848 Vi nu begraver denna kropp

1. Vi nu begraver denna kropp,
men detta är vårt fasta hopp:
att den en dag till liv uppstår
och oförgänglig styrka får.

2. Den i Guds hand av jord är gjord,
i jord den åter blir till jord,
men ska blir rest ur bädd så brun 
av ängelns röst och Guds basun.

3. I Gud har själen redan ro,
i Gud vars nåd vi här får tro,
och som från all vår synd och brist
oss återlöst i Jesus Krist. 

4. Så lämnar vi i gravens bo
det korn som sist till skörd ska gro
och ber på väg till hem och hus
att Gud ger också oss sitt ljus.

5. Ja, hjälp oss, Jesus, du vår tröst,
som med ditt blod så dyrt oss löst
från satans makt och evig nöd!
Dej vill vi prisa till vår död. 


Text: Mikael Weisse 1531 (43 år), sv. övers. A.H. 29/1 2016

353 Nu får din tjänare i frid

Ursprunglig koralform:


1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen skall nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.

Text: Simeon (Symeon) i templet, Martin Luther 1524 (41 år) "Mit Fried und Freud ich far dahin", Lars Stenbäck 1865, A.H. 1994
Musik: Martin Luther 1524 (jfr J S Bachs Cantata (BWV 125) och Haeffners utjämnade variant från 1820 - Bachs pigga musik bygger faktiskt också ofta på en rätt utjämnad melodi - jfr även Dietrich Buxtehudes orgelstycke och Vallerius´ koralvariant från 1697)

Denna Luther-psalm som bygger på Simeons lovsång ("Nunc dimittis"), som i tidegärden beds/sjungs vid varje aftonbön (completorium) inför sänggåendet, som ju ofta betraktats som en liten dödsberedelse. (Jfr den svenska kvällspsalmens "men om det stilla dödens bud / i denna natt jag hör"). Psalmen översattes till svenska 1572 och fanns med både i Göteborgspsalmboken 1650 (under rubriken "Om döden och domen") och i 1695 års psalmbok (under rubriken "Begravningspsalmer"). 

När Wallin mycket kraftigt bearbetade texten för 1819 års psalmbok, tog han fasta just på psalmens användning som dödsberedelse- och begravningspsalm, men fjärmade sej samtidigt från Simeons lovsång och Luthers tolkning av denna. Inte minst det globala perspektivet, missionsperspektivet, försvann. Jämför den äldre och den yngre svenska texten på Wikisource!

Onekligen tillförde dock Wallin goda uppbyggelsemoment, t.ex. det paulinska "Jesus, Jesus är mitt liv / och döden är min vinning". Ändå har jag valt att gå tillbaka till den äldre versionen och utgå från en bearbetning av Lars Stenbäck som är mycket mildare än Wallins, samt att i inledningsorden knyta an direkt till Simeons uttryck "Nu låter du din tjänare gå hädan, i frid, efter ditt ord". 

854 O Herre Gud, du som har skapat oss

O Herre Gud,
du som har skapat oss
och kallar oss att komma hem till dej.
Ge oss alla visa hjärtan,
så att vi inser livets korthet
och tar emot varje dag som en ny gåva.
Ge oss en levande tro
på din Son, Jesus Kristus,
som led döden för våra synders skull
och uppstod ur graven för att ge oss ett hopp
och lever i evighet.
Lär oss att dagligen dö från synden
och leva efter din heliga vilja.
Och när vår dödsstund kommer,
gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan.
När evighetens påsk gryr över jordens gravar,
låt oss av nåd få uppstå till evigt liv.
Amen.

465 Av förgängelsen är färgad

1. Av förgängelsen är färgad
all den fägring sommarn gav.
Åkerns sista skörd är bärgad,
ängens blommor fallit av.
Och när höstens vindar svala
härjar lund som gulnad står,
hör vi Herrens stämma tala
om hur snart vår tid förgår.

2. Strån för lien måste falla,
vi ska också mejas ned.
Hö och strå, det är vi alla,
lång är ingens vandringsled.
Men om också döden skriver
lag för allt som föds på jord,
i all evighet förbliver
oförvissnat Herrens ord.

3. Låt, o Gud, på oss fullbordas
löftet i dess vittnesbörd
om det vetekorn som jordas,
men ska gro till evig skörd.
Ja, när sakta levnadshösten
med sin skymning närmar sej,
värm oss alla då med trösten
om ett liv i ljus hos dej.

Text: Erik Natanael Söderberg 1917 (48 år), bearb. A.H.
Musik: William Penfro Rowlands o 1904 (44 år) alt. finsk folkmelodi (se nedan!)

E N Söderberg:

844 Nu tystne de klagande ljuden

1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sej tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.

2. Vad säger de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lovar?
"De sälla som bor i Guds gårdar,
de är inte döda, de sover."

3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de stör inte stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.

4. En dag även känslan och modet
skall domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva,

5. och vissnade lemmar, som griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.

6. Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

8. Omhägna med nattliga friden
du jord, vad vi lagt i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Skaparen kroppen ej glömma.

9. En ande som bad och som trodde
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.

10. När skapelsens grundvalar skakar
och himlabasunen har dönat,
ger Herren oss allting tillbaka
förädlat och nytt och förskönat.

Text: Aurelius Prudentius (400-talet), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. 2009

Musik: Medeltida

870 Uppståndelsen och livet är

Uppståndelsen och livet är
du, Herre Jesus Kristus kär.
Och den som tror på dej, vi hör
ska leva även om den dör.
Ja, den som lever och som tror
ska aldrig dö. Det är Guds ord.

Text: Martin Luther efter Joh. 11:25, övers. A.H. 1992

847 Våra stunder ilar

1. Våra stunder ilar
till sin tysta hamn.
Låt oss få vår vila,
Jesus, i din famn,
och, till målet komna,
somna
i ditt dyra namn.

2. Dina änglar skicka
till den bädd där vi
ur din kalk får dricka,
må de stå oss bi,
och från tunga banden
anden
göra evigt fri.

3. Snart får den sej svalka
efter stridens kvalm
och Guds tron sej nalka,
krönt av segerns palm,
ja, med själ och tunga
sjunga
livets morgonpsalm!

Text: Johan Olof Wallin 1837 (58 år), ngt bearb. 2012, 2024
Musik: Ivar Widéen 1916 (45 år)

J O Wallin:

137 Dej, helge Ande, beder vi

1. Dej, helge Ande, beder vi
att med din kraft du står oss bi
under prövotider

och svåra strider,
särskilt i den yttersta,
när det mot slutet lider.
O Gud, förbarma dej!

2. O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren,
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dej!

3. O kärlekseld, uppvärm vårt sinn´!
Allt hat, all ljumhet övervinn!
Lär oss leva nära
som syskon kära
i försonlighet och frid
och Kristi sinne bära.
O Gud, förbarma dej!

4. O högsta tröst i all vår nöd,
oss uppehåll i liv och död!
Låt oss ej försaka
att bedja, vaka
och betänka, att en gång
vi döden måste smaka.
O Gud, förbarma dej!

Text: v. 1 från medeltiden. Martin Luther 1524, Olaus Petri 1536, J O Wallin 1814, 1816.

Musik: Medeltida leismelodi/Erfurt 1524

433 Bli kvar hos mej

OBS detta är en bearbetad version! Jfr SvPs 1986 nr 189!

Alt. koral:


1. Bli kvar hos mej, se, kväll det redan är.
Bli kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
du ende trogne tröstare, bli kvar.

2. Som drömmar flyr, så ilar våra år.
All jordens glädje likt en fläkt förgår.
Allt hastar hän mot sin förvandling snar.
Du är densamme, bli du hos mej kvar.

3. Ej blott en blick, ett ord jag ber dej om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna vänners tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bli hos mej kvar.

4. Du ensam kan betvinga mörkrets hot
och ge mej styrka att stå frestarn mot.
Var stund din närhet är det skydd jag har -
i köld, i sol bli, Herre, hos mej kvar.

5. Som späd jag lades i din kärleks famn
och blev välsignad i ditt starka namn.
Du mej ej lämnat, fast på väg från dej
jag ofta svek dej. O, bli kvar hos mej.

6. Ej fruktar jag, då du är här i nåd,
då viker smärtan, aldrig fattas råd.
Av gravens fasa ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd, när dej jag har.

7. Ditt kors ska skina för min blick, när sist
jag somnar in, o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar.
I liv, i död bli, Herre, hos mej kvar.

Text: Henry Francis Lyte 4/9 1847 (54 år) "Abide with me", sv. övers. Oscar Mannström 1920 (45 år), bearb. A.H. Annandag Påsk 2022

Musik: William Henry Monk 1861 (38 år), alt. Per Steenberg 1916

Denna aftonpsalm kunde lika gärna ha stått under rubriken "Livets gåva och gräns", men har antagligen blivit oftare sjungen så här. Fast kanske den skulle önskas oftare vid exempelvis begravningar, även i Sverige, om man bättre kände till psalmens vemodigt vackra bakgrund. Den skrevs nämligen samma höst som författaren fått besked om sin lungtuberkulos (TBC), inför den av läkare tillrådda avresan söderut mot varmare länder, och samma höst som han slutligen avled i denna sjukdom.

Det berättas att psalmen skrevs på kvällen den 4 september 1847, efter att Lyte hållit sin sista högmässa i sin församling. Oscar Lövgren berättar: "Vid solnedgången samma dag tog L. en promenad neråt havsstranden. Han ville än en gång njuta av den natur, med vilken han under åratal umgåtts. Det var en vacker solnedgång med purpurglans över avlägsna höjder. Och där nere låg hamnen lik en damm av smält guld. Allt hade denna dag givit honom en poetisk ingivelse, som han ville fullfölja. Under aftonen arbetade han flitigt inne på sitt rum. Senare på kvällen lämnade han sin dotter den första utskriften av nämnda psalm". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 409, Gummessons 1964). Enligt andra källor färdigställdes psalmen inte förrän några veckor senare, men den 20 november 1847 avled i varje fall dess författare nära Medelhavets stränder, i Nice.

Lyte komponerade även en melodi till sin psalm, men den slogs nästan helt ut av den 14 år senare komponerade koralen av William Henry Monk, som gjorde koralen i enkom för Hymns ancient and modern (1861), då man absolut ville få med Lytes text men inte fann melodin vara helt till belåtenhet.

En mycket speciell sak med denna psalm är att dess första och sista strof sedan 1927 har sjungits vid varje FA-cupfinal i fotboll och sedan 1929 vid varje Challenge cup-final i rugby (båda spelas på Wembley stadium).

H F Lyte i yngre dagar:

 

440 Du som härlig ställde

1. Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växlar eller hejdar sej.
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar inte dej.

2. Åren utan vila
med tidens böljor rinner,
och mänskans dar försvinner
som skum och bubblor däribland.
Livets stunder ilar;
vi måste alla följa
med tidens strida bölja
till evighetens strand.

3. Konung i det höga,
du släkten bortgå låter
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd som vi åkallar
är varje morgon ny.

4. År och vänner flyktar,
men du förblir densamme,
ger oss tills vi är framme
den omsorg du de gångna gav,
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klagar
vid sina vänners grav.

5. Gud, vi vandrar trygga
när vi med dej får vandra
i kärlek till varandra
och tro som vilar vid ditt ord.
Vi på dej vill bygga
vårt hopp i alla öden;
i livet och i döden
du leder hem din hjord.

6. Gud, du vare lovad!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
du alltid allt allen förmår.
Gud, du vare lovad!
Din lag, din nådelära,
din härlighet och ära
i evighet består. 

Text: Johan Olof Wallin 1811 (32 år), ngt bearb.

Musik: Troligen svensk 1624

J O Wallin:

Detta är en lovpsalm som i den wallinska psalmboken stod upptagen bland nyårspsalmerna "trots att den mest nyårsbetonade strofen ströks redan i 1814 års förslag" (Lövgren). Melodin förekommer i den s.k. Rappe-handskriften 1675 och i 1697 års koralbok till texten Frögder eder alle i thenna Christenhet (nr 134), en nyårspsalm (där varje strof avslutas "i detta nya år") som "Du som härlig ställde" med tanke på den ursprungliga rubriceringen förmodligen var avsedd att ersätta.

Psalmen tillhör den absoluta "psalmbotten" mätt i antalet sjungningar - trots att den 1937 gavs en så framskjuten placering som nummer 2 i psalmboken! - men är nu ändå inne i sin tredje psalmbok på raken, förmodligen p.g.a. sina obestridliga skönhetsvärden.

457 Var är den Vän som överallt jag söker

1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan bara ökar.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

2.Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.

4. Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, om jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), ngt bearb.
Musik: Från Malung

843 Saliga de som ifrån världens öden

1. Saliga de som
ifrån världens öden
somna i Jesu
Kristi tro i döden!
Herren skall föra
deras själ ur nöden
hem till sin glädje.

2. Dem skall ej dödens
mörker mer förskräcka,
dem skall Guds frid
i graven övertäcka.
Kristus, Guds Son, skall
dem en gång uppväcka,
evigt förklara.

3. Pris vare dig, att
hoppet är oss givet,
att ock vårt namn i
livets bok är skrivet;
pris vare dig,
uppståndelsen och livet,
o Jesus Kristus!

Text: (=SvPs1986 nr306) Zacharias Topelius 1869 (51 år)

Musik: Friedrich Ferdinand Flemming 1811 (33 år), alt. J Cruger 1640

845 En dalande dag

1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skifta som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunka vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.

2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.

3. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.

4. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet.
Och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.

5. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar, tills dag sig tänder.
När morgon upprinner, då är jag i hamn
och skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.

Text: Johannes Johnson före 1915, O R Hallberg 1920, O Mannström 1920

Musik: Heikki Klemetti 1904 (28 år), alt P U Stenhammar ("Nu lovar min själ")

850 Saliga alla de döda vilka i Herren har somnat

 

1. Saliga alla de döda
vilka i Herren har somnat,
ty deras kamp är slut
och lugnt de vilar ut.

2. Saliga alla de döda
vilka i Herren har somnat,
de efter livets strid
gått in i himlens frid.

3. Saliga alla de döda
vilka i Herren har somnat,
med dem till himlens port
skall följa vad de gjort.

4. Saliga alla de döda
vilka i Herren har somnat,
nu får de skåda där
vad längtan anat här.

Text: Cecilia 1902, bearb.

Musik: Edvard Wessel 1902 (46 år)

846 En handsbredd är vår levnads mått

 

VID INVIGNING AV KYRKOGÅRD

1. En handsbredd är vår levnads mått,
vår livskraft är förgänglig.
Vi är som vind och skuggor blott,
vår rikedom fåfänglig.

Vi inom kort
skall bäras bort
att djupt i jorden gömmas.

2. I denna jord, varpå vi står,
skall dödens säde myllas.
Ja, när vår egen grav vi får,
skall just på oss uppfyllas
vår Herres ord:
"Du kom av jord,
och jord skall du bli åter."

3. Men som det korn som sås i mull
står upp i vårlig knoppning,
så skall det här för Jesu skull
bli sått på en förhoppning,
att ny vår kropp
en gång står opp
att oförgänglig leva.

4. Må marken, som vi nu i tro
skall till Guds åker viga,
omhägnas av en ostörd ro,
må världens larm här tiga.
Inom dess port
en fridens ort
i liv och död vi finne!

5. Må sorg som följt de döda hit
få himmelsk tröst erfara
och tårat öga lyftas dit,
där ingen gråt skall vara!
Må vi till sist,
o Jesus Krist,
hos dig få alla mötas!


Text: Bernhard Risberg 1902 (40 år), bearb. A.H. (40 år) sommaren 2010 (vid invigningen av ny kyrkogårdsdel i Hanebo församling) och 2011.
Musik: Darmstadt 1698 ("Du bar ditt kors")

B Risberg:

855 Älskar barnet modersfamnen

1. Älskar barnet modersfamnen,
strävar dagakarln till ro,
bräckta skeppet in i hamnen,
skrämda fågeln till sitt bo,
då kan trygg jag möta döden,
där jag, sövd från kval och strid,
föres till en evig frid.

2. Sötma från den starke flyter,
mat av frossaren skänks ut.
Jesu död vår död förbyter
i en glädje utan slut.
Döden är ju nu min vinning,
nu när Jesus är mitt liv,
i sin död han gjort mej fri.

3. Varför skulle jag ej vilja
gå med Simeon i frid
och ju förr dess hellre skilja
mej från denna mödas tid,
från en svag, förgänglig hydda,
från en ond och fåfäng värld,
full av ränker, våld och flärd?

4. Sälla stund då bandet brister
och jag blir den Adam kvitt,
som med tusen streck och lister
ännu bor i hjärtat mitt,
då jag leda synden slipper,
som här gör mig trög och kall
och jämt kommer mig på fall!

5. Men om dej, min Gud, behagar
i ditt kärleksfulla råd
att förlänga mina dagar,
gör mej nöjd med all din nåd.
Gör då också hela hjärtat
ständigt mera till dej böjt
och i Jesus helt förnöjt.

6. När jag sist skall hädanfara,
var hos mej, du vän så god,
i min själ dej själv förklara,
stärk och gläd mej med ditt blod.
Låt mej för din död och plåga
komma full av liv och fröjd
hem till dej i himlens höjd!

Text: Johan Kahl 1745 (24 år, han dog 1746), bearb. A.H. 2008
Musik: John Hughes 1905

860 Skymningstimmen sakta nalkas

1. Skymningstimmen sakta nalkas,
solen sej i havet sänker.
Dagens kvalm och hetta svalkas
i den dagg som kvällen skänker.
Dämpad är den höga färgen,
dämpat är det hårda bruset.
Framför oss på helga bergen
skimrar mot oss fadershuset.

2. Bortom tidens dunkla vågor
fläktar fridens vindar stilla.
Där är svar på alla frågor,
inga tvivel ska förvilla.
Dem som där i ljus får vandra
i sitt rådslut Gud inviger.
Från en klarhet till den andra
där den fria anden stiger.

3. Ljuvlig är Guds helgons vila,
full av liv i himlafriden,
där ej år och dag ska ila
orosfyllda som i tiden.
Alltfler tillhör denna skara,
alltmer blir de Kristus lika.

Salig den som där får vara,
uppfylld av hans kärlek rika!

Text: Axel Fredrik Runstedt (tr. 1934), bearb. A.H. 2010

Musik: Johann Cruger 1649 (51 år), alt. H. Nyberg ("Barn och stjärnor")

864 Så vila i välsignelse

Vid en trogen pastors eller biskops begravning:

1. Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

2. Kring nejden hörs nu gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.

3. Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord.
Med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.

4. Vi må i kärlek innerlig
till ljusets land gå samma stig
och lära våra barn den tro
som dej och oss har givit ro.

5. Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

6. Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt.
Men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt ska vara mer.  

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb.
Musik: Wittenberg 1544

863 Snart får jag skåda vad jag tror

1. Snart får jag skåda vad jag tror;
bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor;
han lever - jag skall leva!
I Guds förbund
av Guds misskund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd
i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.

2. Välsignad vare Gud, som har
oss fött på nytt till livet,
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit!
Med honom vi
av nåd får bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullbordar loppet.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Burkhard Waldis

869 På mina gamla dagar

1. På mina gamla dagar,
o Gud, mej inte glöm.
När åldern mej försvagar,
du i ditt hägn mej göm.
Du allt från ungdomsvåren
på fadersarm mig bar.
När jag blir tyngd av åren,
en fader än mej var.

2. När jag min ålder märker
och kroppens möda ser,
giv att din Ande stärker
mitt inre liv alltmer.
När minne och när öga
ej har sin skärpa kvar
och tankarna blir tröga,
mitt ljus, o Jesus, var.

3. Blir svagare mitt öra,
jag ber dej dock att jag
i själens djup kan höra:
"Min nåd är ny var dag."
Och får jag lida smärta
och blir min vånda svår,
så läk, o Gud, mitt hjärta
med Jesu Kristi sår.

4. Om tungan kraft ej äger,
o Gud, att prisa dej,
i tron ditt barn dock säger:
"Min Jesus ber för mej."
När mina lemmar domnar
i dödens köld, så giv
att jag i frid insomnar
och vinner evigt liv.

Text: Philipp Friedrich Hiller 1767 (68 år), Severin Cavallin 1874, bearb. (Ur svensk psalmbok för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1986).

Musik: Melchior Teschner ("Pris vare Gud som låter")