Höst

247 Av förgängelsen är färgad
all den fägring sommarn gav;
åkerns sista skörd är bärgad,
ängens blommor fallit av.
Och när höstens vindar svala
härja lund som gulnad står,
höra vi Guds stämma tala
om hur snart vår tid förgår.

2. Liksom strån för lien falla,
skola vi ock mejas ned.
Hö och stoft vi äro alla,
lång är ej vår vandringsled.
Men om också döden skriver
lag för allt som föds på jord,
dock evinnerligen bliver
oförvissnat Herrens ord.

3. Låt, o Gud, på oss fullbordas
löftet i dess vittnesbörd
om det vetekorn som jordas,
men skall gro till evig skörd.
Värdes ock, när levnadshösten
brett sin skymning kring vår stig,
rikt hugsvala oss med trösten
om ett liv i ljus hos dig.

Text: E N Söderberg 1917
Musik: A Holmberg 1991