Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
Visar inlägg med etikett Omvändelse bot och bättring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Omvändelse bot och bättring. Visa alla inlägg
1. Store Gud, som handen räckte mej till räddning i min nöd och mej med din Ande väckte då jag låg i synden död, må du nu min själ upplysa, så jag rätta vägen ser och ej vandrar vilse mer. 2. Giv, att jag må kunna skåda vidden av mitt överdåd, djupet av min själavåda, höjden av din dyra nåd. Låt den klara morgonstjärnan stråla mot mej, så min själ kan förstå sitt sanna väl. 3. Ack, med ånger, skam och smärta mina synders mängd jag ser. Men ifrån ditt fadershjärta flödar nåden mycket mer! Lagens blixt vid korset faller, släcks i Jesu Kristi blod, som ger själen frid och mod. 4. Skingra, Gud, all tvivlets dimma, låt mej ljus i ljuset se, låt i tron mej få förnimma, att blott du kan frälsning ge, att den väg som Jesus banat är den enda jag kan gå, för att liv och räddning få. 5. Var mitt ljus på livets bana, var mitt ljus i dödens dal, låt mej fri från syndens vana, lagens hot och ångerns kval, mer och mer det landet nalkas där allt mörker skingrat är, ty du själv är solen där.
"Stå upp! Gå ut i morgonluften svala. Se hur Guds ljus bestrålar berg och dalar!" 2. "Vems är den röst som når till hjärtegrunden?" "En himmelsk väns, jag är med dej förbunden. Så sov ej mer! Likt fågeln där i lunden sjung Herrens lov den sköna morgonstunden." 3. "Ett sorgset bröst har ingen sorglös tunga. I själanöd, vem kan med glädje sjunga? Bland jordens barn, de gamla som de unga, är nöden stor, för synd kan svårt betunga." 4. "När syndaren till Gud sej vill omvända Gud nåd och hjälp från höjden lovat sända. Han sett din nöd, och vad som nu ska hända är att han liv och ljus hos dej ska tända." 5. Och syndaren stod upp att måltid spisa, hans håg blev varm och Gud han ville prisa. Nu himlens ljus han såg till själens lisa, och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa: 6. "Du gode Gud, låt nådens sol upprinna, så syndens nöd kan i dess ljus försvinna. Din Andes kraft låt mej, o Jesus, finna, låt mej i dag din helga vänskap vinna. 7. Pris vare dej som inte lät mej sova i syndens sömn hos mörkrets makter dova! Ta mot mej nu! Jag tacka vill och lova för nåd och ljus jag får av dej som gåva. 8. Försonare, du har för mej och alla tömt vredens kalk och smakat dödens galla. Dej vill jag tro och älska och åkalla och med din hjälp ej mer i synden falla."
Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb J O Wallin, A. H.
1. O Jesus Krist, du nådens brunn, du livets rena källa, jag ber med hjärta och med mun: låt din försoning gälla! Din stora nåd, ditt ljuva namn mej lockar till din öppna famn att där min nöd framställa. 2. Omkring ditt kors, o Jesus kär, jag sträcker mina händer och mot det livsbaner du bär en hoppfull blick jag sänder. Den död förbjudna trädet bar på korsets träd du lidit har och livet återvänder. 3. Så ge mej nåd för ditt namns skull att rätt min synd begråta och älska dej som kärleksfull mej vill och kan förlåta. Åt dej som frestats har som vi, men ingen synd har fallit i, jag allt vill överlåta. 4. När kroppen blir i döden kall och ögonen läggs samman, mej ta från sorg och oro all till evig ro och gamman. Gud Fader, Son och Ande, du må prisas av all världen nu idag och evigt. Amen. Text: Okänd svensk författare 1656, Georg Stolpe 1819 (41 år), bearb. A.H. 17/3 2015 Musik: Miles Coverdale ca 1538 (50 år), Christian Adolph Nystad 1542
1. Ack, vi är ju alla Adams barn, o Gud! Därför ses vi falla, bryta dina bud. Högmod vill få höra ormens smicker än, att varann förstöra vän förleder vän. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 2.
Men den fröjd försvinner, som mitt brott mej vann; snart min brist jag finner, som ej skylas kan. Fåfängt jag mej döljer undan Herrens röst; vart jag flyr, den följer, ropar i mitt bröst. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 3.
Borta är det Eden, där jag skuldlös var. Bort med samvetsfreden himlens glädje far. Om än lyckan mäter mej sitt överflöd, skild från Gud jag äter dock med sorg mitt bröd. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 4.
Se, av jorden komna blir vi jord igen; fåfängt får vi domna, själen vakar än, vakar och begråter utan slut sin nöd, lever för att åter dö en evig död. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 5. Världar ser vi röra sej på Herrens bud; bara vi kan göra mot din lag, o Gud! Till den minsta lilja allt var skapat gott; genom mänskans vilja blev det onda sått. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 6.
Ska vi då förskjutas utan hjälp och tröst? Ska din himmel slutas för var böneröst? Ska din jord oss nära till förtappelse och blott tistlar bära och förbannelse? Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 7.
Nej, på ormen träder kvinnans helga Säd; Gud, din nåd oss gläder än vid livets träd! Jesus kom, och jorden är välsignad än, dukade är borden, öppnad himmelen. Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! 8.
Du som frälst oss alla, Jesus, kom till mej, låt mej mer ej falla, håll mej fast vid dej!
Hjälp mej när jag strider, gör mej god och vis och mej tag omsider till ditt paradis! Herre, förbarma dej! Kristus, förbarma dej! Herre, förbarma dej! Text: Frans Michael Franzén, bearb. F M Franzén:
1. Mitt i livet lever vi under döden fångna. Säg, vem kan då stå oss bi när vi snart är gångna? O Herre, du allena. Men nog kan man ju gräma sej, att vi så förtörnat dej. Helige Herre Gud, helige, starke Gud, helige, barmhärtige Frälsare, du evige Gud, låt oss inte falla i den bittra dödens nöd. Kyrie eleison. 2. Mitt i dödens kamp så svår domen ska vi bida. Vem är den som med oss står och som vill oss fria? O Herre, du allena. Din kärlek och barmhärtighet vår jämmer, vårt elände vet. Helige Herre Gud, helige, starke Gud, helige, barmhärtige Frälsare, du evige Gud, låt oss inte falla i en evig avgrundsglöd. Kyrie eleison. 3. Ner i avgrundskval och sorg våra synder drar oss. Vem ger oss en säker borg och till frihet tar oss? O Jesus, du allena, du som ditt eget blod utgöt, för att sona vad vi bröt. Helige Herre Gud, helige, starke Gud, helige, barmhärtige Frälsare, du evige Gud, låt oss inte falla av från tron på dej, vår tröst. Kyrie eleison. Text: v. 1 latinsk antifon från 1000-talet ("Media vita in morte sumus"), v.2-3 Martin Luther 1524, sv. övers. Olaus Petri. bearb. A.H. 18/10 2016 Musik: Medeltida, bearb. Wittenberg
1. O gränslösa frälsning, o kärlekens hav, o nådens fullbordan som Kristus oss gav! Till världens försoning du utbreder dej, du flödar för alla, du flödar för alla, du flödar för alla, väll fram över mej! 2. Min synd är så stor, det är illa beställt, och tårar av ånger jag ofta har fällt. Men gråt är förgäves, för Golgatas våg kan ensam ge rening, kan ensam ge rening, kan ensam ge rening, till sist jag det såg. 3. O nådens gudomliga, gränslösa hav! Så ofta jag jag stått här men givit mej av. På nytt jag nu står här, fast sargad och sen. Jag går ej tillbaka, jag går ej tillbaka, jag går ej tillbaka, nu vill jag bli ren. 4. Nu höjer sej havet mot mej mer och mer. Jag hör någon ropa: Gå i nu! han ber. Jag fylld av förtröstan på skälvande ben mej kastar i havet, mej kastar i havet, mej kastar i havet - och där blir jag ren. 5. Och nu, halleluja, den tid jag har kvar jag prisar min Gud som all orenhet tar, vars hjärta i döden har utgjutit sej med frälsning så gränslös, med frälsning så gränslös, med frälsning så gränslös för dej och för mej.
Text: William Booth 1893 (64 år), sv. övers. A.H. 3/7 2016 Musik: Skotsk folkmelodi W Booth:
1. Ur djupen ropar jag till dej, o, Herre, för att klaga. I nåd vänd örat hit till mej, låt bönen dej behaga. För om du synder räkna vill och låta dom och straff slå till, vem kan bestå då, Herre? 2. För mej finns ingen annan råd än be att du förlåter, fly undan synden till din nåd och så få livet åter. För ingen kan berömma sej, vi måste alla frukta dej och av din nåd få leva. 3. Dej ska jag hårt mej hålla till, på min förtjänst ej bygga. Hos dej min ro jag finna vill, vid dina löften trygga. För vad du sagt mej i ditt ord, det är min tröst på denna jord, det längtar jag få höra. 4. Ja, efter dej nu längtar jag, kom, Herre, till min sida. Om än det inte strax blir dag, jag vill din hjälp förbida. Som väktarn efter morgonen jag längtar efter hjälparen. På honom ska vi hoppas! 5. Fastän min synd och skuld är stor, är Herrens nåd dock större. Hans makt befriar, så vi tror, och öppnar för oss dörren. Den gode herden är ju han som ska befria dem han vann från alla deras synder. Text och musik: Martin Luther 1524 (41 år) fritt efter Psalt. 130, sv. övers. A.H. 17/10 2016 M Luther:
1. Herre, dej i nåd förbarma, hör ditt folk som hjälp begär, du som ömmar för de arma och vår enda tillflykt är. Kom att från vår hjässa vända våra synders svåra lön och ditt ljus från höjden sända. Fräls ditt folk och hör dess bön. 2. Du som med en faders hjärta bär en faders ljuva namn, du som under dödens smärta öppnat oss en broders famn, du som världens väl bereder, söker den som skadat sej, kallar, väcker, lyser, leder, över oss förbarma dej. 3. Oss som dina lagar brutit skona, milde Herre Gud. För det blod din kärlek gjutit, hjälp oss, milde Herre Gud. Från de brott som dej bedrövar, då vi trampar dina bud, från de synder som oss söver, oss bevara, Herre Gud. 4. Från allt ont som hjärtat leder till begärens villostig, från försåt som fall bereder, svältens fasa, pest och krig, uppror, tvedräkt, brand och lågor, hagel, storm, din vredes bud, och från evighetens plågor oss bevara, Herre Gud. 5. Du som föddes mänskors like och ditt liv för världen gav, du som öppnade ditt rike då du uppstod ur din grav och beseglade din lära då du klädd i segerskrud återgick till himlens ära, hjälp oss, milde Herre Gud. 6. Skydda, styr och fräls din kyrka, samla själv din spridda hjord. Giv dess herdar mod och styrka rätt att lära livets ord. Räck din hand åt dem som faller, och med nådens milda ljud de förledda återkalla. Hör oss, milde Herre Gud. 7. Du som världens synd borttager, över oss förbarma dej. Du som världens synd borttager, fräls dem som förirrat sej. Du som världens synd borttager, avvänd våra synders lön, för det blod som dem avtvager giv oss nåd och hör vår bön.
1. Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden, som sviktande i striden till dej beder. Min Frälsare, om du ej räcker handen, lik Petrus jag i djupet sjunker neder.
2. Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran, men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte jag glömde mej likt Simson, glömde Herren, och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.
3. Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången! Jag vaknar upp, vill slita syndabanden, förmår det ej: ack, jag är blind och fången. Förbarma dej, o Jesus, räck mej handen. 4. Ge mej min syn, så jag kan se mitt bästa. Slit syndens band: du det förmår allena, och visa mej det helande Betesda, det Siloa, som kan mitt hjärta rena. 5. Det är ditt blod som mina brister helar, när jag dess kraft med otro ej förskjuter. Det är din nåd som ljus och tröst mej delar, när jag mitt bröst ej för din Ande sluter. 6. Jag tror, men Gud, må du min otro hjälpa. Jag bättras vill, ack, styrk min matta vilja. Låt köttets makt ej mer i synd mej stjälpa, ej världens lust mej från din kärlek skilja. 7. Rannsaka mej, förnim hur jag det menar, mej uppehåll, så jag ej modet fäller men vandrar framåt trots de stötestenar och de försåt som frestarn för mej ställer. 8. Då vet jag visst, att när med skam och smärta jag ser min synd och ångern hjärtat gnager, är du, o Gud, dock större än mitt hjärta och än till nåd för Jesu skull mej tager.
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. Musik: Strassburg 1525, Kangasala 1624, alt. dansk mel.
1. Gud är nådig, hör, han vill ej syndarens fördärv och död. Hjälp vill han få föra till dej när du är i själanöd. Tro trots all din synd och svärta, ge åt Gud ditt arma hjärta, ta till tröst i all din smärta: Gud vill ingens dom och död. 2. Han dej sökt på berg och ängar, nu han funnit dej, sitt får. Stäm nu alla glädjens strängar, Jesus hem med själen går! Du av nattens köld fått skaka, nu hans kärlek får du smaka, varmt välkommen hit tillbaka, han vill hela dina sår! 3. Det är fröjd i himlens salar när en syndare har vänt åter till den vän som talar livets ord, av himlen sänt, rengör varje sår som blöder, med sin Ande genomglöder och till livet pånyttföder - salig den som detta hänt! Text: Magnus Brostrup Landstad 1861 (59 år), sv. övers. A.H. 31/7 2015 Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1871 (59 år)
1. Vår Fader, låt ditt starka ord ta makten på vår jord! Kom hit och se din örtagård som full av tistlar står! Visst finns din gröda där, men o så tunn den är! Så lite den din kraft har känt i ord och sakrament!
2. Kom, Jesus, du som frälsa vill och se hur det står till! Av döpta vimlar Norden än, men tron, var brinner den? Vad hjälper det vi vet vad du för världen led, när vi ej satan står emot i tro på vad du gjort!
3. O helge Ande, du vår skatt, dej ber vi dag och natt om samma tro och samma kraft som dina vittnen haft, då kristenheten stod med stark och stadig rot, med frukt som alla kunde se - o Herre, låt så ske!
Text: H A Brorson före 1764, övers. A.H. 1989, 2007, 2024
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1871 (59 år), alt. norsk folkmelodi
1. Inget får Guds vilja hindra, inget stå hans ord emot eller sakens allvar lindra, när han kallar oss till bot. 2. Vill vårt folk i otro söka vara själv sin lyckas smed, skall det ännu mera öka det som skadar liv och fred. 3. Allt, som från Guds kärlek leder, övermod och pessimism, egen olycka bereder. Ingen frid ger egoism. 4. Ingen väckelse oss tänder när vi söker utanom botens väg och inte vänder oss från det, som är till dom. 5. Vi, som Herrens väg vill vandra, vi skall bland de första gå botens väg för oss och andra för att nåd och framtid få. 6. Herre, nu vi ber dig sända en profet, en Ordets tolk, som kan oss och Sverige vända till att bli ditt väckta folk. Text: Christian Braw (publ. med tillstånd)
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."
Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
1. Jesus kär, gå ej förbi mej. Låt mej bönhörd bli. Då åt andra nåd du skänker, gå ej mej förbi. Jesus, Jesus, låt mej bönhörd bli. Och då andra du välsignar, gå ej mej förbi.
2. Låt ock mej vid nådatronen finna himmelsk ro. Då jag sjunker ned förkrossad, Herre, lär mej tro. Jesus, Jesus, låt mej bönhörd bli...
3. Blott på din förtjänst jag kommer och din nåd begär. Intet i mej själv jag äger, fräls mej som jag är. Jesus, Jesus, låt mej bönhörd bli...
Denna psalm påminner mycket om berättelsen om Bartimeus i Markusevangeliet 10:46. Den är ett rop på hjälp, ett rop som inte låter sej tystas av omgivningens hyssjanden. Refrängens upprepade "Jesus, Jesus, låt mej bönhörd bli!" är som en kortversion av den s.k. Jesusbönen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare."
Även Abrahams mer lugnt hövliga bön i 1 Moseboken 18:3 kan ha tjänat som inspiration, och är ju dessutom nästan ordagrant återgiven i raden "gå ej mig förbi".
Som bönepsalm i många fri- och lågkyrkliga kapell och bönhus har denna sång sjungits mycket flitigt. Den är ju på en gång en väckelsesång och en lovsång (se v. 4) och skulle inte passa illa vid t.ex. nattvardsfirande.
Psalmen är en av Fanny Crosbys mest kända, hör här hur nederländarna sjunger och spelar den! Men den blinda lärarinnan och författarinnan har skrivit över 8000 sånger till, varav många översatts till svenska. I glädjen över honom, som inte bara gick förbi.
1. Min Jesus, varmt välkommen var! Just efter dej jag längtat har. Mitt hjärta för dej öppet står; jag hoppas du det ej försmår.
2. Du finna skall, o Jesus kär, att fast det många synder bär, så vill det genom dej bli nytt, med tro och hopp och kärlek prytt.
3. Så stig dit in, o Jesus kär! Din ankomst mej så ljuvlig är. Ikläd mej så, du fridens Gud, rättfärdighetens sköna skrud.
4. Bered, bered så hjärtat mitt till hus åt dej, för det är ditt. Kom in och stanna kvar hos mej, att jag må evigt äga dej. Text: Christian Arnold (d. 1685), övers. Jesper Svedberg (?) 1694, ngt bearb. 2011. (Nr 281 i den första svedbergska psalmboken av år 1694)
