267 Vilken kärlek du bevisat

1. Vilken kärlek du bevisat,
nådens bottenlösa hav,
när du dej i döden gav!
Ditt namn vare evigt prisat
av mitt hjärta och min röst,
du i liv och död min tröst!

2. Dej, min Jesus, nu jag skådar
när du ödmjuk rida skall  
till den stad, vars djupa fall 
under tårar du bebådar,  
du som sagt: »Betänk i tid, 
vad som ger dej fred och frid!» 

3. När du med din ankomst gläder 
menigheten utanför, 
som din väg med palmer strör,
när i portarna du träder,
skallar folkets glada röst: 
»Hosianna, Sions tröst!» 

4. Du, som mänskohjärtat känner, 
ser hur hyllningen till slut 
skall mot grymhet bytas ut. 
Många dyrkare och vänner, 
som ödmjukar sej som bäst, 
ropar snart: "korsfäst, korsfäst!"

5. Då i nåd på oss du tänker 
och ett testamente gör, 
som vi heligt hålla bör: 
Du i vin ditt blod oss skänker, 
och din kropp i helgat bröd,
oss till styrka i vår nöd. 

6. När du oss av nåd bespisar,
låt det ske att, som du bjöd,
vi bär vittne om din död, 
ja, med hela livet visar
att din död oss kraft beskärt
till att leva som du lärt.

7. Att försonlighet oss lära, 
ödmjukhet och tålamod,  
du, så kärleksrik och god, 
du, så stor i makt och ära, 
oss i ringhet föregår, 
när du andras fötter tvår. 

8. När du är så djupt bedrövad 
över Judas’ fall och brott, 
ack, vad skall då bli min lott? 
Daglig synd, av mej förövad, 
daglig svaghet, daglig brist 
har förrått dej, Jesus Krist! 

9. Petrus sej i faran kastar, 
tror sej fast som klippan stå,  
lovar att i döden gå. 
Jesus, låt mej inte hasta  
dit mitt högmod leder mej,
där jag lätt förnekar dej. 

10. Jesus, du som för oss vinner, 
bed för oss och styrk vår tro, 
så att all vår frid och ro 
vi i din förening finner
och som du från världen går,
med dej evigt leva får.