söndag 25 september 2016

507 På den unge man han såg




1. På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

2. Jesus har den unge kär,

ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mej sen!"

3. Herre, du som känner allt

och i kärlek mej befallt
följa dej till evigt liv,
följa dej med rätt motiv,
säkert finner du hos mej
något ont som reser sej,
någon gud som trotsar dej,

4. säg då bara som det är,

fräls mej, du som har mej kär,
lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband,
och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

5. Låt mej bara inte då

bort från dej bedrövad gå,
hjälp mej lämna bakom mej
vad mej hindrar följa dej,
visa mej ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mej öppnat himlens port!

6. Visst, nog undrar jag ibland:

når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mej riv,
nåd utöver nåd mej giv,
låt mej ärva evigt liv!

Text: Gustav Jensen, sv. övers. A.H. 25/3 (Jungfru Marie Bebådelsedag) 2015

onsdag 21 september 2016

108 Sjung i himlens ljusa höjder

)


1. Sjung i himlens ljusa höjder,
sjung Guds lov, du änglahär!
Allt vad liv och anda äger
prise den som Livet är.
Stäm nu upp en mäktig världskör,
ingen stämma svike här.

2. "Tig!" åt stormens brus han sade,
när dess vreda hot han såg,
såg mot bräcklig farkost välvas
upp det dunkla djupets våg;
strax det näpsta vädret lydde: 
som en spegel havet låg.

3. När en son, av döden rövad
i sin ungdoms sköna vår,
bäres ut, och modern gråter
sorgens tårar vid hans bår,
"unge man, stå upp!" han bjuder.
Ynglingen står upp och går.

4. O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, livets furste,
som skall väcka oss en gång!

5. Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes 
ben och kött på nydant kropp!

6. Sist, när dödens makt betvingad,
människan förlossad var,
han, att himlens tron bestiga,
återvände till sin Far,
tidens kval åt korsets hjälte
evig äras frukter bar.

7. Honom gamla män och unga,
mödrar, jungfrur, späda mör
prisar med sin själ och tunga,
barns och dibarns röst man hör,
allas toner i förening
brusar fram i väldig kör.

8. Flodens snabba silvervågor
och den höga strandens svall
dag och natt och luft och skogar,
sol och snö och vattenfall,
allt i seklers alla sekler
Herrens lov förkunna skall.

Text: Aurelius Prudentius, sv. övers. Johan Bergman, bearb. A.H.
Musik: Henry Smart

måndag 19 september 2016

507 På den unge man han såg




1. På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

2. Jesus har den unge kär,

ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mej sen!"

3. Herre, du som känner allt

och i kärlek mej befallt
följa dej till evigt liv,
följa dej med rätt motiv,
säkert finner du hos mej
något ont som reser sej,
någon gud som trotsar dej,

4. säg då bara som det är,

fräls mej, du som har mej kär,
lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband,
och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

5. Låt mej bara inte då

bort från dej bedrövad gå,
hjälp mej lämna bakom mej
vad mej hindrar följa dej,
visa mej ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mej öppnat himlens port!

6. Visst, nog undrar jag ibland:

når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mej riv,
nåd utöver nåd mej giv,
låt mej ärva evigt liv!

Text: Gustav Jensen, sv. övers. A.H. 25/3 (Jungfru Marie Bebådelsedag) 2015

torsdag 15 september 2016

503 Det var en man vars giriga håg



Alt. koral:



1. Det var en man 
vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han 
vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.

2. Han sade då 
med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må 
och dricka förnöjd
och leva som mej behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."

3. Men Herren bjöd: 
"Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, 
din hopade skatt
ej mer dej båtar och gläder."
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.

4. Så har det gått, 
så skall det ock gå,
besinna det, unga och gamla.
En timlig lott 
kan inte bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ja, lär er här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!

5. För egen törst, 
för kläder och glans,
i otid ej våndas och bäva.
Nej, kristna! först 
Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträva!
Mot himlen, där 
vår rikedom är,
vårt hjärta alltid må stäva!

6. Och han, som där 
oss ämnar ett arv,
det ingen ifrån oss kan skilja,
ja, han som när 
den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler,
allt efter sin nådiga vilja.  

Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012
Musik: Heikki Klemetti, alt. Per Ulrik Stenhammar

måndag 22 augusti 2016

161 Ni kära Guds barn som för himmelen övar






1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 
hur är det med kärleken, om ni er prövar? 
Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 
och brister det bandet ej sönder ibland? 
Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 
må Herren för söndringens ande er skona 
och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

2. Jerusalem är vår gemensamma moder 
och varje dess barn är en syster, en broder. 
Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 
en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 
Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 
så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 
och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 
och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 
Han ser ej på gåvornas olika glans, 
han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 
Och vi är ju hans för att älska varandra 
och ej för att misstro och döma och klandra 
de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 
kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 
ej blygas för Kristus, fast ringa han är 
i alla föraktade lemmar han bär. 
Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 
att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 
om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

5. O, må vi då söka av innersta hjärta 
att älska varandra i glädje och smärta, 
förenade blott i den Frälsares tro, 
vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 
Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 
vars höga och heliga namn vi får bära, 
och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 
när syskonen samlade står inför tronen 
och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 
och älskar varandra, men då utan brist. 
Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 
och redan i hoppet min ande sig sträcker 
dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699)

fredag 29 juli 2016

160 Hjärtan, enigt sammanslutna

)

Alt. koral:




1. Hjärtan, enigt sammanslutna,
sök i Herrens hjärta ro!
Lågor, ur Guds väsen flutna,
flamma klart i Kristi tro!
Han, vår hövding, oss förenar,
han, vår sol, oss ger vår glans,
på hans livsträd är vi grenar,
han är vår och vi är hans.

2. Bröder, systrar, kom nu alla
och förnya ert förbund!
Kristus vill oss åter kalla
i en helig, stilla stund
att i tro och kärlek enas,
styrkas under sång och bön
och från strid och splittring renas,
så hans ära strålar skön.

3. Kom till Jesus för att lära
att hans kärleks djuphet se,
att varandras bördor bära,
för varandra livet ge.
Vi så högt av honom skattats
att han göt för oss sitt blod.
Syskonkärlek som har mattats
stärks på nytt i denna flod.

4. Gud ske ära, vilka höjder,
vilka djup av idel nåd,
vilka osägbara fröjder
som beretts oss i hans råd!
Gud, långt större än vi tänker
- unders under är hans namn -
med sin Son oss allting skänker,
sluter oss i fadersfamn.

5. Kristus, du som oss förenat
till en helig syskonrund,
lär oss, så som du det menat,
älska till vår sista stund,
så ditt ljus i mörka dalar
genom oss blir spritt och känt
och så starkt till världen talar
att den tror att Gud dej sänt! 

Text: Nikolaus Ludvig von Zinzendorf 1725 (25 år), sv. övers. Oscar Mannström 1913, bearb. A.H. 2016
Musik: 1688, bearb. Herrnhut före 1750, alt. Gustaf Düben d.ä.

måndag 18 juli 2016

785 Gud gav i skaparorden



Alt. koral:


1. Gud gav i skaparorden
dej, människa, ditt höga kall.
Du i hans namn på jorden
i makt en konung vara skall.
Själv konung utan like,
dej Kristus del beskär
av väldet i det rike
vars grundare han är.
I skapelsen som trängtar
till sin förlossnings dag,
men våndas än och längtar,
du råda skall med Andens lag.

2. Är syndens boja krossad
och brutet lustans tyranni,
går människan förlossad
från alla världens makter fri.
Hon får den makten stora,
i ringhetens gestalt,
att kunna allt förlora
och kunna äga allt,
att kunna allt försaka
och allt behålla kvar,
ja, vinna allt tillbaka
om allt på jord hon offrat har.

3. Dej Kristus visar vägen,
där du till denna höghet når,
om ödmjuk, fast och trägen
du stilla i hans lydnad går,
i mödans verk att bringa
de dina dagligt bröd,
i tjänargärning ringa
att ge de svaga stöd,
att tåligt utstå tuktan
i bitter sorgetid
och utan knot och fruktan
här kämpa ut din goda strid.

4. Gud i det dolda skådar
och kröner redan nu och här.
Han redan nu benådar
den som i tron har honom kär,
med purpurklädet, vunnet
Guds heliga till skrud,
och silket, som är spunnet
till dräkt åt Kristi brud.
Han troget skall förvara
det arv han dej berett
och saligt uppenbara
vad ännu inget öga sett.

5. Så må vårt lov vi höja
till Gud i varje verk och ord.
Var teg som vi får plöja,
den är Guds rikes åkerjord,
var boning vi får bygga
i våra fäders land,
vill Fadern överskygga
med hägnet av sin hand.
Så må vi glatt och stilla
gå fram i nådens tid
och trogna i det lilla
förvänta oförgänglig frid.

6. Den härlighet och ära,
som Kristus åt de sina vann,
den skatt han vill få bära
till dem som allt i honom fann,
må han av nåd förläna,
sin vilja till behag.
Han hjälpe mej så tjäna
min levnads hela dag,
att, när den är förrunnen,
jag hör från himlens höjd:
"Du trogen är befunnen,
gå in nu i din Herres fröjd."

Text: Johan Alfred Eklund 1910 (46 år), ngt bearb.
Musik: Hans Kugelmann, alt. Andreas Holmberg 1991