222 Mäktigaste segerhjälte

Alt. koral:


1. Mäktigaste segerhjälte,
lejon utav Juda stam,
bind nu svärdet vid ditt bälte,
träd för allas åsyn fram,
så att hela världen ser:
du är Gud och ingen mer.

2. Herre, hjälp, det går så sakta
med ditt verk på jorden vid.
Få vill rätt din nåd betrakta,
största delen har ej tid.
Världen smädar på allt sätt
Frälsaren från Nasaret.

3. Detta ser du, store Herre,
och kan likväl tiga still!
Den som ond är blir allt värre,
alla lever som de vill.
De som kristna än benämns
för ditt namn i sällskap skäms.

4. Om du detta framgent lider,
att all världen rasar så,
fruktar jag att du omsider
litet för din möda får.
Den du köpt är åter såld
i den förre herrens våld.

5. Visa dej då än på jorden
som en segervinnare,
visa meningen med orden
hela världens Frälsare,
du som uppstått sen du dött
och för alla mänskor blött!

6. Låt av dina läppar flyta
fridens evangelium!
När du låter Moses ryta
så att varje mun blir stum,
bjud Johannes strax gå fram
och predika: Se Guds Lamm!

7. Invig präster som predikar
utav kärlek till din hjord,
olika men ändå lika,
trogna mot ditt eget ord.
Lejon utav Juda stam,
låt ditt uppsåt här gå fram!

8. Ja, låt alla vittnen ringa
Andens gåvor ta emot,
låt din kärlek så oss tvinga
att vi inte räds för hot,
att vi går trots svaghet stor,
talar därför att vi tror.

9. Alla ni som frälsning funnit,
sjung er Herres pris och lov!
Tacka för hans blod som runnit,
stäm nu in med himlens hov!
Skäms ej mer, ni syndare,
vittna om er Frälsare!

10. Hedra denne blodsbrudgummen,
Salems döttrar, på allt vis!
Om ni står i ständig stumhet,
ropar stenarna hans pris.
Låt ej himlens nya sång
blir er gammal, tung och lång!

Text: Lars Thorstensson Nyberg, bearb. A.H.
Musik: Svensk 1697

461 O vad världen nu är skön

1. O vad världen nu är skön,

klädd i sommardräkten!

Känn i skog, på äng, på sjö

milda, friska fläkten,

ljuva dofter, fågelsång.

Mänska, höj ock du din sång!

2. Jorden, smyckad som en brud,

högt lovsjunger Herren.

Jubla, lund i vårlig skrud,

ängder när och fjärran.

Allt hans Ande skapar nytt,

vinterns tunga välde flytt.

3. Skulle ej min själ, min mun

honom offer bringa,

helig sång av hjärtats grund

till Guds ära klinga?

Är vår jord så rik på fröjd,

o, hur blir då himlens höjd!

Text: Jacob Axel Josephson 1861 (43 år)

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)

Alt. melodiform:


J A Josephson:




W A Mozart:

532 Gud är nådig, hör, han vill ej

1. Gud är nådig, hör, han vill ej
syndarens fördärv och död.
Hjälp vill han få föra till dej
när du är i själanöd. 
Tro trots all din synd och svärta,
ge åt Gud ditt arma hjärta,
ta till tröst i all din smärta:
Gud vill ingens dom och död.

2. Han dej sökt på berg och ängar,
nu han funnit dej, sitt får.
Stäm nu alla glädjens strängar,
Jesus hem med själen går!
Du av nattens köld fått skaka,
nu hans kärlek får du smaka,
varmt välkommen hit tillbaka,
han vill hela dina sår!

3. Det är fröjd i himlens salar
när en syndare har vänt
åter till den vän som talar
livets ord, av himlen sänt,
rengör varje sår som blöder,
med sin Ande genomglöder
och till livet pånyttföder
- salig den som detta hänt!

Text: Magnus Brostrup Landstad 1861 (59 år), sv. övers. A.H. 31/7 2015
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1871 (59 år)

501 Alla ni som er anfäktar

Alt. koral:



1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.

2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!

3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.

4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.

5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.

6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!

7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!

8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,

9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!

10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.

11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,

12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.

13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!

14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.

15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.

16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!

17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,

18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.

19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.

20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.

21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.

22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.

23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!

24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.

25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.

26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!

27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!

Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011
Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")

J Runius:

518 Till den himmel som blir allas

1. Till den himmel som blir allas
som hör Jesus Kristus till,
ingen är som inte kallas,
ingen han förlora vill.
Till hans hjärta en och var
lika öppen tillgång har.
Samma röst till alla ljuder,
samma frälsning han dem bjuder.

2. "Kom ni alla som arbetar,
allt är redo", ropar han.
"Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen."
Så han ropar, god och trägen.

3. Den som ändå hjärtat sluter
för hans kallelse och nåd,
den som honom så förskjuter
i ett tanklöst överdåd,
som ej vänder om och tror,
men i synden säker bor,
livets källa övergivit
och sin egen dödsdom skrivit.

4. Jesus, gör mej angelägen
om vad evigt gagnar mej.
Du till himlen själv är vägen,
låt mej alltid följa dej.
Du mej frälst från synd och last,
gör min kallelse så fast
att jag, skyddad i all fara,
din i liv och död må vara.

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, vad skall jag göra", bearb.  A.H. 2013
Musik: Svensk 1697 

Denna psalm var i 1819 års psalmbok den första under rubriken "Nådens ordning" och hade underrubriken "Nådavalet". Där fanns tre inledande strofer som plockades bort i 1937 års psalmbok och därefter, men som återges här nedan. De ger starka uttryck för en grundlig brottning med den s.k. predestinations- eller utkorelseläran, som många sökande själar fastnat i (man kan om man vill jämföra med brottningen mellan existensialism och determinism):

Store Gud, vad skall jag göra,
att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra,
eller dömd från dig att gå?
Står i livets bok mitt namn?
Öppnas eller sluts din famn,
när mig döden snart skall fälla
och mig för din domstol ställa?

O min Gud, mitt hjärta bävar;
outforskligt är ditt råd.
Mellan liv och död jag svävar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig
intet, gällande för dig?
Månn´, en gång av synden dårad,
jag kan vara en utkorad?

Ja, du vid dig själv har svurit,
att du ej vill syndarns död.
Denna ed har Jesus burit
till en syndig värld i nöd.
Den är skriven med hans blod:
o min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen bliver,
honom Herren livet giver.

Till den himmel, som blir allas...

Ja, så följer den psalm som är känd och sjungen från och med 1937 års psalmbok under titeln Till den himmel som blir allas. De fyra kvarvarande verserna utgör det evangeliska svaret på utkorelsens problem, som dock förblir ett tankekors för alla reflekterande kristna (varför blir en del saliga men, om man får tro Jesus, inte alla?).

Den mjuka, fina melodin har tillsammans med det centralt kristna textinnehållet gjort psalmen till en av de mest välbekanta äldre psalmerna.

Porträtt av Åström:

529 Skynda till Jesus

1. Skynda till Jesus, Frälsaren kär!
Se, i sitt ord han vägen oss lär.
Ja, mitt ibland oss står han ju här,
ropar så vänligt: Kom!
Saligt, saligt, det är sant och visst,
är att fri från all sin synd och brist
evigt hos Jesus vara till sist,
därför idag vänd om!

2. Hindra ej någon, så är hans bud.
Låt då i hjärtat lovsång få ljud!
Vägen är öppen, nådig är Gud,
dröj inte längre, kom!
Saligt, saligt... 

3. Kom till mej alla, ljuder hans röst.
Må han få ge oss glädje och tröst,
må han sitt tempel få i vårt bröst,
lyssna just nu och kom!
Saligt, saligt...


Text och musik: George Frederick Root 1870 (50 år), sv. övers. A.H. 2/2 2016

180 Kom nu hit med alla små

1. Kom nu hit med alla små
som vår Herre kallar på.
I hans mun finns inget svek,
kallelsen är ej på lek.
De står skrivna i hans hand,
ingen av dem glömmer han,
dyrt han dem i döden vann.

2. Fött av köttet är dock kött,
gudsfrånvänt och andligt dött.
Gud dock pånyttföda kan, 
lösa syndens, dödens bann.
Så i dopet öppnar sej
livets väg för dej och mej,
Herrens löften sviker ej.

3. Bär de små till honom fram,
som bar bort vår synd och skam,
som välsignar och ger mod,
döper med sin Ande god,
som från döden dyrt oss köpt,
och som kläder furstligt högt
den som tror och som blir döpt.

4. Jesus kallar på de små,
vem törs dem i vägen stå?
Sonen i sin Faders namn
öppnar dem sin milda famn.
Från den vägen undan vik,
du som ser dej själv som rik
och ej vill bli barnen lik.

5. Fader, Son och Ande ren,
en i tre och tre i en,
gå du med de små i pakt
emot syndens, dödens makt!
Göm dem i din gudoms famn,
för dem frälsta hem i hamn,
saliggör dem i ditt namn!


Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv. övers. A.H. 18/11 2015