1. O huvud, blodigt, sårat,
av hån och smälek höljt.
O huvud, slaget, fårat,
i kamp och ångest böjt.
O huvud som skall siras
med ärekrans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
2. O ansikte, du höga,
som nyss betvang en värld,
din makt nu gäller föga,
din fägring är förtärd,
din glans till intet vorden.
O, vem har släckt den blick,
vars ljus allt ljus på jorden
i klarhet övergick?
3. Den börda du har burit
min synd och ondska är,
den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer
hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
se ned till mig i nåd!
4. Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
5. Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.
6. När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.
7. Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.
Text (=SvPs1986 nr 144): Paul Gerhardt 1653 (46 år), 1656 "O Haupt voll Blut und Wunden" efter Salve caput cruentatum av Arnulf av Löwen före 1250, övers. Emanuel Linderholm 1920 (48 år), ngt bearb. V. 4 övers. av Samuel Ödmann 1793 (43 år)
Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år), jfr versionen i Haeffners koralbok 1820 nr 395!
Denna text är egentligen hämtad från den sista delen av Arnulfs stora diktverk eller hymncykel Salve mundi salutari, där han i sju separata avdelningar i tur och ordning besjunger Frälsarens sargade fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud.
Författaren var länge okänd, och man antog ofta att det var Bernhard av Clairvaux. Men i början av 1900-talet återfanns diktverket i Bryssel i en handskrift från 1320 - och där stod det helt tydligt att en annan cisterciensermunk, abboten Arnulf av Löwen, var dess upphovsman.
Betoningen av Frälsarens plågor och sargade kropp är typisk för den senare delen av medeltiden (liksom för herrnhutismen flera hundra år senare). När Paul Gerhardt år 1653 översatte Arnulf av Löwens text (publicerad i Praxis pietatis melica) lade han dock betoningen mer på förundrad tacksamhet. Och det är Gerhardts version som legat till grund för flera olika översättningar till svenska, bl.a. av Erik Larsson Norenius (redan på 1600-talet), Samuel Ödmann, Carl Axel Torén och Emanuel Linderholm.
Den nu aktuella psalmtexten bygger främst på C A Toréns och Linderholms version (inledningsstrofen något bearbetad), men fjärde strofen är hämtad ur Ödmanns text.
Hans Leo Hasslers melodi är skriven till en vanlig kärleksvisa: "Mein G´mut ist mir verwirret, das macht ein Jungfrau zart" ("Mitt sinne är förvirrat utav en jungfru fin"). Den utgavs av Hassler 1601 i hans vishäfte Lustgarten Neuer Teutcher Gesäng. Och nog utgör den ett ganska dråpligt exempel på hur svårt det är att med säkerhet avgöra budskap och stämning i en sång genom blotta melodin.
Samtidigt kan man ju säga att även Arnulf av Löwens / Paul Gerhardts text är en innerlig kärlekssång, se särskilt vers 4. Och i J S Bachs sättning - som används i bl.a. Matteuspassionen - blir koralen verkligen något alldeles extra: både vånda och ömhet kommer till gripande uttryck i den på en gång kraftfulla och veka mollmelodin.
P Gerhardt:
H L Hassler:
