ALDRIG ÄR JAG UTAN FARA
1. Aldrig är jag utan fara,
kan dock alltid säker vara;
alltid någon nöd, men se:
alltid ock en Frälsare!
2. Aldrig fri från syndens smärta,
men dock tröstad vid Guds hjärta;
aldrig utan kamp och strid,
alltid dock på djupet frid.
3. Ofta jagad, ofta fången,
men dock aldrig helt förgången;
ofta utan kraft och råd,
aldrig utan hjälp och nåd.
4. Alltid täck för Faderns öga,
Jesus, fast jag tror det föga;
aldrig rätt tillfreds med mig,
alltid salig blott i dig.
5. Så du sorg och glädje delar,
att mig intetdera felar:
sött och surt i livets skål,
just så mycket som jag tål.
6. Men, o Jesus, när jag gråter,
giv, att hoppets glädje åter
trots all synd och nöd ändå
måtte övervikten få!
Text: Thomas Kingo 1681, Lina Sandell 1861 (med tillägg av v. 4)
Musik: Folkmelodi (jfr "Blott en dag" med Carola)
ALLT, JA ALLTING TILL DET BÄSTA
1. Allt, ja, allting till det bästa,
vad mig möter på din jord!
Herre, må du själv nu fästa
djupt i hjärtat detta ord!
Vad vi kallar nöd och lycka
samma mål nu innebär,
ingetdera skall mig rycka
ur din hand, o Herre kär!
2. Allt, ja allting till det bästa,
regn och solsken, lugn och storm,
samma nåd, om än de flesta
önskar den en annan form.
Men hur än din nåd du kläder
är det samma nåd likväl.
Och om än du fjärran träder
sköter du dock om min själ.
3. Allt, ja allting till det bästa,
säg det, Herre, om igen!
Hur än otron mig må fresta,
låt mig ej ge rum för den!
Vad du sagt för evigt gäller,
otron kan ej ändra det,
och min klentro kan ej heller
hindra din barmhärtighet.
4. Allt, ja allting till det bästa,
allt jag tage av din hand,
medan jag ännu skall gästa
i ett torrt och törstigt land.
Hjälp mig se i allt jag möter
blott ett sändebud från dig;
hjälp mig tro, att du mig sköter
såsom det är bäst för mig!
5. Och när jag kan överskåda
djupet av ditt kärleksråd,
liksom vidden av den våda
där jag frälstes av din nåd,
skall jag av de dyra orden
fulla sanningen förstå,
som jag svagt en gång på jorden
började att stava på.
Text: Christian Bau, Anders Nilsson 1880
DET FÖLJER EN MORGON PÅ SVARTASTE NATT
1. Det följer en morgon på svartaste natt,
har du det väl glömt, o min själ?
När tryckande nöd vill taga dig fatt,
bliv stilla, Gud allt gör väl.
När morgonen kommer, när morgonen kommer
och solen framstrålar i höjd,
när morgonen kommer, när morgonen kommer,
ja, då blir det jubel och fröjd!
2. Om Gud än på mörkaste vägar dig för
och djupt ner i dalen det bär,
där vilddjurens ryt omkring dig du hör,
o räds ej, din hjälp är när´.
När morgonen kommer...
3. Hur gott att Gud hjälper när morgonen gryr!
Han känner så väl vad du tål.
I prövningen svår är han den som styr,
din frälsning är ju hans mål.
När morgonen kommer...
4. Lyft ögonen upp emot himmelens rand,
en rodnad ju redan den bär.
Snart får du gå hem från tårarnas land
till eviga glädjen där.
När morgonen kommer...
Text: A L Skoog
Musik: A L Skoog
EN KORSFÄST KONUNG
1. En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk, men vi,
vi skall en gång med konungen förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
som med hans makt till salighet bevaras.
En liten tid av möda och nöd och kamp och strid
och sen en evig vila, en evig sabbatsfrid.
O vad det hoppet redan vinkar ljuvligt!
2. Han hade ej på jorden en dag av ostörd ro,
hur skulle vi då ostörd ro begära?
Då räven har sin lya och fågeln har sitt bo,
han hemlös var, han skulle lydnad lära.
Han såg på målet endast, o må vi alla då
blott stadigt se på målet och utan klagan gå
den vägen, som vår konung själv har vandrat!
3. Skall guldet smältas, renas, att smältaren däri
sin egen bild må tydligt kunna skåda,
det fordras ju att degeln är het, dock vet ju vi
att guldet därvid löper ingen våda,
ty smältarns ögon vilar beständigt däruppå
och passar rätta stunden att taga ut det så
att ej ett ögonblick får gå däröver.
4. Vad är ock jordens smärta och nöd att likna vid
den härlighet som snart på den skall följa?
Vad är den korta striden emot en evig frid,
då intet moln vår framtid mer skall hölja?
O Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
att fasta steg vi glada vågar taga.
5. Du bjuder mörkret vika och stormen lägga sig
och fröjdar åter de försagda hjärtan,
du leder i all sanning och för oss så till dig
och är vår tröst jämväl i syndasmärtan.
Du ser till varje nödställd, som hoppas på ditt ord,
och vårdar ömt och troget din lilla, klena hjord
som lever av din trofasthet allena.
6. Och se, det går så hastigt, som om vi flöge bort,
ett litet steg, ett ögonblick i sänder!
Det längsta liv på jorden är som en handsbredd kort,
lär oss besinna det, vad än som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
och segersången höjes inför Guds dyra Lamm
från evighet till evighet där uppe!
Musik: A Lindström
FRAMÅT, DET GÅR IGENOM
1. Framåt, det går igenom
båd ljus och mörker än.
Jag lever ej för jorden,
mitt mål är himmelen.
Den väg jag här skall vandra
har Jesus stakat ut,
och han är med på färden
från början och till slut.
2. Vad kan mig nu fördärva?
Guds ögonsten jag är.
Han mig berett ett rike
och dit han själv mig bär.
Hur Satan sig nu vänder,
vad världen tar sig till,
till godo allt mig tjänar,
ty så min Fader vill.
3. Vad är all jordens möda
emot den sabbatsro
som väntar Jesu vänner
vid målet för vår tro.
Blott några dagar bära
sitt kors i Jesu spår -
och sen en evig ära,
ett evigt jubelår.
4. Så sjunger jag om seger
i hoppet redan här,
fast striden ännu rasar
och hård och farlig är.
Var tagg som här mig sårar
jag skall bli kvitt en gång.
Då skall min Gud jag prisa
med bättre segersång.
Text: N Frykman 1882, bearb.
Musik: Ur Sanningsvittnet 1882
HERRE, OM STUNDOM MED HJÄLPEN DU DRÖJER
1. Herre, om stundom med hjälpen du dröjer,
må jag i otro ej tvivla på den!
Giv, att jag djupt för din vilja mig böjer
men ock i djupet förbidar dig än!
Lär mig att vila vid löftena dyra,
varav ju Skriften är full ock för mig!
Må mina irrande tankar du styra
fram på den vägen som leder till dig!
2. Hjälp mig, o Herre, men må jag ej giva
namn åt den hjälpen, nej hjälp som du vill!
Må du till nåden blott ständigt mig driva,
tusentals medel du har ju därtill!
Hellre, o Herre, den bittraste tuktan
än någon starkhet och tröst utom dig.
O, må den barnsliga kärlekens fruktan
aldrig, nej, aldrig dock vika från mig!
3. Låt ej förnuftet och otron få råda,
lär mig att tro där jag inte kan se!
Och när jag råkar i ångest och våda,
åter en blick in i Ordet mig ge!
Medan de växlande stunderna ilar,
håll mig vid makt med ett levande hopp,
och låt min ande vid korset få vila
medan det dags och solen går opp!
HUR UNDERLIG ÄR DU I ALLT VAD DU GÖR
1. Hur underlig är du i allt vad du gör,
vem kan dina vägar förstå?
Men ett är dock säkert: den väg du mig för
för mig är den bästa ändå.
2. "Här nere du vet ej, mitt barn, vad jag gör,
men du skall få se det en gång.
Du ängsliga hjärta, vad sörjer du för?
Ej prövningens dag är så lång."
3. Mångtusende vagnar, o Herre, du har,
och vilken du väljer för mig
kan göra detsamma, blott lycklig jag far
till himlen i sällskap med dig.
4. Och när som Elia i ilande fart
jag lämnar den ödsliga strand,
all smärta försvinner och allting blir klart
hos Jesus i fröjdernas land.
5. I tillbedjan skall vi då böja oss där
och ropa mångtusen i kör:
Rättfärdig och nådig, o Herre, du är
för evigt i allt vad du gör!
6. Så bidar jag tålig och nöjd med min del
till dess alla varför fått svar.
Mitt härliga hopp, det kan aldrig slå fel:
ett arv utan like jag har.
Text: E Gustafson 1886, ngt bearb.
Musik: Ur Hjärtesånger 1895
HUR UNDERLIGT, HERRE, DU LEDER DIN BRUD
1. Hur underligt, Herre, du leder din brud!
Du klär henne ofta i lidandets skrud.
Men aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde uppå korset för alla. Nej, aldrig min smärta...
2. O Jesus, ditt kors är min ära, min frid,
ditt blod som där rann är min starkhet i strid,
men aldrig jag blir dock så trogen som du,
då du blödde uppå korset för alla. Nej, aldrig...
3. Din brud må väl glädjas, ty hemma blir fröjd.
Hos dig, du min brudgum, jag evigt blir nöjd,
ty aldrig har någon så älskat som du,
då du blödde uppå korset för alla. Nej, aldrig...
4. Vad än du nu tar och vad än du mig ger,
allt blir till mitt bästa, blott din vilja sker,
ty aldrig fanns ömmare hjärta än ditt,
då du blödde uppå korset för alla. Nej, aldrig...
5. Du övervann synden och döden för mig!
Ja, Herre, uppståndelsen har jag med dig.
Och aldrig vi åtskils i liv eller död,
ty du blödde uppå korset för alla. Nej, aldrig...
Text: Eugénie Bernadotte
INGEN HINNER FRAM TILL DEN EVIGA RON
1. Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
2. Hindren är så många. Gör motstånd, min själ!
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek jag råder och ber:
Strid i Guds kraft för din krona.
3. Härlighetens himmel är värd all din flit,
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit,
kronan förtjänar din trängtan.
Därför vakna upp och se dig flitigt om,
gör dig väl beredd till Herrens stora dom.
Bröllopskläder fordras av var och en själ
som in i staden skall komma.
4. Aldrig blir du insläppt i himmelens land,
tro mig, o själ, vad jag säger,
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om du sann tro inte äger.
Tron skall rädda dig, såframt du räddas skall;
därför, käre, hör och res dig från ditt fall,
ja, vänd om och tro Jesu ljuvliga ord
- detta, ja, detta är vägen.
5. Hela vida världen Gud bjuder och ber:
kämpa för sällhetens krona.
Herren dig av nåd denna skatt en gång ger,
sträva därefter i trona.
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl,
nådens helge Ande vill störa din sömn.
Salig är du, om du vaknar.
Text: Lars Linderot 1798, bearb.
Musik: Svensk folkmelodi
JAG VISST INTE BORDE GÅ OCH SÖRJA
1. Jag visst inte borde gå och sörja,
fastän världen tycks mig mörk och trång,
nej, långt heller borde glad jag börja
till Guds ära stämma upp en sång!
Ty vad är väl livets kval och smärta
mot det myckna Herren gjort och gör
för att fröjda varje fattigt hjärta
på den väg som upp till himlen för!
2. Om den nåd jag kunde rätt uppskatta
att Guds Ord för mig har blivit kött,
om mitt hjärta kunde rätt uppfatta
att av kärlek han för mig har dött,
då visst sorgen skulle som en dimma
skingras helt av nådesolens ljus,
kärlekseld på hjärtats altar glimma,
lovet stiga upp till Faderns hus.
3. Men jag vet väl hur det hänt och händer
mig som andra uti nödens dar:
fastän Jesus tröst till hjärtat sänder
sitter kvalens tagg dock envist kvar.
Tungan vill så lätt på målet sväva
när den sjunger Sions nya sång.
Hjärtat ofta vill av fruktan bäva,
skall det väl bli trosvisst någon gång?
4. Du som kom hit ned att oss uppsöka
och att frälsa det förlorat var,
hjälp min otro och min tro föröka,
lär mig att i dig en vän jag har,
som förstår var suck som hjärtat gjuter,
sätter gräns för tvivlets hemska makt
och sitt öra för min bön ej sluter,
skickar änglar som om mig har vakt.
5. När en tår sig banar väg på kinden,
samla den uti din lägel opp.
När, ett rör, jag böjer mig för vinden,
Jesus, styrk mig, giv mig mod och hopp.
Och när frestaren lagt ut sin snara,
öppna ögat så att jag den ser.
Låt min ande sist i frid få fara
hem till dig, där ingen gråter mer.
Text: P U Stenhammar
Musik: Folkmelodi
JESU KÄRA BRUD
1. Jesu kära brud,
vill du målet hinna,
vill du skåda Gud
och din krona vinna,
red dig då till strid
/: här en liten tid :/
2. Vet, du skall ej bo
här i jämmerdalen,
vänta ingen ro
förrn i fröjdesalen.
Kamp och möda här,
/: frid och vila där :/
3. Vandra raskt framåt,
se dig ej tillbaka,
världens fröjd och ståt
må du glatt försaka.
Jordisk lycka, hör,
/: lätt dig hinder gör :/
4. Världen skall nog än
lägga ut sin snara,
akta dig för den,
må du vaken vara!
Bliv i Jesu nåd,
/: följ hans hulda råd :/
5. Därför, kämpatrupp,
tröttna ej i loppet,
se mot himlen upp,
fröjda dig i hoppet.
Du får härlig lön,
/: segerkronan skön :/
6. O min Jesus god,
hjälp du mig och alla,
giv oss kraft och mod,
låt oss inte falla!
Du vår starkhet är,
/: du ditt rike bär :/
KOM TILL MITT KALLA, DOMNADE SINNE
1. Kom till mitt kalla, domnade sinne,
avgudar alla för dig försvinne,
kom att befalla ensam därinne!
Kom, o min Jesus!
2. Kom, du min kära, mig att besöka,
tron må du nära, kraften föröka.
Må du mig lära allt hos dig söka.
Kom, o min Jesus.
3. Kom när jag glädes, kom ock i nöden.
Kom när jag rädes eviga glöden.
Kom, var tillstädes nu och i döden.
Fräls mig, o Jesus!
Text: Betty Ehrenborg-Posse
Musik: F Fleming
MINNS DIN TROFASTE VÄN
1. Minns din trofaste vän,
hur på Golgata än,
då för synderna döden han led,
fast han grymhet blott ser,
han för syndare ber:
även du i den bönen var med.
2. Än han ber varje dag
ock för dig, som så svag
och för frestelsen bävande är.
Varför gör han det väl,
tror du, ängsliga själ,
om ej därför att han har dig kär?
Text: L Almqvist 1861
NU GLÄD DIG, MIN ANDE, I HERRAN
1. Nu gläd dig, min ande, i Herran,
upp, jubla, min själ, i din Gud.
Låt ängslan och sorg vika fjärran
på Guds, den allsvåldiges, bud.
Väl andra må sucka och kvida,
men dig som har Gud vid din sida,
dig höves blott lovsångens ljud.
2. Som allting för intet han gav dig,
så allting han ännu dig ger.
Den börda du bar tog han av dig,
nu intet kan skada dig mer.
Så får du ej tveka och dröja.
Ditt huvud du dristigt må höja,
och himmelen öppen du ser.
3. Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.
4. När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt.
5. Men såsom den jagade hinden,
som ej änger rast eller ro,
men räds för vart prassel av vinden
och själv ej sin räddning kan tro,
så värnlöst är människans sinne,
när icke på djupet därinne
Guds frid och hans salighet bo.
6. Vet, hela Guds frid du behöver,
om hjärtat skall provet bestå,
och hela Guds himmel däröver
sitt skyddande valv måste slå.
Här duger ej dela och tveka.
Hur vågar ditt hjärta du neka
att hela sin rikedom få?
7. Vi ängsliga gå, och betryckta,
på vakt kring vårt nedgrävda pund.
Vi sitta med dörrarna lyckta,
en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntat att finna
därute, där striderna brinna,
i manligt och troget förbund.
8. Som örnar med vingfjädrar unga
att stiga mot himmelens höjd,
som hjältar att mäktiga ljunga
och sjunga om seger med fröjd:
till sådana ting har oss alla
vår väldige Gud velat kalla.
Med mindre han icke är nöjd.
9. Kom, himmelske Fader, var när mig:
all kraft utav dig är ett lån.
Om du icke lyfter och bär mig,
var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika,
men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.
10. O Jesus, den frid som vi alla
begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.
11. Din Helige Ande du sände,
som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände,
han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta
han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när.
Text: E Billing 1922
Musik: Tysk(?) 1500-talet/Köpenhamn 1569/Kangasala 1624
NÄRMARE, GUD, TILL DIG
1. Närmare, Gud, till dig,
närmare dig!
Om det än blir ett kors
som lyfter mig,
sjunger jag innerlig:
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig!
2. Döljer för pilgrim trött
solen sitt sken,
blir än min huvudgärd
hårdaste sten,
skall jag dock drömma mig
närmare, Gud till dig...
3. Där skall all nåd du gav
stå för min syn
såsom en stege, rest
upp emot skyn.
Änglar där vinkar mig
närmare, Gud, till dig...
4. Vaknad jag reser glad
stenen så hård
såsom mitt Betel upp,
minnet till vård.
Natten du förde mig
närmare, Gud, till dig...
5. Sist, när jag ställa får
uppåt min färd
och jag har bakom mig
jordlivets värld,
viskar det än i mig:
närmare, Gud, till dig...
Text: Sarah Flower Adams 1841, E Linderholm 1912, bearb.
Musik: L Mason 1856
SE, HERRENS ÖGA ÄR VÄNT TILL DEM SOM FRUKTAR HONOM
/: Se, Herrens öga är vänt till dem som fruktar honom,
till dem som hoppas på hans nåd :/
/: Han vill rädda deras själ från döden
och behålla dem vid liv i hungerns tid :/
/: Se, Herrens öga är vänt till dem som fruktar honom,
till dem som hoppas på hans nåd :/
Text: Psalt. 33:18-19
Musik: Anita Jernestrand
SÅ MÖRK ÄR EJ NATT, SÅ HÅRD ÄR EJ NÖD
1. Så mörk är ej natt, så hård är ej nöd
att Jesus ej hjälpa förmår,
mitt ljus och mitt liv i mörker och död,
densamme i dag som igår.
Se, Jesus är när, fast stundom han synes mig fjärran.
2. Han lyser mig genom dödsskuggans dal
och själv har han blivit för mig
en levande väg till himmelens sal,
en källa av liv uti sig. Se, Jesus är när...
3. Visst bär det emot att tro och ej se,
visst kostar det möda och strid;
men Jesus, som en gång burit mitt ve,
är även i stormen min frid. Se, Jesus är när...
4. I honom jag skön och rentvagen är,
fast synderna trycker mig än.
Jag är ju hans brud - han håller mig kär,
och aldrig han glömmer sin vän. Se, Jesus är när...
5. Och snart får jag se min vän som han är
och sjunga en gladare sång,
när frigjord från allt som ängslar mig här
jag står för hans anlet´ en gång.
Och då är han när och synes mig längre ej fjärran.
VI ÄR INTE HEMMA ÄNNU
1. Vi är inte hemma ännu
i Guds eviga boningar där.
O min broder, min syster, skall du
nå det rum som där tillrett dig är?
/: Skall väl jag, skall väl jag
stå därhemma med glädje en dag? :/
2. Oss alla dock budskapet nått
från vår Fader som kallat oss hem.
Ja, men har vi det budet förstått
och på allvar oss sällat till dem
/: som gått ut, som gått ut
från en värld som oss sviker till slut? :/
3. Och har vi nu börjat vår färd
till det saliga hemmet hos Gud,
må vi ej för allt guld i vår värld
kasta åter bakom oss hans bud!
/: O hur stort, o hur stort
att gå in genom himmelens port! :/
slut oss alla då hårt i din famn!
Se i nåd till din kämpande brud
och giv seger och frid i ditt namn!
/: Var oss när, var oss när
i striden, där hetast den är :/
VI ÄR REDAN SALIGA GENOM GUDS NÅD
1. Vi är redan saliga genom Guds nåd,
rättfärdiga helt genom tron,
Gud frälsat oss efter sitt allvisa råd
och bjuder åt syndarn pardon.
Därtill har han lovat en underbar lön
när tidsåldern tagit sitt slut:
ett rike så härligt, en krona så skön,
för den som i tron håller ut.
Håll ut, håll ut, håll ut,
se kronan oss väntar till slut.
2. Väl tynger ett kors som vill trycka oss ner
och farorna omger vår stig,
och världen bedårar och hånfull sig ter
och satan förklarar oss krig.
Men Jesus blev smädad och fick lida hån,
fick lida båd´ spikar och spjut,
och har han uthärdat det till vår förmån,
må vi då i tron hålla ut.
Håll ut, håll ut, håll ut,
se kronan oss väntar till slut.
3. Håll ut då, o broder, o syster, håll ut
att vandra i Frälsarens spår.
Ej tröttna i loppet en enda minut,
tills hemma hos Jesus du står.
Där nås ej vårt öga av världshavets svall,
ej örat av stormarnas tjut.
Snart står vi på glashavets klara kristall,
om vi blott i tron håller ut.
Håll ut, håll ut, håll ut,
se kronan oss väntar till slut.
4. Ja, snart kommer Jesus i himmelens sky
omgiven av änglarnas här.
Då blir både jorden och himmelen ny,
vi samlas kring Frälsaren kär.
Hans kyrka, hans brud med ett hjärta, en själ
får möta sin brudgum till slut!
O broder, o syster, det lönar sig väl
att ännu i tron hålla ut.
Håll ut, håll ut, håll ut,
se kronan oss väntar till slut.
Text: A L Skoog, bearb.
Musik: A L Skoog
VIK EJ UR MITT HJÄRTA
1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mig mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.
2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.
3. Blir du självbelåten,
är du ej på stråten
som till livet bär.
Endast de elända
söka och använda
vad oss givet är.
4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd för Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.
5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kunna Jesus söka
förr än farisén.
6. Milde Gud, bevara
mig från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mig
tröst och kraft och bliv mig
du all salighet!
7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk uti min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mig bevara
till mitt högsta väl.
8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mig,
att för evigt hör mig
himmelriket till!
ÄNGSLIGA HJÄRTA
1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glöm icke alldeles bort vad du har!
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var.
2. Stanna och vakna, tänk vad du äger
icke i dig, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
icke i dig, men i honom du är.
3. Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl
Kristus har köpt dig,
tvagit och döpt dig,
bär och bevarar ock ännu din själ.
4. Mitt under syndens dagliga plåga
du dock en evig rättfärdighet har.
Jesus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!
5. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
alltid dig leder - är detta ej nog?
6. O vilka under helgonen äro:
äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.
7. Vandra i tro, men se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.
8. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har!
Även den timma
tjockaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.
Text: C O Rosenius
Musik: Oscar Ahnfelt
ÄR FÄRDEN NÅGOT STORMIG
1. Är färden något stormig - det går ju hem ändå,
och når jag bara hemmet skall jag min vila få.
Ty hur det är och kännes med överträdelsen,
den väger ej upp gåvan: den käre Frälsaren!
2. Att synden överflödar och ofta stör min ro,
det får jag nogsamt känna, det slipper jag att tro.
Men märk, att nådegåvan dock gäller mycket mer,
ty synden är borttagen, som jag i Ordet ser.
3. Vi har ju alla syndat och dött när Adam dog,
men genom denne Ene har vi fått övernog,
ty det som genom Adam har kommit över oss
har Kristus själv borttagit - nu slipper vi förgås.
4. Och jag får lov att fröjdas i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen och dött för syndare.
Han lever, jag får leva i tid och evighet.
Det är vad jag behöver, det bästa som jag vet.
5. Upprättelsen är större än fallet, Gud ske pris!
Och fastän jag vet intet är Gud allena vis
och skall nu inte döma och kräva mig igen
för skulden som betaltes av Sonen, Frälsaren.
6. Visst har vi skäl att fröjdas och fira jul i tron,
ty Gud har inte skonat sin egen käre Son.
Han är vår rätte Fader - och trots vår uselhet
hans hjärta är detsamma, förändras ej för det.
7. Han vet vad du behöver och tänker nu därpå.
Som Fader han dig tuktar, men son du är ändå.
Om än han sig fördöljer har han dig lika kär,
du barn och medarvinge som uti Kristus är.
8. Guds underliga ledning går ändå därpå ut
att du skall frälsas, leva och få ett saligt slut.
Var honom underdåning i trons enfaldighet,
och allt blir väl, blott Kristus är din rättfärdighet.
Text: Anders Nilsson 1895
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar