lördag 17 oktober 2015

829 Så ljuvligt det är att möta






1.  Så ljuvligt det är att möta,
när ensam man vandrar hem,
en pånyttfödd syskonskara
och hälsas som en av dem!
Det är som en fläkt kring vår panna
som Herren oss sänder ner,
som uppfriskar trötta sinnen
och nya krafter oss ger.

2. Då bultar hjärtat, och blodet
så varmt genom ådrorna går,
och vad det vill säga att älska
först då vi till fullo förstår.
Den himmelska kärleken brinner,
som tänts av Guds Andes glöd,
så ren och så stark den lågar
och känner ej kyla och död.

3. Och blir alltför fullt vårt hjärta
och saknar vi ord och ljud,
vi bär ändå fram i bönen
de kära för nådens Gud. 
Vi ber om välsignelsens fullhet,
det bästa vårt hjärta vet,
för älskade, trogna vänner,
för tid och för evighet.

4. Det finns ingen jordisk släktskap,
det finns inget vänskapsband
som så binder hjärta till hjärta,
som så håller hand vid hand,
som detta att vara tillsammans
som lemmar i samma kropp,
som barn utav samme Fader
och födda till samma hopp.

5. När sista fienden, döden,
med ära besegrad är,
då återser vi de kära
som livets segerkrans bär.
Då talas ej mer om att skiljas,
nej, aldrig farväl vi tar,
för evigt vi vandrar tillsammans
vid livets källa så klar.  

Text: Kirsten D Aagard Hansen december 1871 (21 år), 1873, sv. övers. A.H. 27/1 2015  
Musik: Sophie Dedekam ca 1840 (20 år) "Når solen ganger til hvile"

Denna psalm om den kristna gemenskapen skrevs under intryck av väckelsen i norska Vikedal 1871, när den unga Kirstens far var kyrkoherde där. Efter viss bearbetning trycktes psalmen, som ursprungligen hade sju strofer, i Bibelbudet i Stavanger 1873. Den översattes av Jakob Byström och trycktes i Kalendern Betlehem 1899 (tr. 1898). Även andra översättningar till svenska finns, bl.a. en av Oscar Lövgren. Catharina Broomé utgick från Byströms översättning när hon skapade psalmbokens version 1984. Här återges en annan - med fem strofer.

Psalmen har många anknytningspunkter till Bibeln; själv kommer jag främst att tänka på Efesierbrevet 4:3-5 och 1 Korintierbrevet 12:27. Psalmen är något av församlingsgemenskapens "Höga Visa" i vår psalmbok - i en tid då gudstjänstdeltagandet i Svenska kyrkan minskar katastrofalt och församlingar slås samman så att gudstjänstfirande blir ännu sällsyntare än förut. Det är som om Hebréerbrevet 10:25 återklingade i Kirsten Hansens text: "Låt oss inte överge våra sammankomster..." - fast mer som en lovsång än som en förmaning. "Det finns inga ord för glädjen / som Andens gemenskap ger."

Melodin är av Sophie Dedekam och psalmen som helhet är alltså skapad av två unga damer i 20-årsåldern. En för våra psalmer inte helt vanlig bakgrund!

K D Aagard Hansen:

Inga kommentarer: