226 Jerusalem, höj upp din röst

Alt. koralvariant:



1. Jerusalem, höj upp din röst
och dotter Sion, fatta tröst.
Din konung kommer, och hans hand
skall råda över alla land.

2. En sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk,
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.

3. Ett salighetens sändebud
till jordens barn från jordens Gud,
han kommer, hoppet föregår,
och glädjen följer i hans spår.

*4. All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.

Text (=SvPs 106): Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb.

Musik: Martin Luther 1539 (56 år)

Detta är en av de wallinpsalmer som så gott som oförändrade tagits in i tre psalmböcker på raken. "Jerusalem, häv upp din röst" har 1986 blivit "Jerusalem, höj upp din röst." Annars ingen ändring. Däremot förkortade Wallin den själv ganska rejält - från åtta till fyra strofer - innan han tog in den i 1819 års psalmbok. Denna åtgärd har, tillsammans med Luthers glada julmelodi, definitivt bidragit till att den blivit så pass sjungen som den blivit, även efter 1986, gärna då som adventsgudstjänstens gradualpsalm (då står man ju redan när evangeliet ska läsas!) eller som eldande avslutningspsalm strax före postludiet. 

Det är dock ingen tvekan om att nytillskottet 1986 (fast även det från 1800-talet!) Gå Sion, din Konung att möta delvis konkurrerat ut denna wallinpsalm, liksom engelska Dagen är kommen i ännu högre grad konkurrerat ut den förut givna avslutningen av julottan, wallinpsalmen Se, natten flyr för dagens fröjd!

Psalmens inledning bygger på Sakarja 9:9: "Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem: Se, din Konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han."

Johan Olof Wallin:

Martin Luther:

165 Du som våra hjärtan vårdar

1. Du som våra hjärtan vårdar 

och av nåd vår bön mottar, 

Gud, en dag i dina gårdar 

bättre är än tusen dar! 

När oss livets oro tär, 

o så skönt ditt tempel är,  

o så ljuvligt att få sjunga 

där trots jordens sorger tunga! 

2. Ja, när tempelsången stiger 

andaktsfull mot himlens höjd, 

oro stillas, avund tiger, 

hjärtat slår av helig fröjd! 

Själen då från jordens grus 

redan ser sin Faders hus, 

himlens tungomål får tala 

och av hoppet sej hugsvala. 

3. O min själ, du glad dej svingar 

upp till Salems berg en gång, 

där kerubers harpor klingar 

bland Guds helgons segersång. 

Låt ditt lov, ditt böneljud, 

gå i förväg hem till Gud, 

fast du ännu följs av sorgen

på din väg mot fadersborgen.

4. Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dej vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej.
Ha din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

5. Kristna, medan vi här vandrar,
låt oss på de gångnas vis
fromma bedja med varandra,
glada sjunga Herrens pris.
Barnens och de äldres ljud
stige upp till samme Gud,
att hans godhet så nedkalla
över oss och över alla.

*6. Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Gud, ditt ansikte med nåden
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dej till oss vänd
och din frid oss alla sänd.
O Gud Fadern, Sonen, Anden,
dej ske pris i alla landen!

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), v 6 Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb. A.H. 2025

Musik: Johann Schop 1642 (52 år), bearb. 1661

800 Lycka ske konungen!

Alt. koralvariant:

1. Lycka ske konungen! 

Herren hans vägar berede, 

styre hans råd och hans hjärta för sorgerna frede. 

Herren vårt land 

hägne med faderlig hand 

och i sin fruktan oss lede. 

*2. Ära ske Herren! 

Ja, Herre, dej ensam ske ära,

mäktig att göra långt mera än vi kan begära.

Härligt och stort 

är vad för oss du har gjort,

dej vi vårt offer vill bära.

919 Med alla Herrens fromma

 

1. Med alla Herrens fromma
jag till den staden går,
där livets träd i blomma
vid livets källa står,
där tusen sinom tusen
åtnjuter vad vi tror,
och i de sälla husen
hos Gud för evigt bor.

2. Och herdens röst jag känner
som ropar mej vid namn,
och många gamla vänner 
där räcker mej sin famn. 
Ty sorgerna och nöden
ej hittar denna stråt,
och aldrig mer skall döden
de trogna skilja åt.

3. Här får vi tåligt lida
och vara vid gott mod
och Herrens dag förbida
och tro att Gud är god. 
Ack, för så liten möda,
vad härlig lön han ger!
Där skall ej såren blöda,
ej ögat gråta mer!

4. O klarhet, som fördriver
all tidens dunkelhet!
O härlighet som bliver
min lott i evighet!
Där alla tungor höjer
vår Faders lov och pris
och alla hjärtan röjer
att Gud är god och vis.

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år), bearb.

Musik: Melchior Teschner 1615

J O Wallin:

240 Lovsjung vår Herres nåd och makt

Säga vad man vill om orglar, men nog lyfter de ganska ofta psalmsången! I varje fall i det här exemplet, där jag låter våra nederländska vänner spela - den gamle läktarorganisten råkar formligen i skälvning av sinnesrörelse! - och sjunga (ca 2 min. in på Youtube-klippet!) den koral som också användes till den wallinska julpsalmen "Lovsjungen Herrens nåd och makt".

Den psalmen fanns kvar i psalmboken fram till 1986 och var åtminstone fram till dess stående julottepsalm i dalasocknen Siljansnäs (där man t o m hade en egen koral till den, se nedan). Men övriga Sverige upptäckte den nog aldrig riktigt, vad jag förstår - åtminstone var jag aldrig med om att den sjöngs under mina första 16 jular, när den fortfarande fanns med i psalmboken. 

Lyssna nu in den här istället (i lätt språklig bearbetning) och känn högtidligheten. "I ämnesvalets omfattning och tonens högtidliga lyftning står han oöverträffad", som någon beskrev Wallin i gamla psalmbokens författarregister. Inte sant?

Alt. koral från Siljansnäs:


1. Lovsjung vår Herres nåd och makt!
Se, spiran, som profeten sagt,
ej vikit ifrån Juda!
Nu erbjuds världen Herrens fred,
ty fridens Furste stiger ned
att frid på jorden bjuda.
I Betlehem, i Davids hus,
går upp ett stort, ett härligt ljus
för alla folk och tider,
och sanning, nåd och salighet
det över tid och evighet
på milda strålar sprider.

2. Den växer, dold för världens larm,
den starke segerhjältens arm,
som Israel förlossar.
Den nalkas, trygg för våldets hot,
den ljuvlige budbärarns fot,
som ormens huvud krossar.
Och i den låga krubban gömt,
så gudarent, så mänskoömt,
det hjärta börjat klappa,
som vittna skall att Gud är god,
och offra vill sitt eget blod
att ingen själ borttappa.

3. Dej kläd i helighetens skrud,
o Sion, låt din harpas ljud
nu klinga när och fjärran!
Brist ut och sjung, du Kristi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud,
mitt hjärta prisar Herran.
Han kungjort har för oss sitt råd,
hans sanning, evig som hans nåd,
han hit med Sonen sände.
Han öppnat har för oss sin famn,
hans lov skall vara som hans namn
allt intill världens ände. 

Text: Johan Olof Wallin 1818

Musik: Strassburg 1525, alt mel från Siljansnäs

J O Wallin:

791 Ni mänskobarn som här i världen

Text: Johan Olof Wallin 1809 (30 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Halle 1704
 

J O Wallin:

Text: Johan Olof Wallin, bearb. Britt G Hallqvist

Musik: Freylinghausen 1711

448 Ack, jordens barn, vår tid är kort

1. Ack, jordens barn, vår tid är kort 
och våra dar förrinner: 
de som en skugga hastar bort 
och som en rök försvinner. 
Vi ser oss om; och åter är 
ett år tilländalupet:  
dess nöjen liksom dess besvär 
har sjunkit ned i djupet, 
i tidens hav, 
den vida, allom öppna grav. 

2. Vid årets början mångas hopp,
i sköna färger brutet,  
sin hela bana mätte opp,
men släcktes innan slutet. 
Så många då i sorgfritt hus 
med barn och maka bodde; 
så många då på framtid ljus, 
på liv och hälsa trodde, 
vars kalla ben
nu vilar under mull och sten. 

3. Men du som livets låga tänt 
mej ännu låter vandra. 
O Herre, har väl jag förtjänt 
att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd, 
din kärlek utan ände, 

så jag kan se mitt överdåd
och inse mitt elände, 
mitt sanna väl

till både ande, kropp och själ! 

4. Jag är det träd som i din gård 

du länge sökt att nära, 
så en gång, tacksamt för din vård, 
det frukter skulle bära. 
Den ömma vård du tog därom
från år till år du ökat;  
och varje år du återkom  
att frukt på trädet söka: 
Du kom i år, 
men lika i ofruktbart det står. 

5. »Hugg ner det trädet», säger du, 
»det fruktlöst ut sej breder!»
»Nej, låt det stå ett år ännu!» 
Så Jesus för mej beder. 
Ja, bed, du gode vingårdsman,
din förbön ensam gäller, 
och hjälp, att frukt jag visa kan, 
förrän mej döden fäller. 
O Jesus, bliv 
den svages kraft, den dödes liv. 

6. Mej föd och vattna med ditt ord 
och med ditt blod så trogen, 
att jag med nytta för din jord 
blir för din himmel mogen. 
Mej för din nåds och kärleks skull 
till Andens frukt uppliva,
ty snart, där trädet föll omkull, 
där skall det ock förbliva. 
Låt för ditt namn 
mej falla, Jesus, i din famn.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A H.
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)


J O Wallin:

784 Regering, folk och fosterland

Alt. koral:

1. Regering, folk och fosterland,
o Gud, vår Gud, beskydda!
Knyt kärlekens och fridens band
kring både slott och hydda!
Med insikt må bli tydda
de lagar du oss gav, o Gud,
och sanningens och rättens bud
av fria hjärtan lydda!

2. Stärk dem, o Gud, som land och bygd
vill värna om och stödja,
som om rättfärdighet och dygd
sej ärligt vill bemöda!
Låt ymnigheten flöda,
välsigna flit och helgdagsro,
välsigna stads- och landsbygdsbo,
giv arbete och gröda!

3. Må som ett hjärta och en själ
en gång vi kunna nämnas!
Må allmänt väl bli allas väl
och rätt och plikter jämnas!
Med ånger allt må lämnas
som gör ett syskonsinne kallt,
och Kristi Ande live allt
som önskas och som ämnas!

4. Välsigna dem som troget vill
ditt ord i verket sätta,
i nöd och lust sej håller till
det sanna och det rätta!
Bekymrens bördor lätta,
med arbetsglädje framgång giv
och låt oss i ett bättre liv
få mötas efter detta!

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 24/8 2015
Musik: David Wikander alt. Burkhard Waldis 1553 

J O Wallin:

781 Allt mänskosläktet av ETT blod

1. Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god
till samma mål har banat,
för att, som barn av samme Far
och syskon till varandra,
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

2. Vi hit ej förde gods och guld,
ej pengar, makt och ära.
Vi ner i gravens tysta mull
kan inget med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
är här för oss av nöden,
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.

3. Allt mänskosläktet med ett blod
förlöstes att i renhet,  
i ödmjukhet och tålamod 
bevara Andens enhet. 
En Medlare, en tro, ett dop 
bjöd samma tröst åt alla, 
som låter sej av nådens rop 
till bot och bättring kalla. 

4. Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre 
att frälsa det förtappade, 
det större med det smärre, 
och vid sin bortgång skänkte han 
oss detta testamente: 
"Ni syskon, tjäna så varann, 
som jag er alla tjänte!» 

5. Och i hans Ande blev nu vi 
varann som kristna lika.  
I dopet både slav och fri 
fick arvsrätt till hans rike. 
Sej allas blick från kvalens jord 
till samma himmel höjde, 
och allas knän vid nådens bord 
i samma tro sej böjde. 

6. Så hjälp oss, Herre, att vi må 
bland gåvor mångahanda, 
som av din rika nåd vi får,  
dock livas av en Anda, 
som, kärleksfull och ljuv och blid, 
kan våra hjärtan rena  
och i rättfärdighet och frid 
med Kristus oss förena. 

7. Ta bort allt köttsligt överdåd, 
allt högmod ur vårt sinne. 
Du ger ju de ödmjuka nåd: 
förakt och hat försvinne! 
Att nyttja rätt de pund vi fått,
det må du själv oss lära.
För allt som av din nåd blir gott
du ensam ska ha ära. 

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) bearb. A.H. 16/6 2016
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

J O Wallin:

783 En jordisk del och lott finns till

1. En jordisk del och lott finns till,
som Gud vill dej tillmäta,
men den som ej arbeta vill
ska inte heller äta.
Se, detta bud
från Herren Gud
du aldrig får förgäta!

2. Var arbetsam, du jordens son!
I svett ska du dej föda.
Gud kommer allt ditt goda från,
låt svettens droppar flöda!
Han lovat ge
välsignelse,
men efter använd möda.

3. Var arbetsam! I nyttans värv
ditt mod, din kraft sej dane!
Vet, lättjan är din själs fördärv,
din oskulds säkra bane,
då plikten är
så lätt, så kär,
för den vid bördan vane.

4. Var arbetsam! Guds hjälp ej dröjt
för dem som den kan skatta.
De händer du mot himlen höjt
med kraft i verket fatta,
och bönen gör
dej arbetsför,
när händerna blir matta.

5. Var arbetsam! Men se ej blott
på vinst och eget bästa!
Gör alltid rätt, gör gärna gott,
ha ömhet för din nästa!
De hjälptas bön
ska frid och lön
vid dina mödor fästa.

6. Var arbetsam! Men blott de dar,
då Gud dej bjöd arbeta.
Den sjunde dagen helgad var,
att Herrens sabbat heta.
Så låt din själ
sitt högre väl
begrunda, se och veta!

7. Ditt verk du både sist och först
med Guds behag förlike.
Bli hellre än på jorden störst
den minste i Guds rike.
Ett enda här
nödvändigt är!
För det allt annat vike!

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 1/9 2017

 J O Wallin:

749 Barmhärtig, nådig vill vår Gud

1. Barmhärtig, nådig vill vår Gud
att vi med lydnad för hans bud
vårt hopp till honom ställer!
Han hjälpa vill i brist och nöd,
han skänker både must och bröd
till fröjd och uppehälle.
Med redlig flit och trogen bön
vi glada delar mödans lön.

2. Men du som dessa mildhetsprov
med vishet, värdighet och hov
ej tacksamt njuta lärde,
din näring blir för dej ett gift
och ditt begär en djurisk drift
som glömmer mänskans värde.
Den som har buken till sin gud,
han syndar mot Guds första bud.

3. Vad du förtär i överflöd
du från din nästa i hans nöd
med gudlös hårdhet rövar.
Och på din egen kropp och själ
med detta rån, o lustans träl,
ett självmord du förövar.
Ack, rusa ej så blind och djärv,
o syndare, till ditt fördärv!

4. Vak upp, bed Gud om kraft och mod
att mot ditt eget kött och blod
till manlig strid dej rusta!
Låt hjärtat ej betungat bli
av dryckenskap och frosseri
och denna världens lusta!
Se till att Herrens dag ej må
för hastigt över dej uppgå!

5. Ty se, den dagen komma skall
liksom en snara, sträckt till fall
för alla syndens trälar.
Gud, hjälp oss därför leva så,
att vi till evig tid ej må
fördärva våra själar!
Lär oss med vaksamhet och bön
att undfly synden och dess lön!

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år), bearb. A.H. 6/12 2014

J O Wallin:

376 Så skön går morgonstjärnan fram

1. Så skön går morgonstjärnan fram

och bådar, klar och lyckosam,

den stora dagens möte,

den dag Guds barn, av nåden höjd,

får svinga sej med helig fröjd

till Himlafaderns sköte.

Tiden, 

striden

snart ska slutas,

friden njutas,

hoppet vinna,

tro och kärlek målet hinna.

2. Jag skyndar till den staden fort,

det nya Salem, på vars port

min bön så länge klappat.

Du, som i döden för oss gått,

av dem som du av Fadern fått

ej någon har borttappat.

Du stred,

du led,

kärleksfulle,

så vi skulle

evigt frälsas

och av dina änglar hälsas. 

3. Och varsamt lossas jordens band,

jag vet att vid din trogna hand

jag i den glädjen hamnar

där vän ej mera skils från vän,

där David, from och glad, igen

sin Jonatan omfamnar.

Modern,

brodern

där ej gråter,

makar åter

möts och finner

fröjd som aldrig mer försvinner.

4. Ej mer med blicken skum och svag

jag leta ska Guds anletsdrag

i världens dunkla spegel,

men Herrens klarhet ohöljd se

bland dem som blivit tecknade

med Herrens Guds insegel.

Salig,

salig

ska jag röna

allt det sköna,

sanna, höga,

som här doldes för mitt öga.

5. Min sällhetsdag, jag väntar dej!

Jag redo är, jag kläder mej

i vita högtidsdräkten.

Kom, Jesus! "Ja, jag kommer snart,"

du svarar mej, jag hör nu klart

din röst i morgonväkten.

Ära,

ära

vare Herren!

Vik nu fjärran,

sorger alla!

I Guds armar får jag falla.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 12/11 2016
Musik: Philipp Nicolai 1599

J O Wallin:

477 Att be till Gud han själv oss bjöd

1. Att be till Gud han själv oss bjöd,
det är en utväg i all nöd.
Den som med troget hjärta ber
blir hörd av Gud, som hjärtat ser. 
Kan någon lycka likna den 
att gå till Gud som till en vän? 

2. Ge akt på allt som gjort dej gott,
vad har du som du inte fått?
Allt kom som gåva eller lån,
allt blev dej tillsänt ovanfrån,
mer än du själv förstår och vet,
och först och sist din salighet. 

3. Be träget, be i Jesu namn,
se, öppen står Guds fadersfamn!
Han ger dej då sin Andes nåd 
till ljus och hjälp i råd och dåd, 
till hopp och tröst i sorgens tid, 
till kraft och mod i andlig strid. 

4. Be ödmjuk, be förtröstansfull,
att Gud för dina synders skull 
ej vägrar lyssna utan ger 
dej vad du ber om, så det sker. 
Ja, be med ånger och med tro, 
så får du i ditt hjärta ro! 

5. I förbön fall för Herren ner, 
ja, be för andra mer och mer! 
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm: 
hans vånda som din egen känn, 
han vare ovän eller vän!

6. Vår Fader, vilken förmån skön
att komma nära dej i bön!
Låt Anden driva oss därtill,
ja, lär oss leva som du vill!
Gud, må vår bön från hjärtat gå
och ej i tomma ord bestå!

Text: v. 1-2 okänd svensk författare 1767,  v. 3-6 Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 1/5 2016
Musik: Martin Luther(?) 1539 (56 år)

738 Stilla jag på dej vill akta

DEN STILLA GUDAKTIGHETEN

1. Stilla jag på dej vill akta, 
o min Jesus, all min tid,  
i din sannings ljus betrakta 
vad som här tillhör min frid,
i din kärlek mej få värma,
till din salighet mej närma. 

2. Stilla jag mitt kall må sköta 
med all trohet, flit och fröjd 
och en okänd framtid möta 
med Guds helga vilja nöjd, 
nöjd med vad han gett och tagit, 
han som ömt mej till sej dragit. 

3. Stilla må jag så betvinga 
sinnlighetens överdåd,  
glad åt Gud ett offer bringa  
av min egen viljas råd, 
i hans kraft mot högmod kämpa, 
avund kuva, vrede dämpa. 

4. Stilla må jag livet föra 
så i handling som i ord,  
aldrig må jag illa göra  
någon själ på denna jord. 
Bygga upp, ej riva neder, 
är en kristens plikt och heder. 

5. Stilla jag mitt kors må bära 
och gå fram i Kristi spår. 
Allt umbära, allt uthärda 
genom honom jag förmår. 
Snart den korta prövotiden 
är med all sin nöd förliden! 

6. Stilla må jag Herren bida, 
tyst och trogen göra väl 
och se dagens timmar skrida 
aktsam om min dyra själ.
Snart är sista timmen slagen 
och min själ ifrån mej tagen. 

7. Stilla komme, varmt välkomna
vare dagens slut och lön;  
stilla må i Gud jag somna  
från min sista aftonbön,
som, när här den måste brytas, 
får i himmelsk lovsång bytas. 

8. Stilla må min kropp få gömmas 
i den tysta jordens famn; 
må det rum av världen glömmas 
där jag vilar utan namn: 
rum och namn väl Herren känner, 
då han ropar sina vänner.

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), bearb. 
Musik: 1697 års koralbok


J O Wallin:

508 Till jorden böjd, o mödans slav

BÖN OM FÖRBARMANDE 

1. Till jorden böjd, o mödans slav,
du gräver efter gods och gull.
Vad gräver du? Din egen grav.
Vad får du då? Tre skovlar mull.
Gud över dej förbarme sej!

2. Du jagar utan rast och sans,
du stolte, efter ärans bild.
Vad skall du känna i dess glans?
Ditt hjärta tomt, din ro förspilld.
Gud över dej förbarme sej!

3. Du ilar, sinnlighetens träl,
att tömma nöjets bägare:
Vad finner du på bottnen väl?
Blott ånger, skam och vämjelse.
Gud över dej förbarme sej!

4. Ack, mänskobarn, hur leker du
med liv och död och evighet?
Du bort från jorden måste ju,
men vägen ej till himlen vet!
Gud över dej förbarme sej!

5. Och se, han kommer med en hast
den dag, som ibland alla dar
är viktigast, förskräckligast,
då Herrens dom blir uppenbar.
Gud över dej förbarme sej!

6. Han kommer både viss och snar,
den dag, då var och en ska få
allt efter som han handlat har.
Hur vill du, syndare, bestå?
Gud över dej förbarme sej.

7. Ditt liv, till denna stund förlängt,
tar slut, ja, kanske nästa stund.
"Vad har du gjort? Vad har du tänkt?"
det ropar då ur hjärtats grund.
Gud över dej förbarme sej!

8. Du ser framför dej liv och död:
i dag, i dag ditt val bestäm!
Och tacka Gud, vars nåd dig bjöd
att än få välja mellan dem!
Gud över dej förbarme sej!

9. Ja, Herre Gud, min tid är kort,
hjälp att till dej jag vänder om,
förrän jag går den vägen bort, 
där ingen dödlig återkom!
Gud över mej förbarme sej!

10. Styrk du min svaga tro, och rör
mitt kalla hjärta så, att jag
besinnar vad min frid tillhör,
besinnar det i dag, i dag!
Gud, över mej förbarma dej!

Text: Johan Olof Wallin (ur predikan "Otrons självfördömelse"), ngt bearb.

J O Wallin:

396 Morgonrodnaden ska väcka

 

1. Morgonrodnaden ska väcka
mej till helga sångers ljud.
Tidigt vill jag händer sträcka
upp till Herren Gud, min Gud,
och med hjärta och med tunga
den Allsmäktige lovsjunga.
Han min lovsång ej försmår,
när till nådens tron den går.

2. Sol från världens gryningstimma,
som i Edens lunder brann,
för vars strålar nattens dimma
från en nyfödd jord försvann,
se, hon ännu härlig brinner,
ännu milt hon oss påminner
att med samma nåd och makt
Herren på sitt verk ger akt.

3. Herren Gud i alla tider
är de sinas ljus och tröst.
Frid och salighet sej sprider
från hans ord till alla bröst.
Han i alla evigheter
över allt vad fader heter
är i himmel och på jord
som den rätte Fadern spord.

4. Därför vill jag hoppfull möta
allt vad han mej förelagt,
och mitt kall med trohet sköta
och förbida vad han sagt.
Glad som fågeln skall jag sjunga,
när jag går i dagens tunga,
trygg i Herrens skugga bo,
när jag går till nattens ro.

5. Och när solen mer ej röjer
sej för jordisk blick en gång,
örat hör och tungan höjer
här ej mera bön och sång,
då ska öga, tunga, öra
bättre skåda, sjunga, höra
Herrens nåd och härlighet
i en salig evighet.

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år), bearb. A.H. 16/7 2014
Musik: Christoph Anton 1642 ca

J O Wallin:

185 Helge Ande, du som samlar

1. Helge Ande, du som samlar, 
lyser, tröstar med ditt ord 
en förvillad släkt, som famlar 
kring en olycksalig jord, 
sanningens och nådens tolk, 
som av jordens alla folk  
gör en kyrka, där de alla 
Gud i Kristus Far får kalla, 

2. vittna ständigt med min anda, 
att ock jag av samme Gud 
är ett barn, som vågar blanda 
rösten med de frälstas ljud, 
att till mej han även såg, 
när jag i det tysta låg, 
att till mej hans famn ock sträcktes, 
när jag ur det tysta väcktes. 

3. När du fordom lik en duva 
sänkts till Jordanflodens brädd, 
hördes orden, sköna, ljuva, 
strömma ner ur molnens bädd: 
"Se min Son, till vilken jag 
evigt har ett gott behag!" 
Ack, ännu med dessa orden 
öppnas himlen över jorden! 

4. Ja, ännu, o gudaflamma, 
du dej sänker, ljus och mild, 
över mänskors barn i samma 
frihetens och fridens bild. 
Även jag ur nådens bad 
gick, pånyttfödd, ren och glad, 
min Försonare till möte 
i hans helga kyrkas sköte.  

5. Du som troget mej påminner 
om vårt heliga förbund,  
giv, att där jag styrka vinner 
under varje livets stund! 
Visa än, jag beder dej,
att en Fader leder mej.
Bland besvären, plågan, bristen 
säg mej, att jag är en kristen!

Text: Johan Olof Wallin, bearb.

Musik: Johann Schop

J O Wallin:

332 O min Jesus, dit du gått

Alt. koralversion (utjämnad form): 



1. O min Jesus, dit du gått
vill jag också fara. 
Jag av världen aldrig fått 
det som kan bevara.
Jesus, mej din Ande giv,
den som pånyttföder,
som ger trons fördolda liv
och den svage stöder. 

2. Jag mitt kött korsfästa vill 
med dess onda lustar,
ständigt be att du därtill 
med din kraft mej rustar, 
älska dej i lust och nöd,
dej, du kärleksfulle, 
du som lidit bitter död, 
så jag leva skulle.  

3. Med ditt blod du renat mej
och så velat kalla
till att leva helt för dej,
dö från synder alla. 
För att jag ska få en lott 
hos dej väl bevarad
du ju ut ur graven gått
härlig och förklarad. 

4. Liv och oförgänglighet 
tog du fram i ljuset, 
för att jag din salighet 
ska få se ur gruset. 
O så vill jag alltid dit 
under färden blicka 
och med allvar och med flit 
mej för himlen skicka. 

5. Korset som du lagt på mej
hjälper du mej bära.
Jag vill följa efter dej,
leva till din ära,  
troget hålla ditt förbund, 
minnas vad du lärde, 
tills jag i en salig stund 
får gå mina färde.  

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 11/4 2016
Musik: Johann Crüger

J O Wallin:

533 Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden

Alt. koral:

1. Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden,
som sviktande i striden till dej beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder. 

2. Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte
jag glömde mej likt Simson, glömde Herren,
och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.

3. Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången!
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Förbarma dej, o Jesus, räck mej handen.

4. Ge mej min syn, så jag kan se mitt bästa.
Slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mej det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.

5. Det är ditt blod som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter.
Det är din nåd som ljus och tröst mej delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

6. Jag tror, men Gud, må du min otro hjälpa.
Jag bättras vill, ack, styrk min matta vilja.
Låt köttets makt ej mer i synd mej stjälpa,
ej världens lust mej från din kärlek skilja.

7. Rannsaka mej, förnim hur jag det menar,
mej uppehåll, så jag ej modet fäller
men vandrar framåt trots de stötestenar
och de försåt som frestarn för mej ställer.

8. Då vet jag visst, att när med skam och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mej tager.


Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. 
Musik: Strassburg 1525, Kangasala 1624, alt. dansk mel.

J O Wallin:

155 Det ringer till vila och veckan går ut

"Aftonringningen" av Millet:

Klocktornet i Järvsö kyrka, vid vars invigning psalmen skrevs:

1. Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.

3. Förlåt mina brister och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver då himlen förgås med vår jord.

4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?

7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.

Text (=SvPs1986 nr 512): Johan Olof Wallin 1838 (59 år), "Järvsöpsalmen"
Musik: Ivar Widéen 1916 (45 år)

J O Wallin:

I Widéen: