Domssöndagen

219 En dag skall randas för vår syn,
det får vi inte glömma,
då Herren stiger fram i skyn
för att all världen döma.
Hur går det då för syndens träl?
Var skall en arm, förfärad själ
för Herrens blick sig gömma?

2. Då ekar domsbasunens ljud,
runt världen skall det höras,
ty då skall jordens barn till Gud
från hav och länder föras.
Ja, levande och döda då
för Herrens åsyn måste stå
och räkenskap skall göras.

3. Då slås den stora boken opp,
där allting står beskrivet
som under tidevarvens lopp
i världen är bedrivet,
och sedan döms vi, en och var,
allt efter som vi handlat har
i det förflutna livet.

4. O Jesus, Frälsare, jag ber
för din förtjänst och pina,
att du i nådens ljus mig ser
och räknar bland de dina.
Jag tror att du som gjorde slut
på ondskans makt har plånat ut
de synder som är mina.

5. Var själv min medlare i nåd
när Gud till doms mig ställer,
så mina tankar, ord och dåd
mig ej för evigt fäller.
Ack, säg ett ord, ett ord med makt
om offret som du en gång bragt:
att också mig det gäller!

6. O Jesus Kristus, kom dock snart,
kom när det dig behagar!
Jag gläder mig åt tidens fart
och mödans flydda dagar.
Med varje stund som går, jag vet
att närmare din härlighet
du mig i nåd ledsagar.

Text: Bartholomäus Ringwald 1584 efter latinsk 1200-talstext, Lorentz Springer 1676, bearb. finlandssvenska psalmboken 1986 (nr 136).
Musik: Heinrich Scheidemann 1651


220 För Guds domstol en och var
måste bliva uppenbar.
Ingen sig fördölja kan.
Alla ser och känner han.

2. Sök nu ej från honom fly!
När han ses på himlens sky,
vart har du väl tänkt att då
från hans ansikte bortgå?

3. Allt då skall i ljuset fram.
De som här har följt Guds Lamm
och i Herren haft sin ro
evigt får hos honom bo.

4. Vad en människa här sår,
hon den dagen skörda får.
Den i Anden sått får sist
evigt liv av Jesus Krist.

5. Den i köttet sått - o ve! -
skörda får förgängelse
i den eld som ej upphör
och där masken aldrig dör.

6. De som sig från Herren vänt
och sin sökningstid ej känt
han då måste kasta ut.
Aldrig deras kval tar slut.

7. Med Guds ord är intet skämt,
alla Gud åt sig bestämt.
Han med smärta ser därpå
att så många bort vill gå.

8. Må vi giva honom rätt
i hans ord och på så sätt
få ha domedagar här!
Då vår räkning uppgjord är.

9. Ja, i Kristi lydnads skrud
kan vi då bestå för Gud
och får glädjas med vår vän
när han kommer hit igen.

Text: Emil Kruse (?), bearb. A.H. 2007
Musik: F Pira



221 Medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mig,
jag vill inte längre fördröja med dig",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

2. Den stund vi lever och mår helt väl,
då aktar vi litet vår fattiga själ,
som synden skall dyrt få betala.
Vi river och slår efter världens ting,
vår håg den löper all världen omkring
och önskar så tiden förhala.
O människa, o människa!
Ja, det skall din själ få betala.

3. Lekamen lägges i jorden igen,
den rörs inte mer än en nergrävd sten,
när livstiden väl går tillända!
Nu vänner och fränder tar pengar och gull,
din kropp de begraver i svarta mull,
men godset vill de använda.
O människa, o människa!
Vart tror du att själen skall lända?

4. När själen kommer för domen att stå,
hon darrar och fruktar för hur det skall gå
och minnena känns då så svåra.
Hon ser sina gärningar framför sig stå
och ville då gärna vara långt därifrån,
hon fäller otaliga tårar.
O människa, o människa!
Vad vill du din Herre då svara?

5. Så kläd den nakna och låna hus därtill,
och visa dem väg, som du ser fara vill,
och hjälp att de döda begrava.
Hugsvala den som bedrövad är
och vårda den sjuke, hans börda bär,
de gärningar vill Gud av dig hava.
O människa, o människa!
Gör det i alla dina dagar.

6. Men tro dig inte förtjäna därmed
Gud Faders vänskap och andliga fred,
den skall du av Sonen åtnjuta:
han har ju så dyrt återlöst din själ
med pina och död, han vill lösa dig väl
från evig ångest och kvidan.
O Jesus, o Jesus!
I tron vi din ankomst må bida.

Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb. A.H. 2008
Musik: Ur 1697 års koralbok


222 O mänska, har du väl rätt betänkt
den nådetid som dig Herren skänkt?
Med varje slag som ditt hjärta slår
mot evigheten ett steg du går.

2. Tid fås ej åter när den förgått.
Ej finns mer värdefullt jordiskt gott.
Hur kan du tanklöst förslösa då
vad du ej mera kan återfå?

3. Vad har du verkat till Herrens pris?
Säg, har hans ord gjort din ande vis?
Har du sökt livet i Kristi död
och har din nästa du gett ditt stöd?

4. O mänska, mänska, så mycket än
är oplanterat för himmelen!
Din såningstid snart till ända går
och skördedagen dig förestår.

5. Din Gud och Skapare säger blid:
jag skänkte här dig en gynnsam tid.
Nu är din salighets tid, i dag,
så bruka den till din Guds behag!

6. Ja, verka nu medan dagen är,
när natten kommer vet ingen här.
Gör trogen tjänst i ditt kall, håll ut
till dess din utmätta tid är slut.

7. Den stora dagen är här till sist,
då världen döms av vår Herre Krist.
Då är till ända allt tidens lopp
och livets eviga sol går opp.

8. Så hjälp, o Herre, vår arma själ
och lär oss bruka vår tid så väl,
att när en gång vi för domen står
ett evigt liv vi med Kristus får.

Text: Zacharias Topelius 1868. 1879, bearb.
Musik: Tysk 1741(?)/Erik August Hagfors 1887, alt. A.H. 1989