65 Se, mänskan är ett härligt verk

1. Se, mänskan är ett härligt verk 
av Guds, den Högstes, händer! 
I minsta lem hans vishet märk, 
hur allt till gagn han vänder.
Din fot från ort till ort dej bär, 
fast den dej tycks så ringa, 
och med din hand, så svag den är, 
du hårda berg kan tvinga.

2. Vad rikedom av kraft och ljus,
av under i vart sinne!
Ditt öga är ett litet hus,
vad ryms dock ej därinne?
Ditt öra, fast orörligt, gör
till sitt vart ljud som röres,
och inget når dej utanför
som till din själ ej föres.

3. All fägring i Guds rika värld 
är mer än du kan fatta.
Guds fatabur är dej beskärd 
att öppna och att skatta. 
Var än du ställer här din fot,
vart du i rymden fore,
allt skönjer du, allt tar du mot, 
allt är som ditt det vore. 

4. Dock mer, ja, utan likhet mer, 
än jordiskt sinne känner,  
än öra hör, än öga ser, 
förnimmer här Guds vänner; 
med andens syn Guds helga råd, 
hans löften och hans lagar, 
hans kärlek, vishet, makt och nåd 
de skådar alla dagar. 

5. Gud, upprätthåll ditt ädla verk, 
att det ej må förfalla.
Beskydda, Herre, stöd och stärk 
mot frestelsen oss alla. 
Lär oss de gåvor bruka väl, 
som du oss vill förära, 
till fröjd och båtnad för var själ 
och dej till pris och ära!

Text: Johan Ludvig Runeberg, ngt bearb.
Musik: Burkhard Waldis

73 Allvetande, ditt öga mej rannsakar

1. Allvetande, ditt öga mej rannsakar,
du ser mej om jag sover eller vakar,
och ingen längtan eller oro värker,
som du ej märker.

2. På alla mina vägar du mej följer,
du är här även när mej skuggor höljer.
Också det onda som jag gör, dessvärre,
ser du, o Herre!

3. Gud, var kan jag mej för din åsyn dölja?
Vart ska jag fly, dit inte du kan följa?
For jag till himmelen är du där redan,
ja, förr och sedan.

4. Och for jag ner i havets djupa grunder
då är du lika nära därinunder.
Och for jag dit där morgonsol upprinner,
du strax mej finner.

5. Och om jag mej till nattens mörker vände,
så blev den ljus lik dagen som du tände,
ty mörkret inför dej som allting märker
är inget mörker.

6. Låt denna tanke tröst och visdom väcka,
men mej för synd och själviskhet förskräcka.
Mitt hela liv jag vill till dej frambära,
dej, Gud, till ära!

Text: Birgitte Cathrine Boye, fritt efter David Isaisson (Psalt 139), sv. övers. A.H. 17/3 2016
Musik: Johann Crüger

B C Boye:

72 Himlars rymd sin konung ärar

1. Himlars rymd sin konung ärar,
himlars härar 
prisar den dem väsen gett. 
Fästet Skaparns namn förkunnar, 
stjärnemunnar 
sjunger utan vila det. 

2. Dagen spegla vill för dagen 
anletsdragen 
av den sol som evig är. 
Natt som var, åt natt som bliver 
budskap giver 
att den Högste spiran bär.  

3. Vill du livets visdom finna, 
vill du vinna 
för ditt hjärta frid och tröst, 
lyft mot Herren i det höga 
upp ditt öga, 
se hans verk och hör hans röst.

4. Genom sekler, år och dagar 
Herrens lagar 
skall med samma kraft bestå. 
Herrens löften gäller lika, 
kan ej svika. 
Vis är den som tror därpå. 

5. Herrens bud är uppenbara, 
lyser klara 
på den väg vi har att gå. 
Herrens fruktan hjärtan renar, 
ädelstenar 
kan oss icke smycka så. 

6. Herre, vi har lätt att falla. 
För oss alla 
ligger frestarn i försåt. 
Fast så ofta håg vi byter, 
buden bryter, 
fräls oss, Herre, och förlåt! 

7. Ära vare Gud i höjden, 
friden, fröjden, 
saligheten är ju hans! 
Han har oket sönderkrossat, 
oss förlossat 
som om ingen synd mer fanns.

Text: Johan Ludvig Runeberg efter David (Psalt. 19)
Musik: Finsk

657 Sjungom nu av hjärtans grund

1. Sjungom nu av hjärtans grund,
lovom Gud i denna stund,
som bevisat oss sin nåd,
mättat oss ur sitt förråd,
djur och fåglar har han närt,
rundhänt också oss beskärt
det som vi idag förtärt!

2. Lovom Gud, vår Herre mild,
att vi skapats till hans bild.
Också kroppen vittne bär
om att Herren har oss kär. 
Den av kött och ben och hud
konstfullt hopsatt blev av Gud
för att växa på hans bud.

3. Ja, så snart vi livet får
oss ett kök tillhanda står.
Vi i ljuvligt moderliv
matas utan sked och kniv.
Fast en ringa spis det är,
likväl fattas inget där,
tills vi föds i världen här.

4. Gud har jorden väl berett,
även djuren näring gett.
Berg och dal bevattnar han,
så att grönska växer fram.
Frukt från jorden, bröd och vin,
skänker han av nåden sin,
stärker kroppen din och min.

5. Fisk från vattnet med sitt ord
ger oss Gud till våra bord,
ägg av fåglar, stora, små,
ungar kan där bli också,
älg och hare, hjort och får
ur Guds skaparhänder går,
ger oss föda år från år.

6. Tack, vår Gud, för skapelsen!
Må du ge din Ande än,
så din godhet vi förstår,
ödmjukt går i dina spår.
Vi ditt namn lovsjunga vill,
stämma in i fågelns drill,
äran hör dej, Herre, till.

Text: Hans Vogel 1554 (29 år), sv. övers. tr. 1594, bearb. A.H. 2016
Musik: 1400-talet / Böhmiska bröderna 1544

71 Guds väg i dunkel ofta går

1. Gud väg i dunkel ofta går,
fördold men underbar.
I havens djup vi ser hans spår,
på stormens sky han far.

2. I outgrundlighetens schakt
än gömd hans tanke är,
men strålar fram en gång med makt
som solen klar och skär.

3. Försagda helgon, fatta mod!
Ur moln, där åskor går,
snart nog hans rika kärleksflod
välsignande er når.

4. Tro inte ögats matta syn,
tro det som tro blott ser:
bakom en mulen himmels bryn
Guds fadersöga ler.

5. Blind otro kan blott vilse gå
och klandra vad Gud gör.
Han själv vill lära oss förstå
de vägar han oss för.

Text: William Cowper 1774 (43 år) "God moves in a mysterious way", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb.
Musik: "London new", alt. William Croft 1708 (30 år), alt. Gary Brumley, se nedan:



Detta är något av en engelsk motsvarighet till den svenska psalmen Hur underlig är du i allt vad du gör. Och om den svenske författaren främst led av kroppslig sjukdom, var den engelske drabbad av långvarig själssjukdom. Och när han efter en bättre period på 8 år, då han varit inneboende i prästgården i Huntingdon, stod i begrepp att gifta sej med den nyss avlidne kyrkoherdens goda hustru Mary Unwin, bröt själssjukdomen ut på nytt. Han tänkte nu (1773) t.o.m. ta sitt liv med den synnerligen överspända motiveringen att han "efter Abrahams exempel skulle företa en utomordentlig akt av lydnad och offra inte en son utan sig själv."

Men efter att ha räddats undan sin dåraktiga plan, enligt somliga källor av en droskkusk som låtsades köra vilse när Cowper ville ner till Themsen för att dränka sej, fick författaren själsstyrka och självbesinning nog att skriva denna fina psalm som idag sjungs över stora delar av världen. Den trycktes 1774 och översattes första gången till svenska 1859 för Pilgrims-Sånger ("På underbara vägar går"). Psalmbokens översättning är från J A Eklunds psalmbokförslag 1934, utförd av utgivaren själv.

(Cowper fick leva ända till år 1800 och gav ut flera uppskattade hymnsamlingar tillsammans med den berömde kyrkoherden i Olney, förre slavskepparen John Newton).

Cowper:

Croft:

69 Lova Herren, lova Herren

1. Lova Herren, lova Herren
över hela jordens ring!
Tacka honom, ty hans godhet
tränger på oss runt omkring.
Allt som liv och anda har,
prisa högt vår Gud och Far!

2. Han har skapat jord och himmel,
havet och vad däri är.
Om det lilla, om det stora
han en faders omsorg bär.
Lova honom varje stund,
högt och utav hjärtats grund.

3. Stjärnorna på himlafästet,
solen som strör ut sitt gull,
rymdens lätta fågelhärar,
maskarna i jordens mull,
allt han vårdar, allt, ja allt.
Pris ske honom tusenfalt!

4. Dock av allt som Gud har skapat
mänskan honom kärast är.
O du underbara kärlek
som jag helt ej fattar här,
dej jag vill på barnavis
sjunga ära, lov och pris.

5. Ty så älskade Gud världen,
han om mänskan var så mån,
att han oss till liv och frälsning
gav i döden ut sin Son.
Därför sjunger vi med fröjd:
ära vare Gud i höjd!

Text: Joël Blomqvist 1879, ngt bearb.

Musik: Svensk 1697 ("Hela världen fröjdes Herran")

5 Herren, vår Gud, är en konung

 

*1. Herren, vår Gud, är en Konung

i makt och i ära.
Kom, alla folk, att vårt eviga

lov honom bära!
Himmel och jord
bärs av hans kraftiga ord,
allt han sitt hägn vill beskära.

*2. Pris vare Herren, som allting

så härligt bereder,
som oss har skapat och blickar

i nåd till oss neder,
som i vår nöd
skänker oss välfärd och bröd
och sitt beskydd kring oss breder.

*3. Herren, vår Gud, vare lov,

som en Far för oss blivit,
som för vår synd har sin Son

uppå korset utgivit,
som på vår jord
leder med Ande och ord
dem som åt Kristus sig givit.

*4. Herren, vår salighets Gud,

må vi prisa och tjäna!
Kraften är hans och all

vishet och ära allena.
Pris ske hans namn,
att han oss vill i sin famn
alla med Kristus förena.

Text (=SvPs1986 nr 2): Joachim Neander 1680 (30 år) "Lobe den Herren, den mächtigen König der Ehren", fri sv. övers. Zacharias Topelius 1869 (51 år), bearb.

Musik: Stralsund 1665 (Lyssna till psalmen spelad vid gudstjänst i Wilhelmshaven 2009).

Joachim Neander föddes i Bremen år 1650. Under 1670-talet var han efter avslutade präststudier inom den reformerta kyrkan rektor för latinskolan i Düsseldorf. År 1679 ombads han komma tillbaka till Bremen som predikobiträde i S:t Martinskyrkan, i väntan på att få ta över ordinarie tjänst, men han avled redan den 31 maj 1680.

Neander blev alltså inte mer än 30 år, men hann icke desto mindre dikta många psalmer och har blivit kallad "de reformertas Paul Gerhardt". Och hans allra mest kända psalm är just psalmen ovan, som i original börjar Lobet den Herren, den mächtigen König der Ehren.

Melodin är tidigast dokumenterad i Andrer Theil Des Erneuten Gesang-Buch, Stralsund 1665, till texten Hast du denn, Liebster, dein Angesict gänzlich verborgen? Men Neander anpassade melodin något, när han utgav den tillsammans med sin psalmtext. (Till andra psalmer har han komponerat koraler från grunden).

I Förslag till Svensk Psalmbok 1868 (tr. 1869) för Finland publicerades Zacharias Topelius svenska översättning för första gången. Den har sedan vid några tillfällen (senast 1986) lätt bearbetats.

J Neander:

En av Neanders kompositioner (dock ej till denna psalm):

Z Topelius:

13 O du som skapat jord och himmel

1. O du som skapat jord och himmel,

med vishet alla världar styr,

du tronar bortom stjärnors vimmel,

där för ditt ljus allt mörker flyr.

Vart skapat grand, tillbedjansvärde,

dig hyllning ger av lov och pris.

Men människan din kärlek lärde

att lova dig på barnavis.

2. Dig lovar fågelns glada kvitter

från luftens rymd, från skog och lund.

Dig lovar morgondaggens glitter

på blommans kalk, på markens grund.

I solens glans din ära glimmar

i skrift av eld från himmelen,

och stilla mitt i nattens timmar

i stjärneljus den tindrar än.

3. Dig lovar åskan och orkanen

och västanvindens milda smek.

Dig med sin skönhet prisar svanen

och havets fiskar med sin lek.

Din ära prisar norrskensflamman,

som strålar klar i nordens kväll.

Din ära sjunger allesamman

de höga, snöbetäckta fjäll.

4. Din ära över djupen svallar

med väldighet som havets våg.

Dig Skapare och Konung kallar

de många tusen änglars tåg.

Det klingar lov från myriader

som liv och sång av dig har fått.

Men rätten att dig kalla Fader

blev mänskans underbara lott!

Text: David Nyvall (1863-1946), ngt bearb.
Musik: Lyon 1547

62 O, jag ser min Faders hand

1. O, jag ser min Faders hand
i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand
och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
ropat himmel, hav och jord
//: fram ur tomma intet ://

2. Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft,
rymderna de klara,
alla vittnar: Gud är stor.
Ja, i skapelsen han bor
//: stor som ingen annan ://

3. Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa.
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt
//: som av synden bundits ://

4. Att förlåtelse han gett,
domen på sej tagit
att från död till liv han lett,
till sitt hjärta dragit,
är det största av allt stort
en allsmäktig Gud har gjort
//: och förblir det största ://


Text: August Storm, d. 1914, bearb. 2015 A.H.

Musik: Alice Tegnér

63 Genom öde rymder

Alt. melodi:


1. Genom öde rymder
virvlar tom planet.
Varför? Vad skall hända?
Fadern svaret vet.

Allting har en mening,
gåtan har ett svar
hos den Gud som alltid
är och varit har.

2. I hans hjärta svaret
finns, en enfödd Son.
Meningen och planen
kommer utifrån.
Allting har…

3. Ljus från himlen strålar
som ett kärlekssvar,
och när Herren ropar
lyser solen klar.
Allting har…

4. Havet viker undan,
örter går i blom.
Djur i solen leker,
dygnen växlar om.
Allting har…

5. Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.
Allting har…

6. Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.
Allting har…

7. Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.
Allting har….

8. Faderns Son är planen,
han är meningen.
och i honom finner
varje mänska den.
Allting har….

9. Faderns plan blev fullföljd,
när hans hjärtas Ord
människa bland mänskor
blev på sargad jord.
Allting har…

10. I vårt liv skall planen
också ta gestalt,
när i våra hjärtan
Faderns Son blir allt.
Allting har en mening,

gåtan får sitt svar

hos den Gud som alltid

är och varit har.

Text: Christian Braw, publ. med tillstånd

Musik: Friedrich Filitz 1847 (43 år), alt. fransk folkmelodi

60 I himlar, sjungen

1. I himlar, sjungen den Eviges ära,

ja, loven Herrens heliga namn!

Vår jord och haven sitt pris honom bära,

som bär sin värld i fadersfamn.

Vem strör med stjärnor de högblåa fälten?

Vem för väl solen ur sitt tjäll?

Hon kommer, strålar lik segrande hjälten

och går sin ban så stolt, så säll,

och går sin ban så stolt, så säll.

2. Förnim och skåda de under så rika,

som i naturen bjudas dig!

I kraft och ordning och vishet tillika

all världens Gud ju röjer sig.

O se, otaliga väsendens skara!

I minsta stoft se kraft och liv!

Ja, Herrens, Herrens all ära skall vara.

"Ditt hjärta," säger han, "mig giv!

I mig du äger evigt liv!"

Text: Christian Furchtegott Gellert, övers. Jacob Axel Josephson (1818-1880), ngt bearb.

Musik: Ludvig v. Beethoven

61 Han håller hela världen

1. Han håller hela världen i sin hand,
han håller hela världen i sin hand,
han håller hela världen i sin hand,
han håller hela världen i sin hand.

2. Han håller sol och måne i sin hand,
han håller sol och måne i sin hand,
han håller sol och måne i sin hand,
han håller hela världen i sin hand.

3. Han håller ung och gammal i sin hand,
han håller ung och gammal i sin hand,
han håller ung och gammal i sin hand,
han håller hela världen i sin hand.

4. Han håller dej och mej i sin hand,
han håller dej och mej i sin hand,
han håller dej och mej i sin hand,
han håller hela världen i sin hand.

FADERN VÅR SKAPARE OCH UPPEHÅLLARE

64 All världens Herre styrde allt

 

 

1. All världens Herre styrde allt, 

långt förr än jorden fick gestalt. 

När den ur kaos glödde fram, 

han inskrev här sitt kunganamn. 

2. Om jordens former helt förgår, 

hans majestät likväl består.

Han var, han är, han ska förbli, 

hans härlighet lovsjunger vi. 

3. Vår Gud är en, ja, ingen har 

en makt och kärlek jämförbar. 

Han har ej början eller slut,

från honom går all styrka ut. 

4. Han är min Gud, mitt värn, mitt stöd, 

till honom flyr jag i min nöd. 

Han är min frälsning, mitt banér; 

han hör och svarar när jag ber. 

5. Åt honom överlämnar jag 

min ande, kropp och själ idag. 

Han står vid arbetsplats och bädd, 

och därför är jag inte rädd.

Text: A.H. 2010 efter judisk aftonbön ("Adon olom asher molash")

Musik: Okänd ("Folkmelodi")

66 Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mej en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mej alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.

Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sej.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mej.

3. Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1872 (59 år)

"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare.

Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)

En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

68 Stäm upp, min själ, och lova Gud

1. Stäm upp, min själ, och lova Gud
med allt som fylls av liv och ljud,
för makt som inga gränser vet,
för godhet och barmhärtighet.

2. Som strålarna från himlens sol
går nåden från hans kungastol.
Som stjärnorna i stilla frid
hans löften lyser tid till tid.

3. Allt liv i honom har sin grund.
Han vet dess mål, dess dag och stund.
I allt som lever har han lagt
en djup och evig längtans makt.

4. Vår Fader är hans rätta namn.
För alla öppen står hans famn.
Med allt som fylls av liv och ljud
stäm upp, min själ, och lova Gud!

Text: Edvard Evers, ngt bearb.

Musik: Hymnmelodi från 300-talet (=SvPs1986:500 "Tack Fader för den dag du gav"), alt. "När vintermörkret kring oss står".

67 Fördolde Gud och ursprungskälla

1. Fördolde Gud och ursprungskälla
till allt i himmel och på jord.
Vi ser dig styra än och ställa
med makten i ditt blotta ord.
Men outgrundlig är din sed:
än måste allt din vilja följa,
och än tycks du din allmakt dölja
- du vänder allting upp och ned.

2. Ett obegripligt kungavälde
din allmaktshand på jorden för.
Men vi blev häpnast, när det gällde
vad här med dina barn du gör,
då vi med undran skåda fått,
hur du gudomligt oss ledsagar.
Att det är bäst, vad dig behagar,
vi först i efterhand förstått.

3. När något vidrigt sig tilldrager
och hotar med förskräckligt slut,
strax det all ro ifrån oss tager,
ty vi kan ej se vägen ut.
Men händer det att allt går till
så väl och vackert som oss lyster,
då är vi nöjda och förtröstar
på dig så mycket som vi vill.

4. Ett tålamod förutan ände,
Förbarmare, med oss du har.
Vi felar utan återvändo,
men du förblir dock den du var.
Din nåd och tuktan är ju ett.
Fast de så helt olika smakar,
så har du, när vi ser tillbaka,
ment lika väl med ljuvt och lett.

5. Vår käre Far, vårt allt i alla,
du är densamme alla dar.
Inför din tron ska nederfalla
allt det som liv och anda har.
Men i din hand är redan nu,
då vi ska ta dig helt på orden,
all makt i himlen och på jorden.
För evigt prisad vare du!

Text: Anders Carl Rutström 1759 (37 år), bearb. A.H. 1991, 2007
Musik: Svensk folkmelodi

A C Rutström:

65 Kärlek från vår Gud

1. Kärlek från vår Gud

flödar till oss ut

som en källa, frisk och ren.

I dess vatten klart,

stilla, underbart

glimmar livets ädelsten.

2. Kärlek från vår Gud

som en smyckad brud

kommer ljuvlig till oss ner.

Öppna blott din famn,

kom i Jesu namn!

Himlens glädje den dig ger.

3. Kärlek från vår Gud

är det stora bud.

Intet större finns än den.

Bliv däri alltid,

och du har Guds frid,

ty Gud själv är kärleken.

Text (=1986 års psalmbok nr 29): Jens Nicolai Ludvig Schjørring juni 1854 (28 år) "Kjaerlighed fra Gud", övers. Sven Johan Ögrim (?) 1900, ngt bearb. 1986
Musik: Henry S Thompson o 1850

Denna danska psalm om kärlek, ofta använd som vigselpsalm, har verkligen ett mycket romantiskt ursprung. Författaren, prästen Jens Schjørring, var i sin ungdom kaplan i Lyderslev på Stevn. Piga i prästgården där var lärardottern Marie Olsen (d. 1889), och då Jens en tid blev sjuk skötte hon om honom. De unga tu blev kära i varandra, och på våren 1854 förlovade de sej. Kort tid därefter, i juni, växte psalmen om kärleken fram. Schjørring berättar i minnesskriften över sin hustru ("Pastorinde Marie Schjørring):

"Sången är född i stillhet. Den är skriven till min Marie utan andra tankar än att den skulle bli henne till glädje, samt enkelt och rakt på sak uttala, vilka känslor som rörde sej hos mej under vår kärleks första möte och framväxt."

Det här med kärlek är inte alltid helt lätt att utreda. Man vill ju gärna skilja mellan Guds kärlek och vår kärlek (jfr 1 Johannesbrevet 4:10), samt mellan den "andliga" och osjälviska kärleken och den mera "sinnliga", jfr Anders Nygren: Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och Agape. I-II(1930-36). Schjørrings psalm har ibland setts som oklar här: är "kärlek från vår Gud" den kärlek Gud har till oss och visar mot oss, eller är det den gudagivna kärlek man och kvinna känner inför varandra?

Schjørring betonar själv Guds kärlek och den självutgivande agape-kärleken: "Det som förde oss tillsammans var vår längtan efter Guds kärlek och vår önskan att få tjäna Herren i hans församling." Det finns ingen anledning att misstro honom på den punkten. En djup själslig och andlig gemenskap är en god grund för ett äktenskap. Men det borde inte heller finnas någon anledning för en kristen att förneka Eros-inslaget: att även den i skapelsen gudagivna, fysiska attraktionen mellan en ung man och en ung kvinna förde Jens och Marie samman. Annars kunde han ju lika gärna ha gift sej med en from 80-årig gumma.

Brud och brudgum i Höga Visan (illustration från 1100-talet):

Ska man följa aposteln Paulus i Efeserbrevet 5:32 är äktenskapets hemlighet stor och syftar även på förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Både själslig och fysisk förening, både mänsklig och gudomlig kärlek, kan alltså vara ett uttryck för Guds goda vilja och outgrundliga mysterium. Se t.ex. Höga Visan som ju helt uppenbart besjunger en kärlek med många erotiska inslag, men som samtidigt tolkats allegoriskt som syftande på kärleken mellan Gud och hans folk. (En sådan tolkning behöver inte förneka sångsamlingens uttryck för kärleks- och kroppsglädje, utan ger den bara en vidare dimension). Jämför Paulus ord i 1 Timoteusbrevet 4:4: "Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse: det blir rent genom Guds ord och genom bön." Alltså: Hela Guds skapelse - inkl attraktionen mellan man och kvinna - är i princip något gott och gudagivet, har visserligen smutsats och skadats genom synden (vilket ej är lika med sex), men renas och helgas på nytt genom Guds ord och bönen.

Den originella och livfulla andra strofen i Schjörrings psalm skildrar "kärleken från Gud" som en smyckad brud, som kommer oss till mötes. "Öppna blott din famn - kom i Jesu namn!" sjunger Schjørring. Annars skildras ju människan och församlingen i Bibeln och kyrkans teologi oftast som "bruden" som öppnar sin famn för den himmelske brudgummen, men här är rollerna ombytta, säkert under påverkan av den kärlek författaren upplever till och från Marie. Sången är en kallelse- och inbjudningssång, men det är ju heller ingen tillfällighet att den så ofta sjungits vid bröllop. Eros och Agape har här ingått en lycklig förening.

Så till slut några ord om melodierna. Dansken Hartmanns melodi är i Danmark så gott som allenarådande. Men även amerikanen Thompsons melodi, som i Sverige varit mycket vanligare, kom till oss via Danmark (dit den kommit genom mormonpredikanter!) och har ibland angivits vara en dansk folkmelodi. Den är en vismelodi som kallats Lilly Dale och skrevs till texten ´Twas a calm still night. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 623, Gummessons 1964).

74 Med tacksam röst och tacksam själ

1. Med tacksam röst och tacksam själ
min lovsång sjunger jag.
O Gud, du alltid gjort mig väl
och gör det än i dag.

2. Min Gud, ett vet jag som består,
när år och dagar fly.
Det är din nåd, för varje år
och varje morgon ny.

3. Vem bygger jordens vida rund
och timrar fästets höjd?
Vem sänder sol i morgonstund
och högtidsdagens fröjd?

4. Vem skickar vår och skördetid?
Vem håller i sin hand
den ädla, dyra, gyllne frid
för hem och fosterland?

5. Vem skänker under livets vår
av livets rikedom?
Vem sänder mig de goda år
då lyckan går i blom?

6. Min Gud och Fader, det är du.
Du vakat för mitt väl,
från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

7. Du syndabördan, tung och svår,
har sänkt i nådens hav
och hjärtesorgens bittra tår
från ögat torkat av.

8. Du breder kring min väg ditt ljus
från evighetens värld
och öppnar mig ditt fadershus
vid målet av min färd.

9. Så sjunger själen glädjesång,
dig, Herre Gud, till pris,
till dess jag sjunga får en gång
ditt lov i paradis.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Nun danket all und bringet Ehr", Johan Alfred Eklund 1911 (47 år)

Musik: Johann Crüger 1653 (55 år), alt. "House of the rising sun"

Det finns genom psalmhistorien många fina exempel på hur en författare och en musiker etablerat ett fruktbart samarbete. Vi har från vår egen tid bl.a. Britt G Hallqvist och Egil Hovland, från 1800-talet bl.a. Lina Sandell och Oscar Ahnfelt och från 1600-talet Paul Gerhardt och Johann Crüger. Ovanstående psalm är ett förnämligt exempel på de sistnämndas samarbete - den trycktes 1653 i Johann Crügers alltmer utvidgade sång- och koralsamling Praxis Pietatis Melica, som i sin tredje upplaga (1647) haft 18 psalmer av Gerhardt, men i sin tionde upplaga kom att ha hela 89 psalmer av honom (många med melodier av Crüger) och blev stilbildande för kommande tyska psalmböcker.

Med tacksam röst är en sannskyldig lov- och tacksägelsepsalm, som så ofta hos Gerhardt, och har genom århundradena sjungits vid många högtider i hem och församling, inte minst vid födelsedagar och skördefester. Märkligt nog fick psalmen dock inte behålla Crügers glada, rytmiskt markerade melodi när den 1937 kom med i den svenska psalmboken, utan försågs av någon anledning med Oskar Lindbergs i och för sej vackra melodi till "I öster stiger solen opp" (psalmen sattes f.ö. under rubriken "Ungdom"). Detta åtgärdades dock sedermera, så idag är parhästarna Gerhardt och Crüger åter förenade också i denna lovpsalm.

Paul Gerhardt:

Johann Crüger med titelsida i hans Praxis Pietatis Melica:

70 Upp, alla ting som Gud har gjort

1. Upp, alla ting som Gud har gjort,
hans härlighet att prisa!
Det minsta av hans verk är stort
och kan hans allmakt visa.

2. Om alla kungar gick på rad
i all sin makt och vilja,
det kunde dock det minsta blad
ej sätta på en lilja.

3. De minsta gräs i dal och skog
och högt på bergets hjässa,
var skulle jag få visdom nog
att rätt beskriva dessa?

4. Vad ska jag säga när jag ser
den djupa skogens vimmel,
de vingar små som sej beger
upp under bladgrön himmel?

5. Vad ska jag säga när jag går
på sommarns blomsterängar
och fågelsången örat når
som lek på harposträngar?

6. Vad ska jag säga när jag ser
så många munnar gapa
när jag i vattnet kikar ner?
O tänk vad Gud kan skapa!

7. Vad ska jag säga när jag opp
mot solens rike kisar?
Den vida rymden, ljusets lopp
Guds stora kraft bevisar.

8. Vad ska jag säga när jag ser
hur skönt mej Gud har danat?
Fastän jag är en nypa ler
har jag hans storhet anat.

9. Vad ska jag säga? Gud är här,
fast inte orden räcker.
O Gud, så stor din visdom är,
din godhet lovsång väcker!

10. Upp, alla som på jorden bor,
slå era stämmor samman:
Halleluja, vår Gud är stor!
Och himlen svarar: Amen.

Text: Hans Adolph Brorson 1734 (40 år), övers. A.H. 1989
Musik: Tjeckisk 1576 / hos Michael Praetorius 1610 (39 år), alt. Andreas Peter Berggreen 1844 (43 år)

Psalmen publicerades i Nogle Psalmer om Troens Grund (1734) och hör alltså till Brorsons tidigaste psalmer. Den översattes på 1800-talet till svenska av prästen Johan Michael Lindblad och trycktes 1848 i hans Andeliga Sånger. I sin danska språkdräkt ingår den i 1986 års psalmbok som nummer 642, under rubriken "Psalmer på andra nordiska språk".

Till "Troens Grund" hör alltså enligt Brorson även trosbekännelsens s.k. första artikel, den om Gud Fader och skapelsen. Psalmen är en livlig lovsång till Skaparen, även om den inte mer än på något enstaka ställe vänder sej direkt till honom. Den kan också ses som en sommarpsalm.

Det finns en anekdot om att kung Kristian VI ska ha utnämnt Brorson till biskop i Ribe, då han fick veta att Brorson författat just psalmen Op, al den ting.