min själ, och lova

1. Stig upp, min själ, och lova 
vår Gud för livets gåva! 
Han som sitt goda ger oss, 
med evig kärlek ser oss. 

2. I frid jag gick och la mej, 
för i sin vård han har mej. 
Fast satan mej begärde, 
Gud mej förtröstan lärde. 

3. Ja, Fader, när jag trodde
jag hos den onde bodde,
du famnen mot mej räckte,
med vingarna mej täckte.

4. Du sa: "Mitt barn, ligg stilla,
jag vill dej inget illa.
Sov gott vid nådastolen,
imorgon ser du solen."

5. Ja, Gud, du mej benådat, 
på nytt jag solen skådat; 
från nöd du mej befriat 
och liv och hopp förnyat. 

6. Jag kan ej rätt dej lova, 
men bär dock fram min gåva.  
Min rökelse jag ger dej: 
ta mot min sång, jag ber dej. 

7. Du aldrig den föraktar,
din kärlek den betraktar.
Den är vad jag förmådde,
jag längre än ej nådde.

8. Så må du själv fullända 
ditt verk i mej och sända  
den som mej alla dagar 
på vägen hem ledsagar. 

9. Min gärning nådigt skåda, 
du som så väl kan råda. 
Dess upphov, fortgång, ände, 
du till din ära vände. 

10. Välsigna mej och skydda, 
mitt hjärta ta till hydda;  
ditt ord min mat låt vara, 
till dess jag hän ska fara. 

Text ("Wach auf, mein Herz, und singe"): Paul Gerhardt, sv. övers. 8/7 2014 A.H.

365 Johannes såg en härlig syn

1. Johannes såg en härlig syn
högt ovan skyn,
i himlen vid Guds sida.
Han såg ett folk i högtidsskrud
stå inför Gud
och i tillbedjan bida.
Den frid och fröjd,
den sällhets höjd
det folket vann
ej köpas kan
för hela världen vida.

2. I härlighet de där trätt fram
inför Guds Lamm
med segerpalm i händer.
Den vita dräktens glans var ren
som solens sken,
när dagen ny sig tänder.
I evigt ljus
vid harpors brus
de stod nu där,
en tallös här
från alla folk och länder.

3. På frågan "varfrån kommer de
vi här får se?"
en röst man hörde svara:
Den skaran omkring tronen är
Guds helgons här,
de trognas hjälteskara,
som efter strid
i ro och frid
i segerskrud
hos Herren Gud
får evigt bo och vara.

4. De fordom gått i jordens dal
på vägen smal,
där många tårar runnit.
Mot djävul, värld och själviskt jag
för varje dag
den heta striden brunnit.
I kval och ve
och hån och spe
de härdat ut
till livets slut
och lyckligt övervunnit.

5. De satt till Kristus all sin lit,
sin klädnad vit
i Lammets blod de tvagit.
Mot satans arga list och makt
de stått på vakt,
sej själva ej bedragit,
sett världens flärd
som inget värd,
men Kristi blod
till sin klenod
för evig tid de tagit.

6. Nu står de där inför Guds tron
i sabbatsron;
de får med helig tunga
i Herrens tempel natt och dag
vid harposlag
hans makt och nåd lovsjunga.
All klagan där
försvunnen är.
I himlens sal
ej tidens kval
och sorg dem kan betunga.

7. Gud över dem i nåd skall bo,
i salig ro,
där ingen brist dem kränker.
Han med sin kärleksfulla röst
en ljuvlig tröst
i deras hjärtan sänker.
Ej öra hört,
ej hjärta rört,
ej öga sett
vad Gud berett
och åt de sina skänker.

8. Han mättar dem med himmelsbröd,
ej hungersnöd,
ej törst de mer skall lida.
De plågas ej av solens brand;
i livets land
Gud värme själv skall sprida.
Ej köld dem når,
ej hetta svår,
ty Herren är
själv solen där
med all sin kärlek blida.

9. Och Lammet som för tronen är
dem leder där
i evigt gröna vårar
till livets klara hälsoflod
och mild och god
dem till sitt folk utkorar.
Till evig tid
de bor i frid
för synd och fall,
och Herren skall
avtorka alla tårar.

Text: Paul Gerhardt ("Johannes sahe durch Gesicht"), sv. övers. Svante Alin, bearb. A.H. 2012

Musik: Folklig koral från Bergen, Norge. 

50 Vad inte ens en klok och lärd

1. Vad inte ens en klok och lärd

kan helt och fullt begripa,

det låter Gud i denna värld

sitt folk var dag predika:

Att han allena Konung är,

hög över alla gudar,

och sej har uppenbarat här

för hedningar och judar

- ett väsen, tre personer.

2. Hans underbara, höga namn

är Fader, Son och Ande.

Han öppnat för envar sin famn,

vi känner nu den Sanne.

Som Abrams, Isaks, Jakobs Gud

han givit sej tillkänna,

som den som stiftat lagens bud

men också nåd vill sända

och än idag gör under.

3. Se, Fadern själv av evighet

sin Son, sin avbild, födde,

som oss till liv och salighet

på jorden led och blödde,

och Anden så till evig tid

går ut från dessa båda.

Gud give oss sin nåd och frid,

att vi må honom skåda

i evig klarhet. Amen.

Text: Paul Gerhardt, övers. A.H. 1992, 2021

Musik: Martin Luther 1524 (41 år)

74 Med tacksam röst och tacksam själ

1. Med tacksam röst och tacksam själ
min lovsång sjunger jag.
O Gud, du alltid gjort mig väl
och gör det än i dag.

2. Min Gud, ett vet jag som består,
när år och dagar fly.
Det är din nåd, för varje år
och varje morgon ny.

3. Vem bygger jordens vida rund
och timrar fästets höjd?
Vem sänder sol i morgonstund
och högtidsdagens fröjd?

4. Vem skickar vår och skördetid?
Vem håller i sin hand
den ädla, dyra, gyllne frid
för hem och fosterland?

5. Vem skänker under livets vår
av livets rikedom?
Vem sänder mig de goda år
då lyckan går i blom?

6. Min Gud och Fader, det är du.
Du vakat för mitt väl,
från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

7. Du syndabördan, tung och svår,
har sänkt i nådens hav
och hjärtesorgens bittra tår
från ögat torkat av.

8. Du breder kring min väg ditt ljus
från evighetens värld
och öppnar mig ditt fadershus
vid målet av min färd.

9. Så sjunger själen glädjesång,
dig, Herre Gud, till pris,
till dess jag sjunga får en gång
ditt lov i paradis.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Nun danket all und bringet Ehr", Johan Alfred Eklund 1911 (47 år)

Musik: Johann Crüger 1653 (55 år), alt. "House of the rising sun"

Det finns genom psalmhistorien många fina exempel på hur en författare och en musiker etablerat ett fruktbart samarbete. Vi har från vår egen tid bl.a. Britt G Hallqvist och Egil Hovland, från 1800-talet bl.a. Lina Sandell och Oscar Ahnfelt och från 1600-talet Paul Gerhardt och Johann Crüger. Ovanstående psalm är ett förnämligt exempel på de sistnämndas samarbete - den trycktes 1653 i Johann Crügers alltmer utvidgade sång- och koralsamling Praxis Pietatis Melica, som i sin tredje upplaga (1647) haft 18 psalmer av Gerhardt, men i sin tionde upplaga kom att ha hela 89 psalmer av honom (många med melodier av Crüger) och blev stilbildande för kommande tyska psalmböcker.

Med tacksam röst är en sannskyldig lov- och tacksägelsepsalm, som så ofta hos Gerhardt, och har genom århundradena sjungits vid många högtider i hem och församling, inte minst vid födelsedagar och skördefester. Märkligt nog fick psalmen dock inte behålla Crügers glada, rytmiskt markerade melodi när den 1937 kom med i den svenska psalmboken, utan försågs av någon anledning med Oskar Lindbergs i och för sej vackra melodi till "I öster stiger solen opp" (psalmen sattes f.ö. under rubriken "Ungdom"). Detta åtgärdades dock sedermera, så idag är parhästarna Gerhardt och Crüger åter förenade också i denna lovpsalm.

Paul Gerhardt:

Johann Crüger med titelsida i hans Praxis Pietatis Melica:

280 O huvud, blodigt, sårat

1. O huvud, blodigt, sårat,
av hån och smälek höljt.
O huvud, slaget, fårat,
i kamp och ångest böjt.
O huvud som skall siras
med ärekrans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.

2. O ansikte, du höga,
som nyss betvang en värld,
din makt nu gäller föga,
din fägring är förtärd,
din glans till intet vorden.
O, vem har släckt den blick,
vars ljus allt ljus på jorden
i klarhet övergick?

3. Den börda du har burit
min synd och ondska är,
den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer
hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
se ned till mig i nåd!

4. Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.

5. Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.

6. När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.

7. Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Text (=SvPs1986 nr 144): Paul Gerhardt 1653 (46 år), 1656 "O Haupt voll Blut und Wunden" efter Salve caput cruentatum av Arnulf av Löwen före 1250, övers. Emanuel Linderholm 1920 (48 år), ngt bearb. V. 4 övers. av Samuel Ödmann 1793 (43 år)

Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år), jfr versionen i Haeffners koralbok 1820 nr 395!

Denna text är egentligen hämtad från den sista delen av Arnulfs stora diktverk eller hymncykel Salve mundi salutari, där han i sju separata avdelningar i tur och ordning besjunger Frälsarens sargade fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud.

Författaren var länge okänd, och man antog ofta att det var Bernhard av Clairvaux. Men i början av 1900-talet återfanns diktverket i Bryssel i en handskrift från 1320 - och där stod det helt tydligt att en annan cisterciensermunk, abboten Arnulf av Löwen, var dess upphovsman.

Betoningen av Frälsarens plågor och sargade kropp är typisk för den senare delen av medeltiden (liksom för herrnhutismen flera hundra år senare). När Paul Gerhardt år 1653 översatte Arnulf av Löwens text (publicerad i Praxis pietatis melica) lade han dock betoningen mer på förundrad tacksamhet. Och det är Gerhardts version som legat till grund för flera olika översättningar till svenska, bl.a. av Erik Larsson Norenius (redan på 1600-talet), Samuel Ödmann, Carl Axel Torén och Emanuel Linderholm.

Den nu aktuella psalmtexten bygger främst på C A Toréns och Linderholms version (inledningsstrofen något bearbetad), men fjärde strofen är hämtad ur Ödmanns text.

Hans Leo Hasslers melodi är skriven till en vanlig kärleksvisa: "Mein G´mut ist mir verwirret, das macht ein Jungfrau zart" ("Mitt sinne är förvirrat utav en jungfru fin"). Den utgavs av Hassler 1601 i hans vishäfte Lustgarten Neuer Teutcher Gesäng. Och nog utgör den ett ganska dråpligt exempel på hur svårt det är att med säkerhet avgöra budskap och stämning i en sång genom blotta melodin.

Samtidigt kan man ju säga att även Arnulf av Löwens / Paul Gerhardts text är en innerlig kärlekssång, se särskilt vers 4. Och i J S Bachs sättning - som används i bl.a. Matteuspassionen - blir koralen verkligen något alldeles extra: både vånda och ömhet kommer till gripande uttryck i den på en gång kraftfulla och veka mollmelodin.

P Gerhardt:

H L Hassler:

462 I denna ljuva sommartid

Alt. dalakoral från Malung:
   

Jfr även Land Lars Erssons melodi till SvPs622, som i leksandstrakten sjungits just till "I denna ljuva".

Alt. Anders Öhrwalls koral (finns ej i psalmboken):




1. I denna ljuva sommartid,
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dej och mej hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Nu växer säd för skördens tid
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

- - -

8. Behåll mej till ditt paradis,
och låt mej på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mej få tjäna dej allen'
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Geh aus, mein Herz, und suche Freud", sv. övers. Joachim von Duben d.ä. 1725 (54 år), Christoffer Olofsson Angeldorff 1855 (47 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. dalakoral från Malung (upptecknad efter Knekt Lydia Eriksson (1900-1976) i Idbäck av Anders Bond 1974 och känd känd via Anders Nyberg), alt. mel. av Anders Öhrwall,

Detta är tillsammans med Den blomstertid och En vänlig grönska vår mest kända och sjungna sommarpsalm, vars två första strofer fortfarande (2011) ofta sjungs vid skolavslutningar o dyl. Den är 40 år äldre än Den blomstertid, och översattes till svenska för nästan 300 år sedan, men slog inte riktigt igenom i vårt land förrän den genommusikaliske ärkebiskop Nathan Söderblom vid 50 års ålder gav den en lika melodisk som lättsjungen koral.

I Tyskland sjungs den lika glatt på en helt annan melodi, med repris på strofens slutrad:

Psalmen trycktes första gången på svenska år 1725 i samlingen Uthwalde Andelige Sånger, och i något bearbetad form i Angeldorffs svenska översättning av Johann Arndts En Sann Christendom 1855, som avslutning på Fjärde bokens kapitel 3, som handlar om Guds verk den tredje skapelsedagen. Angeldorffs psalmtext bearbetades ytterligare för 1911 års Förslag till reviderad psalmbok.

Psalmens första del är storslagen naturlyrik, en sommarskildring utan sin like i våra psalmböcker (jfr dock Psaltaren 104). Dess andra del vänder blickarna mot himmelen och dess härlighet, inte för att förta sommarbilderna dess glans, utan för att fråga sej hur skönt det inte ska vara hemma hos Gud när det är så vackert "redan här". Jämför betraktelsesättet med Wallins retoriska fråga i psalmen Var är den vän:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eller Josephsons fråga i psalmen O vad världen nu är skön:

Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Och den avslutande delen av Gerhardts långa sommarpsalm - i originalet hela 15 strofer! - är en bön om att redan här få växa till i tro, hopp och kärlek, och att sedan få grönska och blomma hos Gud för evigt.

Paul Gerhardt:

Nathan Söderblom:

594 Är Gud i himlen för mej

 

Alt. koral (sjungs i Tyskland):



1. Är Gud i himlen för mej,
må allt gå mej emot,
platt ingen skada gör mej
all världens våld och hot.
Vad hjälper mot mej strida
med än så mäktig här,
om Gud är på min sida
och jag har honom kär?

2. Min tillförsikt jag grundar
på Kristus och hans blod.
Vad än i tiden stundar,
han ger mej frid och mod.
I livets svåra lägen
han är mitt fasta stöd.
Han följer mej på vägen,
han ger mej livets bröd.

3. En boning han bereder
åt mej i Faderns hus,
han dag från dag mej leder
och skänker livets ljus.
Den han ur domen tagit
ska ej i döden dö,
den han från synden tvagit
blir vitare än snö.

4. Hans Ande i mitt hjärta
med tröst och kraft ska bo,
fördriva sorg och smärta
och skänka själen ro.
Om sej bekymmer hopar
han ger de rätta råd.
Han lär mej Abba ropa
i barnaskapets nåd.

5. När stum är hjärtats trängtan
och tungt är själens kval,
han talar ut min längtan
i outsägligt tal.
Och fuktar än med tårar
jag varje dag mitt bröd,
min Jesus mej utkorar
till frälsning ur all nöd.

6. Ej lidandet och nöden,
ej tidens lust och fröjd,
ej livet eller döden,
ej djuphet eller höjd,
ej onda makters vilja,
ej list, om än så stor,
kan från Guds kärlek skilja
den som på Kristus tror.

7. Min själ av fröjd må sjunga
och inte sörja mer,
nu jubla kan min tunga,
ty sommarsolen ler.
Min sol, du evigt klara,
min Herre Jesus kär,
kom du att uppenbara
vad i Guds himmel är.

Text: Paul Gerhardt 1656 (49 år), Johan Alfred Eklund 1911 (47 år), bearb.
Musik: Melchior Teschner 1615 (31 år)