790 Vi har sett Guds rike komma

Text: Artur Erikson
Musik: Amerikansk

531 I tro under himmelens skyar

Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorda riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 



Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Nedre Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen". Det är ingen tvekan om att Widmarks text är den bästa kända och har givit själva koralen en ny värdighet, liksom koralen lyft Widmarks text. Psalmen har alltså "två vingar", som Olle Nivenius karaktäriserat en god psalm: den bärs fram av både text och melodi.




E Törnwall:

230 Dotter Sion

*1. Dotter Sion, fröjda dig!
Jubla högt, Jerusalem!
Se din konung nalkas dig
till din hjälp och salighet.
Dotter Sion, fröjda dig!
Jubla högt, Jerusalem!

*2. Hosianna, Davids Son!
Högt välsignad vare han!
Ljus och sanning är hans skänk,
"Gud med oss" hans dyra namn.
Hosianna, Davids Son!
Högt välsignad vare han!

Text: Okänd tysk efter profeten Sakarja, på svenska först publ. i Sionstoner 1889

Musik: Georg Friedrich Händel 1745 (60 år)

243 O du som skapat stjärnors här

1. O du som skapat stjärnors här,
du världens Ljus som evigt är,
du världens Frälsare, oss hör
när fram till dig vår bön vi för!

2. O du som sorg däröver bar
att världen så förlorad var,
åt syndare din hjälp du bjöd
då du tog på dig deras nöd.

3. När tiden mot fullbordan led,
du kom till oss från himlen ned.
Ifrån din Faders hus du for,
en jungfru fick du här till mor.

4. Du göt för världens skuld så svår
ditt rena blod ur djupa sår.
Som offer du till korset gick
och liv och frälsning där vi fick.

5. När världens sista tider gryr,
fiender samlas, vänner flyr,
du världens Domare, vi ber:
bered oss tills din dag vi ser!

*6. Ära ske Fadern och hans Son,
Guds Ande god i samma mån!
Den heliga Treenighet
ske pris och lov i evighet!

Text: Latinsk 800-talshymn "Creator alme siderum"
Musik: Medeltida 

234 Jesus från Nasaret går här fram

Text: Anders Frostenson 1935 (28 år)

Musik: Gustaf Nordqvist 1937 (51 år)

Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken och den andra han som nybakad psalmförfattare skrev. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:

Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).

På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.

På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).

Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).

Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:

Klockorna kalla till Herrens hus,
vitt över land och stad.
Kommen I alle. Ur malmens brus
tonar en hälsning glad:
Himmelriket är nära.

[---}

Hastigt vi nalkas den tysta värld,
som vi har kommit från.
Klockorna snart kring vår sista färd
ringa med mäktigt dån.
Himmelriket är nära.

"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv mycket om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.

233 När vintermörkret kring oss står

Alt. koral:



1. När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår,
med nåd och tröst från världens ljus,
från konungen av Davids hus.

2. I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

3. Guds folk, inför din konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

4. Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

5. Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

Text: Edvard Evers 1914 (61 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år), alt. Bengt-Göran Sköld

Edvard Evers:

Johann Crüger:

229 Han kommer i sin kyrka

1. Han kommer i sin kyrka
vid psalmers lov och fröjdeljud,
min andes tröst och styrka,
min konung och min frälsnings Gud.
I dag han lovar vara
densamme som igår
och ännu uppenbara
ett nådigt Herrens år.
På nytt mej längtan leder
att sitta vid hans fot,
ett bord han mej bereder
och tar mej där som gäst emot.

2. Han nådens gåvor rika
ger den i anden fattig är,
han frälsning ska predika,
han mättar allt min själs begär.
Det hjärta som var krossat
blir läkt av Jesu hand,
från trälen oket lossat,
från fången bojans band,
den som i blindhet famlar
han skänker evigt ljus
och vilsna barn församlar
och leder till sin Faders hus.

3. O du som Sion vårdar,
sänd över oss din Ande ned,
i dina helga gårdar
oss för din ankomst själv bered,
ge nya sabbatsstunder
till vila för vår själ,
gör nya nådesunder,
befria syndens träl,
lös varje bunden tunga
och helga så din brud,
att evigt hon får sjunga
ditt lov, o Frälsare och Gud.

Text: Paul Nilsson 1905 (39 år), bearb. A.H. 2017   
Musik: 1400-talet / Hans Kugelmann 1540