Nattvarden

111 Min Jesus ifrån Nasaret,
min bäste vän i evighet,
som är för mig på korset död
och friat mig från synd och nöd.

2. Nu går jag på ditt löftesord
till nya testamentets bord.
Så full med tusende besvär
jag kommer till dig, Herre kär.

3. Du är mitt liv, min hälsas Gud,
rättfärdighetens dyra skrud,
min frihet är du, Jesus Krist,
från dödens våld och satans list.

4. Så vet jag intet annat råd
än be om nåd som idel nåd
för mig, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.

5. Upplys mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.

6.Förändra allt, som inom mig
med viljan din ej passar sig.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.

7. Som du är gjord av Gud till min,
så gör mig evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.

8. Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för mig och världen död
men nu är livets brunn och bröd.

9. Jag tager, äter, dricker dig
och du förenar dig med mig.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mig hända kan.

10. O vilken höjd av nåd för mig!
Min tankekraft förlorar sig.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!

Text: Anders Carl Rutström


112 O Jesus, än de dina
du vill omkring dig se,
och av din bittra pina
en salig frukt dem ge.
Dem intill döden älskar du,
och i din Faders rike
vill möta dem ännu.

2. Dock vill du här på jorden
bland oss ock stiga ner.
För oss ett offer vorden,
dig själv åt oss du ger
och säger evigt mild och god:
"Tag, det är min lekamen
och tag, det är ditt blod."

3. Dig, Jesus, än vi höra
i dessa dyra ord.
Oss alla vill du göra
till dina vid ditt bord.
Oss alla, då du brödet tog,
du slöt intill det hjärta
som för oss alla slog.

4. Det hjärtat, som i nöden
den armes tillflykt var,
som bad för oss i döden
och våra synder bar,
det hjärtat än med frid och tröst,
med salighet från höjden
här nalkas trogna bröst.

5. Du kommer, kärleksrike,
ännu i Herrens namn
och för oss i ditt rike
emot en Faders famn,
en Faders, som förlåta vill
de barn du återlöste
och som dig höra till.

6. Dig vilja vi tillhöra,
o Jesus, till vår död,
och Herrens vilja göra
i medgång som i nöd.
Då blir du när oss alla dar
intill vår levnads ände,
som själv du lovat har.

Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817


113 Du saliga dag,
då Frälsaren själv gick in under mitt tak!
Nu fyller en underbar glädje min själ.
med Jesus i hjärtat skall allting bli väl.
Vad oförskylld ära! Nu hälsar jag dig:
välkommen till mig!

2. Min ande är full
av glädje som inte kan köpas för gull.
Jag smakat och sett att min Herre är god,
han gav mig sin helga lekamen och blod
till pant på förlåtelsens frälsande ord
vid nattvardens bord.

3. Jag givit min tro
åt honom som nu i mitt hjärta skall bo.
Ej avgrundens härar skall komma mig vid
- där Jesus får råda, där lyser han frid.
Ej nöden, ej döden, ej satans försåt
skall skilja oss åt.

4. Vem skulle då väl
mer anklaga denna Guds utvalda själ?
Vem vill väl fördöma mig? Kristus är här,
han gör mig rättfärdig och håller mej kär.
Jag honom vill älska som älskat mig först
och lyda hans röst.

Text: I Brinch, övers. A.H.


114 Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör!
Upp, själ, och fira som sig bör
den dag som Herren gör.
I dag till dig sker Herrens ord:
Kom i min famn, kom till mitt bord.

2. Jag kommer, Jesus, på ditt bud,
men kläd mig själv i helig skrud,
min Herre och min Gud.
Ikläd mig din rättfärdighet,
att jag må se din salighet.

3. Lik Petrus jag på villans stig
förnekade och glömde dig,
men du ej glömde mig.
Din blick mig fann, din kärleksblick
till djupet av mitt hjärta gick.

4. Med smärta jag min svaghet ser,
o, hjälp mig att jag aldrig mer
dig, Jesus, överger,
men går med glädje dit du går
och bär mitt kors i dina spår.

5. Och när jag önskar återfå
de krafter som jag ser förgå,
jag likt Maria då
vid dina fötter sitta vill
och vad du talar lyssna till.

6. Ett enda mig nödvändigt är:
att hålla dig av hjärtat kär
och tro vad du mig lär.
Av denna kärlek, denna tro
i liv och död har själen ro.

7. En själ, som du åt himlen vann,
på jorden ej sin näring fann,
av stoft ej mättas kan.
Den dryck och spis, som henne när,
ditt blod och din lekamen är.

8. Dig själv du åt de trogna bjöd.
Du är det sanna livets bröd
som frälsar oss från död.
Du är den källa, av vars flod
en kristen hämtar kraft och mod.

9. Så kom att i mitt hjärta bo.
Till dig jag sätter all min tro,
hos dig jag finner ro.
Med dig jag lugn till målet går
och trygg på Herrens dag består.

10. Din Ande vittnesbörd mig bär,
att intet mer fördömligt är
hos den som du blir när.
Så bliv mig när i liv och död,
o nådens källa, livets bröd.

Text: Johan Olof Wallin 1813, ngt bearb. A.H. 2007