65 Se, mänskan är ett härligt verk

1. Se, mänskan är ett härligt verk 
av Guds, den Högstes, händer! 
I minsta lem hans vishet märk, 
hur allt till gagn han vänder.
Din fot från ort till ort dej bär, 
fast den dej tycks så ringa, 
och med din hand, så svag den är, 
du hårda berg kan tvinga.

2. Vad rikedom av kraft och ljus,
av under i vart sinne!
Ditt öga är ett litet hus,
vad ryms dock ej därinne?
Ditt öra, fast orörligt, gör
till sitt vart ljud som röres,
och inget når dej utanför
som till din själ ej föres.

3. All fägring i Guds rika värld 
är mer än du kan fatta.
Guds fatabur är dej beskärd 
att öppna och att skatta. 
Var än du ställer här din fot,
vart du i rymden fore,
allt skönjer du, allt tar du mot, 
allt är som ditt det vore. 

4. Dock mer, ja, utan likhet mer, 
än jordiskt sinne känner,  
än öra hör, än öga ser, 
förnimmer här Guds vänner; 
med andens syn Guds helga råd, 
hans löften och hans lagar, 
hans kärlek, vishet, makt och nåd 
de skådar alla dagar. 

5. Gud, upprätthåll ditt ädla verk, 
att det ej må förfalla.
Beskydda, Herre, stöd och stärk 
mot frestelsen oss alla. 
Lär oss de gåvor bruka väl, 
som du oss vill förära, 
till fröjd och båtnad för var själ 
och dej till pris och ära!

Text: Johan Ludvig Runeberg, ngt bearb.
Musik: Burkhard Waldis

448 Ack, jordens barn, vår tid är kort

1. Ack, jordens barn, vår tid är kort 
och våra dar förrinner: 
de som en skugga hastar bort 
och som en rök försvinner. 
Vi ser oss om; och åter är 
ett år tilländalupet:  
dess nöjen liksom dess besvär 
har sjunkit ned i djupet, 
i tidens hav, 
den vida, allom öppna grav. 

2. Vid årets början mångas hopp,
i sköna färger brutet,  
sin hela bana mätte opp,
men släcktes innan slutet. 
Så många då i sorgfritt hus 
med barn och maka bodde; 
så många då på framtid ljus, 
på liv och hälsa trodde, 
vars kalla ben
nu vilar under mull och sten. 

3. Men du som livets låga tänt 
mej ännu låter vandra. 
O Herre, har väl jag förtjänt 
att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd, 
din kärlek utan ände, 

så jag kan se mitt överdåd
och inse mitt elände, 
mitt sanna väl

till både ande, kropp och själ! 

4. Jag är det träd som i din gård 

du länge sökt att nära, 
så en gång, tacksamt för din vård, 
det frukter skulle bära. 
Den ömma vård du tog därom
från år till år du ökat;  
och varje år du återkom  
att frukt på trädet söka: 
Du kom i år, 
men lika i ofruktbart det står. 

5. »Hugg ner det trädet», säger du, 
»det fruktlöst ut sej breder!»
»Nej, låt det stå ett år ännu!» 
Så Jesus för mej beder. 
Ja, bed, du gode vingårdsman,
din förbön ensam gäller, 
och hjälp, att frukt jag visa kan, 
förrän mej döden fäller. 
O Jesus, bliv 
den svages kraft, den dödes liv. 

6. Mej föd och vattna med ditt ord 
och med ditt blod så trogen, 
att jag med nytta för din jord 
blir för din himmel mogen. 
Mej för din nåds och kärleks skull 
till Andens frukt uppliva,
ty snart, där trädet föll omkull, 
där skall det ock förbliva. 
Låt för ditt namn 
mej falla, Jesus, i din famn.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)


J O Wallin:

784 Regering, folk och fosterland

Alt. koral:

1. Regering, folk och fosterland,
o Gud, vår Gud, beskydda!
Knyt kärlekens och fridens band
kring både slott och hydda!
Med insikt må bli tydda
de lagar du oss gav, o Gud,
och sanningens och rättens bud
av fria hjärtan lydda!

2. Stärk dem, o Gud, som land och bygd
vill värna om och stödja,
som om rättfärdighet och dygd
sej ärligt vill bemöda!
Låt ymnigheten flöda,
välsigna flit och helgdagsro,
välsigna stads- och landsbygdsbo,
giv arbete och gröda!

3. Må som ett hjärta och en själ
en gång vi kunna nämnas!
Må allmänt väl bli allas väl
och rätt och plikter jämnas!
Med ånger allt må lämnas
som gör ett syskonsinne kallt,
och Kristi Ande live allt
som önskas och som ämnas!

4. Välsigna dem som troget vill
ditt ord i verket sätta,
i nöd och lust sej håller till
det sanna och det rätta!
Bekymrens bördor lätta,
med arbetsglädje framgång giv
och låt oss i ett bättre liv
få mötas efter detta!

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 24/8 2015
Musik: David Wikander alt. Burkhard Waldis 1553 

J O Wallin:

781 Allt mänskosläktet av ETT blod

1. Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god
till samma mål har banat,
för att, som barn av samme Far
och syskon till varandra,
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

2. Vi hit ej förde gods och guld,
ej pengar, makt och ära.
Vi ner i gravens tysta mull
kan inget med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
är här för oss av nöden,
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.

3. Allt mänskosläktet med ett blod
förlöstes att i renhet,  
i ödmjukhet och tålamod 
bevara Andens enhet. 
En Medlare, en tro, ett dop 
bjöd samma tröst åt alla, 
som låter sej av nådens rop 
till bot och bättring kalla. 

4. Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre 
att frälsa det förtappade, 
det större med det smärre, 
och vid sin bortgång skänkte han 
oss detta testamente: 
"Ni syskon, tjäna så varann, 
som jag er alla tjänte!» 

5. Och i hans Ande blev nu vi 
varann som kristna lika.  
I dopet både slav och fri 
fick arvsrätt till hans rike. 
Sej allas blick från kvalens jord 
till samma himmel höjde, 
och allas knän vid nådens bord 
i samma tro sej böjde. 

6. Så hjälp oss, Herre, att vi må 
bland gåvor mångahanda, 
som av din rika nåd vi får,  
dock livas av en Anda, 
som, kärleksfull och ljuv och blid, 
kan våra hjärtan rena  
och i rättfärdighet och frid 
med Kristus oss förena. 

7. Ta bort allt köttsligt överdåd, 
allt högmod ur vårt sinne. 
Du ger ju de ödmjuka nåd: 
förakt och hat försvinne! 
Att nyttja rätt de pund vi fått,
det må du själv oss lära.
För allt som av din nåd blir gott
du ensam ska ha ära. 

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) bearb. A.H. 16/6 2016
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

J O Wallin:

782 Bort, värld, med all din gunst och prakt

 

Alt. koral:



1. Bort, värld, med all din ståt och prakt,
som själars ro förtagit,
bort, rikedom och gunst och makt
som många har bedragit,
bort, syndig njutnings yppighet,
som gör att lätt vi viker
från kärlek och barmhärtighet
och skiljs ifrån Guds rike.

2. Hur mången lever inte här,
som vore honom livet
till idel lek för hans begär,
till nöjen endast givet!
I rus och yra spiller han
det goda Gud oss giver
och stormar lik den rike man,
som dagens text beskriver.

3. Där håvor slösas utan skam,
där är han gärna inne,
men vågar armod träda fram,
förbittrar sej hans sinne;
den fattige får hårda ord,
får vid hans dörrar ligga
och för sin hunger från hans bord
förgäves smulor tigga.

4. En tid, en dag det räcker så,
då blir varandra lika
de som till nödhjälp måste gå
och de omätligt rika.
Vad olikt varit har förut,
det jämnas allt i graven,
där klädes purpurn av till slut,
där fälles tiggarstaven.

5. Vid slutet, vad bevaras väl,
när världslig ära ramlat?
Vem har då skatter åt sin själ
för evigheten samlat?
Den ensam är i sanning rik
och värd att lycklig skattas.
All annan lycka, bubblan lik,
knappt ägs förrn den oss fattas.

6. Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

7. Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

Text: Johan Ludvig Runeberg efter Lukas 16
Musik: Burkhard Waldis

782 Vem kallar du din nästa här

 

1. Vem kallar du din nästa här?
Vem är det Herren menat?
Är det blott den som närmast är
i frändskap som förenat?
En vän kanske?
Ja, vidare,
den fromma hop
som Kristi dop
har samlat, styrkt och renat?

2. Om nära, om i fjärran land
en mänska bo vill fästa,
hon vårdas av Guds allmakts hand
och får hans godhet gästa.
På slätt, på berg,
hur skild i färg
och språk och stam
hon träder fram,
är hon ändå din nästa.

3. Du ser en människa som du
vid fröjd och sorger bunden,
du ser ett liv som leves nu
och som förgår med stunden,
du ser den lott
du själv har fått
av lust och nöd,
av liv och död,
så lika allt i grunden.

4. Det är din nästa som du ser.
Så följ då ordets lära
och skynda, där han fallit ner,
att hjälpa, stöda, bära.
Till bistånd var
beredd och snar
med tröst och råd,
med verk och dåd,
till Jesu fröjd och ära.

5. Ja, Jesus, du som lidit har
för vän och ovän lika,
i kärlek lär oss en och var
att ej vår nästa svika.
Om känd han är,
om främling här:
är han i nöd
bör vi ge stöd
och ej från honom vika.

6. Så sant och visst är Herrens ord
att kärlek är det bästa.
I allt, i himmel och på jord
gör kärleken det mesta.
Men ensam går
och utan spår
och utan vän 
försvinner den
som har sej själv till nästa.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), bearb.
Musik: Finsk folkmelodi

171 O Gud, det är en hjärtans tröst

Alt. koral (faktiskt anvisad till just denna psalm i 1697 års koralbok):


1. O Gud, det är en hjärtans tröst
att mötas i din kyrka,
där vi får glädjas åt din röst
och hämta frid och styrka.
När ordets kraft vi känner här
och vi ditt lov ur hjärtat bär,
det är en lust och glädje.

2. Hos dig, o Herre, kan en dag
långt bättre för oss bliva
än allt det nöje och behag
som världen har att giva.
Fullkomlig glädje du oss ger,
ty, Herre, i ditt ord vi ser
hur du dig uppenbarar.

3. Ge oss, o Gud, din Ande god,
som på din väg oss leder,
som ger oss ljus och kraft och mod
och nådigt oss bereder,
att vi kan rätt ditt ord förstå
och efter ordet leva så
att det blir dig till ära.

4. Dig, Fader, prisar högt vår röst.
Dig, Jesus, ger vi ära.
Dig, Ande, som är ljus och tröst,
vi samma lov vill bära.
Som det har skett från tid till tid
tar ständigt nya röster vid.
Vi sjunger därtill: Amen.

Text: Laurentius Jonae Gestritius 1591, Jesper Svedberg 1694 (v. 3), ngt bearb (=finlandssvenska psalmboken 1986 nummer 173).
Musik: Ur 1697 års svenska koralpsalmbok, alt. Burkhard Waldis, jfr nedan

543 O Gud, ditt rike ingen ser

Alt. koral:




1. O Gud, ditt rike ingen ser
och ingen blir där inne,
åt vilken ej din Ande ger
ett öppet barnasinne.
Vad köttsligt vett 

ej hört och sett
du har åt den förvarat
som, from och ren, 

i nådens sken
ser himlens råd förklarat.

2. Ett jordiskt sinne trycks ju ner
av egen tyngd till jorden,
och den i Gud ej lever mer
är död i synden vorden.
Begärens brand 

tar överhand,
där Andens liv ej väckes.
Den bryter ut 

och blir till slut
en eld, som aldrig släckes.

3. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag,
så oren och så bräcklig?
Förutan dej är kraften svag
och viljan otillräcklig.
Det som är fött 

av kött är kött,
men det, så själv du säger,
är ande, som 

av Andanom
sitt liv allena äger.

4. Mej då, o Gud, din Ande giv,
som syndens lust kan döda
och av sin kraft till evigt liv
på nytt min ande föda.
För tro och hopp 

han låter opp
de himlaportar klara,
för övermod, 

för kött och blod
de måste slutna vara.

5. Men alla är de barn av dej,
som av din Ande drivas,
och är jag barn, skall också mej
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist 

jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro 

uti den tro,
som världen övervinner. 

6. Som dagg, av morgonrodnan född,

skall Andens frukt då flöda.

Naturen skall, av nåden stödd,

sej för allt gott bemöda.

Med hjärta nytt

och hågen bytt

ny hörsamhet och lydnad

förbliva skall

mitt barnakall

och helighet min prydnad.

7. Snart får jag skåda vad jag tror.

Bör jag för döden bäva?

Nej, Kristus i mitt hjärta bor,

han lever, jag skall leva!

Av stor misskund

i Guds förbund

är jag upptagen vorden

och har min fröjd

i himlens höjd,

fast ännu stadd på jorden. 

*8. Välsignad vare Gud, som har

oss fött på nytt till livet

och oss en evigt mildrik Far

i Jesus Kristus blivit!

Med honom vi

av nåd får bli

medarvingar i hoppet

till himlens ro,

när i sann tro

vi här fullbordar loppet.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. 12/5 (Exaudi) 2024

Musik: Burkhard Waldis 1551 (61 år).

Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.

Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:

En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.

Samt följande om de äldre psalmerna:

De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.

Den särskilt berömda programförklaringen lyder:

En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."

Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?

Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".

Johan Olof Wallin:

527 Två väldiga strider om människans själ

Alt koral:

JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL
(Luk. 11:14-28)

1. Två väldiga strider om människans själ,

att helt på sin sida den taga.

Den ene vill människans eviga väl,

men kan inte alltid behaga.

Den andre vill se henne fången och snärd,

förvillar med smicker och lockar med flärd

och tänker blott på att bedraga.

2. Den ene den gode Guds Ande är,

som bjuder oss frid och försoning,

vår Hjälpare stor som oss syndare lär

i Kristus att vinna förskoning.

I synd och i mörker den andre går fram,

han börjar i lögn och han slutar i skam,

förbannelse heter hans boning.

3. Så välj nu, o människa, välj, medan tid

du äger att än dej besinna!

Slut aldrig med synden och frestaren frid,

vad skulle du därpå väl vinna?

Besinnar du inte ditt eviga väl,

men binder i stoftet din fattiga själ,

du aldrig ska himmelen hinna.

4. Men saliga de som vill höra Guds ord

och spar det i hjärtanas gömma.

För dessa blir nåden i evighet spord,

när Herren all världen ska döma.

Guds helige Ande, mej mana och lär

att söka av hjärtat vad ovantill är

och aldrig min Frälsare glömma.

Text: Adam Teodor Strömberg 1883 (?), bearb. A.H. 2008, 2023

Musik: Burkhard Waldis (sjung snabb tretakt!) alt. folkmelodi ("Om sommaren sköna")

Denna ovanligt allvarliga och manande psalm utgavs 1883 i Strömbergs "Andliga sånger för den enskilda andakten, lämpade till kyrkoårets högmässotexter" (när psalmen egentligen skrevs vet man alltså inte) med tanke på Tredje söndagen i fastan och högmässotexten i Luk. 11:14-28. Psalmens ursprungliga rubrik är "Jesus utdriver en djävul" (se ovan) och den hade till att börja med hela sex strofer. Men inte förrän 1911 togs den med i ett psalmboksförslag, då med ovanstående fyra strofer i något bearbetat skick. (Jag har bearbetat den ytterligare).

Koralbokens melodi är av förre franciskanermunken Burkhard Waldis och finns på svensk mark fr.o.m. Kalmarhandskriften från omkring 1640. Den har visserligen bearbetats något, men spelas ofta alltför långsamt och borde kanske ha sänkts något tonsteg för ovana psalmsångares skull. Egentligen är den faktiskt inte så svårsjungen som många tror.

A T Strömberg:

656 Pris vare Gud, för bara han

 

1. Pris vare Gud, för bara han 
fullkomlig gåva skänker! 
Han skänka vill och skänka kan 
mer än jag ber och tänker. 
Han dagens ljus från fästets höjd 
allt levande förunnar, 
han bjuder livets sanna fröjd 
ur nådens rika brunnar 
- ja, bara han 
den rätta glädjen skänka kan. 

2. Han gav mej av sin rikedom 
mitt hem, mitt kall i tiden, 
min arbetshåg, min egendom, 
mitt mod i levnadsstriden. 
Från år till år, från dag till dag 
hans omsorg jag fått röna. 
Jag älska lärt hans rikes lag, 
hans tempelgårdar sköna, 
hans sannings ord, 
hans verk i himmel och på jord. 

3. Att tacka dej, o Gud, mej lär. 
Ge mej det barnasinne  
som livets alla dagar bär 
din trofasthet i minne. 
Du älskar rikt och handlar stort: 
så låt mej inte glömma 
det goda du min själ har gjort, 
men det i hjärtat gömma, 
och prisa dej, 
i dina gårdar fröjda mej. 

4. O Gud, mitt fäste och min borg 
i livets prövningsdagar, 
giv att jag ej i syndig sorg  
mot dina rådslut klagar, 
men tåligt vandrar ledd av dej, 
om sårad fot än blöder, 
där Jesus själv gått före mej
och där hans hand mig stöder. 
En liten tid, 
och sedan ger du salig frid. 

5. När nya himlar och ny jord, 
o Fader, du bereder, 
till glädjen vid ditt rikes bord 
din Son de trogna leder,

ja, fridens Ande löser där 

från vad vi här fått lida,  
så låt oss glada vandra här 
och sist i hoppet bida 
fullkomlig fröjd 
hos dej, vår Gud, i himlens höjd.

Text: Johan Alfred Eklund 1914 (51 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

806 Från dig, all nåds och visdoms Gud

1. Från dig, all nåds och visdoms Gud, 

vi väntar råd och styrka 

att undervisa i de bud 

som tryggar folk och kyrka. 

I tro och bön 

sås livets frön 

från ljusets helga länder. 

Men utan tro 

kan inget gro: 

där sås med tomma händer. 

2. Vårt kall är högt, vårt verk är stort, 

vi själva är så svaga; 

där vi från himlen hjälp ej sport, 

vi ingenting kan taga. 

Så giv oss nåd, 

att ord och råd 

ej från din vilja viker. 

Var barnasjäl 

bevara väl, 

o Herre, åt ditt rike. 

3. Den kunskap du, o Gud, oss gav 

om världens ting och under 

är strålar från ett ljusets hav

som flödar alla stunder, 

och den som här 

har sanning kär 

får kraft som du vill öka 

att först av allt, 

som du befallt, 

dig och ditt rike söka. 

4. Välsigna oss, giv ljus och frid, 

giv fröjd i liv och lära. 

Bered vårt folk en sommartid,

ditt namn till pris och ära. 

Giv tro och dygd 

i bo och bygd, 

giv kärlek, mod och hälsa. 

Vi tror att du 

i nåd ännu 

vill folk och kyrka frälsa. 

Text: Edvard Evers 1914 (61 år), ngt bearb. AH 2011

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

863 Snart får jag skåda vad jag tror

1. Snart får jag skåda vad jag tror;
bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor;
han lever - jag skall leva!
I Guds förbund
av Guds misskund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd
i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.

2. Välsignad vare Gud, som har
oss fött på nytt till livet,
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit!
Med honom vi
av nåd får bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullbordar loppet.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)
Musik: Burkhard Waldis