Så här i fastetiden, särskilt inför kommande söndagar, passar Wallin-psalmen om Petrus och Simson verkligen bra. Simson har försvunnit mer och mer i våra psalmböcker. Tidigare fanns t.ex. i en påskpsalm versen "Den Simson som var fången / har själv förlossat sig." (Jfr Petter Dass-versen: "Som Simson välte du till sist / den makt som höll dig fången"). Men att man i 1937 års psalmbok tog bort även följande Wallinvers om Simson upptäckte jag inte förrän igår (versen här lätt bearbetad):
Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte
jag glömde mej likt Simson, glömde Herren,
och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.
Den strofen ger ju relief åt den följande (som var kvar i 1937 års psalmbok). Nu förstår man ju att även den handlar om Simson (och Wallin och oss, förstås):
Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången!
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej. Ack, jag är blind och fången,
förbarma dej, o Jesus, räck mej handen!
Plötsligt hör åtminstone jag ropet: "Filisteerna tar dej, Simson!"
Så jag har satt tillbaka Simson-strofen. I gengäld har jag tagit bort en poetiskt lödig men kanske mindre allmängiltig vers, för hur överrumplad man än blivit av synd kanske man ändå inte vill eller kan säga att man (liksom mera medvetet) kastat korset ifrån sej. Eller? Dessutom kanske även en nyomvänd, botfärdig syndare (som tidigare inte varit någon "korsbärare" i Jesu efterföljd) vill sjunga den här fina bönepsalmen. I alla fall, här är den strofen - för den som vill stämma in i den eller bara veta hur den såg ut:
Betungad jag det kors ifrån mej kastat,
som du mej gav att bära och att vörda.
Dock sjunker jag, ty hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.
Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte
jag glömde mej likt Simson, glömde Herren,
och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.
Den strofen ger ju relief åt den följande (som var kvar i 1937 års psalmbok). Nu förstår man ju att även den handlar om Simson (och Wallin och oss, förstås):
Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången!
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej. Ack, jag är blind och fången,
förbarma dej, o Jesus, räck mej handen!
Plötsligt hör åtminstone jag ropet: "Filisteerna tar dej, Simson!"
Så jag har satt tillbaka Simson-strofen. I gengäld har jag tagit bort en poetiskt lödig men kanske mindre allmängiltig vers, för hur överrumplad man än blivit av synd kanske man ändå inte vill eller kan säga att man (liksom mera medvetet) kastat korset ifrån sej. Eller? Dessutom kanske även en nyomvänd, botfärdig syndare (som tidigare inte varit någon "korsbärare" i Jesu efterföljd) vill sjunga den här fina bönepsalmen. I alla fall, här är den strofen - för den som vill stämma in i den eller bara veta hur den såg ut:
Betungad jag det kors ifrån mej kastat,
som du mej gav att bära och att vörda.
Dock sjunker jag, ty hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.
