365 En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skifta som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunka vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.
2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.
3. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.
4. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet.
Och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.
5. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar, tills dag sig tänder.
När morgon upprinner, då är jag i hamn
och skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.
Text: J Johnson före 1915, O R Hallberg 1920, O Mannström 1920
Musik: P U Stenhammar
366 En stark ej lite på sin makt
och på sin visdom ej en vis.
Vad är dock lycka, fröjd och prakt
och jordagods och mänskopris?
Fåfänglighet! Fåfänglighet!
2. När samma jord man famna ser
en dagakarls och konungs ben,
vad säger mindre eller mer
en mullhög eller marmorsten?
Fåfänglighet! Fåfänglighet!
3. Se, den som nyss på maktens höjd
av böjda skaror dyrkan fått,
för dödens makt själv nederböjd
bevittnar stum all världens lott:
Fåfänglighet! Fåfänglighet!
4. O mänskor, mänskor, frukta Gud,
som ensam evig spira bär.
Hans löften håller och hans bud:
allt annat under solen är
fåfänglighet, fåfänglighet.
Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2008
Musik: A.H. 1993
367 Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
2. Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och moln mig vänder.
3. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt;
min själ skall ock få vingar.
4. O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.
Text: A Oehlenschläger 1813, E Ahnfelt-Laurin 1879, bearb.
Musik: N Söderblom 1916
368 Nu tystne de klagande ljuden
och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.
2. Vad säga de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lova?
"De sälla som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda, de sova."
3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de störa ej stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.
4. En dag skall ock känslan och modet
de domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva
5. och vissnade lemmar, dem griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.
6. Det höstliga kornet som jordas
ej vintriga månar föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.
7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.
8. Men salig vi döden må prisa:
dess kval, som till jorden oss böja,
oss vägen till hemlandet visa
och hjärtat till himmelen höja.
9. Nu, jord! slut den ädlaste sonen,
slut mänskan till moderligt sköte.
Dess lemmar, de dyrbara lånen,
förvara till Givarens möte.
10. En ande, som bad och som trodde,
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.
11. Omhägna med nattliga friden
den trötte, o grav, i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Herren sin avbild ej glömma.
12. När jordenes grundvalar bäva
och himlabasunen har dönat,
skall Herren sitt lån återkräva
förädlat och nytt och förskönat.
Text: Prudentius, J O Wallin
Musik: O Ahnfelt
369 På mina gamla dagar,
o Gud, mig ej förglöm.
När åldern mig försvagar,
du i ditt hägn mig göm.
Du allt från ungdomsvåren
på fadersarm mig bar.
När jag blir tyngd av åren,
en fader än mig var.
2. När jag min ålder märker
och kroppens möda ser,
giv att din Ande stärker
mitt inre liv alltmer.
När minne och när öga
ej har sin skärpa kvar
och tankarna blir tröga,
mitt ljus, o Jesus, var.
3. Blir svagare mitt öra,
jag ber dig dock att jag
i själens djup kan höra:
"Min nåd är ny var dag."
Och får jag lida smärta
och blir min vånda svår,
så trösta, Gud, mitt hjärta
med Jesu Kristi sår.
4. Om tungan kraft ej äger,
o Gud, att prisa dig,
i tron ditt barn dock säger:
"Min Jesus ber för mig."
När mina lemmar domnar
i dödens köld, o giv
att jag i frid insomnar
och vinner evigt liv.
Text: Philipp Friedrich Hiller 1767, Severin Cavallin 1874, bearb.
Musik: M Teschner ("Pris vare Gud som låter")
370 Saliga de som ifrån världens öden
somna i Jesu Kristi tro i döden!
Herren skall föra deras själ ur nöden
hem till sin glädje.
2. Dem skall ej dödens mörker mer förskräcka,
dem skall Guds frid i graven övertäcka.
Kristus, Guds Son, skall dem en gång uppväcka,
evigt förklara.
3. Pris vare dig, att hoppet är oss givet,
att ock vårt namn i livets bok är skrivet;
pris vare dig, uppståndelsen och livet,
o Jesus Kristus!
Text: Zacharias Topelius 1869
Musik: F F Flemming 1811
371 Snart får jag skåda vad jag tror.
Bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor.
Han lever - jag skall leva!
I Guds förbund av Guds misskund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.
2. Välsignad vare Gud, som har
på nytt oss fött till livet,
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit.
Med honom vi ock skola bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullborda loppet.
372
Uppståndelsen och livet är
du, Herre Jesus Kristus kär.
Och den som tror på dej, vi hör
ska leva även om han dör.
Och den som lever och som tror
ska aldrig dö. Det är Guds ord.
Text: Martin Luther, A.H.
373 Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.
2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer,
och i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.
3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar,
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.
4. Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
intill hans sköte!
5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
Text: J O Wallin 1818
Musik: J Cruger 1640
374 Älskar barnet modersfamnen,
strävar dagakarln till ro,
bräckta skeppet in i hamnen,
skrämda fågeln till sitt bo,
då kan trygg jag möta döden,
där jag, sövd från kval och strid,
föres till en evig frid.
2. Sötma från den starke flyter,
mat av frossaren går ut.
Jesu död vår död förbyter
i en glädje utan slut.
Döden är ju nu min vinning,
nu när Jesus är mitt liv;
i sin död han gjort mig fri.
3. Varför skulle jag ej vilja
gå med Simeon i frid
och ju förr dess hellre skilja
mig från denna mödas tid,
från en svag, förgänglig hydda,
från en ond och fåfäng värld,
full av ränker, våld och flärd?
4. Sälla stund då bandet brister
och jag blir den Adam kvitt,
som med tusen streck och lister
ännu bor i hjärtat mitt,
då jag leda synden slipper,
som här gör mig trög och kall
och jämt kommer mig på fall!
5. Men om dig, min Gud, behagar
i ditt kärleksfulla råd
att förlänga mina dagar,
gör mig nöjd med all din nåd.
Gör då också hela hjärtat
ständigt mera till dig böjt
och i Jesus helt förnöjt.
6. När jag sist skall hädanfara,
var hos mig, du vän så god,
i min själ dig själv förklara,
mig hugsvala med ditt blod.
Låt mig för din död och plåga
komma full av liv och fröjd
hem till dig i himlens höjd!
Text: Johan Kahl, bearb. A.H. 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar