389 Herrens nåd är var morgon ny

1. Herrens nåd är var morgon ny!
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor så snart ska fly,
må vår lovsång då börja!
Pris ske Gud! Vi mot målet ilar,
Jesus följer oss trofast än idag,
bjuder här allt Guds välbehag
och därhemma sin vila.

2. Herrens nåd är var morgon ny!
Bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja, nåd hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

3. De som gråter, de vare då
såsom gräte de icke.
De som fröjdas och ler också
såsom gladdes de icke.
Herren kommer! Hans dag är nära.
Må vi bida den längtansfullt i tron,
höja redan vår lovsångs ton:
Honom, honom ske ära!

Text: Lina Sandell 1865 (33 år), ngt bearb. 

Musik: Oscar Ahnfelt 1874 (61 år) - jfr Carolas framförande.

L Sandell:

O Ahnfelt:

173 Vadhelst här i världen bedrövar min själ

1. Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

2. När synden förskräcker och ängslar min själ,
jag litar på ordet och Jesus likväl.
Min synd är mot Jesus som gnista mot hav,
den slocknar, försvinner i djupaste grav.
Ack, saliga ro...

3. När frestelsens stormar för mäktiga blir
visst fäller jag modet, men ordet förblir:
Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än,
min seger, min styrka, jag säger igen:
Ack, saliga ro...

4. När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag,
jag skyndar till ordet, och där blir det dag.
Om andra syns rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet, och där är jag rik!
Ack, saliga ro...

Text: Agatha Rosenius, ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt

A Rosenius: 


O Ahnfelt:

844 Nu tystne de klagande ljuden

1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sej tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.

2. Vad säger de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lovar?
"De sälla som bor i Guds gårdar,
de är inte döda, de sover."

3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de stör inte stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.

4. En dag även känslan och modet
skall domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva,

5. och vissnade lemmar, som griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.

6. Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

8. Omhägna med nattliga friden
du jord, vad vi lagt i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Skaparen kroppen ej glömma.

9. En ande som bad och som trodde
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.

10. När skapelsens grundvalar skakar
och himlabasunen har dönat,
ger Herren oss allting tillbaka
förädlat och nytt och förskönat.

Text: Aurelius Prudentius (400-talet), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. 2009

Musik: Medeltida

351 Helige Ande, kom till oss från ovan

1. Helige Ande, kom till oss från ovan,
du som med Fadern och Sonen är Gud.
Kom att oss skänka den himmelska gåvan,
möt din församling, din längtande brud.
Du är det ljus som kan Jesus förklara,
bygga Guds kyrka och leda hans folk,
hela Guds sanning för oss uppenbara,
vara den himmelska kärlekens tolk.

2. Jesus, du sänder från himmelens boning
Anden som nådens och frälsningens pant.
Härligt förklarad blir så din försoning,
världen får veta att ordet är sant.
Eldstungor flammar, hör, gamla och unga
vittnar i jubel om undret som hänt.
Lösta från fruktan igen kan vi sjunga
lovsång till Gud som sin Ande har sänt.

3. Himmelska Tröstare, du som kan gjuta
läkande olja i svidande sår,
styrk oss och led oss så att vi får njuta
frukt av din frälsning som allting förmår.
Skapa du i oss förnyade hjärtan,
led oss i sanning och hjälp oss ur nöd.
Tålamod skänk oss i striden och smärtan,
var du vår levande kraft i vår död.

Text: Johan Nordahl Brun 1786 (41 år), Alfons Takolander 1927, bearb.

66 Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mej en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mej alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.

Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sej.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mej.

3. Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1872 (59 år)

"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare.

Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)

En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

75 I en djup, oändlig skog

Delvis lite annorlunda variant:

1. I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.

2. Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
gick och grät.

3. Grät och tänkte: Aldrig mer
jag min Faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

4. Just då så förtvivlat var
molnet vek - och solen klar
glänste fram, och i dess ljus
Faderns hus!

5. Allt var nu på stunden gott.
Allt stod nu som förr det stått.
Samma hem och samme far
- allt var kvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

7. Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius

Musik: Oscar Ahnfelt

149 Med Gud och hans vänskap (bearb)

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt syskons gemenskap
och nattvardens bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst,
//: oss följer ju Herden ://
den trofaste Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
//: men före går Herren ://
men före går Herren
med segerns banér.

3. Den molnstod oss höljer
och leder vårt tåg,
den klippa oss följer
med springkällans våg
är Kristus, hans kärlek
och renande blod,
//: där lever vårt hjärta ://
där fröjdas vårt hjärta,
där livas vårt mod.

*4. O Jesus, var med oss
i smått och i stort,
och sköt oss och led oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
ska bära oss fram.
//: Lov, pris, tack och ära ://
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb. A.H. 2019, jfr SvPs59!
Se även "Får satan mej sålla" under rubr. Vaksamhet, kamp, prövning

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs"

Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen.

Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).

Särskilt mycket har "Med Gud och hans vänskap" naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som Youtube-filmen överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!

Här presenteras psalmen i en bearbetning från 2019.

C O Rosenius:

600 Är det sant att Jesus är min broder

1. Är det sant att Jesus är min broder?
Är det sant att arvet hör mej till?
O så bort med alla tårefloder,
bort med allt som här mej ängsla vill!

2. Gud min broder - under över under!
Större nåd väl aldrig tänkas må!
Fast jag ej kan tro det alla stunder
är jag salig på hans ord ändå.

3. Fast jag aldrig tror det som jag ville,
är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
då ju Jesus aldrig ljuga kan.

4. Han har sagt: "Min Fader, eder Fader",
han har sagt: "Min Gud och eder Gud."
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud?

5. O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han.

6. Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna nu mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

Text: Lina Sandell-Berg 1863, 1882 (31, 50 år)

Musik: Oscar Ahnfelt 1863 (50 år), alt. Andrew L Webber

678 Guds barn jag är

1. Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

2. Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.
Guds barn jag är!
O Gud, är det sanning jag säger?
Ja, Gud, du ju själv så det säger.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.

3. Halleluja!
Nu skapelsens råd jag har funnit.
Halleluja!
Försoningens mening jag funnit,
förlorade barn har han vunnit.
Halleluja,
halleluja!
Nu målet för livet jag hunnit.

4. Så rik jag är!
- fast synden ur Eden oss drivit.
Så hög jag är,
så härlig för Gud jag har blivit
sen Sonen sitt liv åt mej givit!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Så hög och så rik jag har blivit!

*5. Halleluja!
Ditt lov, o vår Far, vill vi sjunga.
Halleluja!
Var prisad av hjärta och tunga,
var prisad av gamla och unga!
Halleluja,
halleluja,
vi här och i himlen vill sjunga!

Text: v. 1 Lars Stenbäck 1839 (28 år), v. 2-5 Carl Olof Rosenius 1848 (32 år), v. 4-5 bearb. A.H. 2008
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

Lars Stenbäck: 


O Ahnfelt:

713 Får Satan mej sålla

1. Får Satan mej sålla
- och synd kräver död -
jag likväl vill hålla
i yttersta nöd
den stora, den eviga
sanningen ren,
//: att en dött för alla ://
att en dött för alla
och alla i en,

2. att mitt i min smärta
för synder och brott
är dock i Guds hjärta
allt fredligt och gott,
och jag är för Gud
helt rättfärdig och ren,
//: ty en är för alla ://
ja, en är för alla
rättfärdig, ja, en.

3. Just när jag mej tycker
odräglig för Gud,
i famn han mej trycker
som täckaste brud.
Beprydd och beklädd med
hans härlighets sken
//: jag är nu i Jesus ://
jag är nu i Jesus
rättfärdig och ren.

4. Se, här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid.
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dej, Herre! ://
Och har jag dej, Herre,
ja, då är allt väl!

Text: C O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb. A.H. 2008

Musik: O Ahnfelt

726 Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

Alt. version:



1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap!
Ännu han lever, densamme han var.

2. Stanna och vakna, tänk vad du äger,
ej i dej själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dej själv, men i honom du är.

3. Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl
Kristus har köpt dej,
tvagit och döpt dej,
bär och bevarar ock ännu din själ.

4. Mitt under syndens dagliga plåga
du dock en evig rättfärdighet har.
Jesus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

5. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dej leder - är detta ej nog?

6. O vilka under helgonen här är:
är ju så saliga, suckar så tungt,
är ju så höga,
ser det så föga,
är i Guds borg men har sällan det lugnt.

7. Vandra i tro, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

8. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm inte alldeles bort vad du har!
Även den timma
tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: C O Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb. 
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

891 Tänk när en gång

1. Tänk när en gång den dimma är försvunnen,

det töcken som omhöljer livet här,

och när den dagen är för oss upprunnen,

där Gud och Lammet evigt solen är!

2. Tänk när en gång är löst var jordens gåta,

vart ängsligt varför som jag grubblat på,

när de fördolda djupen blir upplåtna

och jag får Herrens vägar klart förstå!

3. Tänk när en gång jag med förklarat öga

får honom se, som här jag trodde på,

som här jag följde, tänk, när i det höga

jag evigt säll ska i hans åsyn stå!

4. Tänk när en gång jag utan synd ska vara,

helt fri mitt onda kött och satans list,

när alla tankar blivit rena, klara

och alla gärningar är utan brist.

5. Tänk när en gång jag äntligen ska vara

så from jag vill, då blott det goda sker,

ja, när jag ej behöver ens befara

blott möjligheten av att falla mer!

6. Tänk, när en gång i himlens gyllne salar

Guds Lamm bland änglar rätt jag prisa kan

och om ett evigt liv med syskon talar

och om det liv, som likt en dröm försvann!

7. Guds folk en gång i sida, vita kläder

med segerpalmer inför Lammet står,

då Gud hos sej de trötta barnen gläder,

från deras ögon torkar varje tår.

8. Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta

var gång mej vägen blir för mödosam!

Den ljuvt ska dämpa varje bitter smärta

och locka leendet ur tårar fram.

Text: W A Wexels 1841 (44 år), C O Rosenius 1848 (32 år), bearb.

Melodi: O Ahnfelt, alt. engelsk