773 Gud, i mina unga dagar

1. Gud, i mina unga dagar 
lär mej alltid tjäna dej, 
göra det som dej behagar, 
gå den väg du visar mej.
Lär mej ha i dej min ro,
på din nåd i Jesus tro,
så att vad som än mej händer
ingenting från dej mej vänder.

2. Inget är så ljuvt i världen 
som du själv, o Herre kär,
skulle jag då älska flärden 
när av dej jag älskad är? 
Du i livets morgonstund 
tog mej upp i ditt förbund,
skulle jag då överge dej
som med evig kärlek ser mej? 

3. Fåglarna med glädje sjunger 
i den klara morgonväkt, 
liljorna på marken gungar
livade av vårens fläkt,
låt mej så till ditt behag 
ägna dej min levnadsdag,
skänk den sanna levnadsfröjden, 
helga den med ljus från höjden. 

4. Som den unga björk i skogen 
växer frisk i sommarregn, 
låt mej växa, stark och trogen, 
i ditt goda, trygga hägn.
Och när stormar skakar mej, 
låt mej fäste ha i dej
och, som under våren väna, 
än dej älska, frukta, tjäna.

Text: Zacharias Topelius, bearb. A.H.
Musik: Johann Schop, alt. Eskil Lundström 1969

248 Giv mig ej glans

1. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt

och över jorden frid.

Giv mig en fest

som gläder mest

den konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,

giv mig en änglavakt.

2. Giv mig ett hem på fosterjord,

en gran med barn i ring,

en kväll i ljus med Herrens ord

och mörker däromkring.

Giv mig ett bo

med samvetsro,

med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord

och ljus av Herrens ord.

3. Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom, helga julefrid.

Kom barnaglad, kom hjärtevarm

i världens vintertid.

Du ende som 

ej skiftar om,

min Herre och min konung, kom.

Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom glad och hjärtevarm.

Text: Zacharias Topelius 1887 (69 år)

Musik: Jean Sibelius 1909 (44 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna inte återges här än]

Z Topelius:

39 O låt oss, Herre Gud

1. O låt oss, Herre Gud,
bli dina änglar lika
i lovsång inför dej,
och låt oss aldrig svika
i ödmjuk tjänst hos dej,
men vandra i ditt råd,
förbli i kärleken
och helgas av din nåd.

2. Då skall ditt lov alltjämt
vårt hjärtas glädje vara
i tiden här och sist
bland dina änglars skara,
när kring din allmakts tron
vart knä ska böja sej.
Ja, i all evighet,
o Herre, pris ske dej!

Text: Johann Friedrich Starck 1734 (54 år), övers. Zacharias Topelius 1869 (51 år), bearb.

Musik: Ahasverus Fritsch 1679 (50 år), arr. J S Bach (1685-1750)

480 Du gav mej, Herre, ditt överflöd

BARNENS BÖN FÖR ALLA

1. Du gav mej, Herre, ditt överflöd,
ett älskat hem och ett dagligt bröd,
frid, hälsa, glädje och helga orden.
Nu vill jag be för all sorg på jorden:

2. för de olyckliga utan tal,
för dem som kvider i hungerns kval,
för dem som fryser i vinternatten,
för dem som sjunker i havets vatten,

3. för dem som smäktar i ökensand,
för dem som flyr ifrån eld och brand,
för dem som vandrar med tiggarstavar,
för dem som gråter på käras gravar,

4. för alla sjuka i sömnlös kväll,
för alla fångar i järn och cell,
för de landsflyktiga, de fördrivna,
de faderlösa, de övergivna,

5. för dem som dej, Herre Jesus Krist,
har aldrig känt eller tidigt mist,
för alla sorgsna, för alla arma,
Gud, över dem dej i nåd förbarma!

Text: Zacharias Topelius (1818-1898), bearb.
Musik: Nanny Rinman 1920 (76 år)

N Rinman:

5 Herren, vår Gud, är en konung

 

*1. Herren, vår Gud, är en Konung

i makt och i ära.
Kom, alla folk, att vårt eviga

lov honom bära!
Himmel och jord
bärs av hans kraftiga ord,
allt han sitt hägn vill beskära.

*2. Pris vare Herren, som allting

så härligt bereder,
som oss har skapat och blickar

i nåd till oss neder,
som i vår nöd
skänker oss välfärd och bröd
och sitt beskydd kring oss breder.

*3. Herren, vår Gud, vare lov,

som en Far för oss blivit,
som för vår synd har sin Son

uppå korset utgivit,
som på vår jord
leder med Ande och ord
dem som åt Kristus sig givit.

*4. Herren, vår salighets Gud,

må vi prisa och tjäna!
Kraften är hans och all

vishet och ära allena.
Pris ske hans namn,
att han oss vill i sin famn
alla med Kristus förena.

Text (=SvPs1986 nr 2): Joachim Neander 1680 (30 år) "Lobe den Herren, den mächtigen König der Ehren", fri sv. övers. Zacharias Topelius 1869 (51 år), bearb.

Musik: Stralsund 1665 (Lyssna till psalmen spelad vid gudstjänst i Wilhelmshaven 2009).

Joachim Neander föddes i Bremen år 1650. Under 1670-talet var han efter avslutade präststudier inom den reformerta kyrkan rektor för latinskolan i Düsseldorf. År 1679 ombads han komma tillbaka till Bremen som predikobiträde i S:t Martinskyrkan, i väntan på att få ta över ordinarie tjänst, men han avled redan den 31 maj 1680.

Neander blev alltså inte mer än 30 år, men hann icke desto mindre dikta många psalmer och har blivit kallad "de reformertas Paul Gerhardt". Och hans allra mest kända psalm är just psalmen ovan, som i original börjar Lobet den Herren, den mächtigen König der Ehren.

Melodin är tidigast dokumenterad i Andrer Theil Des Erneuten Gesang-Buch, Stralsund 1665, till texten Hast du denn, Liebster, dein Angesict gänzlich verborgen? Men Neander anpassade melodin något, när han utgav den tillsammans med sin psalmtext. (Till andra psalmer har han komponerat koraler från grunden).

I Förslag till Svensk Psalmbok 1868 (tr. 1869) för Finland publicerades Zacharias Topelius svenska översättning för första gången. Den har sedan vid några tillfällen (senast 1986) lätt bearbetats.

J Neander:

En av Neanders kompositioner (dock ej till denna psalm):

Z Topelius:

375 O mänska, har du väl rätt betänkt

Alt. koral:



1. O mänska, har du väl rätt betänkt
den nådetid som dej Herren skänkt?
Med varje slag som ditt hjärta slår
mot evigheten ett steg du går.

2. Tid fås ej åter när den förgått.
Ej finns mer värdefullt jordiskt gott.
Hur kan du tanklöst förslösa då
vad du ej mera kan återfå?

3. Vad har du verkat till Herrens pris?
Säg, har hans ord gjort din ande vis?
Har du sökt livet i Kristi död
och har din nästa du gett ditt stöd?

4. O mänska, mänska, så mycket än
är oplanterat för himmelen!
Din såningstid snart till ända går
och skördedagen dej förestår.

5. Din Gud och Skapare säger blid:
jag skänkte här dej en gynnsam tid.
Nu är din salighets tid, i dag,
så bruka den till din Guds behag!

6. Ja, verka nu medan dagen är,
när natten kommer vet ingen här.
Gör trogen tjänst i ditt kall, håll ut
till dess din utmätta tid är slut.

7. Den stora dagen är här till sist,
då världen döms av vår Herre Krist.
Då är till ända allt tidens lopp
och livets eviga sol går opp.

8. Så hjälp, o Herre, vår arma själ
och lär oss bruka vår tid så väl,
att när en gång vi för domen står
ett evigt liv vi med Kristus får.

Text: Zacharias Topelius 1868. 1879, bearb.

Musik: Tysk 1741(?)/Erik August Hagfors 1887, alt. A.H. 1989

427 Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud

1. Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud!
Guds änglar i sin vita skrud,
som för Guds ansikte får stå,
de vakar här hos dej också.

2. Du ligger mjukt, du sover gott,
du har den sköna sängen fått.
Vår Frälsare låg inte så
när han blev lagd på hö och strå.

3. Du sover här i stilla ro,
men han fick ej i trygghet bo.
Han måste fly i natt och gråt
för onda människors försåt.

4. Men då han varit barn som du
välsigne han din vila nu,
så du kan växa i hans frid
och älska honom all din tid.

5. Han styrke dej med kraft och råd,
hans Ande helge dej i nåd
och lyse dej på varje stig,
så du blir hans evinnerlig.

6. Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud!
Han kläder dej i snövit skrud,
så du hos Barnavännen vår
till sist en evig glädje får.

Text: J C Rube 1712, Zacharias Topelius 1869, bearb. A.H. 2008
Musik: Folkmelodi enligt Leksands-tradition ("Din sol går bort") 

466 Så härligt vittnar land och sjö

 

1. Så härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

3. Ljus är din klädnad, Herre Gud,

du norrskensprakt och stjärneskrud
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike. 


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.

Z Topelius:

N Söderblom:

696 Ge akt på ditt hjärta, du människobarn

1. Ge akt på ditt hjärta, du människobarn!
Se, satan han spinner de finaste garn:
till himmelens ängel förskapar han sej
och vänder Guds namn till en snara för dej.

2. Ej kommer de alla till himmelens lön,
som ropar till Herren med klingande bön.
Nej, endast de trogna som lyder hans bud
i Kristus, sin Frälsare, kommer till Gud.

3. Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

4. Vad hjälper att, ödmjuk i åtbörd och skrud,
dej kalla en syndare inför din Gud,
när grandet hos andra bekymrar dej mer
än bjälken, som ej i ditt öga du ser?

5. Ve falska profeter i frälsningens kall!
Ve blinda, som leder de blinda till fall,
som själva ej tror, och som stänger jämväl
Guds salighets port för en törstande själ!

6. Ve alla som utanpå kärlet vill två,
men styggelse lämnar därinne ändå;
vitmenade gravar med renhetens sken
men invärtes fulla med multnande ben!

7. O människa, vill du stå ren för din Gud,
så kläd dej i Kristi rättfärdighets skrud
och helga ditt hjärta, med honom förent,
så blir också kärlet på insidan rent.

8. Men ställer du endast för världen dej from,
så gå, farisé, till de skrymtares dom,
där huggormars avföda finner sin lott
med Judas, som kyssande Kristus förrått.

Text: Zacharias Topelius
Musik: Svensknorsk folkmelodi

Z Topelius:

801 Gud mäter inte med vårt mått

1. Gud mäter inte med vårt mått

det ringa och det höga.
Den plats, som vi i världen fått
för Gud betyder föga,
ty Gud ej till personen ser,
till höghet eller annat mer,
som villar mänskors öga.

2. För alla solen skall gå opp
och regnet ner skall falla,
för alla finns en tröst, ett hopp,
ty Kristus dött för alla.
Den minste lik den störste är,
ej makt, ej höghet gäller, när
till doms oss Gud skall kalla.

3. Guds Son var ock en ringa man,
på mänskors sätt betraktad:
på jorden inget ägde han,
blev skymfad och föraktad;
och ändå Gud i himmelrik
upphöjt hans namn, ja, honom lik
är ingen konung aktad.

4. Som han var hans apostlar ju
i världens ögon ringa,
så skulle som en dåre nu
jag efter höghet springa?
Gud, gör mej nöjd med vad jag fått,
låt inte andras bättre lott
till knot mitt hjärta bringa.

5. Fräls oss från avund, Herre Gud,
ge oss ett ödmjukt sinne,
så alla har ditt goda bud
och Kristi kors i minne

och hör vid himlaporten än

ditt ord: "Stig högre upp, min vän,
till evig fröjd här inne!"

843 Saliga de som ifrån världens öden

1. Saliga de som
ifrån världens öden
somna i Jesu
Kristi tro i döden!
Herren skall föra
deras själ ur nöden
hem till sin glädje.

2. Dem skall ej dödens
mörker mer förskräcka,
dem skall Guds frid
i graven övertäcka.
Kristus, Guds Son, skall
dem en gång uppväcka,
evigt förklara.

3. Pris vare dig, att
hoppet är oss givet,
att ock vårt namn i
livets bok är skrivet;
pris vare dig,
uppståndelsen och livet,
o Jesus Kristus!

Text: (=SvPs1986 nr306) Zacharias Topelius 1869 (51 år)

Musik: Friedrich Ferdinand Flemming 1811 (33 år), alt. J Cruger 1640