Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Helige Ande, sanningens Ande, kom att oss ledsaga. Låt oss ej falla eller oss förvilla, men till målet draga i ordets ljus, förtröstande och stilla. Vishet, o Herre, giv oss av höjden.
2. Helige Ande, kärlekens Ande, kom och var oss nära. Din kärleks kraft all rädsla övervinne, frukter må den bära i goda verk, ett gott och ödmjukt sinne. Helighet, Herre, giv oss av höjden.
3. Helige Ande, pingstglädjens Ande, liva upp de svala, låt hoppets röst bland sorger och bekymmer till vår ande tala, och giv oss frid, när livets afton skymmer. Salighet, Herre, giv oss i höjden. Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. Musik: Antonio Scandelli 1568 (51 år) "Lobet den Herren, denn er ist sehr freundlich". Denna psalm har av hymnologen Oscar Lövgren blivit kallad "en av våra bästa och kraftfullaste pingstpsalmer." Denna höga uppskattning verkar inte många dela, eftersom psalmen knappast sjungs särskilt flitigt. Men visst är både texten och den mycket passande 250 år äldre koralen ståtliga, om än kanske en smula tunga.
Koralen trycktes dock ursprungligen i Scandellis Newe Teutsche Liedlein 1568 till en lovpsalm, så visst tycks den molltonande melodin vara tänkt att uttrycka glädje! Annars gjorde en koralbokskommitté (!) 370 år senare en ljusare melodi, som dock inte kom med i den senaste koralboken.
Innehållsligt är de tre stroferna tematiskt väl avgränsade och stringent komponerade. Sanningens Ande ledsagar oss och ger oss vishet, kraften(e)s Ande upplivar oss och ger oss helighet, glädjen(e)s ande hugsvalar oss och ger oss salighet. Även tro, kärlek och hopp resp. ljus, dygd och frid är "trioler" som bär upp psalmen.
Observera att formerna "kraftenes" och "glädjenes" inte var gängse ens på Wallins tid, utan ett avsiktligt försök att ge psalmen en klang av gångna tider (s.k. arkaiserande stil). Metriska skäl har säkert också bidragit till Wallins vokalutfyllnad. Här har jag hursomhelst försökt ge texten en något mer nutida form.
1. Kärleken och sanningen, med dess band du knyter än jord och himmel samman - Ande god, ge glädjen röst, tänd idag i våra bröst själva himlaflamman! 2. Där du lyser mörkret flyr, hyckleri och svek dej skyr, men du vill förlåta. Sanning som den klara dag mitt i glada vänners lag kröner kärleks gåta. 3. I vårt dop, med eftertryck, i vår nattvards mat och dryck är du gudomskraften. I var gren och i var kvist på vår vinstock Jesus Krist är du själva saften. 4. Med ett gott samvetes fred till de små du kommer ned, skapar nytt och gläder, lyser upp och rensar ut tills de står hos ljusets Gud i snövita kläder. 5. Du som av en liten flock, svag och blyg och ängslig, dock kämpar kunde dana, skapa nu av oss en här, som törs svinga Andens svärd under korsets fana! 6. Kärleken till pengar, makt, själlös drift och skrytsam prakt vållar svåra bränder, släck dem med din dagg så mild, men låt lågan växa till som du själv här tänder. 7. Till sitt eget dag och natt ser man lätt, blir trött och matt, splittrar menigheten. Lär oss se på Frälsaren, se den sanna kärleken, det ger enigheten! Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv övers A.H. 6/8 2015 Musik. Christian Barnekow
1. Herre, se, vi väntar alla att du våra böner hör och att du med oss som fordom än ett pingstens under gör. Gjut din Ande, gjut din Ande över varje törstig själ och i allas våra hjärtan nu ditt verk fullborda väl.
2. Låt den helga elden falla uti våra hjärtan så att den där må helt förbränna vad som finns av hö och strå. Gjut din Ande...
3. Andens gåvor till oss dela och låt under bland oss ske. Med din kraft de sjuka hela och din frälsning låt dem se. Gjut din Ande...
Ibland har en psalm en mycket invecklad tillkomsthistoria. Den här psalmen tillkom från början som en fri översättning av John Newtons hymnSaviour, visit Thy plantation/Jesus, se till din plantering. med en refräng från Frälsningsarmén ("Gjut din Ande"). Sen gjorde Eric Bergquist (sign. "Onkel Eric" eller bara "Eric") om sin egen översättning till en ren pingstpsalm, kanske inspirerad av refrängen.
Inspirerad av Bergquists sång diktade Elias Hane sedan ytterligare några verser - man gjorde ofta så förr i världen - och publicerade alltsammans i sin sångsamling Grundtoner. I Svenska psalmboken fick vi så 1986, efter att sången kortats något, två verser av Bergquist och en av Hane. Så kan det gå.
Oavsett tillkomsthistoria är psalmen en ivrig pingstbön, en bön om den helige Andes gåva och gåvor. En bön om att Andens kraft ska visa sej nu i vår egen tid.
Melodin från Paderborn är numera väl insjungen, framför allt till psalmen Det finns djup i Herrens godhet, som också den råkat få tre strofer med vidhängande refräng...
Men psalmen kan även, som Per-Arne Brandeborn förtjänstfullt upptäckt, med fördel sjungas till samma melodi som pingstpsalmen SvPs 52 "Herre, se vi väntar alla" (alltså samma som SvPs 285 "Det finns djup i Herrens godhet"):
1. Livets Ande, kom från ovan, kom och bär från himlen bud! Du kan ge den stora gåvan: tron på Ordet, tron på Gud. Till oss människor du talar än i dag kring all vår jord. Folk och själar du hugsvalar än i dag med Skriftens ord.
2. Oförgänglig sanning strålar än i dag från bibelns blad, än i klara drag den målar heliga gestalters rad. Så till döttrar och till söner genom tidevarven går än ett heligt arv av böner, än profetens röst oss når.
3. Giv att vi för Gud må vandra såsom Abraham i tro, till välsignelse för andra och till egen själaro. Oss med Stefanus låt skåda Mänskosonens härlighet, oss med Paulus än benåda rikt med trons rättfärdighet.
4. Livets Ande, du som danar Kristi kyrka på vår jord, kraftens Ande, du som banar henne väg med Herrens ord, nådens Ande, du som renar själar och i dem vill bo, fridens Ande, du som enar Herrens trogna, giv oss tro.
Text: Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb. 2016
Musik: Gustaf Duben d.ä. 1674 (45 år)
Detta är en mycket pregnant psalm, en av Eklunds yngsta (skriven då den desto äldre författaren var i 70-årsåldern). Det är en bönepsalm, som samtidigt är mycket undervisande.
Författaren "målar heliga gestalters rad" i Bibelns efterföljd. Gamla testamentets troshjälte Abraham nämns allra först. Den kristna kyrkans förste martyr Stefanus nämns sedan. Och så kommer Paulus, hedningarnas apostel som på ett särskilt utförligt sätt fick förkunna budskapet om rättfärdiggörelsen genom tron, om "trons rättfärdighet" - läs särskilt Romarbrevet!
Ö.h.t. är detta en av mycket få psalmer i vår psalmbok som uttryckligen nämner Bibeln (annars talas ofta om Guds ord eller möjligen Skriften). Anden tilltalas i enlighet med äldre psalmtradition med många olika namn ("livets Ande", "kraftens Ande", "nådens Ande", "fridens Ande", jfr Helige Ande, låt nu ske).
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick." Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
1. Du vid din bortgång, Herre vår, oss lovat Anden sända, den helge Ande som utgår att Herrens eld upptända i alla hjärtan som dej tror och trots den synd som i dem bor, på Ordets kraft förtröstar.
2. Ty ej åt lärjungarna blott är detta löfte givet. Nej, samma löfte vi har fått, det står så tydligt skrivet. Vi därför ber av hjärtats grund: O Jesus Krist, du livets brunn, uppfyll oss med din Ande.
3. O Jesus, gjut i våra bröst din glädjeolja rena. Uppfyll oss med din Andes tröst och innerligt förena. Ja, till ett hjärta och en själ i kärlek slut oss samman väl, med fridens band omhägna.
4. Din Andes eldsdop du oss giv, samt nya tungors gåva. Din lag i våra hjärtan skriv och lär oss rätt dej lova. Ja, öppna för oss ordets dörr, så med helt annan kraft än förr ditt ord av oss förkunnas.
5. Du minns ditt löfte, Jesus kär, du kan ditt ord ej glömma: från den som tron inom sej bär ska livets vatten strömma. Så ber vi dej av hjärtats grund: O Jesus Krist, i denna stund gjut över oss din Ande!
