1. Till den himmel som blir allas
som hör Jesus Kristus till,
ingen är som inte kallas,
ingen han förlora vill.
Till hans hjärta en och var
lika öppen tillgång har.
Samma röst till alla ljuder,
samma frälsning han dem bjuder.
2. "Kom ni alla som arbetar,
allt är redo", ropar han.
"Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen."
Så han ropar, god och trägen.
3. Den som ändå hjärtat sluter
för hans kallelse och nåd,
den som honom så förskjuter
i ett tanklöst överdåd,
som ej vänder om och tror,
men i synden säker bor,
livets källa övergivit
och sin egen dödsdom skrivit.
4. Jesus, gör mej angelägen
om vad evigt gagnar mej.
Du till himlen själv är vägen,
låt mej alltid följa dej.
Du mej frälst från synd och last,
gör min kallelse så fast
att jag, skyddad i all fara,
din i liv och död må vara.
Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, vad skall jag göra", bearb. A.H. 2013
Musik: Svensk 1697
Denna psalm var i 1819 års psalmbok den första under rubriken "Nådens ordning" och hade underrubriken "Nådavalet". Där fanns tre inledande strofer som plockades bort i 1937 års psalmbok och därefter, men som återges här nedan. De ger starka uttryck för en grundlig brottning med den s.k. predestinations- eller utkorelseläran, som många sökande själar fastnat i (man kan om man vill jämföra med brottningen mellan existensialism och determinism):
Store Gud, vad skall jag göra,
att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra,
eller dömd från dig att gå?
Står i livets bok mitt namn?
Öppnas eller sluts din famn,
när mig döden snart skall fälla
och mig för din domstol ställa?
O min Gud, mitt hjärta bävar;
outforskligt är ditt råd.
Mellan liv och död jag svävar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig
intet, gällande för dig?
Månn´, en gång av synden dårad,
jag kan vara en utkorad?
Ja, du vid dig själv har svurit,
att du ej vill syndarns död.
Denna ed har Jesus burit
till en syndig värld i nöd.
Den är skriven med hans blod:
o min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen bliver,
honom Herren livet giver.
Store Gud, vad skall jag göra,
att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra,
eller dömd från dig att gå?
Står i livets bok mitt namn?
Öppnas eller sluts din famn,
när mig döden snart skall fälla
och mig för din domstol ställa?
O min Gud, mitt hjärta bävar;
outforskligt är ditt råd.
Mellan liv och död jag svävar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig
intet, gällande för dig?
Månn´, en gång av synden dårad,
jag kan vara en utkorad?
Ja, du vid dig själv har svurit,
att du ej vill syndarns död.
Denna ed har Jesus burit
till en syndig värld i nöd.
Den är skriven med hans blod:
o min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen bliver,
honom Herren livet giver.
Till den himmel, som blir allas...
Ja, så följer den psalm som är känd och sjungen från och med 1937 års psalmbok under titeln Till den himmel som blir allas. De fyra kvarvarande verserna utgör det evangeliska svaret på utkorelsens problem, som dock förblir ett tankekors för alla reflekterande kristna (varför blir en del saliga men, om man får tro Jesus, inte alla?).
Den mjuka, fina melodin har tillsammans med det centralt kristna textinnehållet gjort psalmen till en av de mest välbekanta äldre psalmerna.
J Åström:
