måndag 18 januari 2010

712 Vän! I förödelsens stund



1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgå,


2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck,
känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
och i vars levande kraft
världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823)
Musik: Andreas Holmberg 2009

Inga kommentarer: