Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." / Psalmred.
1. Frälsarens kyrka i Sveriges land, del av hans kyrka på jorden, vida den famnar från strand till strand, fast är den grundad av Herrens hand, byggd till hans tempel i Norden! 2. Allt fick sin vigning i kyrkans famn, i den Treenige Gudens, i Faderns och Sonens och Andens namn: dopnådens vatten och gravens hamn, brudgummens löfte och brudens. 3. Fäder och mödrar sej kämpat fram, Kristus var med dem på banan. Trofast är han trots vår synd och skam, seger han vunnit på korsets stam, därför finns korset på fanan. 4. Ädel är skaran, sen tusen år Gud i vår kyrka fått frälsa. Framåt vår hoppfyllda längtan går: ungdomen kristnad är Sveriges vår, Sveriges framtid och hälsa. 5. Villigt en skara som väckts av Gud kommer sin Konung till möte, klädd i hans helighets vita skrud, samlad som daggen på ljusets bud flödar ur morgonens sköte.
6. Kristnade ungdom, Gud vill oss väl! Ta Herren Kristus på orden! Kämpa för frihet åt bunden träl, be om Guds frid över varje själ, himmelens frid över jorden! Text: Johan Alfred Eklund 1909, bearb. A.H. 2015 Musik: Gustaf Aulén 1909, alt. Jakob Sletten, alt. A.H. 2015
1. Regering, folk och fosterland, o Gud, vår Gud, beskydda! Knyt kärlekens och fridens band kring både slott och hydda! Med insikt må bli tydda de lagar du oss gav, o Gud, och sanningens och rättens bud av fria hjärtan lydda! 2. Stärk dem, o Gud, som land och bygd vill värna om och stödja, som om rättfärdighet och dygd sej ärligt vill bemöda! Låt ymnigheten flöda, välsigna flit och helgdagsro, välsigna stads- och landsbygdsbo, giv arbete och gröda! 3. Må som ett hjärta och en själ en gång vi kunna nämnas! Må allmänt väl bli allas väl och rätt och plikter jämnas! Med ånger allt må lämnas som gör ett syskonsinne kallt, och Kristi Ande live allt som önskas och som ämnas! 4. Välsigna dem som troget vill ditt ord i verket sätta, i nöd och lust sej håller till det sanna och det rätta! Bekymrens bördor lätta, med arbetsglädje framgång giv och låt oss i ett bättre liv få mötas efter detta! Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 24/8 2015 Musik: Burkhard Waldis 1553
1. Allt mänskosläktet av ett blod den store Guden danat, och allas väg han, vis och god till samma mål har banat, för att, som barn av samme Far och syskon till varandra, vi skulle våra prövningsdar i endräkt genomvandra. 2. Vi hit ej förde gods och guld, ej pengar, makt och ära. Vi ner i gravens tysta mull kan inget med oss bära. Varandras bistånd, tröst och råd är här för oss av nöden, och Guds barmhärtighet och nåd i livet och i döden.
3. Allt mänskosläktet med ett blod förlöstes att i renhet, i ödmjukhet och tålamod bevara Andens enhet.
En Medlare, en tro, ett dop bjöd samma tröst åt alla, som låter sej av nådens rop till bot och bättring kalla. 4. Som tjänare åt tjänare kom alla herrars
Herre att frälsa det förtappade, det större med det smärre, och vid sin bortgång skänkte han oss detta testamente: "Ni syskon, tjäna så varann, som jag er alla tjänte!» 5.
Och i hans Ande blev nu vi varann som kristna lika. I dopet både slav och fri fick arvsrätt till hans rike. Sej allas blick från kvalens jord till samma himmel höjde, och allas knän vid nådens bord i samma tro sej böjde. 6. Så hjälp oss, Herre, att vi må bland gåvor mångahanda, som av din rika nåd vi får, dock livas av en Ande, som, kärleksfull och ljuv och blid, kan våra hjärtan rena och i rättfärdighet och frid med Kristus oss förena. 7.
Ta bort allt köttsligt överdåd, allt högmod ur vårt sinne. Du ger ju de ödmjuka nåd: förakt och hat försvinne! Att nyttja rätt de pund vi fått, det må du själv oss lära. För allt som av din nåd blir gott du ensam ska ha ära. Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) bearb. A.H. 16/6 2016 Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år), alt. finsk koralvariant J O Wallin:
1. Vem kallar du din nästa här? Vem är det Herren menat? Är det blott den som närmast är i frändskap som förenat? En vän kanske? Ja, vidare, den fromma hop som Kristi dop har samlat, styrkt och renat? 2. Om nära, om i fjärran land en mänska bo vill fästa, hon vårdas av Guds allmakts hand och får hans godhet gästa. På slätt, på berg, hur skild i färg och språk och stam hon träder fram, är hon ändå din nästa. 3. Du ser en människa som du vid fröjd och sorger bunden, du ser ett liv som leves nu och som förgår med stunden, du ser den lott du själv har fått av lust och nöd, av liv och död, så lika allt i grunden. 4. Det är din nästa som du ser. Så följ då ordets lära och skynda, där han fallit ner, att hjälpa, stöda, bära. Till bistånd var beredd och snar med tröst och råd, med verk och dåd, till Jesu fröjd och ära. 5. Ja, Jesus, du som lidit har för vän och ovän lika, i kärlek lär oss en och var att ej vår nästa svika. Om känd han är, om främling här: är han i nöd bör vi ge stöd och ej från honom vika. 6. Så sant och visst är Herrens ord att kärlek är det bästa. I allt, i himmel och på jord gör kärleken det mesta. Men ensam går och utan spår och utan vän försvinner den som aldrig ser sin nästa. Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb. Musik: Finsk folkmelodi
)
1. Sjung i himlens ljusa höjder, sjung Guds lov, du änglahär! Allt vad liv och anda äger prise den som Livet är. Stäm nu upp en mäktig världskör, ingen stämma svike här. 2. "Tig!" åt stormens brus han sade, när dess vreda hot han såg, såg mot bräcklig farkost välvas upp det dunkla djupets våg; strax det näpsta vädret lydde: som en spegel havet låg. 3. När en son, av döden rövad i sin ungdoms sköna vår, bäres ut, och modern gråter sorgens tårar vid hans bår, "unge man, stå upp!" han bjuder. Ynglingen står upp och går. 4. O, låt stämman ljuvligt klinga, tungan röras utan tvång, sjung om lidandet som frälste, uppstäm påskens segersång, sjung om honom, livets furste, som skall väcka oss en gång! 5. Vilken syn, när lemmar växer ur förtorkad aska opp, när det kalla stoftet livas än en gång av blodets lopp, och av hudens täcke höljes ben och kött på nydant kropp! 6. Sist, när dödens makt betvingad, människan förlossad var, han, att himlens tron bestiga, återvände till sin Far, tidens kval åt korsets hjälte evig äras frukter bar. 7. Honom gamla män och unga, mödrar, jungfrur, späda mör prisar med sin själ och tunga, barns och dibarns röst man hör, allas toner i förening brusar fram i väldig kör. 8. Flodens snabba silvervågor och den höga strandens svall dag och natt och luft och skogar, sol och snö och vattenfall, allt i seklers alla sekler Herrens lov förkunna skall. Text: Aurelius Prudentius, sv. övers. Johan Bergman, bearb. A.H. Musik: Henry Smart
1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, hur är det med kärleken, om ni er prövar? Säg, är ni nu ett genom kärlekens band och brister det bandet ej sönder ibland? Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, må Herren för söndringens ande er skona och kärlekens Ande i hjärtana trona! 2. Jerusalem är vår gemensamma moder och varje dess barn är en syster, en broder. Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, en Fader, en Ande, en tro och ett dop. Om vi av Guds kärlek rätt började brinna så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna.
3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. Han ser ej på gåvornas olika glans, han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. Och vi är ju hans för att älska varandra och ej för att misstro och döma och klandra de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, ej blygas för Kristus, fast ringa han är i alla föraktade lemmar han bär. Ja, må vi förenas, så gamla som unga, att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 5. O, må vi då söka av innersta hjärta att älska varandra i glädje och smärta, förenade blott i den Frälsares tro, vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, vars höga och heliga namn vi får bära, och prisa hans nåd både fjärran och nära! 6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen när syskonen samlade står inför tronen och sjunger till glädje för Gud och hans Krist och älskar varandra, men då utan brist. Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, och redan i hoppet min ande sig sträcker dit upp, där den eviga morgonen bräcker! Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699)
1. Morgonrodnaden ska väcka mej till helga sångers ljud. Tidigt vill jag händer sträcka upp till Herren Gud, min Gud, och med hjärta och med tunga den Allsmäktige lovsjunga. Han min lovsång ej försmår, när till nådens tron den går. 2. Sol från världens gryningstimma, som i Edens lunder brann, för vars strålar nattens dimma från en nyfödd jord försvann, se, hon ännu härlig brinner, ännu milt hon oss påminner att med samma nåd och makt Herren på sitt verk ger akt. 3. Herren Gud i alla tider är de sinas ljus och tröst. Frid och salighet sej sprider från hans ord till alla bröst. Han i alla evigheter över allt vad fader heter är i himmel och på jord som den rätte Fadern spord. 4. Därför vill jag hoppfull möta allt vad han mej förelagt, och mitt kall med trohet sköta och förbida vad han sagt. Glad som fågeln skall jag sjunga, när jag går i dagens tunga, trygg i Herrens skugga bo, när jag går till nattens ro. 5. Och när solen mer ej röjer sej för jordisk blick en gång, örat hör och tungan höjer här ej mera bön och sång, då ska öga, tunga, öra bättre skåda, sjunga, höra Herrens nåd och härlighet i en salig evighet. Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år), bearb. A.H. 16/7 2014 Musik: Christoph Anton 1642 ca
