115 Vägen, sanningen och livet

1. Vägen, Sanningen och Livet,

Jesus, dej vårt "Ja" vi givit,

för vi vet på vem vi tror!

Mellan alla världens röster,

dunkla rädslor, tomma tröster,

led oss med ditt trygga ord! 

2. Ge oss mod i livets branter,

sikt från alla håll och kanter,

sann gemenskap med varann,

lugn och fäste i all halka

och i hettan skydd och svalka,

du som både vill och kan.

3. Ja, när vi dej följer efter,

ge med nåden nya krafter,

hjälp oss från det onda loss.

Jesus, låt ditt namn oss tända,

så vi dej kan glatt bekänna

och du kan bekänna oss.

Text: Christian Richardt 1865 (34 år), sv övers. A.H. 5/4 2023 

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1871 (59 år)

 

127 Sonen som offrar

1. Sonen som offrar, avstår från allt,

klär sig i ringa, mänsklig gestalt,

går våra vägar, prövar vår nöd,

bär våra bördor, delar vårt bröd.

2. Evigt förenad Gud med oss är,

mänskonaturen evigt han bär.

Gud aldrig skiljes mer från den jord,

som han har skapat genom sitt Ord.

3. Allt skall förvandlas, allt skall bli nytt,

redan den nya skapelsen grytt.

Människosonen förstlingen var,

Skaparens löfte, gryningen klar.

Text och copyright: Christian Braw, publ m tillstånd

Musik: Fredrik August Ekström 

234 Jesus från Nasaret går här fram

Text: Anders Frostenson 1935 (28 år)

Musik: Gustaf Nordqvist 1937 (51 år)

Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken och den andra han som nybakad psalmförfattare skrev. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:

Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).

På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.

På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).

Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).

Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:

Klockorna kalla till Herrens hus,
vitt över land och stad.
Kommen I alle. Ur malmens brus
tonar en hälsning glad:
Himmelriket är nära.

[---}

Hastigt vi nalkas den tysta värld,
som vi har kommit från.
Klockorna snart kring vår sista färd
ringa med mäktigt dån.
Himmelriket är nära.

"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv mycket om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.

374 Kristus, Konung stor

1. Kristus, Konung stor,
som i höjden bor,
kom och snart ditt rike
fram till seger för.
Här de dina står,
väntar tills de får
se den dag då världen
helt till din du gör.
Århundraden har redan flytt
och mörkret skingrats, dagen grytt,
men miljoner går
än där skuggor rår -
säg, när sol i klarhet också där uppgår?

2. Kristus, Konung rik,
dej är ingen lik,
kom, låt se din makt,
låt snart allt mörker fly.
Hjälp oss tro därpå,
tryggt i striden gå,
om än dagen ännu skyms
av dunkel sky.
Stort är det verk du för oss lagt,
och mot oss står all världens makt.
Svaga är ju vi,
men får kraft däri
att du, Herre, lovat ständigt stå oss bi.

3. Kristus, Konung god,
stöd oss, ge oss mod
att i prövningar och strider
fasta stå,
och som du befallt
villigt lämna allt,
låt oss rening, kraft och ljus
av korset få.
Det stormar än kring hav och jord,
så hjälp oss, styrk oss med ditt ord,
tills det så blir vår,
mödans tid förgår
och vi möts i evighetens jubelår!

Text: Pauli Vaalas 1951 (45 år), sv övers. Joel Rundt, bearb. A.H. 2009

Musik: Finsk 1700-talsmelodi 

122 Kristus vandrar bland oss än

Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)
Musik: Herrnhut 1740

117 Var jag går

1. Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mej i döden,
men han lever i all evighet,
//: sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt hjärta kan bedröva
känner han och tröstar mej igen.
När långt borta tycks mej vännen kära,
jag då minns hans ord: en liten tid,
//: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid ://

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), bearb. 
Se vidare Anders Dahlströms påskpsalm "När på Tomas Segerfursten tänker". 
Musik: Dansk(?), ur Ahnfelts sånger 1868

115 Min själaherde, Gud och man

1. Min själaherde, Gud och man,
vem fattar nådens under,
din kärlek stor, som varje land
må prisa alla stunder!

2. Du hade himlens rikedom
som evigt arv att äga,
mot vilken världen arm och tom
alls inget kunde väga.

3. Dock la du bort ditt överflöd,
vår kropp du ville bära
och gav dej in i nöd och död
för att ge oss din ära.

4. En hjord du fann så vilset blind
i högst förtvivlad våda,
en fålla du nu hägnat in
där vi din nåd får skåda.

5. Ja, också jag kom in och fann
av rösten och av såren
att du nu även är Guds Lamm
och grinden in till fåren.

6. Där går helt fritt jag ut och in
och finner himmelsk föda
som skönt upplivar själen min
och kan min synd föröda.

7. Guds Ande själv, grindvaktaren
fick denna grind inviga
och hjälper gärna var och en
som genom den vill stiga.

Text: Thomas Kingo, sv. övers. A.H. 10/4 2016
Musik: Tjeckisk 1576

Th Kingo:

113 Hur stor är inte glädjen

1. Hur stor är inte glädjen
att få med Jesus gå
till Herrens eget tempel
och i hans förgård stå!
Den glädjen och den äran
kan aldrig sägas ut,
att här få följa Jesus
och himlen nå till slut!

2. Idag Guds Ande låter
en märklig färd bli sedd:
Gud vandrar här på jorden
och låter sej bli ledd
av mänskliga föräldrar
i barnslig lydnads band,
han som har både jorden
och himlen i sin hand.

3. Du tempel, vad din lycka
är stor på denna dag,
när Jesus själv vill komma
och tolka här sin lag!
Så må nu alla hjärtan
ta mot Guds Son i tro
när han, all frälsnings källa,
hos oss i nåd vill bo!


Text: Thomas Kingo, sv. övers. A.H. 1/1 2018
Musik: H O C Zinck

112 Idag till världens Herre kom

1. I dag till världens Herre kom
med hela världens kamp och nöd,
ty endast han har kraften som
till liv förvandlar natt och död.

2. Ja, Herren hör den far som ber:
"Kom, Herre, innan barnet dör,
kom med mig, Frälsare, kom ner
och livets stora under gör."

3. Han verkar dröja, svarar blott:
"Ni vill se tecken för att tro,
men först när ni i tro har gått
kan undrens Ande hos er bo.

4. Du som till undrets Kana kom,
vänd åter till Kapernaum.
Din son får leva nu, vänd om
i kraft av trons mysterium."

5. Och samma ögonblick vi går
på Herrens löftesord, i tro,
en ström av livets krafter når
den jord där undren börjar gro.

Text och copyright: Christian Braw, fritt efter Joh. 4:46-54, publicerad med tillstånd.

111 Så högt har Gud, oss till stor fröjd

 

1. Så högt har Gud, oss till stor fröjd,
den fallna världen älskat,
att han har sänt från himlens höjd
sin Son, som oss har frälsat.
I synden världen var så sänkt
att hjälp ej stod att finna,
ej nåd att vinna,
om Gud sin Son ej skänkt.
O mänska, det besinna!

2. Men detta är vår själatröst,
en nådens klara källa,
att Jesus har oss återlöst
och lidit i vårt ställe.
O Gud, så stor din kärlek är,
som så oss ville lisa,
oss hjälp bevisa!
En mänskotunga här
kan aldrig nog dej prisa.

3. För den som tror på Jesus Krist
ska evigt salig vara.
Den salighet vi hade mist
vi får i honom bara.
För inte sände Gud sin Son
att fallna världen döma
och nåden gömma,
nej, frälsa världen från
dess fall och synden glömma.

4. Men den är redan dömd förvisst
som nådens bud förkastar,
som ej vill tro på Jesus Krist,
den till fördärvet hastar.
För den som inte ville tro
i Sonens namn allena,
Guds Lamm det rena,
får ej en evig ro
där Gud oss vill förena.

5. Den som till änden trogen är
ska liv och sällhet ärva.
Det liv som döden aldrig tär
har Kristus oss förvärvat.
Så ge oss, Gud, en stadig tro
som Jesu namn bekänner
med dina vänner

och sist hos dej får bo.
Oss ta i dina händer. 

Text: Israel Kolmodin efter okänd tysk författare, bearb. A.H.

108 Sjung i himlens ljusa höjder

1. Sjung i himlens ljusa höjder,
sjung Guds lov, du änglahär!
Allt vad liv och anda äger
prise den som Livet är.
Stäm nu upp en mäktig världskör,
ingen stämma svike här.

2. "Tig!" åt stormens brus han sade,
när dess vreda hot han såg,
såg mot bräcklig farkost välvas
upp det dunkla djupets våg;
strax det näpsta vädret lydde: 
som en spegel havet låg.

3. När en son, av döden rövad
i sin ungdoms sköna vår,
bäres ut, och modern gråter
sorgens tårar vid hans bår,
"unge man, stå upp!" han bjuder.
Ynglingen står upp och går.

4. O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, livets furste,
som skall väcka oss en gång!

5. Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes 
ben och kött på nydant kropp!

6. Sist, när dödens makt betvingad,
människan förlossad var,
han, att himlens tron bestiga,
återvände till sin Far,
tidens kval åt korsets hjälte
evig äras frukter bar.

7. Honom gamla män och unga,
mödrar, jungfrur, späda mör
prisar med sin själ och tunga,
barns och dibarns röst man hör,
allas toner i förening
brusar fram i väldig kör.

8. Flodens snabba silvervågor
och den höga strandens svall
dag och natt och luft och skogar,
sol och snö och vattenfall,
allt i seklers alla sekler
Herrens lov förkunna skall.

Text: Aurelius Prudentius, sv. övers. Johan Bergman, bearb. A.H.
Musik: Henry Smart

114 Herre Jesus, du är vägen

1. Herre Jesus, du är Vägen,
som till Faderns rike för.
Salig den dej följer trägen
och din vilja villigt gör,
den till sist med dej ska få
in i himlens glädje gå.

2. Du är Sanningen den klara,
evigt dina ord består.
De för oss kan uppenbara
vad vi ej med tanken når:
Guds barmhärtighet och nåd
och hans djupt fördolda råd.

3. Herre Jesus, du är Livet,
salig den som på dej tror,
den som allt av nåd blir givet,
i vars hjärta själv du bor.
Bo hos oss och för oss bliv
Vägen, Sanningen, vårt Liv! 


Text: Edvard Evers 1917, bearb. A.H.
Musik: Ludvig Mathias Lindeman

E Evers:

356 Du morgonstjärna mild och ren

EN ANDLIG BRUDVISA OM DEN TROENDE SJÄLENS FÖRENING MED KRISTUS, SIN HIMMELSKE BRUDGUM

1. Du morgonstjärna, mild och ren,

Guds nåds och sannings klara sken 

som glans åt jorden givit! 

Du Davids son av Jakobs hus, 

mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus, 

min kärlek har du blivit! 

Ärlig, 

härlig

och begärlig, 

oumbärlig,

utan like, 

ge mej glädjen i ditt rike! 

2. Du pärla skön som gör mej rik, 

Marias son, Gud Fader lik, 

min Frälsare, min Konung! 

Välkommen i mitt hjärterum, 

din kärleks evangelium

är idel mjölk och honung! 

Rör mej,

hör mej!

Hosianna!

Himmelskt manna

är ju orden 

som du talar än på jorden. 

3. Nu i mitt hjärta lys och skin, 

du klara jaspis och rubin, 

med all din kärlek blida. 

Ja, låt mej känna att jag är 

en lem i din församling kär,

en vingren i din sida. 

Saften,
kraften,
blad som grönskar
jag mej önskar,
frukt att bära.

Jag vill evigt bli dej nära.

4. Pris vare Gud, som ser mej nu 

när dina milda ögon du

så vänligt mot mej vänder.

O Jesus Krist, din kropp, ditt blod,

ditt ord, ditt liv, din Ande god,

ny låga i mej tänder.

Dra mej,

ta mej

in i famnen,

trygga hamnen

dit jag ilar

och i dina armar vilar.

5. Det är min största fröjd och ro,

att den som är mitt A och O

och mej sin Ande sänder

ska föra mej till paradis,

där jag av glädje till hans pris

ska klappa mina händer.

Amen,

amen,

du min krona,

mej förskona

från att mista

dej, mitt första och mitt sista. 

Text och musik: Philipp Nicolai 1597 (41 år), sv. övers. A.H. 30-31/1 2016 (Kyndelsmäss)

När Philipp Nicolai, en gång när livet bokstavligen var pest, skrev sin underbara kärlekssång till Frälsaren "Du morgonstjärna, mild och ren" (i Sverige ofta sjungen till Jul och Kyndelsmäss), inspirerad av Psaltaren 45 och Höga Visan (därav den i översättningarna ofta alltför dämpade erotiken), berättas det att han blev så uppslukad av skrivandet att han kom fyra timmar för sent till middagen. Förmodligen höll han då på minst åtta timmar sammanlagt, och det var inget dåligt dagsverke (särskilt om han komponerade "koralernas drottning" samtidigt).

När jag under Kyndelsmässohelgen 2016 nyöversatte psalmen utifrån orginalet (jo det där om de himmelska applåderna har jag hämtat där!) så hade jag lyckligtvis redan ätit middag, för det tog nog nästan fyra timmar med alla försöksformuleringar och ändringar. Det har påpekats att varje strof i hans psalm - Nicolai uppfann versmåttet själv! - liknar en nattvardskalk (eller varför inte en dopfunt?) om texten centreras istället för vänsterställs, så då testade jag att här i Stora Nätpsalmboken låta texten se ut just så. Fina kalkar blev det, eller hur? Greppet kallas litteraturhistoriskt "rimpokal" och var särskilt vanligt just under barocken.

Jag tog mej lite större friheter en eljest med strof tre, där författaren egentligen kallar sej "ett revben i din sida" med anspelning på hur Eva enligt Första Moseboken skapades runt ett revben taget från Adam, Själv skrev jag "en vingren i din sida" med anspelning på liknelsen om vinstocken och grenarna (Joh. 15) men också med anspelning på Psaltarens bild av hustrun som en fruktsam vinstock (Psalt. 128). Slutet på strofen formulerade jag mer i anslutning till den bilden än till Nicolais original, men med tanke på vilka friheter som övriga översättare tagit sej anser jag mitt tilltag fullt ursäktligt.

Oscar Lövgren formulerar psalmens tillkomst- och brukshistoria så här (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 450f): 

"Det berättas att författaren en morgon - det var under den stora pestens tid - var mycket nedstämd till sinnes. Men plötsligt vändes hans tankar bort från död och trångmål till Frälsarens kärlek och himmelrikets salighet. Han började skriva på denna sin psalm och gick så helt upp i detta arbete att han glömde allt omkring sig och kom till middagen fyra timmar senare än vanligt. Men så hade han också åstadkommit en psalm av bestående värde. Den svenska översättningen utfördes av Petrus Jonae Angermannus i En Christlig Brwdasång, tryckt i Rostock 1604. Den översattes till ett bröllop. I Tyskland har psalmen använts dels som bröllops- och nattvardspsalm, dels som dödsberedelsepsalm. I 1695 års psalmbok infördes den under julpsalmerna. I södra Sverige blev det vanligt att den sjöngs på juldagen, medan offrandet för det lägre prästerskapet och kyrkobetjäningen skedde. Och allmogen ansåg sig på många orter inte rätt ha firat sin juldag, om den inte fått sjunga denna psalm. Denna text bearbetades av Johan Ludvig Runeberg för Förslag till Svensk Psalmbok 1857. I Förslag till reviderad psalmbok 1911 fick texten ytterligare justering. Melodin, kallad "koralernas drottning", trycktes samtidigt med texten och tillerkännes Nicolai, även om vissa delar av den finns i en melodi till en psaltarpsalm från 1538. (Emil Liedgren: Vox angelica, 1917)."

P Nicolai:

890 Vem kan förstå

1. Vem kan förstå att den som änglar hyllar
kom för att ge oss kärlek rik och stor,
att han, den gode Herden, ville söka
varenda en som hopplöst vilse for?
Jag vet ändå: han föddes av Maria,
när djurens krubba blev hans första hem,
han slet i Nasaret som alla andra,
som världens Frälsare han levat mitt bland dem.

2. Vem kan förstå vad han för oss har lidit,
för att ge ljus i dödens mörka dal,
och hur hans hjärta krossades på korset
till liv för oss som vållade hans kval?
Jag vet ändå att han bar våra bördor,
att i hans sår vår frid och hälsa är,
att han ger mod åt en förkrossad ande,
för han är världens Frälsare och han är här.

3. Vem kan förstå hans Andes verk i världen,
hur han som av vår skam var överhöljd,
en dag av folk ur alla jordens länder 
blir känd och älskad, trodd och efterföljd?
Jag vet ändå: allt kött ska se hans frälsning,
hans Frälsarnamn åt folken ska ge hopp.
Rättfärdighetens sol ska evigt skina,
för världens Frälsare är solen som går opp.

4. Vem kan förstå hur många som vill prisa
den på vars bud det ondas makt ska fly,
vem kan förstå hur mångas hopp som uppfylls
när Domaren vi ser på himlens sky?
Jag vet ändå att skyarna ska skälva
av myriader mänskorösters sång,
att ny blir både himmelen och jorden
när världens Frälsare blir världens Kung en gång.

Text: William Fullerton 1929 (72 år), sv. övers. A.H. 2014
Musik: Folkmelodi (d.v.s. okänd kompositör).

W Fullerton:

109 I Kana stad ett bröllop stod

Alt. koral:



1. I Kana stad ett bröllop stod,
i Galiléen det skedde,
dit bjöd man Jesus och hans mor,
stor fröjd han där beredde.
Du som i äktenskap vill gå,
bjud Herren Jesus dit också,
om du vill bli välsignad.

2. När stämningen just var som bäst,
tog vinet slut därinne,
fast Jesus själv var med som gäst
med glatt och öppet sinne.
Ja, inte var han den som kom
med suck och sorg, det vet vi om,
nej, han är glädjens Herre.

3. När vi får möta nöd och brist
och hjälp ej står att finna,
en trägen bön då först och sist
oss hjälper övervinna.
Hos Jesus finns all hjälp och tröst,
en ödmjuk bön ur troget bröst
vill han så gärna höra.

4. Ja, han är den som vill och kan
till slut vår sorg fördriva.
Men tid och medel aldrig man
får honom föreskriva.
När mänsklig visdom rådlös är,
då är hans stund att hjälpa här.
Den måste vi förbida.

5. Som bäst man väntar glädjevin
som sorgen släcka skulle,
så skänks istället vatten i
sex krukor överfulla.
Den prövningen blir ganska svår,
en ångest genom själen går,
vi frestas att förtvivla.

6. Du måste lära, kristen god,
vid livets fällda bommar,
att visa tro och tålamod,
ja, trots förnuftets domar!
Vad Jesus säger, gör med flit.
Arbeta, bed och all din lit
till honom sätt för alltid.

7. Så se nu här på Herrens hand
som allting kan förvandla!
Se, vin av vatten gjorde han,
så vill han med oss handla.
Han vänder sorg i fröjdevin,
han glädjen ger och harmonin.
Förtrösta helt på honom!

8. Begynnelsen är ofta svår,
men lägg den i hans händer,
och även det vi ej förstår
han till det bästa vänder.
Så handlar Herren Jesus Krist,
han bästa vinet spar till sist.
Gud vare pris och ära!

Text: Cyriacus Spangenberg o 1550 (22 år), sv. övers. och omarb. i 1695 års psalmbok, ytterligare bearb. A.H. 2015
Musik: Burkhard Waldis, alt. 1697 års koralbok

C Spangenberg på äldre dagar:

101 Dej, o Jesus, vill vi prisa

1. Dej, o Jesus, vill vi prisa,
du och bara du är god.
För att nåd oss alla visa
offrar du din kropp, ditt blod.

2. Dej, o Jesus, vill vi lova,
ty vår frälsnings hopp du är.
Du oss ger din största gåva,
ger dej själv, o Herre kär.

3. Herre Jesus, du som vunnit
frid åt alla med din död,
tack att vi i dej har funnit
nådens källa, livets bröd.

Text: Från den romersk-katolska psalmboken Cecilia 1902, bearb.
Musik: Finsk

110 Mitt A och O, Immanuel

1. Mitt A och O, Immanuel,
min Jesus, själen i min själ,
du ljuva tröst för Israel,
liv, sanning, väg som leder väl.

2. Du är mej till försoning gjord,
du är mitt paradis på jord,
du dukar mej ett himmelskt bord,
du mättar mej med livets ord.

3. Du är min nådesol, mitt ljus,
du lyser upp mitt hjärtas hus.
Du är mitt lugn i vågors brus,
min pärla mitt i jordens grus.

4. Du är min friska morgondagg,
du är min ros vid törnetagg,
min läkedom vid samvetsagg,
mitt guld då världen ger mej slagg.

5. Du är min sköna blomsterdal,
på ökenstig min källa sval,
du är min tröst i dödens kval,
min port till himlens fröjdesal.


Text: Olof Kolmodin, ngt bearb. 2010

Musik: Svensk, ur 1697 års koralbok


O Kolmodin:

378 Du som är morgonrodnadens klarhet

1. Du som är morgonrodnadens klarhet
lyser nu upp både himmel och jord.
Bortdrivet, skingrat är jordlivets mörker,
och alla himlar får ljus ifrån dej.
Ja, så som ljuset går fram ifrån solen,
så strömmar misskund och nåd ifrån dej.

2. Du är en rikt överflödande källa,
bräddfylld av nåd till de nödställdas hjälp.
Genom din kärlek, som dragit mej till dej,
de som är döda i synd kan få liv.
Ja, både sotsvarta, lata och kalla
ska i din blödande kärlek få liv.

Text: Birgitta Birgersdotter (1303-1373), bearb. A.H. 2010, 2023
Musik: Joël Blomqvist 

Den äldsta avbildningen av Birgitta (Johannes Junge ca 1425):

121 Herre, du Herre ska växa och jag ska bli mindre

Alt. koral:

1. Herre, du Herre ska växa 
och jag ska bli mindre.
Om än mitt offer är litet, 
jag gläds i mitt inre.
Ringaste vän
fröjdas med brudgummen än,
när det till bröllopet ringer.

2. Du kommer ovanifrån 
och är upphöjd för alla.
Himlarnas himlar dej Herre 
och Konung ska kalla.
Jag är av jord.
Tänk, så långt nere jag bor!
Tänk, hur i synd jag kan falla!

3. Dock vill du, Herre, 
i himmelens rike mej glädja.
Gärna du ser mej 
i högtidens festsal inträda,
kallar mej vän,
vill i barmhärtighet än
frälsningens dräkt mej ikläda.

4. Väx för mitt hjärta, Guds Son 
med en krubba till läger!
Väx för min ande, Guds Ord 
som all andekraft äger!
Frigjord från mitt,
fullkomligt salig med ditt,
lär mej att gå dina vägar!

5. Väx för de tallösa släkten 
dit kyrkan du sänder!
Herre, låt alla få se 
dina sårmärkta händer,
samlas i bön,
samlas till högtid så skön,
glädjas med brudgum och vänner!

Text:  Gustav Jensen 1915 (70 år), övers. A.H. 2012
Musik: Norsk folkmelodi från Eksingedal, alt. tysk koral ("Lobet den Herren")

228 Gå, Sion, din konung att möta

1. Gå, Sion, din konung att möta,
Jerusalem, gläds åt din Gud!
Strö palmer på väg för Messias,
bered dig som väntande brud.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud.
Var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

2. Han kommer från eviga fröjder,
han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser
och lägges på strå i ett stall.
Var glad...

3. Han kommer till jorden att bringa
ett offer på korsträdets stam,
att dö för vårt syndiga släkte
och föra rättfärdighet fram.
Var glad...

4. Han kommer ur graven med byte
och skuggornas boning blir ljus,
och gravarnas slumrare väckas
till liv utur seklernas grus.
Var glad...

5. Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad...

Text (=SvPs1986 nr 108): Erik Nyström 1893 (51 år) efter Mary Elisabeth Servoss (1849-1906) "Be glad in the Lord and rejoice", ngt bearb. 1986

Musik: James McGranahan 1891

Detta är en av den flitige översättaren Nyströms få originalsånger, även om refrängen och melodin är hämtad från en sång av Servoss/MacGranahan. Sången skrevs i enkom för Svenska Missionsförbundets första egna sångbok 1893. Den sjungs vanligtvis i advent - de två sista stroferna någon gång vid påsktid - men är egentligen, precis som Var hälsad sköna morgonstund, en exposé över hela kyrkoåret, från start till mål.

Ingen psalm i psalmboken innehåller uppmaningen "Var glad!" i så många upprepningar - hela 25 gånger påminns man om det. (Närmast kommer Vid Betlehem en vinternatt med 24 "Var glad!"). Och författaren glömmer sannerligen inte heller att motivera varför vi har anledning att vara glada!

E Nyström:

J McGranahan: