Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Så högt har Gud, oss till stor fröjd, den fallna världen älskat, att han har sänt från himlens höjd sin Son, som oss har frälsat. I synden världen var så sänkt att hjälp ej stod att finna, ej nåd att vinna, om Gud sin Son ej skänkt. O mänska, det besinna! 2. Men detta är vår själatröst, en nådens klara källa, att Jesus har oss återlöst och lidit i vårt ställe. O Gud, så stor din kärlek är, som så oss ville lisa, oss hjälp bevisa! En mänskotunga här kan aldrig nog dej prisa. 3. För den som tror på Jesus Krist ska evigt salig vara. Den salighet vi hade mist vi får i honom bara. För inte sände Gud sin Son att fallna världen döma och nåden gömma, nej, frälsa världen från dess fall och synden glömma. 4. Men den är redan dömd förvisst som nådens bud förkastar, som ej vill tro på Jesus Krist, den till fördärvet hastar. För den som inte ville tro i Sonens namn allena, Guds Lamm det rena, får ej en evig ro där Gud oss vill förena. 5. Den som till änden trogen är ska liv och sällhet ärva. Det liv som döden aldrig tär har Kristus oss förvärvat. Så ge oss, Gud, en stadig tro som Jesu namn bekänner med dina vänner
och sist hos dej får bo. Oss ta i dina händer. Text: Israel Kolmodin efter okänd tysk författare, bearb. A.H.
Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:
1. Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
2. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om.
3. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång.
Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), ngt bearb.
Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut". Även om man faktiskt kan fortsätta sjunga den i augusti, om man hoppar över första strofen och börjar med vers 2 eller 3.
Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!
Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").
Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).
Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.
Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:
Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor; nu nalkas ljuflig sommar, då gräs och örter gror. Den blida sol uppwärmer allt, hwad har warit dödt; då hon oss skrider närmer, blir det på nyo födt.
De fagra blomsterängar och åkrens ädla säd, de grönskand´ örtesängar och alla gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom: att wi Guds nåd besinna, som räcker året om.
Man hörer foglar sjunga med mångahanda ljud; skall icke då wår tunga lofsäga Herren Gud? Min själ! upphöj Guds ära med lof- och glädje sång, som fröjda will och nära oss med wälgärning mång.
Du ädle Jesu Christe, wår glädjesol och sken! Blif hos oss till wårt sista, uppwärm wårt kalla sinn´. Gif kärleks eld i hjertat, förnya själ och and´; wänd bort all sorg och smärta med dine milda hand.
Du Sarons blomster sköna, du lilja i grön dal! Ack, wärdes själen kröna med dygder till stort tal. Din nåd låt henne frukta, som dagg utaf Sion, att hon må ljufligt lukta, som ros i Libanon.
Wälsigna årets gröda och wattna du wårt land; gif oss nödtorftig föda, wälsigna sjö och strand. Din´ fotspår drype af fetma; bespisa med ditt ord och med dess ljufwa sötma oss uppå denna jord.
Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):
Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet (uppfattas tydligen som "lång"!). Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?
Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.
