784 Godhet har makt över ondskan

 

Text: Desmond Tutu 1995

Musik: John Bell

608 Res dej upp och fatta mod

1. Res dej upp och fatta mod!
Tvivla inte, Gud är god!
Om ditt verk än går omkull,
är du lika värdefull.

2. Varför ska du gräma dej
och bli mörk och bitter, säj,
trots att du en trogen vän
äger än i himmelen?

3. Vad som ännu ger dej kval -
otack, avund och förtal,
agg och hätskhet utan grund -
varar en så liten stund.

4. När du håller dej till Gud,
följa vill hans ord och bud,
ska han hjälpa dej till sist
ur all oro, sorg och brist.

5. Dröjer hjälpen än en tid,
Gud är ändå god och blid.
Han, din vän, har ändå ej
glömt dej och försvunnit, nej!

6. Lev i honom glad och god,
be med hopp och tålamod.
Sina änglar har han satt
att dej följa dag och natt.

7. Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

Text: Abraham Falk Erichson

Musik: Nederländsk

599 Jag nu den säkra grunden vunnit

Alt. koral:


Alt. koral:
           

Alt. koral:

1. Jag nu den säkra grunden vunnit,
som håller hoppets ankar kvar.
Jag i min Frälsare den funnit,
den lades innan världen var.
När himmel och när jord förgår
orubbligt fast den grunden står.


2. Det finns en Far som sej förbarmar
mer ömt än någon fatta kan,
som väntar oss med öppna armar
och ångerfulla tar sej an.
En ständigt öppen famn jag vet,
den heter Guds barmhärtighet.

3. O djup av nåd som synder våra
i Kristi död begravit har!
Han läker såren, djupa, svåra
och är i domen vårt försvar.
För Kristi blod i evighet
ska ropa om barmhärtighet.

4. När i vad bäst jag velat verka
med goda gärningar i mängd
jag idel brister måste märka,
berömmelsen är utestängd,
men tröst mot all min skröplighet
jag har i Guds barmhärtighet.

5. På denna grund jag vill förbliva,
så länge jag i livet är,
från den ska inget mej få driva
så länge jorden än mej bär.
Sist sjunger jag i evighet:
O djup av Guds barmhärtighet!

Text: Johann Andreas Rothe 1722, 1727, sv övers Carl David af Wirsen 1889, bearb. A.H.
Musik: Hamburg 1690, alt. Balthasar König 1738
 

596 Min gode herde Herren är

 

För en oändlig musikslinga, lyssna här!

1. Min gode herde Herren är,
mej inget fattas mer.
På gröna ängar han mej för,
vid vatten ro han ger.

2. Han ger mej liv och kraft igen,
så kärleksfull och vis.
På rätta vägar leder han,
sitt stora namn till pris.

3. Ja, inte ens i mörkrets dal
jag nu går skrämd och skygg,
för du är med; din käpp och stav,
de gör mej lugn och trygg.

4. Ett bord du dukar än för mej
rakt framför fienden.
Mitt huvud rikligt smörjer du
och fyller bägaren.

5. Din godhet och din nåd, o Gud,
ska ständigt följa mej,
ja, nu och i all evighet
ska jag få bo hos dej.

Text: David Isaisson (Psalt. 23), William Whittingham 1500-t., Francis Rous 1650, sv. övers. A.H. 1/5 2017
Musik ("Crimond"): Jessie Seymour Irvine 1871 (35 år)

595 Bara i dej

//: Bara i dej har min själ sin ro,
bara i dej, min Gud ://
Från honom kommer mitt hopp,
bara han är min klippa,
min frälsning och min borg,
jag ska inte vackla.
Bara i dej har min själ sin ro,
bara i dej, min Gud.

Text: David (Psalt. 62:2-3)
Musik: Bengt Johansson

593 Min själ, låt Gud i allt få råda

Preludium:


Koral:




1. Min själ, låt Gud i allt få råda 
och hoppas på din Fader blid, 
så ska han i all nöd och våda 
bekröna dej med nåd och frid.
Den som sej lämnar i Guds hand, 
den bygger ej på lösan sand. 

2. Vad hjälper det att ständigt sörja? 
Vad gagnar oss vår pust, vårt kval? 
Vad hjälper att med tårar börja 
och sluta sina dagars tal?
Vårt agg förbittrar mödans bröd 
och ökar tyngden av vår nöd. 

3. Då är det bättre tåligt lida, 
i hoppet och i Gud förnöjd, 
och troget be och honom bida, 
vars hjälp är viss, om än fördröjd. 
Vår Gud, som känner allting mer, 
han vet vår nöd, förrän vi ber.

4. Han svar på bönen förbereder 
och sänder oss vad nyttigt är. 
Vad vi av troget hjärta beder, 
det märker strax vår Fader kär
och kommer förrän vi kan tro
med styrka, glädje, tröst och ro. 

5. Tänk inte i din motgångstimma
att du av Gud förgäten är. 
Han skingrar sorgen som en dimma 
och har dej alltid lika kär. 
Tänk: tiden snart förbyter sej, 
ej alltid motgång drabbar dej. 

6. Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och sätt till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

Text och musik: Georg Neumark 1641 (20 år), sv. övers. Gustaf Ållon 1684, bearb. A.H. 11/4 2016

447 Alla Herrens vägar är ju

Alt. koral (utan repriser):


VID EN SKILJEVÄG

1. Alla Herrens vägar är ju
godhet, sanning, trofasthet.
Vet vi själva inte vägen,
han vårt bästa vill och vet.
Han som räknat våra dagar
innan någon kommen var,
han som i all nöd och fara
oss på starka armar bar,
//: han allt framgent vill oss hjälpa,
som han hittills gjort, vår Far! ://

2. Kastar vi en blick tillbaka
på de flydda åren, se,
samma kärlek uppenbarad
genom både väl och ve,
samma kärlek, samma trohet,
när den log mot dej och mej,
samma kärlek, samma trohet,
när i moln den svepte sej,
//: om den rosor utan törnen
strött på vägen eller ej ://

3. Samma kärlek, när den gav oss
vad vi högst av allt begärt,
liksom när den tog ifrån oss
vad oss framför allt var kärt,
när i nåd den undanröjde
vad oss än i vägen stod,
eller kom vår mun att jubla:
Gud mot sina barn är god!
//: Ja, i allt vi ständigt möter
samma nåd och tålamod.´://

4. Ser vi framåt, samma kärlek
oss härefter följa skall,
bära oss på herdearmar
och bevara oss för fall.
Hur vår dag sej än gestaltar,
hur all kraft oss än förgår,
hur det skiftar under färden
och vår strid blir het och svår,
//: i Guds trofasthet och omsorg
all vår hjälp och välfärd står ://

5. Låt oss därför ej förtvivla,
trots vår egen skröplighet;
Gud är mäktig, Gud är trofast,
låt oss aldrig glömma det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
räcker till, nej, endast hans;
i vår egen styrka aldrig
någon verklig seger vanns.
//: Han har lovat vara med oss;
större trygghet aldrig fanns ://


6. Varje skiljeväg i livet
Gud en löftesstjärna ger:
nya plikter, nya strider,
men ny nåd vi får dess mer.
Så var Herrens sätt sen gammalt,
känt av varje Jesu vän,
och nu i hans vida rike
samma sätt ju gäller än.
//: Led oss därför, käre Herre,
som du vill var dag igen! ://


Text: Lina Sandell 1868 (36 år), bearb. 2016
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1877, alt. Robert Lowry

601 Av hjärtat håller jag dej kär

Variant av samma koral: 

EN BÖN TILL KRISTUS,

HJÄRTATS TRÖST I LIV OCH DÖD

1. Av hjärtat håller jag dej kär,

kom, Jesus Kristus, var mej när,

hos dej vill jag få stanna.

Den frid som ges i vilsen värld

förbyts i oro, sorg och flärd,

men din frid är den sanna.

Ja, lider jag till själ och kropp

är du min tröst, mitt enda hopp,

min hjälpare, min herde god,

som återlöst mej med ditt blod.

O Jesus Krist,

min Frälserman, 

min Frälserman,

du ensam nu mej hjälpa kan.

2. För vad jag är och har och får

jag tackar dej, som allt förmår,

för varje nådegåva.

Gud, lär mej också bruka rätt

till andras hjälp vad du mej gett,

så kan jag bäst dej lova.

Allt gott, o Gud, du själv mej lär.

Mot ondskan mitt beskydd du är.

Låt ingen motgång hindra mej

att hålla fast vid tron på dej.

O Jesus Krist,

ack, för din död, 

ack, för din död,

var du min tröst i all min nöd.

3. Sänd, Herre, dina änglar ut,

och låt min själ vid livets slut

av dem till dej bli tagen.

Min kropp som läggs i jorden ned,

låt den få vila i din fred

intill den sista dagen.

Väck upp mej då, benåda mej,

låt mina ögon skåda dej

i glädje stor, o du Guds Son,

försonare på nådens tron.

O Jesus Krist,

ack, bönhör mej, 

ack, bönhör mej,

i liv och död jag tillhör dej.

Text: Martin Schalling i Waldsassen 2 juli 1569 (37 år) "Herzlich lieb hab ich dich, o Herr", sv. övers. Håkan Ausius 1641, Johan Olof Wallin 1807 (28 år), bearb. 1983, v 1 A.H. 2024
Eng. övers. "Lord, Thee I love with all my heart"
Musik: Strassburg 1577, jfr 1697 års koralbok nr 290

Denna psalm publicerades i Kurtze und sonderliche Newe Symbola etlicher Fürsten (Nürnberg 1571), men skrevs några år tidigare som avslutningsbön till en predikan. Författaren rubricerade själv sin psalm som "En bön till Kristus, hjärtats tröst i liv och död". Den översattes till svenska av Håkan Magnusson Ausius och publicerades här år 1641 i boken En Andeligh Watukälla.

Själva anslaget till psalmen är hämtat ur Psaltaren 18: "Hjärtligen kär har jag dig, Herre". Men den publicerades som avslutande bön i en påskaftonspredikan över 2 Moseboken 12:1-14, om påskalammet och blodet på dörrposterna, som i nytestamentlig/kristen tolkningstradition syftar på Jesus ("Guds Lamm") och hjärtats förening med honom.

Melodin trycktes 1577 i Strassburg i Bernhard Schmids Zwey Bücher et c. tillsammans med just denna psalmtext. Bl.a. genom att varje strof är så lång och radlängderna varierande är detta en sällsynt färgrik koral, som jag redan under barndomens kyrkobesök på 1970-talet upplevde som hisnande vacker. Psalmen har också, åtminstone tidigare, varit mycket omtyckt och sjungen i svenskkyrkliga sammanhang, men har troligen inte börjat sjungas i landets frikyrkor bara för att den alltsedan 1986 ingår i såväl Segertoner som Frälsningsarméns sångbok (motbevisa mej gärna!).

Inför publiceringen i 1986 års psalmbok bearbetades texten något av flera olika författare, varför ingen alls anges i psalmboken (och ingen heller gör anspråk på upphovsrätt). Ingen nämnd och ingen glömd! 

Psalmens sista strof ("Sänd, Herre, dina änglar ut") bildar slutet på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach:

503 Det var en man, vars giriga håg

1. Det var en man 
vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han 
vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.

2. Han sade då 
med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må 
och dricka förnöjd
och leva som mej behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."

3. Men Herren bjöd: 
"Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, 
din hopade skatt
ej mer dej båtar och gläder."
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.

4. Så har det gått, 
så skall det ock gå,
besinna det, unga och gamla.
En timlig lott 
kan inte bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ja, lär er här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!

5. För egen törst, 
för kläder och glans,
i otid ej våndas och bäva.
Nej, kristna! först 
Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträva!
Mot himlen, där 
vår rikedom är,
vårt hjärta alltid må stäva!

6. Och han, som där 
oss ämnar ett arv,
det ingen ifrån oss kan skilja,
ja, han som när 
den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler,
allt efter sin nådiga vilja.  

Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012
Musik: Heikki Klemetti

J O Wallin:

581 Vår Gud är oss en väldig borg

   

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi nu vill bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sej förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi mer ej fruktar.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
alls intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
I kampen vill han med oss gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt:
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behåller.

Text: Martin Luther 1528 (45 år) "Ein´ feste Burg ist unser Gott", fritt efter Koras söner (Psalt. 46), sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, J O Wallin 1816, bearb. A.H.  Jfr SvPs1986 nr 237, liksom även SvPs 1986 nr 477. För en text i närmare anslutning till versionen före 1819, se 1986 års finlandssvenska psalmbok nr 154.

Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):

Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985).

Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.

Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.

Det var också den psaltarpsalmen som president Barack Obama i USA läste på 10-årsdagen av 11-septemberattackerna:



En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").

Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).

Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.

Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).

Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.

Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).

M Luther:

592 Hur ska jag till målet hinna

1. Hur ska jag till målet hinna,
jag som ofta tvivel bär?
Hur ska jag väl övervinna
fiendernas starka här?
Inte jag, men Jesus kan!
Jag är svag, men inte han.
I hans namn jag kraft ska finna,
mod hur svag jag själv än är.

2. Hur bestå i varje fara,
som i livet möter mej?
Hur ska jag min fot bevara
från de hot som döljer sej?
Inte jag, men Jesus kan!
Jag är svag, men inte han.
"Han", så hör jag ordet svara,
"kan fullkomligt frälsa dej."

3. Hur ska jag väl kunna häva
allt det onda i mitt bröst,
själviskhetens stämma kväva,
tvivlens och bekymrens röst?
Inte jag, men Jesus kan!
Jag är svag, men inte han.
Jag behöver inte bäva:
Jesus kan, det är min tröst!

4. Vem besegrar syndens lågor,
där så mången själ förbrann?
Vem förjagar dödens vågor,
där så månget hopp försvann?
Inte jag, men Jesus kan!
Jag är svag, men inte han.
Svar jag hör på livets frågor
i Guds eget ord: "Han kan!"

Text: Erik Gustav Bohman 1916 (42 år) efter Hebr. 7:25, bearb. A.H. 2010
Musik: Jöns Sonesson 1917 (48 år)

E G Bohman med konfirmander utanför Hammerdals kyrka 1911:

390 Herrens nåd är det

//: Herrens nåd är det
att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut på hans barmhärtighet:
den är var morgon ny ://

Text: Jeremia (Klag. 3:22-23)

589 Guds underbara nåd mot mej

1. Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han mej anförtrott av nåd!

2. Jag lyckas aldrig helt förstå
hans kärlek, trofasthet,
och hur förtröstan på hans ord
mej skänkte salighet.
Men jag vet på vem jag tror...

3. Jag fattar inte Andens verk
med hårda syndaren,
hur genom ordets ljus han för
till tron på Frälsaren.
Men jag vet på vem jag tror...

4. Jag anar ej om mina dar
blir många eller få,
och ej var faror möter mej
på vägen jag ska gå.
Men jag vet på vem jag tror...

5. Jag vet ej om min kropp blir lagd
i graven, mörk och trång,
förrän jag Herren möta skall
med kropp och själ en gång.
Men jag vet på vem jag tror...

Text: Daniel Webster Whittle 1883 (43 år) "I know not why God´s wondrous grace", sv. övers. enligt Segertoner 1960, bearb. A. H. 2012
Musik: James McGranahan

D W Whittle:

J McGranahan:

586 Mitt hopp är byggt i evighet

1. Mitt hopp är byggt i evighet
på Herren, vår rättfärdighet.
Ej något eget bär jag fram
men litar helt på Jesu namn.
På klippan Kristus står mitt hus,
han är mitt fäste och mitt ljus,
allt annat flyr i stormens brus.

2. När jag är trött och i beråd
jag finner vila i hans nåd.
När stormen yr kring strand och skär
har jag mitt säkra fäste där.
På klippan Kristus står mitt hus...

3. Hans löftesord, hans blodsförbund,
det bär mej till min sista stund.
När varje jordiskt hopp förgår
är han mitt hopp, och han består.
På klippan Kristus står mitt hus...

4. När jag hör domsbasunens ljud,
låt mej bli funnen i dej, Gud,
stå klädd i din rättfärdighet,
få prisa dej i evighet.
På klippan Kristus står mitt hus...

Text: Edward Mote 1834, övers. A.H. 2003

Musik: William Bradbury

607 Vi kristna bör tro och besinna

1. Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt;
ty den kan ej himmelen söka,
som blott vill det jordiska öka
och blott har det timliga kärt.

2. Att tjäna två herrar tillika,
så skilda som Mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och vanvårda enderas bud.
O människa, välj till ditt bästa
vid vilken du tänker dej fästa,
och honom ditt hjärta tillbjud!

3. Misströstande sörj ej för livet:
nog får du ditt dagliga bröd.
Det är dej av Skaparen givet,
han ser ditt behov och din nöd.
Han kan sina tjänare pröva,
men aldrig ska han dem beröva
sitt bistånd, sitt trofasta stöd.

4. Dej hela naturen må lära
för misstron att blygas med skäl.
Ej fåglar kan så eller skära,
men Herren försörjer dem väl.
Du mera än dessa ju skattas,
o skulle han låta dej fattas
din nödtorft, bekymrade själ?

5. Se, liljorna kan inte spinna,
dock livar dem himmelens fläkt.
Vad färger och fägring att finna
i all deras talrika släkt!
Själv Salomo, lycklig och mäktig,
bar inte en klädnad så präktig
som deras förtjusande dräkt.

6. Om Gud nu så gräset bekläder,
som blomstrar på marken så kort,
i dag med sin vällukt oss gläder,
i morgon är vissnat och torrt,
hur gör du dej oro och smärta?
Hur skulle, du klentrogna hjärta,
den Allgode glömma dej bort?

7. Sitt svar på din bön ska han skicka.
Spörj ej efter hedningars sed:
vad ska vi nu äta och dricka,
vad ska vi nu kläda oss med?
Gud lovar för detta att sörja.
Med hopp kan du arbetet börja,
i frid kan du lägga dej ned.

8. Så lämna all otidig möda
och var inte fåfängans träl.
Sörj inte för kläder och föda,
men sörj för din fattiga själ.
Sök ivrigt och flitigt Guds rike
och bistå din fattige like,
så får du det övriga väl.

Text: H Spegel 1686 (41 år), J O Wallin 1816 (37 år), ngt bearb.

Musik: Tysk? 1500-talet/Köpenhamn 1569/Kangasala 1624

H Spegel:

588 Gud är trofast - vare det din borgen

1. Gud är trofast, vare det din borgen
för var dag och stund som än går in!
Gud är trofast under glädjen, sorgen.
Du får vara hans och han är din.
Gud är trofast, han ska undanröja
alla nät och snaror för din fot.
Gud är trofast, han ska styrka, stödja

och dej rädda undan stormens hot.

2. Gud är trofast, alla otrosdimmor
ska han lyfta, skingra, jaga bort.
Gud är trofast, nådens ljusa strimmor
genombryter molnen inom kort.
Gud är trofast, forntid, nutid, framtid
lyses upp utav hans trofasthet.
Gud är trofast, säg det till din samtid!
Gud är trofast, sjung i evighet!

Text: Peter Lundén 1884 (35 år), ngt bearb. (v. 1)
Musik: P Lundén 1884

P Lundén:

66 Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mej en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mej alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.

Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sej.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mej.

3. Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1872 (59 år)

"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare.

Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)

En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

67 Fördolde Gud och ursprungskälla

1. Fördolde Gud och ursprungskälla
till allt i himmel och på jord.
Vi ser dig styra än och ställa
med makten i ditt blotta ord.
Men outgrundlig är din sed:
än måste allt din vilja följa,
och än tycks du din allmakt dölja
- du vänder allting upp och ned.

2. Ett obegripligt kungavälde
din allmaktshand på jorden för.
Men vi blev häpnast, när det gällde
vad här med dina barn du gör,
då vi med undran skåda fått,
hur du gudomligt oss ledsagar.
Att det är bäst, vad dig behagar,
vi först i efterhand förstått.

3. När något vidrigt sig tilldrager
och hotar med förskräckligt slut,
strax det all ro ifrån oss tager,
ty vi kan ej se vägen ut.
Men händer det att allt går till
så väl och vackert som oss lyster,
då är vi nöjda och förtröstar
på dig så mycket som vi vill.

4. Ett tålamod förutan ände,
Förbarmare, med oss du har.
Vi felar utan återvändo,
men du förblir dock den du var.
Din nåd och tuktan är ju ett.
Fast de så helt olika smakar,
så har du, när vi ser tillbaka,
ment lika väl med ljuvt och lett.

5. Vår käre Far, vårt allt i alla,
du är densamme alla dar.
Inför din tron ska nederfalla
allt det som liv och anda har.
Men i din hand är redan nu,
då vi ska ta dig helt på orden,
all makt i himlen och på jorden.
För evigt prisad vare du!

Text: Anders Carl Rutström 1759 (37 år), bearb. A.H. 1991, 2007
Musik: Svensk folkmelodi

A C Rutström:

80 Förblindade värld

Alt. melodiversion (efter Jonas Andersson i Ölsund):


TANKAR OM GUDS FÖRSYN

1. Förblindade värld,
vart rasar din färd?
Ni villsamma fält,
ni brusande strömmar,
vem har er så ställt?
Skall folk och natur
gå fritt utan tömmar,
som vildaste djur?

2. Här vissnar en ros,
när nässlan därhos
blir yvig till mods;
här laddas den rika
med gods uppå gods:
den fattiga ser
sin föda bortvika,
och mister än mer.

3. Men mest gör mig ont,
att dygd ej blir skont,
det himmelska barn
av olyckor bliver
nedtrampat i skarn,
när fräckaste last
till heder uppkliver
och håller sig fast.

4. Jag intet förstår:
försynen begår
så skenbara fel.
Skall världen sig välva
på lycka och spel?
Månn´ himlarna här
har skapat sig själva
och själva sig bär?

5. Så talar min harm
mot Allmaktens arm;
så ivras mitt mod,
i blindhet och yra,
med kött och med blod;
det önskade få
all världen bestyra,
en dag eller två.

6. Men Eviga Lag,
som finner mig svag,
förlåt mig mitt knot:
vad skulle jag råda
din vishet emot?
Ack, hade jag nåd
att en gång få skåda
ditt hemliga råd!

7. Förnöjd med min lott,
jag anser för gott
vad Himmelen gör,
jag står och jag sviktar,
jag lever och dör
i Skaparens hand,
som räknar och siktar
den ringaste sand.

8. Så bär dig då till,
du värld, som du vill,
låt ondskan gå fram
i prunkande kläder,
låt ära bli skam,
låt fänad bli folk,
låt samvet bli väder
och tungan dess tolk.

9. Uppstudsa din prakt
mot Skaparens makt,
slå dygderna ned,
låt lasterna bära
sin purpur i fred;
jag vet dock förut,
att allt till Hans ära
skall lända till slut.

10. Mig inte ett hår
av huvudet går,
mig ingen förtret
i hemlighet vankar,
som Han icke vet:
Han öppnar mitt bröst,
Han ser mina tankar,
min ängslan och tröst.

11. Min lycka han såg,
då jag ännu låg
i mörkheten kvar,
mitt urverk han ställde,
mitt bröd han mig skar.
O, skulle då du,
Allsvåldige hjälte,
förgäta mig nu?

12. Så skall då allt mitt
från sorg bliva fritt.
Förnöjd med Guds råd
jag aldrig skall skilja
hans tuktan från nåd:
Mitt hus har jag byggt
på Skaparens vilja.
Där sover jag tryggt.

Text: Olov von Dalin, ngt bearb. och förkortad A.H. 2011.

För den fullständiga versionen, se Tankar om Guds försyn.
Musik: Folkmelodier, alt. med arr. Jonas Andersson i Ölsund, alt. mel. av okänt ursprung.

O v Dalin:


J Andersson:

188 Herren min gode herde är

1. Herren min gode herde är,
ingenting ska längre fattas mej!
Han är den som leder
mej till gröna ängar
och till vatten där jag finner ro.

2. Jag fruktar inte något ont,
inte ens i dödens mörka dal.
Herre, du är med mej,
i min nöd du ser mej,
och din käpp och stav, de gör mej trygg.

3. Då mina fiender ser på
dukar Herren upp sitt bord för mej.
Bara goda gåvor
ger han alla dagar,
evigt ska jag i hans hus få bo.

Text: David Isaisson (Psalt. 23), bearb. A.H. efter norsk förebild 2008 
Musik: Norsk folkmelodi (Davids egen mel. tyvärr förkommen).