Bättring, omvändelse

JAG IRRADE LÄNGE ÄN HIT OCH ÄN DIT

1. Jag irrade länge än hit och än dit
och sökte en väg till Guds himmel,
och sökte väl stundom med allvar och flit
i människomeningars vimmel.
Jag sökte dock inte i ordet, och se,
hur kunde jag då finna bot för mitt ve,
hur kunde jag då finna vägen?

2. Min redliga bättring, min tro och mitt hopp,
min ånger, min bön och min lydnad,
se där vilka trappsteg jag timrade opp,
se där var jag sökte min prydnad!
Men aldrig den lydnaden provet dock höll
och sten efter sten från den byggnaden föll,
den blev ingen brygga till himlen.

3. Och under allt detta stod Jesus så huld
och ropade till mig så trägen:
se, jag har betalt din omätliga skuld,
jag ensam, jag ensam är vägen!
Jag, jag har förvärvat och återlöst dig,
säg, vill du ej låta dig nöja med mig,
den nya, den levande vägen?

4. Den vägen mig syntes i början för lätt,
som många den ännu vill kalla,
men när man försökt alla övriga sätt
och kommit till korta på alla,
då skall man ock slutligen finna sig vid
att äga i Jesus allena sin frid
och blott genom honom bli salig.

Text: Lina Sandell 1863, ngt bearb.


VART FLYR JAG FÖR GUD OCH HANS EVIGA LAG

1. Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

2. Jag bävar då jag uppåt himmelen ser:
där står mina synder beskrivna.
Och kastar till jorden jag ögonen ner:
där är mina synder bedrivna.
Gud vare mig syndare nådig.

3. Vart skall jag mig vända, vart finner jag tröst
i denna min jämmer och smärta?
Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst
som hyser mitt syndiga hjärta.
Gud vare mig syndare nådig.

4. O Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv
och tag ej ifrån mig din Ande!
Din frid mitt oroliga samvete giv,
med tröst mina tårar du blande.
Gud vare mig syndare nådig.

5. O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.

Text: Olof Kolmodin 1734, Chr. Dahl 1807, F M Franzén 1814