Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Gud har av sin barmhärtighet till nåd oss arma tagit och all vår orättfärdighet med Kristi blod avtvagit. All vår förtjänst är utestängd, vår själ, av synden tryckt och trängd, till nåden måste falla.
2. Med tron Guds Ande kommer god att oss ånyo föda och skapa i oss kraft och mod och köttets välde döda, så goda verk kan växa fram istället för all synd och skam som tog vår frid och glädje. 3. Sann tro ej utan kärlek är och frukten trädet prisar: den trogne har sin nästa kär, i handling det bevisar. Och så blir lagens bud uppfyllt: varann vi tjänar oförskyllt som Kristus oss har tjänat. 4. Sann kärlek söker ingen lön, dock tror vi den tillstundar. Vi den i ödmjukhet och bön på Jesu kärlek grundar. Att vi en riklig lön ska få, det har vi ju hans löfte på, men allt av nåd allena. 5. Så står alltsammans i Guds nåd att salighet vi vinner, men fast och evigt är hans råd att den som söker finner. Hos oss är idel skröplighet, i Gud är allvår salighet. Gud vare pris och ära! Text: Paul Speratus 1523 (39 år) "Es ist das Heil uns kommen her", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, bearb. A.H. 9/5 2015 Musik: Medeltida processionssång/Nürnberg 1524
1. Alla ni som er anfäktar med den stora livets bok, som i ångest snart försmäktar under syndens tyngd och ok, i Guds hand lägg nådavalet, drunkna ej i samvetskvalet.
2. Låt nu all förtvivlan fara, ty ni löfte fått om nåd: Satan må förtvivlad vara, som sej vet alls intet råd, men ni mänskor kan er trösta, ty ni är ju återlösta!
3. Ädla själ, du himlasmycke, som din Gud så dyrt betalt; du har inte kostat mycke, utan kostat honom allt, ty med Anden du ju döptes och med ende Sonen köptes.
4. Skulle han då vilja mista det han höll så dyrt och värt? Skulle ej hans hjärta brista för det barn som är så kärt, att det mycket tyngre väger än allt härligt som han äger.
5. Efter dej har Gud ju letat, efter dej han letar än. Gud har sej till döds arbetat, att han dej skall få igen. Och när du på nytt bortrymmer, han dej söker med bekymmer.
6. Hör hur ljuvligt härom talar allas vår Förmyndare, märk hur sött han dej hugsvalar, han som mottar syndare: vill dej vid allt kärt förlikna, att din tro skall kunna kvickna!
7. Gud nu först en herde lik är, en som äger hundra får. När så ett från hjorden viker och i marken vilse går; tänk, det enda som då fattas mer än hela hjorden skattas!
8. Ty de nittinie fåren lämnar han i öknen kvar, och går strax på friska spåren efter det han bortmist har, gläds när han till sist det funnit, så som den stort byte vunnit,
9. bär det hem, och dem han känner skickar han ett bud åstad, säger: kom nu, grannar, vänner, hjälp mej nu att vara glad, ty mitt får jag återfunnit, det som hade helt försvunnit!
10. Samma sak, när en sej bättrar blir en obeskrivlig fröjd: fröjd att en slapp syndens fjättrar blir det då i himlens höjd, mer än över nittinie, den från synden skenbart frie.
11. Vill dej denna tröst ej smaka, ty du ej som fåret gjort, trått och längtat strax tillbaka till din Herde, hjord och ort, utan varit lik en penning, kall och livlös utan känning,
12. så vill Gud bli lik en kvinna, som en peng av tio mist. För att den nu återfinna ingen flit hon spar förvisst, ty hon tänder strax upp ljuset, sopar och rannsakar huset.
13. Sina vänner och grannkvinnor, när hon pengen funnit har, hon med muntra fröjderinnor bjuder hem och håller kvar. Där blir sjunget, där blir klappat: det är funnet som var tappat!
14. Sammalunda, när det händer att en enda syndig själ sig från synd till Gud omvänder och besinnar så sitt väl, skall det för Guds änglar bliva fröjd som ingen kan beskriva.
15. Men du gör en ny invändning: du är inget menlöst får eller någon livlös penning; de har inga samvetssår, de har ingen nåd förskjutit, men du har frivilligt brutit.
16. Ack! då är ju felen stora, men förtvivla likväl ej: i den son som var förlorad har du då ditt konterfej. Är du´n lik i syndavikten, likna´n ock i tillförsikten!
17. Tänk hur han sej dock invävde, tänk i vad för syndagarn, pockad´ ut mens Fadern levde allt sitt arv, det sorgebarn: Fadern måste´n från sej skilja, han drog bort mot Faderns vilja,
18. slöste bort i fjärran länder, mitt i dagligt sus och dus, allt det som han fått om händer på galej och skökohus. Efter de utvalda vinen fick han ej ens drav med svinen.
19. Då begynte han besinna hur i barndomshemmet var, och sej drängarna påminna som gick hemma hos hans far, ej som han med tomma magar men i ständigt goda dagar.
20. På en bön av några rader han då strax betänker sej: Jag har syndat, käre Fader emot himlen och mot dej. Barns rätt jag ej värd är längre, låt mej gå som legodrängen.
21. Under! att han hemgå tordes, under! att han där fick tröst, ty ett sådant barn ju borde med all rätt bli arvelöst, ja, med hårda ord avspisas och från Faderns ögon visas.
22. Men istället att förstöta´n, fast han snöplig kom till byss, ville likväl Fadern möta´n båd´ med famntag och med kyss! Gullring och de skönsta kläder gav den frommaste bland fäder.
23. Han lät slakta och anställa gästabud med dans och sång, lät ej heller hos sej gälla avundstal och dom så vrång; det var nog: hans son var funnen, som var död, ja, helt försvunnen!
24. Så är ock Guds hjärta sinnat mot dem som omvänder sej. Sådant skall du också finna´t, det må du försäkra dej, fast det när ditt samvet´ vaknar tycks som Gud dej föga saknar.
25. Skulle han ej räkna fåren, skulle han ej sakna dej, han som räknar huvudhåren och om dem bekymrar sej, dina tårar noga gömmer, ej ditt minsta steg förglömmer.
26. Lovad, prisad och välsignad vare Gud i evighet, att en själ som ligger dignad sej en sådan tillflykt vet i den öppna fadersfamnen, den förunderliga hamnen!
27. Men vem tillhör denna trösten, som så nådigt till oss kom? Jo, de ångerfulla brösten, ty man måste vända om och ej obekymrat snava. Bättring, bättring vill Gud hava! Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011 Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran") J Runius:
