Alternativ melodi:
1. Fram skrider året i sin gång,
nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommartid.
2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som under allt består.
3. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar ej ändå.
4. Jag vet var glädjen har sitt hem,
när jordens prakt förgår.
Ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mig når.
5. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när döden råder här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.
6. Det liv, som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår,
trots död och vintersnö.
Text (=SvPs1986 nr 203): Caspar Johannes Boye 1833 (42 år) "Dypt haelder året i sin gang", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1911 (47 år)
Musik: William Tans´ur ca 1734 (34 år), alt. "House of the rising sun". (I Danmark sjungs psalmen på melodin till Med tacksam röst och tacksam själ!).
[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds översättning, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag går på prejudikat och gör sammalunda]
Denna höstpsalm, en av de få vi har, trycktes första gången i Boyes "Aandelige Digte og Sange" (1833). Den översattes första gången till svenska 1858 av signaturen G.L.T., då den publicerades i tidningen Budbäraren nr 12 med anslaget "Djupt sjunker året i sin gång", och sedan något bearbetad i sångboken Pilgrimsharpan 1861. Även J A Eklunds översättning från 1911 hade från början samma anslag.
William Tans´urs mollmelodi passar väl till psalmens något dystra inledningsrader. Men den gör inte riktigt rättvisa åt den glädje som Boye sedan manar fram - ur evangeliet om Jesus´ födelse, död och uppståndelse. Eller också är detta bara en fördom - många av våra gladaste folkmelodier går ju i moll, och mycket beror naturligtvis på hur melodin framförs.
Psalmen innehåller som sagt mycket glädje. Men man kan inte säga att själva hösten, med dess härliga färger och rika skördar, blir föremål för tacksamhet. Den får istället utgöra den dystra kontrasten till det uppståndelsehopp som Boye vill förmedla.
Är kanske Paul Nilssons Kom inför Herren med tacksamhet, gamla och unga höstens enda riktiga glädje- och tacksägelsepsalm?
William Tans´ur:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar