65 Se, mänskan är ett härligt verk

1. Se, mänskan är ett härligt verk 
av Guds, den Högstes, händer! 
I minsta lem hans vishet märk, 
hur allt till gagn han vänder.
Din fot från ort till ort dej bär, 
fast den dej tycks så ringa, 
och med din hand, så svag den är, 
du hårda berg kan tvinga.

2. Vad rikedom av kraft och ljus,
av under i vart sinne!
Ditt öga är ett litet hus,
vad ryms dock ej därinne?
Ditt öra, fast orörligt, gör
till sitt vart ljud som röres,
och inget når dej utanför
som till din själ ej föres.

3. All fägring i Guds rika värld 
är mer än du kan fatta.
Guds fatabur är dej beskärd 
att öppna och att skatta. 
Var än du ställer här din fot,
vart du i rymden fore,
allt skönjer du, allt tar du mot, 
allt är som ditt det vore. 

4. Dock mer, ja, utan likhet mer, 
än jordiskt sinne känner,  
än öra hör, än öga ser, 
förnimmer här Guds vänner; 
med andens syn Guds helga råd, 
hans löften och hans lagar, 
hans kärlek, vishet, makt och nåd 
de skådar alla dagar. 

5. Gud, upprätthåll ditt ädla verk, 
att det ej må förfalla.
Beskydda, Herre, stöd och stärk 
mot frestelsen oss alla. 
Lär oss de gåvor bruka väl, 
som du oss vill förära, 
till fröjd och båtnad för var själ 
och dej till pris och ära!

Text: Johan Ludvig Runeberg, ngt bearb.
Musik: Burkhard Waldis

509 Du människa och vandringsman

1. Du människa och vandringsman,
säg, vill du inte höra
när Jesus själv dej ropar an
och till sin gård vill föra?
Ej någon glädje lika stor
kan världen dej förläna,
som den att bo där Herren bor
och honom se och tjäna.

2. För tung hans börda aldrig är,
hans ok är lätt att bära,
och ingen är för liten här
att verka till hans ära.
I tjänsten som han dej betror
ska ej hans bistånd fela,
och fast din bräcklighet är stor
kan Mästaren dej hela.

3. Tänk inte att det är för sent,
att dagen är förliden.
Så har ej nådens Herre ment,
han som dej skänker tiden.
Se, porten slog han ej igen,
fast det är sent på dagen.
Nej, i den elfte timmen än
kan du i tjänst bli tagen.

4. Men tänk ej heller: "Det finns tid
att ännu längre dröja,
att först i syndig lust och frid
av världen sej förnöja."
Du vet ej timme, ej minut,
då dagen går till ända
och nådens tid för dej är slut.
Vart ska du då dej vända?

5. Jag kommit sent, jag vet det väl,
till Jesus, som så mången.
Vid flärden fästad var min själ,
min tröghet höll mej fången.
Jag kallades, men köttet stred
mot viljan som sej röjde.
Jag såg och såg hur dagen led,
men tvekade och dröjde.

6. Dock gläds jag att jag funnit den
som vill min brist förgäta
och lön ej efter gärningen
men efter nåd tillmäta.
Nu, Jesus, håg och vilja stärk,
så jag mej ej må spara,
men glad arbeta i ditt verk
och ta var stund till vara.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), Jacob Henrik Roos 1861 (v. 4), bearb.
Musik: Wittenberg 1526

72 Himlars rymd sin konung ärar

1. Himlars rymd sin konung ärar,
himlars härar 
prisar den dem väsen gett. 
Fästet Skaparns namn förkunnar, 
stjärnemunnar 
sjunger utan vila det. 

2. Dagen spegla vill för dagen 
anletsdragen 
av den sol som evig är. 
Natt som var, åt natt som bliver 
budskap giver 
att den Högste spiran bär.  

3. Vill du livets visdom finna, 
vill du vinna 
för ditt hjärta frid och tröst, 
lyft mot Herren i det höga 
upp ditt öga, 
se hans verk och hör hans röst.

4. Genom sekler, år och dagar 
Herrens lagar 
skall med samma kraft bestå. 
Herrens löften gäller lika, 
kan ej svika. 
Vis är den som tror därpå. 

5. Herrens bud är uppenbara, 
lyser klara 
på den väg vi har att gå. 
Herrens fruktan hjärtan renar, 
ädelstenar 
kan oss icke smycka så. 

6. Herre, vi har lätt att falla. 
För oss alla 
ligger frestarn i försåt. 
Fast så ofta håg vi byter, 
buden bryter, 
fräls oss, Herre, och förlåt! 

7. Ära vare Gud i höjden, 
friden, fröjden, 
saligheten är ju hans! 
Han har oket sönderkrossat, 
oss förlossat 
som om ingen synd mer fanns.

Text: Johan Ludvig Runeberg efter David (Psalt. 19)
Musik: Finsk

719 Ni kristna, rusta er till strid

1. Ni kristna, rusta er till strid,
låt sömn och dvala fara. 
Ni måste kämpa denna tid
och inga krafter spara.
Stå upp och se
Guds fiende!
Han hotar stark och vaken.
Så gå med lust
till denna dust,
ty Herrens Guds är saken.

2. Träd fram med Kristus, bli ej blek, 
var djärv, fast ej förveten. 
Här gäller ej en vansklig lek, 
här gäller evigheten. 
Förgås du här, 
förgås du där, 
där evigt, här i tiden.
Men får du vinst, 
får döden minst: 
så är det med den striden. 

3. Var stark, men var än mera vis, 
och vaka alla stunder; 
den, som vart orm i paradis, 
han sparar inga funder: 
där våld ej rår, 
till list han går, 
blir hal att se och höra, 
ja, klär sej käckt 
i ängladräkt, 
att så din själ förföra. 

4. Ja, Gud, vår starkhet, var oss när 
i dessa strider svåra. 
De är ju dina, så du lär,  
så sant som de är våra.
Beskärma du 
ditt folk ännu 
på alla håll och trakter,
och tro och bön 
med seger krön 
mot alla ondskans makter.

Text: Johan Ludvig Runeberg, bearb. A.H. 27/9 2014
Musik: Andreas Peter Berggreen 1844 (43 år)

778 Bevara, Gud, vårt fosterland

1. Bevara, Gud, vårt fosterland!
Håll över det din starka hand
och var dess hägn i strid som frid,
i sorgens som i glädjens tid.

2. Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård,
som sommardagg på rosengård.

3. Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred.

4. Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd.

5. Du hjälpte det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp,
så låt det intill tidens slut
nu i ditt ljus få vecklas ut.

6. Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord.
Giv att det klart oss lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år)

Musik: Finsk 1702.

(För alternativ koral och strofkonstellation, se 1986 års psalmbok nr 593)

782 Bort, värld, med all din gunst och prakt

 

Alt. koral:



1. Bort, värld, med all din ståt och prakt,
som själars ro förtagit,
bort, rikedom och gunst och makt
som många har bedragit,
bort, syndig njutnings yppighet,
som gör att lätt vi viker
från kärlek och barmhärtighet
och skiljs ifrån Guds rike.

2. Hur mången lever inte här,
som vore honom livet
till idel lek för hans begär,
till nöjen endast givet!
I rus och yra spiller han
det goda Gud oss giver
och stormar lik den rike man,
som dagens text beskriver.

3. Där håvor slösas utan skam,
där är han gärna inne,
men vågar armod träda fram,
förbittrar sej hans sinne;
den fattige får hårda ord,
får vid hans dörrar ligga
och för sin hunger från hans bord
förgäves smulor tigga.

4. En tid, en dag det räcker så,
då blir varandra lika
de som till nödhjälp måste gå
och de omätligt rika.
Vad olikt varit har förut,
det jämnas allt i graven,
där klädes purpurn av till slut,
där fälles tiggarstaven.

5. Vid slutet, vad bevaras väl,
när världslig ära ramlat?
Vem har då skatter åt sin själ
för evigheten samlat?
Den ensam är i sanning rik
och värd att lycklig skattas.
All annan lycka, bubblan lik,
knappt ägs förrn den oss fattas.

6. Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

7. Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

Text: Johan Ludvig Runeberg efter Lukas 16
Musik: Burkhard Waldis

782 Vem kallar du din nästa här

 

1. Vem kallar du din nästa här?
Vem är det Herren menat?
Är det blott den som närmast är
i frändskap som förenat?
En vän kanske?
Ja, vidare,
den fromma hop
som Kristi dop
har samlat, styrkt och renat?

2. Om nära, om i fjärran land
en mänska bo vill fästa,
hon vårdas av Guds allmakts hand
och får hans godhet gästa.
På slätt, på berg,
hur skild i färg
och språk och stam
hon träder fram,
är hon ändå din nästa.

3. Du ser en människa som du
vid fröjd och sorger bunden,
du ser ett liv som leves nu
och som förgår med stunden,
du ser den lott
du själv har fått
av lust och nöd,
av liv och död,
så lika allt i grunden.

4. Det är din nästa som du ser.
Så följ då ordets lära
och skynda, där han fallit ner,
att hjälpa, stöda, bära.
Till bistånd var
beredd och snar
med tröst och råd,
med verk och dåd,
till Jesu fröjd och ära.

5. Ja, Jesus, du som lidit har
för vän och ovän lika,
i kärlek lär oss en och var
att ej vår nästa svika.
Om känd han är,
om främling här:
är han i nöd
bör vi ge stöd
och ej från honom vika.

6. Så sant och visst är Herrens ord
att kärlek är det bästa.
I allt, i himmel och på jord
gör kärleken det mesta.
Men ensam går
och utan spår
och utan vän 
försvinner den
som har sej själv till nästa.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb.
Musik: Finsk folkmelodi

350 Vi lovar dej i stad och land

1. Vi lovar dej i stad och land, 
Guds kärleks eld, Guds godhets hand! 
Till allt som är du sträcker dej 
och dina gåvor sinar ej. 

2. När sorgen vill oss tynga ned 
och hjärtat bävar utan fred, 
du närmar dej med råd och tröst 
och lyfter bördan från vårt bröst. 

3. Och trampas vi i stoft och mull 
för Guds och för hans sannings skull, 
och ställer världen vakter ut 
att göra på vår tro ett slut, 

4. då blir du inom oss en eld, 
som bryter fram där man blir fälld, 
du styrker oss med mod och hopp 
och lyfter våra blickar opp. 

5. Till varje plats på denna jord 
du banar väg för Herrens ord. 
Så övergiven ingen är 
att inte du kan vara där. 

6. All vishet, tro och kärlek sann, 
allt mod som rätt så kallas kan, 
all endräkt, frid och glädje ljuv, 
o helge Ande, verkar du. 

7. Vi ber dej nu i denna stund:
behåll oss kvar i ditt förbund, 
och för oss sist till evig fröjd 
och evig frid i himlens höjd.

Text: Johan Ludvig Runeberg, bearb. A.H. 2012, 2017
Musik: Görlitz 1648

178 Hur ska vi rätt dej prisa

1. Hur ska vi rätt dej prisa,
o Gud, för all din nåd?
Hur ska vi rätt bevisa
vårt tack i verk och råd?
Ej mäktar hjärtat skatta
vad gott av dej vi sport,
ej tanken se och fatta
vad oss din kärlek gjort!

2. De blev till slut förgångna,
de långa sorgeår,
då människor hölls fångna
i ovissheten svår,
då tomma mänskofunder
trängt undan Herrens ord
och rubbat hoppets grunder
och inskränkt Herrens bord.

3. Välsignad vare Herren,
som frälst sin lilla hjord!
Nu nära liksom fjärran
bor rikligen hans ord.
I slott och koja lika 
finns salighetens tröst, 
och fattiga och rika
kan höra nådens röst.

4. Men lär oss därpå akta,
o Gud, i denna tid,
ditt ord med flit betrakta
och fasta stå därvid,
att oss ej går än värre
och dubbelt straff vi får,
när i ditt ljus, o Herre,
vi ändå inte går!

5. Låt din församling vaken
bevara vad den fått!
Låt varje ljus i staken
stå kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma,
så varje mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!

6. O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är!

Text. v. 1-4, 6 Johan Ludvig Runeberg  v. 5 A.H. 2012
Melodi: Melchior Teschner

167 Hur ljuvt det är att komma

Alt. koral:

1. Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård!
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
//: och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får ://

2. Hur kärt i Andens enhet
att dem tillsammans se
i trohet och i renhet
åt Herren offer ge!
När de Guds lov upphöjer
på denna fridens ort,
//: vem är väl då som dröjer
och stannar vid dess port? ://

3. Träd in att se och smaka
hur ljuvlig Herren är,
att bedja och att vaka
med hans utvalda där.
Där ute lever flärden
så glädjelös och tom,
//: ack, ringa fröjd ger världen
emot Guds helgedom ://

4. Ej vill jag vandra fjärran
till mörker bort från dag.
Mitt ljus, det är av Herran,
min sol uppsöker jag.
Inför hans anlet klara
vill i hans hus jag bo.
//: Där är mej gott att vara,
där har mitt hjärta ro ://

Text: Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år), ngt bearb.

Musik: Isidor Dannström 1881 (69 år), alt. (utan repr) Toivo Kuula 1918 (35 år)

173 En dyr klenod

1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

ej pärlor, guld och ädelsten

dess värde kan uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

får vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

den tillhör nu oss alla.

2. När annat som vi anser värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om än den evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

hur kan vi det förgäta?

Var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var ger oss världen sådan grund,

där vi vårt liv kan bygga,

som ordet från Guds egen mun,

det eviga och trygga?

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag mitt fäste finner,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinner.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att vårt hem det är,

där vi i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas. 

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år), bearb. 1986, 2016

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

197 Gud, se i nåd till dessa två

1. Gud, se i nåd till dessa två,
som vi här ser inför dig stå
med löfte att i liv och död
gemensamt dela lust och nöd.

2. De slutit nu i denna stund
ett heligt kärlekens förbund.
I nåd, o Herre, hos dem bliv
och din välsignelse dem giv.

3. Här levs ej blott i rosengård
och mången prövning kan bli hård;
behåll dem då, o Herre god,
i kärlek som ger tröst och mod.

4. Din Ande må ledsaga dem
och bli en gäst i deras hem,
att stilla fröjd och ljuvlig ro
med honom där får bli och bo.

5. O Gud, vi böjer oss för dig,
som är vår Gud evinnerlig,
vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd.
Välsigna oss och giv oss nåd.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år), ngt bearb.

Musik: Rudolf Lagi 1867 (44 år), alt. Strassburg 1545 ("Se Jesus är ett tröstrikt namn")

203 Gud, vår Gud, för världen all

1. Gud, vår Gud, för världen all 

högt din nåd förkunnas skall, 

att du oss en konung gett, 

som vår frälsning har berett. 

2. Se, han kommer, och hans fred 

sänker sej till jorden ned. 

Såsom regnet är hans ord, 

ger nytt liv åt törstig jord. 

3. Med rättfärdighet hans hand 

råda skall från strand till strand. 

Han förtryckaren slår ner, 

räddning åt de svaga ger. 

4. Lika långt som dagen går 

och som månens skimmer når 

skall hans ära spridas ut 

överallt till tidens slut. 

5. Mot oss alla är han god, 

åt betryckta ger han mod. 

Den som svag och hjälplös går 

stöd och hjälp av honom får. 

6. Himlen har han i sin makt, 

jorden han sig underlagt, 

världens ändar famnar han 

och allt djup han mäta kan. 

7. Men så långt hans välde når, 

utan gräns och utan år, 

lika långt i evighet 

räcker hans barmhärtighet. 

 

*8. Herrens nåd och härlighet 

prisas må i evighet. 

Alla skall vår konung se. 

Amen! Låt, o Gud, det ske!

Text: Haqvin Spegel 1694 (49 år) fritt efter Salomo Davids son (Psalt. 72), Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år), bearb. för finlandssvenska psalmboken 1986

Musik: Ur 1697 års koralbok, alt. koral från 300-talet/Erfurt 1524 ("Världens Frälsare kom här)

427 I Herrens hand jag lämnar mig

1. I Herrens hand jag lämnar mej
när mina ögon sluter sej.
När jag ur sömnen vaknar opp
är Gud min glädje och mitt hopp.

2. Kär kommer nattens stilla ro
när jag mej Herren fått förtro,
och glad jag ser en dag igen,
när jag med Gud får börja den.

3. Min gode hjälpare är han,
som för all nöd mej skydda kan,
min väktare som hör och ser
när jag ej hör och skådar mer.

4. Jag vet, ja, jag är viss därpå,
att ingen ofärd ska mej nå,
om inte han ger lov därtill
och mej av kärlek pröva vill.

5. Min Gud är stark, min Gud är god.
Så är jag nöjd och vid gott mod.
Gud, Fader, Son och Ande vis
må alla folk ge lov och pris!

Text: Johan Ludvig Runeberg, bearb. 2011
Musik: Carl Nielsen 1914 (49 år)

416 Till natt det åter lider

1. Till natt det åter lider
och solen från oss skrider.
Jag knäpper mina händer
och till min Gud mig vänder.

2. O Herre, du som varit
min tröst den dag som farit,
låt mig din nåd förnimma
också i nattens timma.

3. För Jesu blod, som flutit,
förlåt vad jag har brutit,
att ej min skuld mig gnager
och sömnens frid förtager.

4. När mina sinnen alla
i vila sammanfalla,
då låt din änglaskara
min vakt och hägnad vara.

5. Mig själv och vad i livet
mig kärt av dig är givet
jag ger liksom tillbaka
åt dig att övervaka.

6. O Gud, min bön jag slutar
och mot din nåd mig lutar.
Ej finnes ro i världen
som på den huvudgärden.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år)
Musik: Nicolaus Selnecker / Johann Cruger 1649 (51 år), jfr 1697 års koralbok nr 342!

479 Jag lyfter ögat mot himmelen

Alt. koral:




1. Jag lyfter ögat mot himmelen

och knäpper hop mina händer.

Du käre Gud, som är barnens vän,

till dej min tanke jag vänder.

2. Jag är så glad att få tacka dej,

och gärna vill jag det göra.

Jag vet det visst att du ser på mej,

och vad jag ber vill du höra.

3. Tack för allt gott du mej ständigt ger

att känna, älska och äga.

Tack, gode Fader, för mycket mer

än jag kan tänka och säga.

4. Så skydda mej med din starka hand,

du Fader god utan like,

och låt mej växa för livets land,

som är ditt himmelska rike.  

1. Mä silmat luon ylös taivaaseen
ja yhteen käteni liitän.
Sua Herra, ystävä lapsien,
nyt hartain mielin mä kiitän.

2. Sua riemullista on ylistää,
ja mielelläni sen teenkin.
Ei sulta pieninkään unhoon jää,
vaan katsot myös vähäiseenkin.

3. Oi kiitos lahjoista, joita suot,
niin paljon hyvyttä riittää.
Ja aina iloa uutta luot,
en osaa kaikesta kiittää.

4. Mua suojaa sä, Isä armoinen
sun henkes voimalla vielä
ja tieni johdata taivaaseen,
iäiseen elohon siellä. 

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb.

Musik: Oskar Lindberg, alt. Rudolf Lagi

J L Runeberg: