448 Den blomstertid nu kommer

Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:




1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), ngt bearb.

Musik: Svensk folkvisa / 1693, jfr versionen i Haeffners koralbok nr 394!  

Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut". Även om man faktiskt kan fortsätta sjunga den i augusti, om man hoppar över första strofen och börjar med vers 2 eller 3.

Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!

Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").

Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).

Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.

Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:

Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;
nu nalkas ljuflig sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppwärmer
allt, hwad har warit dödt;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo födt.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand´ örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att wi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då wår tunga
lofsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära
med lof- och glädje sång,
som fröjda will och nära
oss med wälgärning mång.

Du ädle Jesu Christe,
wår glädjesol och sken!
Blif hos oss till wårt sista,
uppwärm wårt kalla sinn´.
Gif kärleks eld i hjertat,
förnya själ och and´;
wänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal!
Ack, wärdes själen kröna
med dygder till stort tal.
Din nåd låt henne frukta,
som dagg utaf Sion,
att hon må ljufligt lukta,
som ros i Libanon.

Wälsigna årets gröda
och wattna du wårt land;
gif oss nödtorftig föda,
wälsigna sjö och strand.
Din´ fotspår drype af fetma;
bespisa med ditt ord
och med dess ljufwa sötma
oss uppå denna jord.

Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):

Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet (uppfattas tydligen som "lång"!). Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?

Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.