Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Du som kom att oss försona, världen ger dej törnets krona, men du ser jag ville vira rosor för att korset sira, ge mej, Jesus, mod därtill!
2. Vad har dej hos Gud bedrövat? Vad såg du hos oss som strövat bort från dej och dina vägar, så att du oss nu förplägar med ditt offer, livets bröd? 3. Jo, din kärlek, het som glöden, är långt starkare än döden. Mycket hellre ger än tar du, därför in i döden bar du i vårt ställe all vår skuld.
4. Men hur ska jag kunna skyla hjärtats hårdhet och dess kyla? Ja, hur ska jag tacka värdigt för det verk som du gjort färdigt, för din kärlek och din nåd?
5. Jo, ditt blod är livets källa, och ur den skall ständigt välla kraft, som kan var klippa välta, värme, som kan isen smälta, nåd, som tvår mitt hjärta rent.
6. Under tårar jag dej beder att du genom hjärtat leder floden som kan klippor välta, floden som kan isberg smälta, all min blodskuld skölja bort.
7. Du vars liv för mej är givet, låt i dej mej älska livet, så för dej mitt hjärta bankar, så att du i mina tankar är dess djupa sammanhang! 8. Om jag än som strån ska falla, om än hand och bröst blir kalla, tar du ej ditt ord tillbaka: aldrig ska jag döden smaka, du har tagit syndens lön. 9. Ja, jag tror på korsets gåta! Du kan frälsa och förlåta! Stå mej bi mot satans lister, ta min hand när ögat brister, säg: Vi går till paradis!
Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1837 (54 år) fritt efter Arnulf av Löven (1200-talet) "Salve mundi salutare" Musik: Caspar Christian Hoffman 1878
1. O huvud, blodigt, sårat, av hån och smälek höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och ångest böjt. O huvud som skall siras med ärekrans en dag, men nu med törne viras, dig ödmjukt hälsar jag.
2. O ansikte, du höga, som nyss betvang en värld, din makt nu gäller föga, din fägring är förtärd, din glans till intet vorden. O, vem har släckt den blick, vars ljus allt ljus på jorden i klarhet övergick?
3. Den börda du har burit min synd och ondska är, den skörd som du har skurit jag sådde, Herre kär. När skuldens tyngd mig böjer hos dig jag söker råd. Till dig mitt rop jag höjer: se ned till mig i nåd!
4. Jag vill hos dig förbliva som återlöste mig och dig mitt hjärta giva och alltid älska dig. När, Herre, du mig sluter uti din kärleks famn, jag lugn och trygghet njuter i denna sälla hamn.
5. Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesus god, för all din djupa smärta och allt ditt tålamod. Du vän, för evigt trogen, dig vill jag mig förtro. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro.
6. När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död.
7. Träd i min sista timma själv för mitt öga fram. Ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.
Denna text är egentligen hämtad från den sista delen av Arnulfs stora diktverk eller hymncykel Salve mundi salutari, där han i sju separata avdelningar i tur och ordning besjunger Frälsarens sargade fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud.
Författaren var länge okänd, och man antog ofta att det var Bernhard av Clairvaux. Men i början av 1900-talet återfanns diktverket i Bryssel i en handskrift från 1320 - och där stod det helt tydligt att en annan cisterciensermunk, abboten Arnulf av Löwen, var dess upphovsman.
Betoningen av Frälsarens plågor och sargade kropp är typisk för den senare delen av medeltiden (liksom för herrnhutismen flera hundra år senare). När Paul Gerhardt år 1653 översatte Arnulf av Löwens text (publicerad i Praxis pietatis melica) lade han dock betoningen mer på förundrad tacksamhet. Och det är Gerhardts version som legat till grund för flera olika översättningar till svenska, bl.a. av Erik Larsson Norenius (redan på 1600-talet), Samuel Ödmann, Carl Axel Torén och Emanuel Linderholm.
Den nu aktuella psalmtexten bygger främst på C A Toréns och Linderholms version (inledningsstrofen något bearbetad), men fjärde strofen är hämtad ur Ödmanns text.
Hans Leo Hasslers melodi är skriven till en vanlig kärleksvisa: "Mein G´mut ist mir verwirret, das macht ein Jungfrau zart" ("Mitt sinne är förvirrat utav en jungfru fin"). Den utgavs av Hassler 1601 i hans vishäfte Lustgarten Neuer Teutcher Gesäng. Och nog utgör den ett ganska dråpligt exempel på hur svårt det är att med säkerhet avgöra budskap och stämning i en sång genom blotta melodin.
Samtidigt kan man ju säga att även Arnulf av Löwens / Paul Gerhardts text är en innerlig kärlekssång, se särskilt vers 4. Och i J S Bachs sättning - som används i bl.a. Matteuspassionen - blir koralen verkligen något alldeles extra: både vånda och ömhet kommer till gripande uttryck i den på en gång kraftfulla och veka mollmelodin.
