497 Än idag ropar Jesus, Mästaren

1. Än i dag ropar Jesus, Mästaren:
Res dej upp och följ med mej!
I Guds rike finns plats för varenda en.
Res dej upp och följ med mej!
Lämna det som binder dej,
- res dej upp och följ med mej! -
låt det inte hindra dej.
Res dej upp och följ med mej!
Följ mej!
Följ mej!
Res dej upp och följ med mej!
Följ mej till livets stora mål.
Res dej upp och följ med mej!

2. Om du lyssnar till ordet som ger liv
- res dej upp och följ med mej! -
får du leva med Gudsrikets perspektiv.
Res dej upp och följ med mej!
Lämna det som binder dej...
   

Text: Andreas Holmberg Tredjedag Pingst 2011 (41 år), fritt efter afroamerikansk julsång ("There´s a star in the east")

530 Ingen är för liten

Ingen är för liten,
ingen är för stor
för att följa Jesus,
Frälsaren på vår jord.
Jesus älskar alla,
säger Herrens ord,
//: ingen är för liten,
ingen är för stor ://

506 Vem vill med till himlens rike

Rytmisk originalkoralform:


1. Vem vill med till himlens rike?
Kom, för Jesus kallar nu!
Kom nu, fattige och rike,
här ryms både jag och du.
Vänd dej ifrån synden bort,
kom, för tiden är så kort!
Inte vill du Jesus neka
för att med begären leka?

2. Jesus Kristus är vår enda
väg till himlens härlighet.
Den som inte vill sej vända
till Guds Son förstår ej det.
Egen konst och visdom ej
räcker för att rädda sej.
Den som vill till himlen hinna,
måste detta väl besinna.

3. Du som vrider dej och vänder,
vet du inte vad du vill?
Syndens tjänst må få en ände,
snart kan himlen stängas till.
Du som säger: visst, jag vet,
den som bara kunde det -
be i Jesu namn om kraften,
om du hittills inte haft den.

4. Erkänn först din själavåda,
som i lagens ljus du ser.
Låt så Jesus dej benåda,
sänk dej i hans kärlek ner!
Av allt hjärta lägg dej vinn
om att Jesu håg blir din,
att hans gärningar få göra
och på andras böner höra.

5. Det är dags att börja vandra,
evigheten nära är.
Be och sjung och styrk varandra,
muntra, mana, lyft och bär.
Kom, ni stora, kom, ni små,
kom nu och ta korset på!
Alla följe, ingen svike,
kom, följ med till himlens rike!

Text: Hans Adolph Brorson, sv. övers. A.H. 3-4 juni 2016
Musik: Strassburg 1525

518 Till den himmel som blir allas

1. Till den himmel som blir allas
som hör Jesus Kristus till,
ingen är som inte kallas,
ingen han förlora vill.
Till hans hjärta en och var
lika öppen tillgång har.
Samma röst till alla ljuder,
samma frälsning han dem bjuder.

2. "Kom ni alla som arbetar,
allt är redo", ropar han.
"Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen."
Så han ropar, god och trägen.

3. Den som ändå hjärtat sluter
för hans kallelse och nåd,
den som honom så förskjuter
i ett tanklöst överdåd,
som ej vänder om och tror,
men i synden säker bor,
livets källa övergivit
och sin egen dödsdom skrivit.

4. Jesus, gör mej angelägen
om vad evigt gagnar mej.
Du till himlen själv är vägen,
låt mej alltid följa dej.
Du mej frälst från synd och last,
gör min kallelse så fast
att jag, skyddad i all fara,
din i liv och död må vara.

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, vad skall jag göra", bearb.  A.H. 2013
Musik: Svensk 1697 

Denna psalm var i 1819 års psalmbok den första under rubriken "Nådens ordning" och hade underrubriken "Nådavalet". Där fanns tre inledande strofer som plockades bort i 1937 års psalmbok och därefter, men som återges här nedan. De ger starka uttryck för en grundlig brottning med den s.k. predestinations- eller utkorelseläran, som många sökande själar fastnat i (man kan om man vill jämföra med brottningen mellan existensialism och determinism):

Store Gud, vad skall jag göra,
att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra,
eller dömd från dig att gå?
Står i livets bok mitt namn?
Öppnas eller sluts din famn,
när mig döden snart skall fälla
och mig för din domstol ställa?

O min Gud, mitt hjärta bävar;
outforskligt är ditt råd.
Mellan liv och död jag svävar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig
intet, gällande för dig?
Månn´, en gång av synden dårad,
jag kan vara en utkorad?

Ja, du vid dig själv har svurit,
att du ej vill syndarns död.
Denna ed har Jesus burit
till en syndig värld i nöd.
Den är skriven med hans blod:
o min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen bliver,
honom Herren livet giver.

Till den himmel, som blir allas...

Ja, så följer den psalm som är känd och sjungen från och med 1937 års psalmbok under titeln Till den himmel som blir allas. De fyra kvarvarande verserna utgör det evangeliska svaret på utkorelsens problem, som dock förblir ett tankekors för alla reflekterande kristna (varför blir en del saliga men, om man får tro Jesus, inte alla?).

Den mjuka, fina melodin har tillsammans med det centralt kristna textinnehållet gjort psalmen till en av de mest välbekanta äldre psalmerna.

J Åström:

529 Skynda till Jesus

1. Skynda till Jesus, Frälsaren kär!
Se, i sitt ord han vägen oss lär.
Ja, mitt ibland oss står han ju här,
ropar så vänligt: Kom!
Saligt, saligt, det är sant och visst,
är att fri från all sin synd och brist
evigt hos Jesus vara till sist,
därför idag vänd om!

2. Hindra ej barnen, så är hans bud,
låt dem få komma, kom också du!
Vägen är öppen, nådig är Gud,
dröj inte längre, kom!
Saligt, saligt... 

3. Kom till mej alla, ljuder hans röst.
Må han få ge oss glädje och tröst,
må han sitt tempel få i vårt bröst,
lyssna just nu och kom!
Saligt, saligt...

Text och musik: George Frederick Root 1870 (50 år), sv. övers. A.H. 2/2 2016

G F Root:

531 I tro under himmelens skyar

Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorda riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 



Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Nedre Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen". Det är ingen tvekan om att Widmarks text är den bästa kända och har givit själva koralen en ny värdighet, liksom koralen lyft Widmarks text. Psalmen har alltså "två vingar", som Olle Nivenius karaktäriserat en god psalm: den bärs fram av både text och melodi.




E Törnwall:

188 Upp ur vilda, djupa vatten

Text: Fred Kaan 1965, Britt G Hallqvist 1977

Musik: Darmstadt 1698