10 Min Gud, när jag betänker

 

1. Min Gud, när jag betänker

vad du har gjort för mej,

den nåd som du mej skänker,

jag får ju allt av dej,

då blir jag hjärtligt glader,

då lockas lovet fram:

jag tackar dej, min Fader,

jag tackar dej, Guds Lamm.

2. Du döden för mej smakat,

du mina synder bar,

och över mej du vakat

i alla mina dar.

Vad hade av mej blivit

om du ej handlat så?

Om du ej nåd mej givit

jag måst i döden gå.

3. Nu är jag redan salig

och går till himmelen.

Jag njuter fröjd otalig

i Gud, min bäste vän.

Han själv ska mej bevara,

hans nåd är alltid ny,

och hotar någon fara

till honom får jag fly.

4. O, skulle jag då sörja

som har en sådan Gud?

Nej, hellre må jag börja

att höja lovets ljud.

Ja, Herren vill jag prisa:

hans nåd och trofasthet

ska bli min nya visa

i tid och evighet.

Text: Nils Frykman 1876 (34 år), ngt bearb. 1986, 2017

Musik: Ur Hemlandssånger 1877

Sången skrevs ca ett år efter att folkskolläraren Frykman hade återvänt till hembygden Sunne efter att i yngre år verkat som lärare i Grums och Norrköping. Just 1876-1877 gick en kraftig väckelse fram över Sunne-bygden, och Frykman höll skola om dagarna och predikade kvällar och helger.

Samtidigt blev han sångförfattare, och alldeles särskilt blev han, som det har sagts, "den kristna glädjens sångare"; han ville ge uttryck för den frälsningsglädje som både han själv och så många nyomvända värmlänningar kände vid denna tid.

Inte minst gäller detta ovanstående lovpsalm, som alltså är en av Frykmans tidigaste sånger och trycktes i Wermlands Allehanda den 24 maj 1876. I fortsättningen komponerade han även ofta melodier till sångerna, men melodin till denna är skapad av signaturen "B" som ingen ännu har lyckats identifiera.

Så här kan psalmen låta med moderna instrument på Hönökonferensen, men de olika textdelarna är hopfogade med musiken på ett lite märkligt sätt jämfört med psalmboken (jag vet inte hur de får till det egentligen):

246 Fröjdas, vart sinne

1. Fröjdas, vart sinne,

julen är inne,

Frälsaren kommen är!

Se, hur nu ljusen

brinner i husen,

prisande vännen kär!

2. Natten förjagas,

redan det dagas,

sällhetens sol uppgår.

Herden för hjorden

mänska är vorden.

Nu är det jubelår.

3. O vilken ära:

Gud är oss nära,

Herren ibland oss bor.

Han till de ringa

himlen vill bringa.

Säll den på honom tror!

4. Driv ur mitt hjärta

oro och smärta,

Jesus, ta hand om det!

Världen må fara,

din vill jag vara

nu och i evighet!

5. Gamla och unga,
låt oss nu sjunga:
Äran skall Herren ha!
Vitt över jorden
ljude de jorden.
Amen, halleluja!

Text: Nils Frykman 1881 (39 år), bearb. (v. 4) A.H. 2007, 2010. Se även versionen i 1986 års psalmbok, nr 118!

Musik: Theodor Söderberg 1881 (36 år) 

Denna sång som i mer än 100 år sjungits i så många missionshus och frikyrkokapell - inte minst vid församlingarnas julfester - hade ursprungligen rubriken "Julmorgonen" och publicerades med Söderbergs lika glada melodi i Sanningsvittnet "dan före dan före dan" 1881. Den hade då följande slutstrof:

Driv ur mitt hjärta

oro och smärta,

Jesus, ack, bliv hos mig!

Världen må fara,

din vill jag vara

nu och evinnerlig!

Och nuvarande slutstrof löd från början:

Gamla och unga,

låtom oss sjunga:

Ära ske Jehova!

Ljude de orden

vitt över jorden,

amen, halleluja!

Sången finns översatt till engelska och heter då: "Joy bells are ringing", helt i enlighet med originalets stämning av slädfärd efter häst på väg till julottan.

N Frykman:

220 Vår store Gud gör stora under

Alt. koral:

1. Vår store Gud gör stora under,
med glädje vi det skåda får.
Han sopar bort de falska grunder
som många tusen vilat på.
Han river sönder Satans garn
och frälsar sina fallna barn.

2. Guds ord med makt går fram i världen,
och otrons fästen ramlar ner.
De starka hjältar fäller svärden
och flyr till Gud, som nåd dem ger.
De rening får i Jesu blod
och sjunger sen: Vår Gud är god.

3. Ja, tänk så många systrar, bröder
som nu följs åt till himmelen!
I varje land, från norr till söder,
så många älskar Frälsaren,
och flera än han vinna skall,
hans egendom är världen all!

4. Se upp, se upp, nu vitnar marken
och skördetimmen inne är.
Gå ut, bjud syndare till arken,
kanhända floden snart är här.
Upp, alla som en enda man!
Att sova nu går inte an.

5. O Gud, låt mej ej gå tillbaka
då andra går i riket in.
Låt också mej din nåd få smaka,
ja, låt mej evigt vara din.
Jag nu mej lämnar i din hand,
för hem ditt barn till fridens land.

6. Halleluja, den är ej fjärran,
den stora dag, då vi får bud:
Lyft upp din blick! Snart kommer Herran
att ta de sina hem till Gud.
O sälla dag, då allt är klart!
Jag väntar dej, kom snart, kom snart.

Text: Nils Frykman 1877 (35 år), ngt bearb 2016

Musik: Ur Melodier till Sions Nya sånger 1873, utg. Joel Blomqvist (?). Alt. koral: Johnn Hardang

344 Sjung högt, Guds folk, han håller ord

1. Sjung högt, Guds folk, han håller ord:
nu är det åter pingst på jord.
Guds Ande med Guds välbehag,
han kommer till oss än i dag.

2. Han kommer till sin kyrkas hem
som förut i Jerusalem.
Han är med evangelium
hos dem som nu ger ordet rum.

3. Än kommer han i eld och storm
och river sönder stelnad form.
Än kommer han med sakta sus
och fyller oss med liv och ljus.

4. Välkommen, pingstens kära dag!
Nu känner vi Guds andetag.
Nu vaknar livet av hans ord,
det grönskar ur den mörka jord.

5. Guds Ande, döden från oss driv
och tänd i oss ditt eget liv.
Ta bort var ond och bitter tagg
och läk oss med din kärleks dagg.

6. Vårt hjärta utan dig är dött,
av synden härjat och förött,
som eldstad utan eld och glöd,
som brusten sträng som aldrig ljöd.

7. Kom ned som liv till öde fält!
Kom ned som eld till kalla tält!
Kom ned som sol till frusen äng!
Kom ned som ljud till brusten sträng!

8. Kom ned till oss med tunga ny,
så lovsång går från stad och by,
tills med din änglakör en gång
vi sjunger himlens nya sång!

Text: Elias Blix 1875 (39 år), övers. A.H 1991, 2007

Musik: Nils Frykman

E Blix:



N Frykman:

687 O sällhet stor som Herren ger

1. O sällhet stor som Herren ger
ren här på denna jord!
I kärlek han till barnen ser,
dem föder vid sitt bord.
Hans nåd är ny var dag och stund,
och evigt fast står hans förbund.
Halleluja, halleluja,
halleluja, vår Gud!

2. Det är så gott att älska Gud
som oss har älskat först,
så gott att vara Kristi brud
och slippa evig törst.
När världens fröjd en ände tar
har han det bästa vinet kvar.
Halleluja, halleluja,
halleluja, vår Gud!

3. Väl blir det mörker mången gång,
ej solen skiner jämt.
Väl får vi känna tidens tvång,
men ett är dock bestämt:
det blir ej mörkt i himmelen,
och resan, vad betyder den?
Halleluja, halleluja,
halleluja, vår Gud!

4. Bekymra er då inte mer
för hem och dagligt bröd.
Det är det ord oss Herren ger,
han är vårt säkra stöd.
Han är oss alla dagar när,
han oss och våra bördor bär.
Halleluja, halleluja,
halleluja, vår Gud!

5. Är det så saligt redan här
att vara Jesu vän,
hur skall det då ej bliva där
en gång i himmelen!
Där får vi fröjdas var minut,
vår salighet tar aldrig slut.
Halleluja, halleluja,
halleluja, vår Gud!

Text: Nils Frykman 1877, ngt bearb.

Musik: Ur Engelkes sånger 1871

En glad sång, en av Frykmans mest sjungna. Men inte okontroversiell för det: strofen om "det bästa vinet" (jfr Johannesevangeliet 2:10) har ifrågasatts och t.o.m. strukits, p.g.a. påstådd "ohöljd religiös egoism" (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 192). Tja, men i så fall är det en hel del verser i Nya Testamentet som också måste strykas. Så här skrev Frykman i den ursprungligen andra strofen:

Det är så gott att älska Gud,

som först har älskat oss,

så gott att vara Kristi brud

och slippa att förgås.

När världens fröjd en ände tar

har vi det bästa vinet kvar.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Även i frikyrkliga, nykteristiska sammanhang har den strofen tidigare kritiserats för raden om vinet, trots den uppenbara bibelanknytningen. En vanlig bearbetning har varit den rent absolutistiska vatten-varianten "all världens fröjd en ände tar, / Guds källa flödar alltid klar".

Men även nuvarande tredje strofen i psalmboken (fjärde strofen här) ifrågasattes av många "kyrkliga" inför psalmboksrevisionen på 1980-talet, ungefär som andra strofen i Wallin-psalmen Befall i Herrens händer: "För lycka, bröd och ära / i denna värld ej strid", som ändrades till "För lycka, makt och ära / i denna värld ej strid." Man ansåg att det var orimligt att svältande människor inte skulle bekymra sej om eller få strida för rätten till bröd för sej och sin familj. Jodå, synpunkten är begriplig.

Men dels skriver Frykman sin sång bara 10 år efter de stora nödåren härhemma i Sverige (och var därmed förmodligen mer insatt i brödbristens problem än många nutida förståsigpåare), dels återger ju Frykman bara Frälsarens egen förkunnelse i Bergspredikan: "Gör er därför inga bekymmer; fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matteusevangeliet 6:31). Så blev också strofen kvar, trots allt. Den har ju även sin motsvarighet i en strof ur en gammal kyrkopsalm (SvPs 243:3 "Bekymra dig inte för livet / nog får du ditt dagliga bröd"), som inte brukat kritiseras på samma sätt eller föreslagits till uteslutning.

Nils Frykman:

840 Min framtidsdag är ljus och lång

Alt. koral:



1. Min framtidsdag är ljus och lång,

den räcker bortom tidens tvång,

där Gud och Lammet säll jag ser

och ingen nöd skall vara mer.

2. Ett oförgängligt arv jag har,

i himlen är det i förvar.

Och under prövotiden här

min Fader ger vad nyttigt är.

3. Pris vare Gud, som ställt det så!

Nu slipper jag att ängslig gå.

För mej han alltid sörja vill,

vad än som här må stöta till.

4. Så har jag frid uti min själ

och sjunger lycklig: allt är väl.

Jag vandrar trygg vid Faderns hand,

han leder mej till livets land.

5. Men, Herre Jesus, lär du mej

att leva mera helt för dej

den lilla tid jag har igen

på vägen hem till himmelen.

Text: Nils Frykman 1883 (41 år), ngt bearb.

Musik: Nils Frykman 1883, alt. A.H. 1991

875 Nattens skuggor sakta viker

1. Nattens skuggor sakta viker,

morgonstjärnan ljuvligt ler,

snart den sälla dagen randas,

och dess sol går aldrig ner.

Herren kommer,

Herren kommer,

slut är då all jordens strid.

Bruden siras,

bröllop firas

i en evig fröjd och frid.

2. Vilket jubel inför tronen

när de frälsta där en gång

efter tidens vedermöda

stämmer upp sin segersång!

Herren kommer...

3. Herre Jesus, håll mig redo

till ditt möte varje stund!

Sen må jord och himmel falla,

fast består min sällhetsgrund.

Herren kommer...

Text (=SvPs1986 nr 318): Nils Frykman 1889 (47 år)

Melodi: James McGranahan 1881 (41 år) "When the storms of life are raging" 

Denna psalm om Kristi återkomst som en gryning ("morgonstjärnan ljuvligt ler", jfr Uppenbarelseboken 22:16) trycktes första gången i tidningen Sanningsvittnet nr 32 1889. Den tillhör alltså - om den inte legat i skrivbordslådan flera år - den mer "mogne" Nils Frykmans skapelser och tycks vara skriven efter hans emigration till USA. Men eftersom han verkade i bygder med många nyutvandrade svenskar (i Chicago- resp. Minneapolis-området) kunde han fortsätta skriva sina sånger på svenska. En av hans söner och Andrew L Skoog översatte dem dock sedermera till engelska/amerikanska.

Psalmen har en övervägande ljus "gryningsstämning", ja, rena jublet bryter lös i vers två! Men sista versen präglas också av stort allvar: "Dyre (Herre) Jesu, håll mig redo". Den strofen har inte sällan sjungits separat som avslutning av gudstjänster och t.o.m. årsmöten och sammanträden.

N Frykman:

J McGranahan: