228 Här har du mig, Herre, den minste du fann

1. Här har du mig, Herre, den minste du fann, 
den svagaste kämpen i skaran. 
Jag ber om en plats där jag tjäna dig kan, 
och följer du räds jag ej faran. 

2. Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar, 
men rustar med kraft du mig ovanifrån 
till strids för ditt rike jag skyndar. 

3. Här har du mig, Herre - du känner mitt jag 
som aldrig vill bli vad du menat. 
Men ta mig att tjäna och kämpa idag, 
ja, sänd mig, när helt du mig renat! 

4. Här har du mig, Herre, ett barn av den jord, 
vars ande det timliga binder. 
Men möter jag dig och ditt kallande ord 
blir världen ej mera ett hinder. 

5. Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd, 
med tjänandets kärlekseld tänd mig 
och låt mej få strida din strid till min död. 
Här har du mig, Mästare, sänd mig!

Text: Tore Nilsson 1945 (26 år), ngt bearb. A.H. 2014, med tillstånd
Musik: J P E Hartmann

356 Apostlarna satt i Jerusalem

Alt. koral:




1. Apostlarna satt i Jerusalem
och väntade Herrens timma,
då liksom en stormvind han kom till dem,
som dån de hans röst fick förnimma.

2. Det rörde dem alla förunderligt,
de hade ej sådant erfarit.
Från himlen de syntes med klaraste sikt,
där länge de inskrivna varit.

3. Där såg man på dessa som livets ord
nu skulle med kraft få förkunna,
om himmelens glädje vid Herrens bord
som Herren åt jorden vill unna.

4. Det hördes på Sion ett sus och brus,
när firad blev Sinailagen,
med kraft ifrån höjden ett litet hus
uppfylldes på pingstsöndagen.

5. Då sågs där tungor som eld och glöd,
de flög Guds vänner i munnen,
på olika modersmål ordet nu ljöd,
fast ett och detsamma i grunden.

6. Så tändes på jorden det ljus från Gud
som givit all världen en stråle,
där levande röster Guds frälsningsbud
förkunnat på modersmålet.

7. Och om vi tills nu detta stora ord
som småbarn har jollrat och stammat -
av himmelens eld, som kom till vår jord
vi har dock en gnista anammat.

8. Den gnistan, den glöder hos oss ännu
och blossar nog upp i Guds timma.
Det minns vi så glada idag, jag och du,
när himmelens klockor hörs ringa!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv. övers. A.H. 23/5 2015
Musik: Viggo Kalhauge alt. Ludvig Mathias Lindeman

208 Nu fröjda dej, du vida jord

1. Nu fröjda dej, du vida jord,
åt Herrens nåd och helga ord,
predikat av apostlars röst
och givet oss till evig tröst.

2. När Kristus hade fullgjort allt
som Fadern honom anbefallt,
han sände, efter Guds beslut,
kring jorden sina vittnen ut.

3. Olärda var de, enkla män,
men genom tron på Frälsaren
dock deras ord den styrka fann
som världens vishet övervann.

4. Det var om den uppståndne Krist
de vittnade båd´ först och sist,
om nåden som i honom här
åt hela världen vunnen är.

5. Där ordet blev predikat klart
omvändes hjärtan underbart.
De andligt döda väcktes opp
till liv i kärlek, tro och hopp.

6. Än ljuder detta glada bud
om bättring inför Herren Gud,
om tro på Sonen Jesus Krist,
vår hjälpare mot synd och brist.

7. Gud, lär oss lyssna och förstå
och öppna våra hjärtan så,
att ordets helga rikedom
ej blir för oss till straff och dom.

8. Låt oss betänka det var stund
och bära det i hjärtats grund,
och så i tro och kärlek rätt
dej prisa, som ditt ord oss gett.

Text: Latinsk vesperhymn, Olaus Petri 1536 (43 år), bearb.
Musik: Worchester hymnarium 1200-talet / Mikael Weisse 1531

781 Allt mänskosläktet av ETT blod

1. Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god
till samma mål har banat,
för att, som barn av samme Far
och syskon till varandra,
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

2. Vi hit ej förde gods och guld,
ej pengar, makt och ära.
Vi ner i gravens tysta mull
kan inget med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
är här för oss av nöden,
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.


3. Allt mänskosläktet med ett blod
förlöstes att i renhet,  
i ödmjukhet och tålamod 
bevara Andens enhet. 
En Medlare, en tro, ett dop 
bjöd samma tröst åt alla, 
som låter sej av nådens rop 
till bot och bättring kalla. 

4. Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre 
att frälsa det förtappade, 
det större med det smärre, 
och vid sin bortgång skänkte han 
oss detta testamente: 
"Ni syskon, tjäna så varann, 
som jag er alla tjänte!» 

5. Och i hans Ande blev nu vi 
varann som kristna lika.  
I dopet både slav och fri 
fick arvsrätt till hans rike. 
Sej allas blick från kvalens jord 
till samma himmel höjde, 
och allas knän vid nådens bord 
i samma tro sej böjde. 

6. Så hjälp oss, Herre, att vi må 
bland gåvor mångahanda, 
som av din rika nåd vi får,  
dock livas av en Ande, 
som, kärleksfull och ljuv och blid, 
kan våra hjärtan rena  
och i rättfärdighet och frid 
med Kristus oss förena. 

7. Ta bort allt köttsligt överdåd, 
allt högmod ur vårt sinne. 
Du ger ju de ödmjuka nåd: 
förakt och hat försvinne! 
Att nyttja rätt de pund vi fått,
det må du själv oss lära.
För allt som av din nåd blir gott
du ensam ska ha ära. 

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) bearb. A.H. 16/6 2016
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

J O Wallin:

770 Mitt vittne vare Gud!

1. Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

2. Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

3. Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod
likt Herrens regn till ond och god.

4. Men syndar vi på Herrens nåd,
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå.

5. Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning.
När mänskor knyter fridens band,
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här
så blir oss ej förlåtet där.

6. O Herre, du vår Fader är,
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit.
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

Text: Johan Olof Wallin 1816, bearb. A.H. 2010

Musik: Bernhard Berglund, alt Johann Schop ("Till härlighetens land igen")

J O Wallin:

573 Nämn mig Jesus, han är livet

Alt. koral:
´

1. Nämn mig Jesus, han är livet,
han är min rättfärdighet.
Han sitt liv för mig har givit,
mig förvärvat salighet.

2. Egen fromhet intet gäller
inför den som hjärtat ser,
mänsklig visdom icke heller
tröst och frid i själen ger.

3. Intet annat än allena
Jesu nåd, förtjänst och blod
kan från all min synd mig rena,
göra saken för mig god.

4. Milde Jesus, nådens källa,
du mitt liv, min salighet,
låt i domen för mig gälla
din förtjänst och helighet.

5. Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig;
och när tiden är förliden,
i ditt domslut fria mig.

Text (=SvPs1986 nr 356): Matteus Gottfried Hehl o 1750 (45 år) "Sagt mir anders nicht als Jesum", övers. Peder Håkansson Syréen 1826 (50 år), Wilhelmina Söderström 1907 (62 år)
Musik: Herrnhut efter 1735 / Berlin 1786

"Den artikel med vilken kyrkan står eller faller" kallade Martin Luther läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus. Och ingen psalm i psalmboken uttrycker nog den läran så klart och pregnant som denna psalm, som skrevs av Matteus Gottfried Hehl strax innan han vigdes till biträdande biskop för den herrnhutiska s.k. Brödraförsamlingen i Amerika.

Den hade ursprungligen en inledningsstrof "Sünder bin ich, ja das weiss ich", som ströks vid den första översättningen till svenska 1795, trol. utförd av Anders Dahlström, som detta år utgav Samling af Äldre och Nyare Sånger och Werser där psalmen fanns med. Sista strofen hade i denna samling ett särskilt nummer, och angavs i ett ex. av sångboken vara författad av Nikolaus Ludvig von Zinzendorf. Men boktryckaren Syréen sammanställde båda sångerna för Christelig Sång-Bok ("Syréens sånger") som han utgav 1826, och tillade strofen "Milde (Söte) Jesu, nådens källa". Östervålaprosten Johan Dillner återgav psalmen med någon liten bearbetning i Tillfällighetsstycken från landsbygden 1858.

I Johannes Johanssons Förslag till psalmbok 1907 togs sången med i en version av Wilhelmina Söderström ("Jesus Kristus, han är livet"), vars omarbetning främst berörde andra strofen. Den lydde tidigare så här (jfr Sionstoner 1935 m.fl. sångsamlingar): "Varken det att självfromt vandra, / sig med kunskap fylla opp, / eller det att lära andra / ger mig tillförsikt och hopp".

554 Oändlig nåd

Text: John Newton, sv övers Anders Frostenson
Musik: Amerikansk 1831