359 Förrän mänskostämmor hördes

1. Förrän mänskostämmor hördes 

och förrän mänskohjärtan rördes 

av Herrens salighet och nåd,

stod det tusen sinom tusen

omkring Guds tron i himlaljusen

och tillbad Herrens makt och råd.

Med sköna lovsångsljud

de visade för Gud

sin förtjusning

och skylande

sitt ansikte

knäböjde för sin Skapare.

2. Kring den tron där Herren bjuder

ett helig, helig, helig ljuder

från änglars här i evighet.

Gud sin hyllning vill de bära,

ty endast honom tillhör ära

och rike, makt och härlighet.

De tjänar Herren Gud

och lyder helt hans bud.

Deras prydnad

är helighet

och hörsamhet,

ja, både kraft och ödmjukhet.

3. Änglar även här får vara,

som vinden, ja, som blixten fara

i ljuvligt och lycksaligt kall.

Till den frommes tjänst de ilar,

beskyddar honom när han vilar,

bevarar sen hans fot från fall.

Och när från synden kom

en själ som vände om

och benådas,

då sjunger de:

Förbarmare,

dej pris och tack och ära ske!

4. Gud, med dina änglahärar

ska de som dej av hjärtat ärar

få evigt glädja sej en gång!

Burna hem på deras händer

får de med dem i fridens länder

uppstämma segerns jubelsång.

Ja, den som troget går

i deras ljusa spår

genom världen

ska ren och skär

och salig där 

med dem få se dej som du är!

Text: Johann Andreas Kramer ca 1760, sv övers J O Wallin 1816, bearb A.H.

Musik: Philipp Nicolai

376 Så skön går morgonstjärnan fram

1. Så skön går morgonstjärnan fram

och bådar, klar och lyckosam,

den stora dagens möte,

den dag Guds barn, av nåden höjd,

får svinga sej med helig fröjd

till Himlafaderns sköte.

Tiden, 

striden

snart ska slutas,

friden njutas,

hoppet vinna,

tro och kärlek målet hinna.

2. Jag skyndar till den staden fort,

det nya Salem, på vars port

min bön så länge klappat.

Du, som i döden för oss gått,

av dem som du av Fadern fått

ej någon har borttappat.

Du stred,

du led,

kärleksfulle,

så vi skulle

evigt frälsas

och av dina änglar hälsas. 

3. Och varsamt lossas jordens band,

jag vet att vid din trogna hand

jag i den glädjen hamnar

där vän ej mera skils från vän,

där David, from och glad, igen

sin Jonatan omfamnar.

Modern,

brodern

där ej gråter,

makar åter

möts och finner

fröjd som aldrig mer försvinner.

4. Ej mer med blicken skum och svag

jag leta ska Guds anletsdrag

i världens dunkla spegel,

men Herrens klarhet ohöljd se

bland dem som blivit tecknade

med Herrens Guds insegel.

Salig,

salig

ska jag röna

allt det sköna,

sanna, höga,

som här doldes för mitt öga.

5. Min sällhetsdag, jag väntar dej!

Jag redo är, jag kläder mej

i vita högtidsdräkten.

Kom, Jesus! "Ja, jag kommer snart,"

du svarar mej, jag hör nu klart

din röst i morgonväkten.

Ära,

ära

vare Herren!

Vik nu fjärran,

sorger alla!

I Guds armar får jag falla.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 12/11 2016
Musik: Philipp Nicolai 1599

J O Wallin:

882 Väktaren hörs ivrigt ropa

 

1. Väktaren hörs ivrigt ropa,

hans röst vill nå oss allihopa:

Stig upp, Jerusalem, ge svar!

Låt i natten lampor tändas,

låt mörkret så i ljus få vändas,

var är ni, visa jungfrur, var?
Brudgummen kommer snart,

låt ljusen lysa klart.

Halleluja!

Ja, stå beredd,

så blir du ledd

till fest som aldrig förr blev sedd!

2. Sion lyssnar glad till rösten,

hon överfylld av himlatrösten

går mot sin vän med sång och bön.

Himlens glädje med sej bär han,

ja, full av nåd och sanning är han,

som morgonstjärnan ljus och skön.

Välkommen därifrån,

Guds egen käre Son!

Hosianna!

Från dunkel dal

till smyckad sal

du för en skara utan tal.

*3. Ära vare Gud i höjden!

Må änglarna ta del i fröjden,
må harpa och basun ge ton!

Himlaportars pärlor glänser,

och kärlek strålar utan gränser 

 mot oss från Guds och Lammets tron.

Vad ännu ingen hört

och sett och tänkt och rört

vi besjunger

hos Gud en gång,
när väntan lång
har bytts i evig jubelsång.

Text: Hans Sachs 1513 ("Mästersångaren från Nürnberg"), Philipp Nicolai 1599, A.H. 2/2 2017

Musik ("Koralernas konung"): Philipp Nicolai 1599

356 Du morgonstjärna mild och ren

EN ANDLIG BRUDVISA OM DEN TROENDE SJÄLENS FÖRENING MED KRISTUS, SIN HIMMELSKE BRUDGUM

1. Du morgonstjärna, mild och ren,

Guds nåds och sannings klara sken 

som glans åt jorden givit! 

Du Davids son av Jakobs hus, 

mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus, 

min kärlek har du blivit! 

Ärlig, 

härlig

och begärlig, 

oumbärlig,

utan like, 

ge mej glädjen i ditt rike! 

2. Du pärla skön som gör mej rik, 

Marias son, Gud Fader lik, 

min Frälsare, min Konung! 

Välkommen i mitt hjärterum, 

din kärleks evangelium

är idel mjölk och honung! 

Rör mej,

hör mej!

Hosianna!

Himmelskt manna

är ju orden 

som du talar än på jorden. 

3. Nu i mitt hjärta lys och skin, 

du klara jaspis och rubin, 

med all din kärlek blida. 

Ja, låt mej känna att jag är 

en lem i din församling kär,

en vingren i din sida. 

Saften,
kraften,
blad som grönskar
jag mej önskar,
frukt att bära.

Jag vill evigt bli dej nära.

4. Pris vare Gud, som ser mej nu 

när dina milda ögon du

så vänligt mot mej vänder.

O Jesus Krist, din kropp, ditt blod,

ditt ord, ditt liv, din Ande god,

ny låga i mej tänder.

Dra mej,

ta mej

in i famnen,

trygga hamnen

dit jag ilar

och i dina armar vilar.

5. Det är min största fröjd och ro,

att den som är mitt A och O

och mej sin Ande sänder

ska föra mej till paradis,

där jag av glädje till hans pris

ska klappa mina händer.

Amen,

amen,

du min krona,

mej förskona

från att mista

dej, mitt första och mitt sista. 

Text och musik: Philipp Nicolai 1597 (41 år), sv. övers. A.H. 30-31/1 2016 (Kyndelsmäss)

När Philipp Nicolai, en gång när livet bokstavligen var pest, skrev sin underbara kärlekssång till Frälsaren "Du morgonstjärna, mild och ren" (i Sverige ofta sjungen till Jul och Kyndelsmäss), inspirerad av Psaltaren 45 och Höga Visan (därav den i översättningarna ofta alltför dämpade erotiken), berättas det att han blev så uppslukad av skrivandet att han kom fyra timmar för sent till middagen. Förmodligen höll han då på minst åtta timmar sammanlagt, och det var inget dåligt dagsverke (särskilt om han komponerade "koralernas drottning" samtidigt).

När jag under Kyndelsmässohelgen 2016 nyöversatte psalmen utifrån orginalet (jo det där om de himmelska applåderna har jag hämtat där!) så hade jag lyckligtvis redan ätit middag, för det tog nog nästan fyra timmar med alla försöksformuleringar och ändringar. Det har påpekats att varje strof i hans psalm - Nicolai uppfann versmåttet själv! - liknar en nattvardskalk (eller varför inte en dopfunt?) om texten centreras istället för vänsterställs, så då testade jag att här i Stora Nätpsalmboken låta texten se ut just så. Fina kalkar blev det, eller hur? Greppet kallas litteraturhistoriskt "rimpokal" och var särskilt vanligt just under barocken.

Jag tog mej lite större friheter en eljest med strof tre, där författaren egentligen kallar sej "ett revben i din sida" med anspelning på hur Eva enligt Första Moseboken skapades runt ett revben taget från Adam, Själv skrev jag "en vingren i din sida" med anspelning på liknelsen om vinstocken och grenarna (Joh. 15) men också med anspelning på Psaltarens bild av hustrun som en fruktsam vinstock (Psalt. 128). Slutet på strofen formulerade jag mer i anslutning till den bilden än till Nicolais original, men med tanke på vilka friheter som övriga översättare tagit sej anser jag mitt tilltag fullt ursäktligt.

Oscar Lövgren formulerar psalmens tillkomst- och brukshistoria så här (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 450f): 

"Det berättas att författaren en morgon - det var under den stora pestens tid - var mycket nedstämd till sinnes. Men plötsligt vändes hans tankar bort från död och trångmål till Frälsarens kärlek och himmelrikets salighet. Han började skriva på denna sin psalm och gick så helt upp i detta arbete att han glömde allt omkring sig och kom till middagen fyra timmar senare än vanligt. Men så hade han också åstadkommit en psalm av bestående värde. Den svenska översättningen utfördes av Petrus Jonae Angermannus i En Christlig Brwdasång, tryckt i Rostock 1604. Den översattes till ett bröllop. I Tyskland har psalmen använts dels som bröllops- och nattvardspsalm, dels som dödsberedelsepsalm. I 1695 års psalmbok infördes den under julpsalmerna. I södra Sverige blev det vanligt att den sjöngs på juldagen, medan offrandet för det lägre prästerskapet och kyrkobetjäningen skedde. Och allmogen ansåg sig på många orter inte rätt ha firat sin juldag, om den inte fått sjunga denna psalm. Denna text bearbetades av Johan Ludvig Runeberg för Förslag till Svensk Psalmbok 1857. I Förslag till reviderad psalmbok 1911 fick texten ytterligare justering. Melodin, kallad "koralernas drottning", trycktes samtidigt med texten och tillerkännes Nicolai, även om vissa delar av den finns i en melodi till en psaltarpsalm från 1538. (Emil Liedgren: Vox angelica, 1917)."

P Nicolai:

262 Nu segrar alla trognas hopp

Utjämnad koralversion som hör till just denna texts tillkomsttid:

Alternativ (mer ursprunglig) koralversion: 
 

(För versionen i Den Svenska psalmboken 1986, se  här!) 

1. Nu segrar alla trognas hopp: 

vid änglars lovsång rinner opp 

en salig morgonstjärna! 

Den stannar över Herrens hus, 

och folken ska i stjärnans ljus 

församla sej så gärna. 

Stort ljus, 

klart ljus 

ner ska gjutas, 

natten slutas, 

dagen börjas, 

att kring hela världen spörjas. 

 2. I nåd och sanning bland oss bor 

den dolde Guden, mild och stor, 

en Frälsare för alla. 

Vi skådar nu hans härlighet 

som ende Sonens härlighet 

och får hans namn åkalla. 

Gör det! 

Hör det! 

Gläds att Ordet 

kött är vordet, 

Gud förklarad 

och hans kärlek uppenbarad! 

 *3. O gläds, min själ, och sjung hans pris 

som öppnat dej det paradis 

vars port din synd tillslutit! 

Ja, gläds att Gud förbarmar sej 

och nu förnya vill med dej 

förbundet som du brutit! 

Ära vare 

Gud i höjden! 

Friden, fröjden, 

helig vilja 

sej från jorden ej må skilja!

Text: Samuel Johan Hedborn 1811 (29 år), bearb. Johan Olof Wallin 1819 (40 år). bearb. A.H. 2015

Musik: Philipp Nicolai 1599 (44 år) 

Våren 1810 begärde soldatsonen och pastorsadjunkten Samuel Hedborn tjänstledigt från sin prästtjänst, endast ett år efter prästvigningen. Han led av svår depression, och det skulle dröja till 1820-talet innan han återkom som präst. Några år ägnade han sej åt litterärt arbete, bl.a. åt psalmskrivande, innan han på vännen Wallins förord fick en tjänst som lärare vid Svea livgardes fattigskola. År 1815-1820 började han predika igen, nu i Stockholms kyrkor, och blev t.o.m. utnämnd till extra ordinarie hovpredikant.

Psalmskrivandet 1811-1814 verkar ha gjort honom gott, och räknades nog som meriterande för den kyrkoherdetjänst han slutligen fick i Askeryd och Bredestad, 1820, året efter att den psalmbok han så verksamt bidragit till givits ut. Alla Hedborns kända psalmer tillkom under denna svåra tid i hans liv; förutom ovanstående mästerverk även bl.a. Höga Majestät, vi alla och När världens hopp förtvinat stod / En blomma uti öknen stod. Trettondedagspsalmen ovan utgavs första gången i tidskriften Phosphoros sept/okt-numret 1811, och var då betydligt längre än nu.

I psalmboksförslaget 1814 och den slutliga psalmboken 1819 var psalmen rätt förkortad och även i övrigt bearbetad av Wallin (som tydligen brukade ändra lite i de flesta psalmer han tog in - mestadels skickligt, men i alla fall). Liksom nästan alla andra svenska psalmer som sjungs till Nicolais koral (kallad "koralernas drottning") tycks även denna inspirerad av Nicolais text "Wie schön leuchtet der Morgenstern". Åtminstone lyser "den saliga morgonstjärnan" även här redan i första strofen (jfr Upp. 22:16).

Andra strofen bygger på den s.k. Johannesprologen, särskilt Joh 1:14 där det står: "Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning." Tredje strofen mynnar ut i en jublande lovsång, som bygger på änglasången i julevangeliet (se Lukas 2).

S J Hedborn:

257 Var hälsad, sköna morgonstund

Ursprungligare koralvariant:


Folklig koralvariant från Gammalsvenskby:

*1. Var hälsad, sköna morgonstund,

som av profeters helga mun

är oss bebådad vorden!

Du stora dag, du sälla dag,

på vilken himlens välbehag

ännu besöker jorden!

Unga

sjunga

med de gamla,

sig församla

jordens böner

kring den störste av dess söner.

*2. Guds väsens avbild, och likväl

en mänskoson, på det var själ

må glad till honom lända,

han kommer, följd av frid och hopp,

de villade att söka opp

och hjälpa de elända,

värma,

närma

till varandra

dem som vandra

kärlekslösa

och ur usla brunnar ösa.

*3. Han tårar fälla skall som vi,

förstå vår nöd och stå oss bi

med kraften av sin Anda,

förkunna oss sin Faders råd

och sötman av en evig nåd

i sorgekalken blanda,

strida,

lida

dödens smärta,

att vårt hjärta

frid må vinna

och en öppnad himmel finna.

*4. Han kommer, till vår frälsning sänd,

och nådens sol, av honom tänd,

skall sig ej mera dölja.

Han själv vår herde vara vill,

att vi må honom höra till

och honom efterfölja,

nöjda,

höjda

över tiden

och i friden

av hans rike

en gång varda honom like.

Text (=SvPs1986 nr 119): Johan Olof Wallin 1818 (39 år)

Musik (="Koralernas drottning"): Philipp Nicolai 1599 (43 år)

Lyssna till koralen i en alldeles unik version för 20-tonerspositiv!

Julottepsalmen framför alla andra i svensk tradition. Den måste ha skrivits senast inför julen 1818, eftersom den s.k. 1819 års psalmbok (där psalmen trycktes för första gången) godkändes av psalmbokskommittén redan den 27 december 1818 (Tredjedag jul).

Psalmen innefattar, precis som adventspsalmen Gå Sion, hela kyrkoåret, hela evangeliet om man så vill. En kortfattad kurs i kristen tro, om än ganska lång som "ståpsalm" betraktad (bara Franzéns påskpsalm är längre). Psalmen arbetades in som inledande julottepsalm under 1800-talet, och dess ställning var oomstridd under 1900-talet: varje "riktig" julotta inleddes med den, utom möjligen i vissa dalasocknar där man fortfarande hållit på den tidigare dominerande julottepsalmen Den signade dag.

Men lagom till 200-årsjubiléet har både julottorna den skrevs för och själva psalmen blivit mer ifrågasatta. Varför ska man upp i svinottan när man kan fira julnattsgudstjänst istället? Och kan man inte sjunga någon lättsammare julsång istället för den här massiva som folk (inkl. konfirmander) inte längre kan? Vad betyder förresten "villade" och "elända?"

Ändå är psalmen fortfarande en strålande möjlighet att komma bort från den rena julkrubbesentimentaliteten vid jul. Det finns en social dimension i andra strofen och en korsförkunnelse i den tredje som gör att "nådens sol" i den fjärde lyser starkare än i många andra julsånger - om man verkligen trots viss yrvakenhet följer med i och tar till sej texten.

Melodin, som kallats "koralernas drottning", och som alltså under många år i Sverige fungerat som "julmorgonsfanfar", skrevs av Philipp Nicolai till texten Wie schön leuchtet der Morgenstern, sv. övers. Du morgonstjärna mild och ren (jfr även den andra Wallin-psalm som inspirerats av Nicolais psalm, nämligen Så skön går morgonstjärnan fram, liksom Hedborn-psalmen Nu segrar alla trognas hopp).

Johan Olof Wallin:

873 Vakna upp! en stämma bjuder

 

1. Vakna upp! en stämma bjuder,

som mäktig och högtidlig ljuder 

till alla gravars djup en gång. 

Vakna upp! Stå upp, ni döda, 

som glömmer tidens vedermöda 

i dödens dvala, stum och lång. 

Guds röst nu väcker er, 

ty natten är ej mer, 

dagen kommer! 

Den sista dag, 

den största dag, 

den kommer efter Guds behag. 

 2. Jord och hav och himlar bävar 

och ner Guds goda änglar svävar. 

Han kommer, Gud och Mänskoson. 

Djupen öppnas, berg ses falla 

och Adams barn församlas alla 

med hopp och fruktan kring hans tron. 

Här blir det fröjd och gråt: 

han ska dem skilja åt 

som en herde. 

De trogna då 

ska kronan få, 

men bort de onda måste gå. 

 3. Jesus, mej din ankomst gläder, 

där jag i dina fotspår träder 

på törnestig, av sorger böjd. 

Törnet byter du mot palmer 

och sorgerop mot glädjepsalmer, 

min grav, den byts mot liv och fröjd. 

Om än av mödan trött 

en stund jag sovit sött 

i dess skugga, 

jag glöms dock ej, 

du väcker mej 

av nåd till evigt liv hos dej.

Text: v. 1 Friedrich Gottlieb Klopstock 1758 (34 år) "Wachet auf! ruft einst die Stimme" (efter Philipp Nicolai 1599 "Wachet auf! ruft uns die Stimme", se SvPs1986 nr 632 "Väktarns rop i natten skallar") - sv. övers. Johan Olof Wallin 1816 (37 år), v.2-3 J O Wallin 1816. Ngt bearb. A. H. 2009, 2020

Musik: Philipp Nicolai 1599 (melodin har kallats "Koralernas konung"). Alt. koral från Finland.

Hör Bachs version av "Wachet auf" (BWV 645, "Sleepers wake" på engelska). Här med noter.

Och Sissel Kyrkjebös version av Bachs version. 

Denna psalm är egentligen i huvudsak en Wallin-psalm - och det är i varje fall inte Nicolais psalm "Wachet auf!" annat än beträffande koralen och själva anslaget. Jämför med Britt G Hallqvists översättning av Nicolai-psalmen, som också den finns i vår nuvarande psalmbok!

Man kan säga att dessa två psalmer - Wallins resp. Nicolais - tillsammans väl speglar de två huvudaspekterna av Domssöndagen och Kristi återkomst. Wallins (efter Klopstock) version har mer av allvarsaspekten ("men bort de onda måste gå") och Nicolais mer av glädjeaspekten ("till festen ilar folket nu"). Eller egentligen är den förra psalmen (ovanstående) en psalm för själva Domssöndagen, medan den andra med sina referenser till evangeliet om jungfrurna (se Matteusevangeliet 25) passar bäst söndagen före.

I vilket fall som helst har båda psalmerna Nicolais "kungliga" melodi, som precis som "koralernas drottning" gjutits till ett versmått som bildar en kalk när raderna centreras (se ovan!). Här är den i en "återrytmiserad" form (en utjämnad form sjungs fortfarande ibland till Höga Majestät).

Klopstock:

Wallin:


Nicolai:

21 Höga Majestät

1. Höga Majestät, vi alla 

för dina fötter ner må falla: 

ditt lov från våra hjärtan går. 

Evig är din makt och ära, 

om det ska jorden vittne bära, 

av himlens här du lovsång får. 

Dej lovar Kerubim, 

dej sjunger Serafim. 

Hosianna! 

Helig är Gud, 

all världens Gud, 

all krafts och nåds och visdoms Gud. 

  

2. Helige, som bor i ljuset, 

du vårdar dina verk i gruset, 

du dina barn ej överger. 

Du, o Fader, dej förbarmar; 

din egendom i dina armar, 

ditt folk, barmhärtige, jag ser. 

Din Son du världen sänt, 

vi dej i honom känt 

huld och nådig. 

Din Ande för 

och rena gör 

de hjärtan, som din kärlek rör. 

3. Lovsång nu kring jorden skallar;

dej helig, helig, helig kallar

i bön och sång din kristenhet.

Hör de barn du tvagit rena:

i trohet vill de dej få tjäna

och vandra i din helighet.

I oss din kärlek tänd,

din höga vishet sänd

från din himmel,

så att hon är

oss nära här

och dina vägar rätt oss lär.

*4. Oss välsigna och bevara, 

med nåd ditt ansikte förklara 

och vänd det till ditt folk med frid. 

Här ditt namn vi vill besjunga, 

och sedan med en helig tunga 

dej, lova, Gud, till evig tid 

med dina Kerubim 

och dina Serafim. 

Hosianna! 

Helig är Gud, 

all världens Gud, 

all krafts och nåds och visdoms Gud.

Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), ngt bearb. 2016, jfr den sjustrofiga versionen i 1819 års psalmbok här.
Musik: ("Koralernas konung"): Philipp Nicolai 1599 (43 år), alt. koral från Finland

Om denna psalm skriver hymnologen Oscar Lövgren: "En av våra mest högstämda lovpsalmer, den oförgängligaste pärlan i H:s lyrik". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 280). Den första delen av omdömet är svår att bestrida, men den andra delen torde vara högst tvivelaktig; åtminstone trettondedagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp (f.ö. den enda av Hedborns psalmer som kom med i den ekumeniska psalmboksdelen 1986) torde vara betydligt mer sjungen och därmed undkomma "psalmförgängelsen" längre. Men visst är "Höga Majestät, vi alla" högstämd och fin, om än som psalm kanske inte fullt så "gudomlig" som författaren själv ville göra gällande (se nedan). Den har också ofta återgivits och sjungits i starkt förkortad form, inte minst i frikyrkliga sångsamlingar. Särskilt den sista versen som återger delar av den aronitiska välsignelsen har sjungits som självständig "ståpsalm".

Lövgren (a.a.) har påvisat att psalmen har en tydlig släktskap med, ja kanske direkt inspirerats av, en psalm av Gerhard Tersteegen, O Majestät, wir fallen nieder, skriven till samma versmått och med samma antal strofer som den svenska motsvarigheten. Och liksom i denna finner man där spår av såväl Jesaja 6, Hesekiel 9-10 som Uppenbarelseboken 15 (där det i en äldre översättning också talas om kerubim och serafim).

Om denna psalms författare och tillkomst berättar skaldkollegan och generationskamraten Per Daniel Amadeus Atterbom följande i sina minnen (citerad efter Vårt kristna arv, Svensk Bokfilm AB 1952, s. 243):

"Enligt vad Hedborn själv berättat mig, hände det en majdag 1800, då han gick över Linköpings domkyrkogård, att han varseblev en liten ljuslockig gosse, som avsides satt ensam på en gravhäll, fördjupad i betraktandet av en dödskalle och sysselsatt att omkring den linda en vårblomsterkrans. Denne gosse, då tioårig, var jag. Det enda jag minns av detta möte är Hedborns dåvarande utseende: till klädseln ännu den fattige soldatsonen i tröja och kortbyxor av grått vallmar, grova ullstrumpor och klumpiga kängor, men med ett själfullt anlete och eldiga blå ögon, som spelade av kvickhet under hans nyfiket spanande frågor.
_ _ _

Just vid denna tidpunkt (1813) hade hans rykte såsom skald börjat i huvudstaden sprida sig. Stycken i den gamla folkvisans anda hade redan hos den av mig utgivna Poetiska kalenderns läsare gjort hans namn kärt; och ett häfte av psalmer, på vilket han snart lät följa ett nytt, beredde ock glädje hos fromma hjärtan inom de vittrare kretsar, som ännu betraktade varje så kallad "fosforist" med ganska oblida ögon. De flesta av de psalmer, vilka först tillvunno honom denna välförtjänta frejd, voro skrivna under hösten 1811. De voro diktade av en man, vilken en djup erfarenhet av många själsbekymmer, men även av den tröst, som gives blott i nådens rike, gjorde desto mera skicklig att såsom en sannfärdigt "andelig" sångare tolka både de förras bitterhet och den senares sötma.

Under denna tid, då på hans bord ständigt Bibeln, Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Duvoröst, Novalis och Thomas a Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof - ofta mellan avbrott av suckningar och bönerop - mången gång vid tunga steg, med vilka han, i midnattens eller dagbräckningens timmar, vandrade fram och tillbaka över sitt kammargolv. Vanligen hände sedan, att han på morgonen, så snart han visste oss vara uppstigna, inträdde till oss med glädjestrålande anlet och uppläste sina vakors verk. Vad sålunda hade framkvällt ur djupet av ett blödande och glödande, men i nöd och lust Gudi helgat hjärta, kunde ej förfela att starkt anslå befryndade själar.

Även inom psalmbokskommittén, vars starkaste sida just icke poesin var, funnos de, som villigt lystrade till dessa toner från de dagar, då psalmsången ännu var i ordets vackraste bemärkelse "folksång", eller (vilket vill säga detsamma) den äkta folksångens renaste och högsta skepnad. Klarast och fullast mötte honom från Wallins harpa en broderlig genklang, som från de torftiga föreljud, i vilka han hade dessförinnan blivit anstämd, nu med ens väcktes till rik fruktbarhet och till en skönhet, ofta måhända konstfullkomligare än de Hedbornska sångernas, men i betydligt måtto främjad genom dessas mäktigt gripande föredöme. Också tövade ej länge, innan Wallin omfattade Hedborn med en jämväl personlig välvilja, som sammanförde dem till umgänge och ömsesidiga meddelningar. Den grundegenskap av naturbarn, av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde förvandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstadsprelaten en lika ofta frånstötande som tilldragande verkan. Hedborn prisade och klandrade, vad honom till bedömande förelades, lika oförtäckt; därjämte förklarade han utan omsvep sina egna saker för oöverträffliga - så ofta han fann dem så.

Wallin plägade berätta, att när Hedborn första gången visade honom i handskrift den härliga lovsång, som i vår nuvarande psalmbok [1819 års, skr. anm.] är införd under nr 3, och Wallin efter genomläsningen hade yttrat: 'denna psalm är ganska vacker', frågade Hedborn: 'Vacker?' - 'Ja', svarade Wallin, 'den är verkligen utmärkt skön.' - 'Skön?' ropade Hedborn, 'skön? Den är gudomlig!'

I det hela kommo de dock rätt väl överens, om än lynnenas olikhet utestängde möjligheten av ett obegränsat eller fullständigt vänskapsförhållande. Svenska akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska (numera kungliga) priset med uttryckligt avseende på värdet av hans psalmer, var tvivelsutan i grunden ett offentligt tecken av Wallins bifall.

Säkerligen medverkade ock denna uppmuntran, att han på det följande året, eller 1815, blev av konungen utnämnd till en av dess tjänstgörande hovpredikanter. Det ena med det andra föranledde icke liten bestörtning hos de förmän och ämbetsbröder i hans stift, vilka ej långt förut hade ansett honom för en landstrykande äventyrare, som till sist skulle hamna i Danviken." 

Samuel Hedborn:

Philipp Nicolai: