1. En dyr klenod, en klar och ren
oss unnats här att äga,
ej pärlor, guld och ädelsten
dess värde kan uppväga.
En skatt, den yppersta på jord,
får vi vår egen kalla,
den skatten är Guds eget ord,
den tillhör nu oss alla.
2. När annat som vi anser värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt,
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först vart grundat.
3. Det tärs av ålder ej och tid,
om än den evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet,
när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet,
likt Gud, som evigt varit.
4. Det kära ord, det enkla ord,
hur kan vi det förgäta?
Var är en mänsklig visdom spord
som sig därmed kan mäta?
Var ger oss världen sådan grund,
där vi vårt liv kan bygga,
som ordet från Guds egen mun,
det eviga och trygga?
5. Har jag det ordet sökt till stöd,
när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid,
var jag mitt fäste finner,
då känner jag en ort av frid,
dit inga sorger hinner.
6. Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup, det klara,
och känner att vårt hem det är,
där vi i fröjd får vara.
7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,
och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik,
ju det som mest må skattas.
Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år), bearb. 1986, 2016
Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)
