325 Se påskens ljus, o vilken fröjd!

1. Se påskens ljus, o vilken fröjd!
Nu klingar upp mot himlens höjd
till livets Gud vår lovsångs ljud.
Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja!
Guds Son är du, Marias son.

2. Se, han som är vårt påskalamm
och dog för oss på korsets stam
med seger gått ur graven fram.
Halleluja...

3. All synd och död, all mörkrets makt
han slog, som själv han förutsagt.
Nu frälsning erbjuds varje trakt.
Halleluja...

4. Ja, sjung, du jord, på alla vis
Guds ende Son ditt lov och pris!
Nu öppet står Guds paradis.
Halleluja...

*5. I både tid och evighet
dig vare pris, Treenighet,
så stor i nåd och helighet!
Halleluja...

Text ("Wir wollen alle fröhlich sein"): v 1 Medingen 1380 ca, v 2-5 Cyriacus Spangenberg 1568 efter "Resurrexit Dominus" från 1300-talet
Musik: Hohenfurt 1410, Böhmiska bröderna 1544, Wittenberg 1573

372 O Gud, vår broder Abels blod

1. O Gud, vår broder Abels blod
till dej från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.

2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sej väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.

3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.

4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sej döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Ja, han som kom i Herrens namn
skall mer än solen skina
och samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.

Text: Frans Michael Franzén 1813, 1814 (41, 42 år), bearb.

Musik. Burkhard Waldis

173 En dyr klenod

1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

ej pärlor, guld och ädelsten

dess värde kan uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

får vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

den tillhör nu oss alla.

2. När annat som vi anser värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om än den evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

hur kan vi det förgäta?

Var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var ger oss världen sådan grund,

där vi vårt liv kan bygga,

som ordet från Guds egen mun,

det eviga och trygga?

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag mitt fäste finner,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinner.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att vårt hem det är,

där vi i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas. 

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år), bearb. 1986, 2016

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

864 Så vila i välsignelse

Vid en trogen pastors eller biskops begravning:

1. Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

2. Kring nejden hörs nu gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.

3. Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord.
Med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.

4. Vi må i kärlek innerlig
till ljusets land gå samma stig
och lära våra barn den tro
som dej och oss har givit ro.

5. Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

6. Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt.
Men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt ska vara mer.  

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb.
Musik: Wittenberg 1544