381 Lyft upp ditt huvud, du kristenhet

 

1. Lyft upp ditt huvud, du kristenhet! 
Lyft upp din blick, slå den inte ned!
I himlen hör du hemma.
Där är ditt hjärta, där är din skatt,
och därifrån kommer han som glatt
dej med sin varma stämma.

2. Lyft upp ditt huvud, av hjärtat säg
till korsets hövding: "O tänk på mej,
där du är i ditt rike!"
Då faller fjällen från ögat ner,
du paradiset då plötsligt ser,
dess glädje utan like.

3. Där ser vid floden du livets träd
och himlens fåglar i solvarmt lä
du hör så livligt sjunga
om herrefärden i högan sky,
om jord och himmel så splitter ny,
om kristna evigt unga. 

4. Ej mer du fruktar för domens dag,
du vet att domaren gjort din sak
till sin och lösning funnit.
Dess mer du längtar var morgon ny,
tills Herren dagas i himlens sky
och natten helt försvunnit.  

5.  Och när då för varje årsring här
du ser att konungens tecken är
i solar och i månar,
nog glimmar glatt dina ögon då,
och käckt ditt huvud du reser så,
fast stjärnor dör och dånar.

6. Men fast du längtar, o kristenhet,
så glöm dock inte att du ju vet
vad Herren väntar efter,
du ber ju inte, på kärlek tom,
om blixt från ovan, om pilsnabb dom,
om himlens slutstridskrafter.

7. Du är ju Konungen underställd,
som inte gärna med himlens eld
sin nåd i straffdom byter.
Som vännen dristigt för Sodom bad, 
så be du själv för din stora stad,
tills Gud själv staven bryter.

8. Ja, be för Babel, tills klart du ser
att bön och suckar ej hjälper mer
mot undergångens bölja!
Då ropar Herren: Jag kommer snart!
Och bruden svarar: Med blixtens fart
i skyn jag dej ska följa!

9. Då skallar hornet för sista gång,
då nalkas facklor och bröllopssång,
Gud själv bland oss vill trona!
Då omgjuts himmel såväl som jord
i reningslågor på Herrens ord,
då strålar livets krona!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1837 (54 år), sv. övers. A.H. 13/11 2018 
Musik: Cora Nyegaard 1840 (28 år)

N F S Grundtvig:



C Nyegaard:

380 Upp, vakna, ni människor alla

1. Upp, vakna, ni människor alla! 
Det lider mot domedag. 
Basunen ska snart er kalla 
till dom efter Herrens lag. 
Och människans Son ska komma 
i ära och härlighet 
att döma onda och fromma 
i helig rättfärdighet. 

2. Se, uppbrottets tid är nära 
och döden oss budskap bär: 
nu hjälper ej glans och ära, 
den rike står maktlös här. 
Vår ungdom, vår kraft och hälsa 
förgår, och vårt liv är kort. 
De kan oss mänskor ej frälsa,
vi kallas till domen bort. 

3. Upp därför, ni människor alla, 
som lever i nådens tid, 
låt stolthet och högmod falla, 
nu gäller det själens frid. 
Ty den som sej gärna vill tänka 
ett saligt liv hos Gud, 
sitt liv åt Herren ska skänka 
och lyda hans helga bud. 

4. Guds ord är oss människor givet 
av nåd och barmhärtighet, 
att vara vårt ljus i livet, 
i döden vår salighet. 
Om ordet vi troget gömmer, 
det skänker oss hjälp och stöd, 
men om vi ovist det glömmer, 
vi lever i skuld och nöd. 

5. Ty den som Guds ord fått höra 
och sanningen dock försmått, 
som bättring ej velat göra 
och levat i synder blott, 
för sen ska hans ånger vara, 
när domen en gång är fälld, 
för då ska Kristus förklara: 
Gå bort till en evig eld!

6. Jag hungrade, säger Herren, 
då räckte du ej ditt bröd. 
Jag törstade, du gick fjärran 
och aldrig en dryck mej bjöd. 
Du såg mig av sorger slagen, 
sjuk, hemlös och naken gå. 
Jag var i fängelse tagen. 
Du sökte mej ej ändå. 

7. Och du ska förgäves svara: 
Jag kände ej, Herre, dej. 
När såg jag i nöd dej vara? 
När sökte du hjälp hos mej? 
Då ska du få höra orden: 
Gå bort till de dömdas ort! 
Vad ej du den minste gjorde, 
har inte för mej du gjort. 

8. Hjälp, Frälsare, och bevara 
din dyrbara egendom, 
att vi ej må vilse fara 
och drabbas av sådan dom. 
Än varar ju nådatiden 
och den som ger nåd är du. 
Må innan dagen är liden 
vi finna din frid ännu. 

9. O salighet utan like, 
o ljuvliga frid och ro, 
som råder i himlens rike 
där en gång ditt folk får bo! 
Så lär oss att helt försaka 
all jordisk fåfänglighet,
ja, lär oss att be och vaka, 
var hos oss i evighet!

Text: Tysk 1545, till svenska 1572

544 Mitt i livet lever vi

 

1. Mitt i livet lever vi 
under döden fångna. 
Säg, vem kan då stå oss bi
när vi snart är gångna?
O Herre, du allena. 
Men nog kan man ju gräma sej, 
att vi så förtörnat dej. 
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla 
i den bittra dödens nöd. 
Kyrie eleison. 

 2. Mitt i dödens kamp så svår 
domen ska vi bida.
Vem är den som med oss står 
och som vill oss fria? 
O Herre, du allena. 
Din kärlek och barmhärtighet
vår jämmer, vårt elände vet.
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla
i en evig avgrundsglöd. 
Kyrie eleison.

 3. Ner i avgrundskval och sorg
våra synder drar oss.
Vem ger oss en säker borg
och till frihet tar oss?
O Jesus, du allena,
du som ditt eget blod utgöt,
för att sona vad vi bröt.
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla
av från tron på dej, vår tröst. 
Kyrie eleison. 

Text: v. 1 latinsk antifon från 1000-talet ("Media vita in morte sumus"), v.2-3 Martin Luther 1524,  sv. övers. Olaus Petri. bearb. A.H. 18/10 2016
Musik: Medeltida, bearb. Wittenberg

379 En gång dö och sedan domen

Rytmisk originalkoralform:


1. En gång dö och sedan domen
är oss alla förelagt.
När vår kropp till jord är kommen
hålls dock själen än vid makt.
Kropp och själ en gång ska stå
inför Gud att domen få.
Räkenskap vi måste göra
för det liv vi fått att föra.

2. Heligt liv och salig ände,
det har Gud tillsammans satt.
Den som här sej ej omvände
stannar där i evig natt.
Ja, förlorad är förvisst
all den nåd som Jesus Krist
så oändligt dyrt förvärvat,
när vi själva oss fördärvat.

3. Ej har Gud oss hit till världen
skapat för fåfänglighet,
inte för att dyrka flärden,
vältra oss i yppighet.
Nej, så lyder Herrens lag:
Tjäna honom natt och dag,
sträva efter andras bästa,
sök Guds rike, se din nästa!

4. Jesus, hjälp mej alla dagar
leva efter dina bud,
så min vandring dej behagar,
styrk mej med din Ande, Gud!
Jesus, stanna kvar hos mej,
hjälp mej nu förbli i dej,
all förtröstan till dej sätta,
efter dej mitt verk uträtta.

5. Styr, o Jesus, till det bästa
vad som av mej väntas kan.
Må vid dej du så mej fästa,
att min tro blir viss och sann.
Skilj det onda ifrån mej,
allt det goda är i dej.
Stå mej bi i alla öden,
var mitt liv i själva döden.

6. När min sista stund må vara,
uppehåll mej med din hand.
Låt mej salig hädanfara
till det rätta hemmets land.
Öppna för mej livets dörr,
fast din lag mej dömde förr.
Milde Herre Jesu Kriste,
låt mej inte här ta miste.

7. Gud, du vet att jag är renad
genom Jesu Kristi blod
och igenom tron förenad
med min Frälsare så god.
Herre, se i nåd till mej
så att jag kan möta dej,
livets krans med glädje bära
och för evigt ge dej ära.

Text: Emund Gripenhielm, bearb. A.H.
Musik: Strassburg 1525

378 Nu mörknar det i jordens höst

1. Nu mörknar det i jordens höst
och dunkla moln sig sprider.
Nu griper ängslan mänskors bröst,
det stundar orostider.
Förtryck och lögn kring jorden går
och våldet ostört härska får.

2. Men Gud, du är densamme nu
som alltid du har varit.
I det fördolda härskar du,
fastän vi från dig farit
långt bort i mörkrets tjänst och sold,
du var dock med, om än fördold.

3. I mörk novembers domssöndag
vi världens slut kan ana.
Din Kyrka samlas, rädd och svag,
men du en väg skall bana
för henne till ett nytt advent,
att möta Frälsaren du sänt.

4. Sök upp dem, som i mörkret har
förvillats bort från hjorden,
bevara dem som än är kvar
av Kristi folk i Norden.
Gör oss beredda för din dag,
du som med svaga har fördrag.

5. När värld och makt mot domen går,
mot frihet går Guds Kyrka,
då hon sin Herre famna får
och finner ro och styrka.
Befriad från all skam och strid
hon ärad blir och finner frid.

6. Kom snart, o Herre, ditt advent,
din ankomst låt oss skåda.
Du, som din hjord bland vargar sänt,
oss snart den gryning båda,
som med basuner budskap bär
att Jesus Kristus Herren är.

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd
Musik: Bernhard Berglund 1937

809 Ett vänligt ord kan göra under

1. Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand, som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
en hälsning ifrån Herren Gud.

2. När tacksamhet vårt hjärta andas,
den tröttes börda lyftes av;
i sorgens kalk den glädje blandas,
som Kristus åt de sina gav.
En hjärtlig blick, ett tacksamt ord
välsignar brödet på vårt bort.

3. En bägare med vatten, given
för Kristi skull, till Guds behag,
den gåvan blir i himlen skriven,
den lönar Gud på domedag.
Vad här du gav i smått och stort,
det har mot Herren själv du gjort.

Text: Paul Nilsson 1933 (67 år), bearb. A.H. (v 3)

Musik: Hamburg 1690 

Denna psalm har liksom den långt senare skrivna Jag behövde en nästa en tydlig "domedagsprofil" - i denna psalm nämns t.o.m. domedagen uttryckligen! Men framställningen i denna psalm är genomgående positivt exemplifierande och uppmuntrande, endast indirekt rannsakande och uppfordrande.

Exemplet i tredje strofen om bägaren med vatten är hämtat från Jesus´ undervisning i det s.k. "utsändningstalet" i Matteus 10 (sista versen, v. 42). Psalmens slutord är en tydlig återklang av Jesus undervisning i Matteus 25: "Vad här du gav i smått och stort, / det har mot Herren själv du gjort." Men även inledningen är pregnant och slår an tonen direkt: "Ett vänligt ord kan göra under".

Man får ju kanske lov att säga att det är konsekvent av författaren att själv hålla en så vänlig och positiv ton psalmen igenom. Det hade ju varit ironiskt att låta alltför sträng när det just är de vänliga orden som prisas.

P Nilsson: 

586 Mitt hopp är byggt i evighet

1. Mitt hopp är byggt i evighet
på Herren, vår rättfärdighet.
Ej något eget bär jag fram
men litar helt på Jesu namn.
På klippan Kristus står mitt hus,
han är mitt fäste och mitt ljus,
allt annat flyr i stormens brus.

2. När jag är trött och i beråd
jag finner vila i hans nåd.
När stormen yr kring strand och skär
har jag mitt säkra fäste där.
På klippan Kristus står mitt hus...

3. Hans löftesord, hans blodsförbund,
det bär mej till min sista stund.
När varje jordiskt hopp förgår
är han mitt hopp, och han består.
På klippan Kristus står mitt hus...

4. När jag hör domsbasunens ljud,
låt mej bli funnen i dej, Gud,
stå klädd i din rättfärdighet,
få prisa dej i evighet.
På klippan Kristus står mitt hus...

Text: Edward Mote 1834, övers. A.H. 2003

Musik: William Bradbury

884 En herrdag i höjden

1. En herrdag i höjden har blivit besluten,
av Kungen i himlens förlovade land.
Ja, hit ska han komma med skaror mångtusen
och kalla till doms både kvinna och man,
med änglarnas röst, 
de trogna till tröst, 
men svidande styng i de otrognas bröst.

2. O Jesus, vårt hopp, du den Förste och Siste,

föröka vår tro så vi vakande står, 
så aldrig vår salighets krona vi mister
och bort från din nåd i förhärdelse går!
Ja, räck oss din hand, 
vår Frälsareman, 
och för oss till himlens lycksaliga land!

Text: Gammal nordisk sång, i svenskt tryck 1718, bearb A.H. 2023

Musik: Svensk folkmelodi, ur musiktidningen Zion 1869 i sättning av Jacob Axel Josephson

Denna psalm är skriven av okänd författare och hade från början sex strofer, av vilka den första och den sista finns med i psalmboken. Förutom i trycket från 1718 förekommer den i ett skillingtryck från Gävle 1783 med titeln "Trenne öfwer måtten Wackra och upbyggeliga sånger."

Ja, vacker och uppbygglig är nog denna psalm. Men samtidigt oerhört allvarlig. Det gamla "domssöndagsperspektivet" med både himmel och helvete i blickfånget är väl bevarat i dessa två korta strofer, där den andra strofens innerliga bön till Frälsaren ändå ingjuter visst hopp inför evigheten. "O, räck oss din hand..."

Melodin är en svensk folkmelodi, som Arvid August Afzelius tog med i sin Afsked af Svenska Folksharpan 1848, då till en sorgesång som Afzelius författat vid Karl XIV Johans död. Sättningen i våra koralböcker är av Jacob Axel Josephson och publicerades i musiktidningen Zion 1869. Som ett kuriosum kan nämnas, att psalmen också kan sjungas på närmast föregåendes melodi Waldemar Rudins till Ack saliga dag (med några små justeringar på slutet).

376 Medan man lever i världen här

1. Medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

2. Den stund vi lever och mår helt väl,
då aktar vi litet vår fattiga själ,
som synden skall dyrt få betala.
Vi river och slår efter världens ting,
vår håg den löper all världen omkring
och önskar så tiden förhala.
O människa, o människa!
Ja, det skall din själ få betala.

3. Lekamen lägges i jorden igen,
den rörs inte mer än en nergrävd sten,
när livstiden väl går till ända!
Nu vänner och fränder tar pengar och gull,
din kropp de begraver i svarta mull,
men godset vill de använda.
O människa, o människa!
Vart tror du att själen skall lända?

4. När själen kommer för domen att stå,
hon darrar och fruktar för hur det skall gå
och minnena känns då så svåra.
Hon ser sina gärningar framför sej stå
och ville då gärna vara långt därifrån,
hon fäller otaliga tårar.
O människa, o människa!
Vad vill du din Herre då svara?

5. Så kläd den nakna och låna hus därtill,
och visa dem väg, som du ser fara vill,
och hjälp att de döda begrava.
Hugsvala den som bedrövad är
och vårda den sjuke, hans börda bär,
de gärningar vill Gud av oss hava.
O människa, o människa!
Gör det i alla dina dagar.

6. Men tro dej inte förtjäna därmed
Gud Faders vänskap och andliga fred,
den ges för vad Sonen fick lida:
han har ju så dyrt återlöst din själ
med pina och död, han vill lösa dej väl
från evig ångest och kvidan.
O Jesus, o Jesus!
I tron vi din ankomst må bida.

Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb. A.H. 2008

Musik: Ur 1697 års koralbok.

375 Vredens stora dag (Dies irae)

Alt. melodi: 


1. Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.

2. Hela världen, skräckbetagen
skåda skall de stränga dragen
av sin domare den dagen.

3. Domsbasuner mäktigt skalla
och ur jordens gravar alla
mänskor fram för tronen kalla.

4. Döden själv skall häpen vara
när att inför domen svara
sig de döda uppenbara.

5. Boken öppnas; där står skrivet
vad av alla är bedrivet
i det flydda jordelivet.

6. Uppenbart blir allt som gömdes,
åter framlagt allt som glömdes,
avdömt allt som förr ej dömdes.

7. Vad skall då jag arme svara?
Vem skall där min själ försvara?
Knappt den rene trygg kan vara.

8. Konung, som kan alla fälla,
nåd för rätt du låter gälla.
Fräls mig, du all godhets källa!

9. Milde Jesus, minns: för mina
synder gick du till din pina;
skjut ej bort mig från de dina.

10. Trött du vandrat vägar vida
korsets kamp för mig att strida,
att jag skulle nåd förbida.

11. Du som hämnar kränkta lagen,
låt min skuld från mig bli tagen,
innan domens stund är slagen.

12. Skuldförtyngd jag faller neder,
rodnad på min kind sig breder,
fräls den ångrande som beder.

13. När du synderskan benådar
och till rövarn huldrikt skådar,
tröst och hopp du mig ock bådar.

14. Ej min bön är värd att höras,
låt ditt hjärta ändå röras,
ej i lågor mig förgöras.

15. Låt bland fåren mig få bida,
icke getters öde lida,
ställ mig på din högra sida.

16. Döm ej mig att från dig fara,
kalla mig av nåd att vara
bland de evigt frälstas skara.

17. Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer,
att ett saligt slut du sänder.

18. Vredens dag, du underbara,
då envar för dom skall svara!
Vem skall rädda då oss arma?
Gud Allsmäktig, dig förbarma!

19. Jesus Krist, dig till oss vänd
och din frid oss alla sänd!

Text: Tomas av Celano (1200-talet), sv. övers. S. Cavallin 1882, bearb. Johan Bergman och Natanael Beskow 1920.
Musik: Medeltida (Dies irae), alt. A.H. ca 1990

T av Celano:

374 Kristus, Konung stor

(Koralens melodi börjar ca 1:38 in i klippet)



1. Kristus, Konung stor,
som i höjden bor,
kom och snart ditt rike
fram till seger för.
Här de dina står,
väntar tills de får
se den dag då världen
helt till din du gör.
Århundraden har redan flytt
och mörkret skingrats, dagen grytt,
men miljoner går
än där skuggor rår -
säg, när sol i klarhet också där uppgår?

2. Kristus, Konung rik,
dej är ingen lik,
kom, låt se din makt,
låt snart allt mörker fly.
Hjälp oss tro därpå,
tryggt i striden gå,
om än dagen ännu skyms
av dunkel sky.
Stort är det verk du för oss lagt,
och mot oss står all världens makt.
Svaga är ju vi,
men får kraft däri
att du, Herre, lovat ständigt stå oss bi.

3. Kristus, Konung god,
stöd oss, ge oss mod
att i prövningar och strider
fasta stå,
och som du befallt
villigt lämna allt,
låt oss rening, kraft och ljus
av korset få.
Det stormar än kring hav och jord,
så hjälp oss, styrk oss med ditt ord,
tills det så blir vår,
mödans tid förgår
och vi möts i evighetens jubelår!

Text: Pauli Vaalas, övers. Joel Rundt, bearb. A.H. 2009

Musik: Finsk 1700-talsmelodi, se finska psalmboken (virsikirja) nr 162

KYRKOÅRET: DOMSSÖNDAGEN

377 En dag ska randas för vår syn

1. En dag ska randas för vår syn,
det får vi inte glömma,
då Herren stiger fram i skyn
för att all världen döma.
Hur går det då för syndens träl?
Var ska en arm, förfärad själ
för Herrens blick sej gömma?

2. Då ekar domsbasunens ljud,
runt världen ska det höras,
för då skall jordens barn till Gud
från hav och länder föras.
Ja, levande och döda då
för Herrens åsyn måste stå
och räkenskap skall göras.

3. Då slås den stora boken opp,
där allting står beskrivet
som under tidevarvens lopp
i världen är bedrivet,
och sedan döms vi, en och var,
allt efter som vi handlat har
i det förflutna livet.

4. O Jesus, Frälsare, jag ber
för din förtjänst och pina,
att du i nådens ljus mej ser
och räknar bland de dina.
Jag tror att du som gjorde slut
på ondskans makt har plånat ut
de synder som är mina.

5. Var själv min medlare i nåd
när Gud till doms mej ställer,
så mina tankar, ord och dåd
mej ej för evigt fäller.
Ja, säg ett ord, ett ord med makt
om offret som du en gång bragt:
att också mej det gäller!

6. O Jesus Kristus, kom dock snart,
kom när det dej behagar!
Jag gläder mej åt tidens fart
och mödans flydda dagar.
Med varje stund som går, jag vet
att närmare din härlighet
du mej i nåd ledsagar.

Text: Bartholomäus Ringwaldt 1584 efter latinsk 1200-talstext, Lorentz Springer 1676, bearb. finlandssvenska psalmboken 1986 (nr 136).
Musik: Wittenberg 1533

579 Klippa, du som brast för mig

 

"EN BÖN I LIV OCH DÖD FÖR DEN HELIGASTE BLAND TROENDE I VÄRLDEN"

1. Klippa, du som brast för mej,
låt mig gömma mej i dej!
Vattnet, blodet som går fram
från ditt hjärta, o Guds Lamm,
blive mej en dubbel bot
emot synd och lagens hot.

2. Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Om mitt nit blev aldrig matt,

om jag grät båd' dag och natt,

står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dej jag frälsning har.

3. Inget kan jag skänka dej.
Till ditt kors jag sluter mej,
naken dej om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mej tvås,
Herre, annars jag förgås.

4. Vid vart flyktigt andedrag,
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står:
Klippa, du som brast för mej,
låt mej gömma mej i dej!

Text: Augustus Montague Toplady 1776 (36 år), Betty Ehrenborg-Posse 1856 (43 år), bearb. 1936, 1937

Musik: Thomas Hastings 1830 (46 år)

793 Får ej i vårt hjärta bo

1. Får ej i vårt hjärta bo
kärleken till bröder,
död och kraftlös är vår tro,
ingen frukt den föder.
Stängs för nödens barn vår famn,
när de hjälp begära,
svek det blir att Kristi namn
våra läppar ära.

2. Att ge faderlösa stöd,
änkors sorg ej glömma,
att för vilsekomnas nöd
av allt hjärta ömma,
vara dem ett glädjebud,
vilkas fröjd är gäckad,
det är inför Herren Gud
gudstjänst obefläckad.

3. Salig den barmhärtig är,
så ditt löfte ljuder,
du som våra sorger bär
och din tröst oss bjuder.
Hur vi fyllt din kärleks lag
skall du utrannsaka,
när du sist på domens dag
kommer hit tillbaka.

Text: Erik Natanael Söderberg 1911

Musik: Svensk folkmelodi (d.v.s. okänd kompositör)

875 Nattens skuggor sakta viker

1. Nattens skuggor sakta viker,

morgonstjärnan ljuvligt ler,

snart den sälla dagen randas,

och dess sol går aldrig ner.

Herren kommer,

Herren kommer,

slut är då all jordens strid.

Bruden siras,

bröllop firas

i en evig fröjd och frid.

2. Vilket jubel inför tronen

när de frälsta där en gång

efter tidens vedermöda

stämmer upp sin segersång!

Herren kommer...

3. Herre Jesus, håll mig redo

till ditt möte varje stund!

Sen må jord och himmel falla,

fast består min sällhetsgrund.

Herren kommer...

Text (=SvPs1986 nr 318): Nils Frykman 1889 (47 år)

Melodi: James McGranahan 1881 (41 år) "When the storms of life are raging" 

Denna psalm om Kristi återkomst som en gryning ("morgonstjärnan ljuvligt ler", jfr Uppenbarelseboken 22:16) trycktes första gången i tidningen Sanningsvittnet nr 32 1889. Den tillhör alltså - om den inte legat i skrivbordslådan flera år - den mer "mogne" Nils Frykmans skapelser och tycks vara skriven efter hans emigration till USA. Men eftersom han verkade i bygder med många nyutvandrade svenskar (i Chicago- resp. Minneapolis-området) kunde han fortsätta skriva sina sånger på svenska. En av hans söner och Andrew L Skoog översatte dem dock sedermera till engelska/amerikanska.

Psalmen har en övervägande ljus "gryningsstämning", ja, rena jublet bryter lös i vers två! Men sista versen präglas också av stort allvar: "Dyre (Herre) Jesu, håll mig redo". Den strofen har inte sällan sjungits separat som avslutning av gudstjänster och t.o.m. årsmöten och sammanträden.

N Frykman:

J McGranahan: