770 Mitt vittne vare Gud!

Alt koral:

1. Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

2. Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

3. Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod
likt Herrens regn till ond och god.

4. Men syndar vi på Herrens nåd,
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå.

5. Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning.
När mänskor knyter fridens band,
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här
så blir oss ej förlåtet där.

6. O Herre, du vår Fader är,
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit.
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 2010

Musik: Bartholomäus Gesius/J H Schein 1628 alt. Bernhard Berglund

J O Wallin:

785 Har vi sten i våre hender

Text: Liv Nordhaug 1971 (45 år)

Musik: Knut Löken 1972 (38 år)

781 Allt människosläktet av ETT blod

1. Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god
till samma mål har banat,
för att, som barn av samme Far
och syskon till varandra,
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

2. Vi hit ej förde gods och guld,
ej pengar, makt och ära.
Vi ner i gravens tysta mull
kan inget med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
är här för oss av nöden,
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.

3. Allt mänskosläktet med ett blod
förlöstes att i renhet,  
i ödmjukhet och tålamod 
bevara Andens enhet. 
En Medlare, en tro, ett dop 
bjöd samma tröst åt alla, 
som låter sej av nådens rop 
till bot och bättring kalla. 

4. Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre 
att frälsa det förtappade, 
det större med det smärre, 
och vid sin bortgång skänkte han 
oss detta testamente: 
"Ni syskon, tjäna så varann, 
som jag er alla tjänte!» 

5. Och i hans Ande blev nu vi 
varann som kristna lika.  
I dopet både slav och fri 
fick arvsrätt till hans rike. 
Sej allas blick från kvalens jord 
till samma himmel höjde, 
och allas knän vid nådens bord 
i samma tro sej böjde. 

6. Så hjälp oss, Herre, att vi må 
bland gåvor mångahanda, 
som av din rika nåd vi får,  
dock livas av en Anda, 
som, kärleksfull och ljuv och blid, 
kan våra hjärtan rena  
och i rättfärdighet och frid 
med Kristus oss förena. 

7. Ta bort allt köttsligt överdåd, 
allt högmod ur vårt sinne. 
Du ger ju de ödmjuka nåd: 
förakt och hat försvinne! 
Att nyttja rätt de pund vi fått,
det må du själv oss lära.
För allt som av din nåd blir gott
du ensam ska ha ära. 

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) bearb. A.H. 16/6 2016
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

J O Wallin:

520 Nåden, nåden den är fri

1. Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen
är ej fråga om personen.

2. Den som här fått namn av lärd,
mycket verkat, tänkt och skrivit,
och den som i denna värld
dömd från liv och ära blivit,
måste båda, märk det ena,
frälsas av Guds nåd allena.

3. Den som mer än tjugo år
under Moses aga sutit
och mång´ bitter bättringstår
uppå magra kinder gjutit,
måste i sin otro lida.
Rövarn frälsas vid hans sida.

4. Egen änglaärbarhet,
som för syndens utbrott fasat,
och den största gudlöshet,
som i synden hejdlöst rasat,
måste för att frälsning vinna
samma nåd hos Jesus finna.

5. Den som här med verk och ord
sej på Herrens barn försyndat,
liksom den som Kristi hjord
jämt till hjälp och bistånd skyndat,
måste inför Herren ligga
och om samma nåd få tigga.

6. Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.

7. Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter,
gör sin tid i otid bitter.

8. Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar
- o hur fåfängt han sej plågar!

9. Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad.
Det kan endast Sonens lydnad.

10. Salig den som då går fram
och på nåden dristigt vågar
och som endast med Guds Lamm
sej i denna sak befrågar.
Ty det är för alla skrivet
att den Sonen har, har livet.  

Text: Lars Thorstensson Nyberg 1748 (28 år), bearb. 1860, 1985, 2010
Musik: Johann Rudolph Ahle 

505 Väldig är Guds nåd över mej, över dej

1. Väldig är Guds nåd över mej, över dej,
ja, över syndare alla!
Gud försonat världen i Kristus med sej,
bedjande må vi nedfalla!
Synden är väl stor, men större är Guds nåd,
förrän världen grundlagts visste Herren råd:
ende Sonen skulle för syndare dö,
frälsa den brottsliga världen.

2. Under över under att detta har skett:
Kristus har dött i vårt ställe!
Sådan Gud som vår ingen någonsin sett;
krossat är djävulens välde.
Blodet plånat ut all världens syndamängd,
öppnat himlens port, som blev i Adam stängd.
Allt, ja allt är redo i Medlarens namn,
syndare, kom nu till Jesus!

3. Brottslig och fördömd inför varje Guds bud 
– var vill du räddningen finna? 
Ja, hur ska du kunna bestå inför Gud
eller hans salighet vinna? 
Du ej räddas kan, om nåd du ej tar mot; 
alla knän ska böjas invid Jesu fot. 
Böj dej då idag, medan frälsning dej bjuds, 
skynda, ja skynda till Jesus! 

4. Den till honom kommer han kastar ej ut; 
öppen hans famn står för alla. 
Dristigt inför honom ditt hjärta utgjut,
räds ej att honom åkalla. 
Han dej känner väl, han köpt dej som du är, 
därför ock din själ oändligt värde bär. 
Lämna då ditt hjärta åt Jesus just nu! 
Länge han därpå har väntat.

5. Tiden hastigt ilar, du rycks ju med makt
framåt mot okända öden.
Hur ska du väl möta vad Gud förelagt?
Alla är förelagt: döden.
Tiden är så kort, ack, vad du gör, gör snart,
kasta inte bort den nåd som underbart
Jesus dej förvärvat, den erbjuds dej än,
väldig den är över alla.

Text: Arvid Hydén 1903 (39 år), bearb. (Jfr finlandssvenska psalmboken 1986 nr 421).
Musik: Ur "Från fädernas tid", ngt bearb.

513 Kom till Gud, din kamp han ser

1. Kom till Gud, din kamp han ser.
Tro på Gud, som trygghet ger.
Be till Gud, din bön han hör.
Prisa Gud, allt nytt han gör.

2. Lev för Gud, det mening ger.
Stå för Gud, vad än som sker.
Tjäna Gud var dag som går.
Tacka Gud för allt du får.

Text: Bertil Westman 1968 (39 år)
Musik: Robert Schumann

535 En syndare som låg i syndens dvala

1. En syndare som låg i syndens dvala

en dag en röst från himlen hörde tala:

"Stå upp! Gå ut i morgonluften svala.
Se hur Guds ljus bestrålar berg och dalar!"

2. "Vems är den röst som når till hjärtegrunden?"
"En himmelsk väns, jag är med dej förbunden.
Så sov ej mer! Likt fågeln där i lunden
sjung Herrens lov den sköna morgonstunden."

3. "Ett sorgset bröst har ingen sorglös tunga.
I själanöd, vem kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
är nöden stor, för synd kan svårt betunga."

4. "När syndaren till Gud sej vill omvända
Gud nåd och hjälp från höjden lovat sända.
Han sett din nöd, och vad som nu ska hända
är att han liv och ljus hos dej ska tända."

5. Och syndaren stod upp att måltid spisa,
hans håg blev varm och Gud han ville prisa.
Nu himlens ljus han såg till själens lisa,
och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6. "Du gode Gud, låt nådens sol upprinna,
så syndens nöd kan i dess ljus försvinna.
Din Andes kraft låt mej, o Jesus, finna,
låt mej i dag din helga vänskap vinna.

7. Pris vare dej som inte lät mej sova
i syndens sömn hos mörkrets makter dova! 
Ta mot mej nu! Jag tacka vill och lova
för nåd och ljus jag får av dej som gåva. 

8. Försonare, du har för mej och alla
tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dej vill jag tro och älska och åkalla
och med din hjälp ej mer i synden falla." 

Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb J O Wallin, A. H.

Musik: Erkki Melartin 1923