1. Jag vill inte grubbla och sörja
och se mot det mörka förflutna.
Jag vill inte räddhågat spörja
vad plåga som än står mej kvar.
Åt honom som ensam kan hela
jag lämnar det trasiga, brutna.
Vad honom det täcks åt mej dela
nu nöjd ur hans händer jag tar.
2. Det blev mej för tungsamt att bära
all sorg, både andras och egen.
Jag måste omsider mej lära
att maktlös i grunden jag är.
Bekymren, som hårt mej belastat
och hopplöst förtyngde mej stegen,
jag nu för hans fötter har kastat
som just mina bördor begär.
3. Där själv jag ej härvan kan reda,
hans vishet vet vägar att handla.
Så må han då råda och leda
min vilja, till hörsamhet böjd.
Jag lyfter i tro mina händer
till honom som allt kan förvandla,
och beder, att allting han vänder
till sist i fullkomning och fröjd.
Text: Gustav Thorsell 1920 (33 år), ngt bearb.
Musik: Ragnar Ørstavik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar