Sommar

243 Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud.
Skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

4. Du milde Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

5. Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal,
ack, må du själen kröna
med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
med nådens dagg, att hon
förskönas och befruktas
som ros på Libanon.

6. Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land.
Giv oss var dag vår föda,
välsigna sjö och strand.
Ditt fotspår drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

Text: Israel Kolmodin (?) 1694, ngt bearb.
Musik: Svensk folkmelodi 1693.

244 En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt,
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: C D af Wirsén 1889
Musik: W Åhlén 1933

245 I denna ljuva sommartid,
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Oss åkern bådar ymnig tid
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds mildhet prisa
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

4. Låt, Jesus, mig nu i ditt hägn,
alltjämt av nådens milda regn
bevattnad, stå i blomma.
Din kärleks sol upplive så
min själ, att Andens frukter må
av hennes värme komma.

5. Behåll mig till ditt paradis,
och låt mig på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.

Text: Paul Gerhardt 1653, J von Duben 1725, C O Angeldorff 1855, ngt bearb
Musik: Nathan Söderblom 1916


246 O vad världen nu är skön,
klädd i sommardräkten!
Känn i skog, på äng, på sjö
ljumma, friska fläkten,
ljuva dofter, fågelsång.
Mänska, höj ock du din sång!

2. Jorden, smyckad som en brud,
högt lovsjunger Herren.
Jubla, lund i vårlig skrud,
ängder när och fjärran.
Allt hans Ande skapar nytt,
vinterns tunga välde flytt.

3. Skulle ej min själ, min mun
honom offer bringa,
helig sång av hjärtats grund
till Guds ära klinga?
Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Text: J A Josephson 1861
Musik: W A Mozart (1756-1791)