807 Ett fostrarkall du, Gud, mej gav

1. Ett fostrarkall du, Gud, mej gav.
Jag ofta bävat för dess krav.
Men får jag med dess börda gå,
det större glädje gav ändå.

2. Jag glömmer livets tyngd och ve
och som ett barn jag själv kan le,
när denna späda mänskovår
så skön och daggfrisk runt mej står.

3. Men vårens liv som växer opp
av frosten hotas i sin knopp
och stormen stark vill bryta ned
och masken stinga bark och ved.

4. Så livets Herre, allas Far,
jag lämnar dem i ditt förvar.
Men lär mej leva bland dem så
att jag ditt ljus ej skymma må.

5. Välsigna varje hem och hus,
så att vi alla i ditt ljus
får växa här, ditt namn till pris,
och blomstra sist i paradis.

Text: Gustav Thorsell 1927 (40 år), ngt bearb. 2011

Musik: Carl Nielsen 1919

285 Ett kors, det är det sista, hårda läger

1. Ett kors, det är det sista, hårda läger

som himlens kung i jordelivet äger.

Ja, hat som stack och hån som bittert brände

fick han till vilobädd, som synd ej kände.

2. Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar

och över städers larm och tysta byar

mot tornens kors sej bryter aftonsolen

och korsets ära sjunger predikstolen.

3. De som på skilda vägar har fått vandra

i kyrkans korsgång möter än varandra,

och korsets ord från dop och nattvard stiger,

det livet signar och till döden viger.

4. Ja, korset skiner över land och bölja,

och vem vill inte Jesu intåg följa

och svinga palmer kring den ende rene -

men vem vill vara Simon från Cyrene?

5. Det är så lätt att lägga kors på andra.

Det är så tungt att själv med korset vandra.

Men vill hans famn i kvällens frid du bida,

i middagshettan håll dej vid hans sida!
 

Text: Christian Richardt 1861 (30 år) övers. Gustav Thorsell (1887-1935), ngt bearb 2009
Musik: Andreas Peter Berggreen 1828 (26 år)

C Richardt:

587 Jag vill inte grubbla och sörja

1. Jag vill inte grubbla och sörja
och se mot det mörka förflutna.
Jag vill inte räddhågat spörja
vad plåga som än står mej kvar.
Åt honom som ensam kan hela
jag lämnar det trasiga, brutna.
Vad honom det täcks åt mej dela
nu nöjd ur hans händer jag tar.

2. Det blev mej för tungsamt att bära
all sorg, både andras och egen.
Jag måste omsider mej lära
att maktlös i grunden jag är.
Bekymren, som hårt mej belastat
och hopplöst förtyngde mej stegen,
jag nu för hans fötter har kastat
som just mina bördor begär.

3. Där själv jag ej härvan kan reda,
hans vishet vet vägar att handla.
Så må han då råda och leda
min vilja, till hörsamhet böjd.
Jag lyfter i tro mina händer
till honom som allt kan förvandla,
och beder, att allting han vänder
till sist i fullkomning och fröjd.

Text: Gustav Thorsell 1920 (33 år), ngt bearb.

Musik: Ragnar Ørstavik

701 Sorgen och glädjen de vandra tillsamman

Alt. koral från Danmark (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):



Alt. koral från Norge (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):



1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

2. Nyckfull är lyckan till ynnest och tycke,
sorgen tar säte i konungens barm.
Ofta ett bröst under kosteligt smycke
gömmer sin oro och hemliga harm.
Var man har sitt:
hårt eller blitt.
Himlen allena är sorgerna kvitt.

3. Välde och rikedom, visdom och ära,
ungdom och hälsa i blomstrande år
högt över allt sina huvuden bära,
yvas och vissna och bida sin bår.
Sist skall också
allting förgå,
himmelens salighet ensam bestå.

4. Skönaste rosor på törnbusken glöda,
ljuvaste örter ha tärande gift,
kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda,
sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift.
Brusande skär
hota oss här,
himlen allena oss trygghet beskär.

5. Ångest skall föda det hopp som oss gläder,
plåga skall vändas i hälsa och bot,
armodet skrudas i rikaste kläder,
svagheten resas på fastaste fot.
Ondskan skall stå
fängslad i vrå.
Detta allena kan himlen förmå.

6. Hur än min lycka och lott kunna falla,
efter Guds vilja de falle mig till.
Avund må tömma sin giftiga galla,
världen bedriva sitt ränkspel därtill.
Sorgen skall dö,
sällhetens frö
springa i blomma på himmelens ö.

Text (=SvPs 1937:365): Thomas Kingo 1681 (47 år), Oskar Wågman tr. 1914, Gustav Thorsell 1934 (47 år), Torsten Fogelqvist 1937 (56 år).

Musik: S.k. folkmelodi (d.v.s. okänd komp.)

733 Kristus, hjälten, han allena

1. Kristus, hjälten, han allena 
har mej löst ur träldomsbandet. 
Skulle jag ej honom tjäna 
all min tid i främlingslandet? 
Han som verkar min förvandling, 
Herre över herrar alla, 
varje tanke, ord och handling 
vill han styra och befalla. 

2. Ensam skall jag ej förbida 
Herrens dag, som ingen känner. 
När och fjärran kämpar, lider 
rikets barn, min Konungs vänner. 
Får hans saktmods milda ande 
oss i endräkt sammangjuta, 
skall vår väg i mörka landen 
himmelsk klarhet övergjuta. 

3. Då vi livets goda delar, 
delar sorgerna som bränner, 
beder varmt för dem som felar, 
villigt våra fel bekänner, 
då av Andens röst vi leds i 
lyhörd bön i stilla stunder, 
genom lydnad här bereds vi
till att se Guds dolda under. 

4. Du som var till döden trofast, 
fostra oss att vara trogna. 
Ingen är på jorden bofast, 
vi för himlen måste mogna. 
Lär oss här i timligheten 
kämpa utan all förfäran, 
tills vi ser i härligheten 
dej som makten har och äran.

Text: Johan Gustav Thorsell 1919 (32 år), 1934, bearb. 

Musik: Johann Crüger 1649 (51 år)