777 Jag vet en hälsning

FÖRSTA AFTONEN I DET NYA HEMMET

Jag vet en hälsning mera kär
än, värld, vad du kan ge.
Den heter frid, Guds frid det är,
och därom vill jag be.
Kom då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Bliv bästa, bästa gästen min!
//: Ty dagen skrider - det blir kväll,
och natten bryter in ://


Text och musik: Erik Gustaf Geijer 1837 (54 år)

274 Du bar ditt kors, o Jesus mild

1. Du bar ditt kors, o Jesus mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dej hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dej förföljer.

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mej besöker.

3. Du bar ditt kors. Din härlighet,

som alla himlar prisar,

din makt som inga gränser vet

du avstod för att visa

att inget finns,

som inte vinns

av kärleken som lider.

4. Du bar ditt kors. Lär också mej,

o segerhjälte, vinna

och så på korsets väg med dej

till himlamålet hinna.

Då är min själ
förvarad väl
och lever i din kärlek.

Text: Erik Gustaf Geijer 1818 (35 år), tr. 1819, bearb A.H. 2019

Musik: Darmstadt 1600-t.

Detta är utan tvekan Geijers mest kända och sjungna psalm, med de bevingade orden om att "intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider". Men den ingår inte i Geijers stora "psalmbukett" från oktober 1812, då han skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?"

Den är istället den sista kända psalm han skrev, om man inte räknar Första aftonen i det nya hemmet. Den kom till just före psalmboksutgivningen 1819, då han sedan något år tillbaka innehade den professur i historia vid Uppsala universitet som han blev trogen nästan fram till sin död. Och psalmens skenbara enkelhet kan inte dölja att det denna gång rör sej om verkligt inspirerad psalmkonst.

Upprepningen av inledningsorden "Du bar ditt kors" (Joh. 19:17) bidrar till att inprägla hela psalmen i minnet, och den har tidigare hört till de "stampsalmer" som konfirmander förväntades lära sej utantill. Det är kanske väl att "pluggtvånget" upphört, men det vore skada om psalmen fördenskull försvann ur den gemensamma, levande sångskatten.

Geijer kunde annars vara nog så "fritänkande" beträffande både Treenigheten och försoningen, men i denna psalm bekänner han att Jesus "bar med världens skulder mina." Och ö.h.t. hör Geijers psalmer intressant nog till de "rättrognaste" i 1819 års psalmbok, till de som likt Franzéns psalmer fick få eller inga anmärkningar förr irrlärighet av nyläsare och gammal-lutheraner.

E G Geijer:

317 Du segern oss förkunnar

1. Du segern oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dej prisar våra munnar,
o Jesus, vårt försvar.
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.

2. Du träder fram i ära
och världen fylls av ljus.
Dess strålar tröst kan bära
till själva dödens hus.
Fröjd är i änglars boning,
på jorden fröjd, försoning
och ett odödligt hopp.

3. Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den som i livets skiften
har följt dej, blir ur griften
upptagen i din famn.

4. Så lär oss leva, lida
som du och dö din död;
låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd.
Blott den som delar striden
ska dela segern, friden
och himlens ro med dej.

5. När, Herre, du oss väcker
den sista morgonväkt
och du din hand utsträcker
att döma jordens släkt,
ljuvt ska din stämma klinga
och oss ditt budskap bringa
att ingen död mer är.

Text: Erik Gustaf Geijer 1812, bearb.

Musik: Folkmelodi/Erfurt 1524