227 Gör porten hög, gör dörren bred

Alt. koral:

Text: Georg Weissel 1623 (33 år), bearb. 1642, övers. Jakob Arrhenius 1694, Johan Olof Wallin 1816, bearb. Anders Frostenson

Musik: Svensk 1697, alt. Miguel Robaina 1999, alt tysk koral ur Freylinghausens sångbok 1704, ngt utvidgad på slutet, jfr den tyska blåsarversionen nedan:

Texten, som skrevs till invigningen av en kyrka i Königsberg, där Weissel blev kyrkoherde just detta år (1623), utgår ifrån Psaltaren 24, där det mot slutet heter:

Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung.

Men Weissel låter varje vers avslutas med ett bönerop, och den femte strofen ("Kom snart till mig, o Jesus kär") är helt och hållet en bön med återklang från Bibelns sista kapitel, Uppenbarelseboken 22: "Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart! Amen, kom, Herre Jesus!"

I Tyskland använder man en pampig dur-melodi till psalmen (se alternativmel. ovan) medan Sverige har en mer mollbetonad men fördenskull inte sorgsen koral. Den används här sällan som "Första-advent-psalm", utan mer vid andra eller tredje söndagen i adventstiden. Men visst kan den egentligen sjungas året runt, även vid kyrkoårets slut, denna böne- och väckelsepsalm från 1600-talet. 

4 Hela världen, hylla Herren

*1. Hela världen, hylla Herren,

fröjdas nu av hjärtans grund!

Kom nu hit från när och fjärran,

ni som står i hans förbund!

Tjäna Gud med lust och fröjd,

låt er lovsång nå sin höjd!

*2. Han har skapat små och stora

till sitt folk, till sina får,

frälsat det som var förlorat

och är den som med oss står,

som oss alla vill en dag

in i himlens glädje ta.

*3. Tacka honom i hans portar,

lovsjung i hans tempelgård,

samlas hit från alla orter,

prisa den om oss har vård.

Han är nådig, god och blid,

trofast intill evig tid.

Text: Johann Franck 1653 (35 år) efter Psalt. 100, Jakob Arrhenius 1691 (49 år), Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb. För versionen i 1986 års psalmbok, se Hela världen fröjdes Herran.

Musik: Troligen svensk 1676

Psalmen Hela världen fröjdes Herran heter i tyskt original Alle Welt, was kreucht und webet och publicerades på svenska första gången 1691 i professor Jakob Arrhenius Psalme-Profwer, samt togs slutligen in i psalmboken efter att ha bearbetats av dåvarande domprosten i Uppsala Jesper Svedberg.

Melodin är påträffad i Västerås´ universitetsbibliotek i en handskrift från 1676, och förmodades länge på oklara grunder vara tysk. Även den trycktes första gången 1691 i Psalme-Profwer, dock inte till denna lovpsalm utan till texten Ach! när skall det mig dock hända. Se vidare Lövgren Oscar: Psalm- och sånglexikon, sp. 201 (Gummessons 1964).

589 Jag lyfter mina händer

Alt. koral:
 

Dalakoral från Mora:



1. Jag lyfter mina händer
upp till Guds berg och hus.
Från dem han hjälpen sänder
och skickar ut sitt ljus.
Mig Herren alltid leder,
som jord och himmel gjort.
Han hör mig när jag beder
och skyddar mig alltfort.

2. Han låter mina fötter
ej slinta, ty han är
en väktare ej trötter
och blir mig alltid när.
Han nådigt mig bevarar
och skyddar mig från fall,
mig dag och natt försvarar,
välsignar ock mitt kall.

3. Allt ont han från mig vänder
och frälsar kropp och själ.
Vad än som här mig händer,
så slutar det dock väl.
Min utgång han bevarar,
min ingång likaså.
Sin nåd Gud aldrig sparar
för dem med honom stå.

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år) efter Psalt. 121, Jesper Svedberg 1694 (41 år)

Musik: Melchior Teschner 1615 (31 år), alt Johan Georg Lotscher 1795 (61 år) alt. dalakoral från Mora (upptecknad av kpr Axel Gustafsson)

654 Lova Herren Gud, min själ

1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom all din tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss förutsagt,
dö och åter bli till jord,
varav människan är gjord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evig salighet den fann,
som på Gud förtrösta kan.
Den, hos honom söker råd,
säker är att finna nåd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord.
Men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Den som hungrar gör han mätt,
skaffar den förtryckte rätt, 
ger den fångne friheten,
ger den blinde syn igen.

8. Han upprättar mer och mer
den, som slagen ligger ner,
älskar den som lever from,
spar den onde till sin dom.

9. Herren ser till änkors nöd,
ger de faderlösa bröd;
främlingar sin nåd han ger,
slår de ondas anslag ner.

10. Sions Gud är hög och stor:
salig den på honom tror!
Lova Herren, gammal, ung,
glada halleluja sjung!

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år), fritt efter Psaltaren 146, ngt bearb. 2011. För en kortare version, se SvPs 1986 nr 328.

Melodi: Herrnhut omkring 1740