måndag 2 februari 2015

Bellmans psalm på Kyndelsmässodagen



Carl Michael Bellman hade en obesvarad kärlek till psalmdiktning - inte tog Wallin 1819 in någon enda av hans konstfullt skrivna psalmer från Bellmans psalmsamling "Zions högtid", inte. Men bortsett från den sublima julpsalmen kan man kanske förstå att psalmerna ratades. Och då tänker jag inte på poetens övriga diktning eller hans privatliv. Nej, själva texterna är nog ofta aningen för utstofferade och i negativ mening patetiska för att riktigt fungera som församlingens gemensamma sång.

Det hindrar inte att enskilda bellmanpsalmer har en inlevelse och originalitet som gör dem värda att läsas eller kanske t.o.m. sjungas vid enskild andakt eller av någon kristlig trubadur. Se t.ex. hans psalm för Kyndelsmässodagen nedan (i lätt bearbetning av undertecknad och satt till en Bach-koral som med några mindre förändringar fungerar rätt bra till texten):


SIMEON, VAD HELIG SYN
(ÖVER EVANGELIUM PÅ JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG ELLER KYNDELSMÄSSODAGEN)



1. Simeon, vad helig syn

som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

2. Ja, jag ser dej, Simeon,

där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dej sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sej enar:
o, vad era hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

3. Men du, gamle Simeon,

vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

4. Varm och ivrig är din röst

när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dej pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

5. Fromma Hanna, fröjda dej!

Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sej,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dej upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

6. Vördnadsvärda, sälla par!

Syn och hjärta sej nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får.
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går. 

Inga kommentarer: