måndag 1 februari 2010

85 Min själ nu love, prise Herren



1. Min själ nu love, prise Herren
för all hans kärlek, trohet, nåd!
Fast underlig, fördold och fjärran
han mej har synts i sina råd,
jag ser dock nu ett himmelrike
av idel nåd och trofasthet,
ett fadershjärta utan like
från evighet till evighet!

2. Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

3. Förlorat barn är Faderns smärta.
Han själv det söker, ropar så:
"O giv mej dock, mitt barn, ditt hjärta!"
Och lyssnar, nalkas det, o då
blir fröjd i hela fadershuset,
blir ock i barnets hjärta fröjd,
ty barnens frid och fröjd i ljuset,
Guds kärleks ljus, är lyckans höjd.

4. Om också över stormig bölja
vår svaga farkost måste gå,
skall också vreda vågor skölja
in överallt, vår själ ändå
en djup, en salig frid åtnjuter
i tron, en Herrens ljuvlighet,
ty Frälsaren oss själv omsluter
med evig nåd och trofasthet.

5. Och färgar solen våra dagar,
en jordisk lyckas blida sol,
och skimrets makt vår blick försvagar
och drar den bort från resans mål,
då skall Guds Andes inre tuktan
i kärlek lägga på oss band.
O, håll oss, Herre, i din fruktan,
till dess vi nått det goda land!


Text: C O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb A.H. 2007
Musik: Negro spiritual ("I am a poor, wayfaring stranger), alt. "Ni mänskobarn som här i världen" eller också "Polare" av I. Johansson

Inga kommentarer: