593 Min själ, låt Gud i allt få råda

Preludium:


Koral:




1. Min själ, låt Gud i allt få råda 
och hoppas på din Fader blid, 
så ska han i all nöd och våda 
bekröna dej med nåd och frid.
Den som sej lämnar i Guds hand, 
den bygger ej på lösan sand. 

2. Vad hjälper det att ständigt sörja? 
Vad gagnar oss vår pust, vårt kval? 
Vad hjälper att med tårar börja 
och sluta sina dagars tal?
Vårt agg förbittrar mödans bröd 
och ökar tyngden av vår nöd. 

3. Då är det bättre tåligt lida, 
i hoppet och i Gud förnöjd, 
och troget be och honom bida, 
vars hjälp är viss, om än fördröjd. 
Vår Gud, som känner allting mer, 
han vet vår nöd, förrän vi ber.

4. Han svar på bönen förbereder 
och sänder oss vad nyttigt är. 
Vad vi av troget hjärta beder, 
det märker strax vår Fader kär
och kommer förrän vi kan tro
med styrka, glädje, tröst och ro. 

5. Tänk inte i din motgångstimma
att du av Gud förgäten är. 
Han skingrar sorgen som en dimma 
och har dej alltid lika kär. 
Tänk: tiden snart förbyter sej, 
ej alltid motgång drabbar dej. 

6. Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och sätt till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

Text och musik: Georg Neumark 1641 (20 år), sv. övers. Gustaf Ållon 1684, bearb. A.H. 11/4 2016

784 Är än min röst som änglars tunga

Alt. koral:
 


1. Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek inget är.

2. Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te:
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek inget är.

3. Om allt vad här jag kunnat vinna
jag gåve dem som lider nöd
och lämnade min kropp att brinna
på bålet i martyrens död,
hur än min gärning prisas här,
den utan kärlek inget är.

4. Av högmod kärleken ej villas,
men gläds åt sanning, rätt och frid.
Där kärlek bor, all vrede stillas,
ty den är tålig, mild och blid.
Jag allt fördrar och hoppas, tror
om kärlek i mitt hjärta bor.

5. Allt styckeverk förgår i tiden,
som barnets tänkesätt förgår
när barnaåldern är förliden.
En gång, då allt fullkomnat står
jag klart får se vad jag nu tror
där oförgänglig kärlek bor.

6. Snart profetian ska försvinna,
vår kunskap sina gränser nå
och tungomålens tid förrinna:
tron, hoppet, kärleken bestå.
Men störst av dem, Gud lärt oss det,
är kärleken, i evighet.

Text: Johan Alfred Eklund efter S:t Paulus (1 Kor. 13), ngt bearb.

Musik: Georg Neumark, alt. Nils Frykman